I måndags hade jag den stora förmånen att få vara med då Vardagens Dramatik hade interaktiv teater för Kalmarsunds gymnasieförbunds medarbetare. Föreställningen handlade om en skola som skulle genomföra ett jämställdhetsprojekt som syftade till att öka medvetenheten om att man själv agerar fördomsfullt. Vi träffade en ganska dålig rektor som inte förmådde vara ledare, en sprudlande jämställdhetspilot i form av en förskollärare som genast blev nedtryckt av biologiläraren på högstadiet som ville prioritera undervisning istället för jämställdhet, en idrottslärare med tonårskomplex och en vaktmästare med båda fötterna på jorden och alltid redo att stötta de kvinnliga medarbetarna med att fixa och dona och de manliga med att låna ut lämpliga verktyg. Ja, det är en föreställning som man kommer att minnas länge. Den var SÅÅ bra. Att vi i publiken dessutom kunde föra ett samtal med var och en av karaktärerna efteråt är naturligtvis ett extra plus. Oj oj oj så många igenkännande skratt det blev, samt en och annan tankeställare förstås. Det allra mest pinsamma är väl att man känner igen de mest framträdande negativa sidorna hos de olika karaktärerna i sitt eget beteende. Eller så kanske jag var ensam om det..... eller?
Fördomar finns, hos mig också. Att agera stereotypt är inte så ovanligt. Det sker hela tiden. Det är inte bara strukturerna det är fel på, det är vårt eget beteende som vi behöver ändra, och det första steget är att våga titta på sig själv och faktiskt ärligt och krasst säga "Hör du, skärp dig!". Det känns väl sisådär, men det är enda vägen.
Det vi också vet är att vi inte är ensamma om att själva förstärka den rådande köns- och genusordningen. Vi är skyldiga i det här fallet allihop, och därför är den här typen av igenkännandeprocesser så viktiga, men det är bara det första steget. En av de sista frågorna vi fick att diskutera i bikupeform var "Tänk, i morgon när du kommer till jobbet har det skett ett mirakel. Din arbetsplats är helt jämställd! Hur ser det ut då?". Och då blev det faktiskt ganska tyst. Tyst hade det minsann inte varit tidigare utan aulan ljöd av diskussioner i anslutning till de övriga frågorna. Vad betyder en jämställd arbetsplats? Är den så långt borta att vi inte har en aning om hur den skulle kunna se ut? Eller har vi svårt för att se konsekvenserna i det lilla medan vi bara tar sikte på det strukturella planet? Och kan det kanske göra lite ont att ifrågasätta rådande förhållanden? Ligger det inte en form av trygghet i det som är välkänt, även om det handlar om orättvisor som varken är relevanta eller motiverade?
Vi har långt kvar, men vi SKA dit. Det är inte för sent att börja idag och inte i morgon heller. Det viktiga är att vi SKA dit, för inte kan det vara rimligt att vi ska fortsätta att ha ett system som missgynnar kvinnor och gynnar män fram till dess att vi har ekonomiskt utrymme att göra något åt det? För har vi det resonemanget, mina vänner, då kommer vi ALDRIG att kunna förändra NÅT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar