Idag är dagen då man sätter ljus på gravarna. Det har Emmy och jag gjort sedan hon var riktigt liten. Min morfar och mormor samt morfars mor och far har alltid fått ljuslyktor och så har vi satt lite ljus på andra gravar också när vi ändå har varit på plats. En promenad bland alla ljusen och ett besök i den vackra rofyllda minneslunden brukar det också alltid bli. Det är mörkt och ofta ganska kallt, men inte ogästvänligt.Ofta har dagen även inneburit lite orgelspelning i Vasakyrkan vid en andakt framåt kvällen. Det är nåt stillsamt vackert över Alla Helgons Dag. Det är mörkt, men ändå ljust och hoppfullt. Det är en aning dubbelt, precis som livet i övrigt.
I år blev det ingen promenad på kyrkogården. Istället är jag i Stockholm med övriga partistyrelsen. Det har sina klara poänger det också (fast helgon vill nog ingen av oss kalla sig.....), men jag kan inte hjälpa att det känns lite visset att missa den där ultimata och speciella hösthögtiden. Kvällen innebar istället en god middag på en indisk restaurang tillsammans med glada partikamrater från när och fjärran. Det var riktigt trevligt! Och sen får man ju inte glömma alla inspirerande diskussioner man har fått delta i liksom alla kloka (nåja, inte riktigt alla) beslut som vi hittills har fattat under två dagar. Vi avslutar mötet i morgon eftermiddag så vi har en dag kvar.
Ändå, traditioner är viktigare än man kan tro även om man ibland både vill och måste prioritera annat. Det känns lite grann som om jag missar nåt. Men det kanske man inte kan säga utan att bli beskylld för att vara traditionalist? ;-)
2 kommentarer:
Jag saknade det också faktiskt. Det är något speciellt över den här kvällen ändå. Kan till och med säga att jag saknade att vara i Vasakyrkan. Det är så mysigt. Vi får ta igen det nästa år, eller hur? :)
Ja, det få vi göra :-) Och förresten var det ingen andakt i Vasakyrkan överhuvudtaget i år.....
Skicka en kommentar