Libyens diktator är död. Varje människa som tror på demokrati och frihet inser att han var en diktator som med järnhand låg bakom orättfärdigt vidrigt förtryck av ett helt land. Jag har likväl mycket svårt att jubla över hans frånfälle. Jag hade mycket hellre önskat att han skulle ställas inför rätta, bli granskad på ett rättsligt oklanderligt sätt och sedan få en dom som skulle vara välmotiverad utifrån hans brott mot folkrätten. Istället blev han dödad i någon form av strid, och jag kan inte heller döma de människor som agerade. Jag var ju inte där och vet inte hur det gick till, men har förståelse för att åratal av diktatur fostrar fram hat hos befolkningen. Det kan leda till både det ena och det andra, som ett uttryck för desperation.
Nej, jag sörjer honom inte, men jag sörjer en förlorad chans att visa på förtryckarregimers vidrighet. Och jag kan heller inte förneka att jag varje gång en människa dör, oavsett hur många liv som finns på samvetet hos den döde, känner en viss sorg över ett slocknat liv. Det är väl en svaghet jag har.
Nu uttalar visst statsminister Reinfeldt att "vi" ska bygga upp Libyen. Jag hoppas det är feluppfattat. "VI" ska inte bygga upp Libyen, vi ska sätta Libyens folks vilja, för en gångs skull och äntligen, i allra främsta rummet och ge stöd så att de kan bygga upp landet på det sätt de önskar. Stöd ska "VI" ge, inte direktiv.
Jag hoppas att vi slipper martyrskapet denna gång. Det är alltid en risk när någon dör på det här sättet. Glorian växer, även om den inte finns. Gadaffi är död, men han dog inte för sitt folk utan för att han satte sig själv och sina behov konsekvent framför andras rättigheter och lycka. Nu finns det en framtid för Libyen. Jag hoppas västvärlden ger Libyen chansen att bygga den framtiden och håller sina fingrar borta. Ett förtryck ska inte bytas ut mot ett annat. Libyen måste få vara fritt. Äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar