Digital satsning, ja tack....

Kalmarsunds gymnasieförbund hade styrelsemöte idag. Vi var på Stagneliusskolan och gjorde samtidigt ett litet studiebesök. För en gammal staggnist som jag är det alltid ett rent nöje att trampa i de gamla korridorerna och minnas den tiden då det begav sig.... Mycket är dock förändrat. Numera finns det elevskåp samt toaletter både här och där i de trivsamma ljusa korridorerna. På min tid hade vi orange, mörkblå och mossgröna korridorer där vi drog fram med våra tunga väskor med alla böcker i hela tiden (inte konstigt att man fick ryggproblem senare i livet) och fick springa ner i källaren varje gång man behövde gå på toa (inte konstigt man fick UVI heller….). Som sagt, en hel del har blivit bättre. Allt var inte bättre förr. Vi håller också på att jobba med förnyade arbetssätt. Den digitala utvecklingen måste man hänga på. Det duger inte längre med Texas TI-25 eller TI-30 (eller grafritande miniräknare vilka var mattenördarnas favoriter), nu ska varje elev ha en egen dator. Det kostar på, men det är nödvändigt om skolan ska kunna förbereda eleverna, även de som saknar egna ekonomiska resurser att köpa privata datorer för, inför framtidens yrkesliv. Förbundets satsning på digital kompetens är således angelägen. Satsningen är tänkt att finansieras av utökade medlemsbidrag från kommunerna, fullt utbyggt till en kostnad på över 15 miljoner årligen. Får vi de efterfrågade extraresurserna? Svaret har vi inte idag. Även kommunerna har begränsade resurser, och det är inte rimligt att vi från förbundets sida bara passivt inväntar svar. Vi har istället uppdraget att inom våra ekonomiska ramar hitta finansiering till en satsning som vi kan genomföra. Vi måste naturligtvis säkerställa att vi även i fortsättningen kan attrahera elever med våra skolor och utbildningar. Det är vårt ansvar. Jag vill därför att vi kör med både hängslen och livrem i den här frågan. Vi klarar inte hela satsningen så som vi skulle vilja utan tillskott på resurser, men tänk om vi inte får några tillskott? Hoppet är det sista som lämnar en, men man måste samtidigt planera även för det oönskade. Hur gör vi då? Vi måste hänga med på IKT-tåget. Vi ska inte bli kvarlämnade på stationen medan eleverna åker med andra tåg till andra skolor. Att koka soppa på spik är en krånglig historia, liksom att trolla med knäna, men likväl kan vi hamna i ett läge där vi måste göra så. Det tycker jag att vi måste vara medvetna om och planera för. Vi lever inte i den bästa av världar där man får alla önskemål uppfyllda, men visst sjutton hoppas man på det i alla fall, i första hand?