Vem ska hjälpa mormor?

Alla blir äldre. Vi kommer att hamna i situationer när vi behöver hjälp för att klara vår vardag. Det är inte längre ovanligt med oro inför vad som händer när hälsan vacklar. Kommer man att få de insatser man behöver? Och kommer de att utföras på ett professionellt sätt?

Vår äldreomsorg är inte självgående. Den hänger på att vi ger den de resurser som krävs. Det handlar om välutbildad personal i tillräcklig mängd, om rätt till heltidsjobb och om trygga anställda som vågar säga vad de tycker och som därmed förbättrar verksamheten. Det handlar också om att lyssna på brukare och brukares anhöriga. Rätt till inflytande över verksamheten från brukare och från personal ger god omsorg.

Vi måste också vara beredda att betala löner som man kan leva på. Vi har problem med att rekrytera välutbildad personal, och söktrycket till gymnasiets omvårdnadsutbildningar är alldeles för lågt i förhållande till framtida behov av arbetskraft. Det hänger självklart ihop med dåliga arbets- och löneförhållanden. Vill vi ha en omsorg värd namnet måste vi vara beredda att betala vad det kostar, och vi måste ge den personal som i dag sliter under oacceptabla förhållanden credit för vad de gör.

Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” är angelägen. Vänsterpartiets svar är att vi tillsammans och gemensamt ska hjälpa mormor, genom bland annat ett långsiktigt äldreomsorgslyft med satsningar om fyra miljarder kronor fördelat på tio år. Vi vill till exempel återinföra utbildningsvikariaten så att den stora kostnaden för utbildning, nämligen att anställa vikarier, blir löst för kommunerna.

Ingen ska behöva oroa sig för att inte få den hjälp man behöver när man blir gammal. Det är inte värdigt ett modernt välfärdssamhälle på 2000-talet.