Tänk att man vid min aktningsvärda ålder fortfarande inte är riktigt klar med vad man vill bli när man blir stor! Eller är det kanske ett friskhetstecken som tyder på utvecklingsvilja? Världen, både i det stora och i det lilla, är full av orättvisor som behöver arbetas bort och fler blir det, men frågan är hur man gör det allra bäst. Det finns många alternativ, många arenor och många arbetssätt för att göra nytta, och man behöver inte välja en enda väg. Jag har alltid hållit på med tusen saker samtidigt, så varför inte fortsätta med det?
Det är ändå viktigt att man mår bra och trivs med det man gör. OK, allt kan inte vara perfekt (såna krav kan man inte ställa när man inte är perfekt själv!) men i huvudsak måste man acceptera förhållandena och, i ärlighetens namn, jag gör nog inte riktigt det just nu. Det är lite för många stängda dörrar, lite för mycket smussel, lite för omfattande tystnad och absolut för mycket Jantelag numera, och det känns inte bra. Frågan är om man orkar göra något åt det om dom flesta andra inte tycker att det är något som måste åtgärdas, och om dom som tycker som jag, att något måste göras, ändå inte är beredda att göra något. Det blir, som man nog kan inse, en aning ensamt då. Det hjälper liksom inte att ha rätt om man är ensam, eller hur? Majoriteten, som tycker tvärtom, är ju ändå väldigt mycket starkare, och det är något som man i ett demokratiskt samhälle måste acceptera. Tack och lov för demokratin som ändå tillåter åsikts- och yttrandefrihet! Och tack och lov för att vi har allmänna val i det här landet åtminstone vart fjärde år!
Så jag fortsätter att fundera. Vad ska jag bli när jag blir stor? En sak vet jag i alla fall: Jag ska inte bli lika stor som dom som är så stora att dom inte behöver bry sig om dom som är små. Det är åtminstone en sak som är säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar