Positivt, inte negativt...

Ja, jag kanske är konstig..... Men i min värld så känns det mycket bättre med positiva val än med negativa. Jag föredrar ett läge där man väljer det man vill ha snarare än väljer bort det man inte vill ha. Ibland är det dock omöjligt att få till en sådan situation, och då måste man ju hantera det. Jag står ju själv mitt uppe i ett skede av livet som inte kunde bli positivt om jag inte tog mig i kragen och valde bort först. Sånt händer. Å andra sidan är det spännande, men det ÄR osäkert. Framtiden är en oskriven bok, men handen på hjärtat: För vem är den inte det? Tillvaron kan förändras som i ett trollslag. Vi har otaliga exempel på det. Fundament idag kan vara ruiner i morgon, och oöverstigliga hinder idag kan vara utkikstorn i morgon. Vem vet?

Men, tillbaka till huvudfrågan. Jag är trött på skandaler och skitprat. Jag är trött på SDs rasistiska politik och deras ohyfsade företrädare vilka inte kan stå för sina åsikter. Jag är trött på maktkorrumperade politiker och andra höjdare som inte kan skilja på mitt och ditt, på offentliga medel och privata och som inte klarar livhanken utan flådiga tjänsteresor, Jägermeister och champagne på andras bekostnad. Jag är trött på regeringsalliansens ohederliga retorik och försovningar på privatiseringsmadrassen. Jag är lika trött på velandet från S och MP om deras politiska ambitioner. När maktinnehavet blir viktigare än den värld man vill skapa och påverka så går det så där snett.

MEN, som vänsterpartist i själ och hjärta så är jag inte nöjd om detta och enbart detta leder till högre stöd för oss. Vi är värda ett högt stöd, inte för att andra är dåliga utan för att vi är bra. Vi ska inte slå oss för bröstet om vi blir största missnöjesparti. Det är ingen position som är eftersträvansvärd. Vi ska göra ett framgångsrikt val på VÅR politik, inte på andras.

DET är ett positivt val, sett ur alla perspektiv! DÅ kan vi nå resultat som är hållbara och som leder åt rätt håll! Så NU, kamrater, nu gäller det att fokusera positivt, inte negativt!

Replik angående sjukfrånvaron

Det finns en mängd orsaker som bidrar till att sjukfrånvaron inom omsorgsförvaltningen i Kalmar ökar. Vi ser ett trendbrott från tidigare år. Hög arbetsbelastning och arbetsvillkor som inte befrämjar hälsa är några troliga faktorer. Arbetet med önskad sysselsättningsgrad är en annan process som kostar främst i form av oro och osäkerhet vilket sammantaget kan leda till sjukdom. Självklart ska man kunna leva på sin lön som välfärdsarbetare, men det handlar ju främst om att lönenivån generellt är på tok för låg och inte om att människor jobbar för lite. Att omforma en deltidsorganisation till en heltidsorganisation är i sig kostnadsdrivande, och det är mycket svårt att genomföra sådant i tider av krympande budgetramar.

Vad vi i omsorgsnämnden måste göra nu är att åtgärda problemen, och då måste vi veta vad som skiljer innevarande år från tidigare. Självklart kan vi inte bortse från tänkbara effekter av åratals besparingar, tio miljoner om året de senaste åren och fem miljoner om året de kommande åren. Det blir inte lättare att spara framöver utan att det drabbar brukare och personal. Vi måste också på allvar ställa oss frågan om det är klokt att genomföra kostnadsdrivande reformer samtidigt som budgetramarna minskas. Jag tänker förstås på LOV i hemtjänsten och rätten till heltid. Vi har nämligen inte råd att slarva bort äldreomsorgens kvalitet bara för att genomföra reformer som av en eller annan anledning ”ligger i tiden”. Att trolla med knäna är inte möjligt, allra helst inte när personalen redan går på knäna i en verklighet som kräver mer och mer.

Det är samhället som är sjukt, inte personalen inom omsorgen. Tänk om vi kunde förstå det, lyssna på de behov som finns, analysera tillsammans i syfte att hitta verksamma vägar och agera därefter!

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden

TGISN

Så där ja! Ett antal timmar före utsatt tid kunde jag skicka iväg min tentamen och jag hoppas att det ska gå bra. Helt borta var jag inte i varje fall, men man vet ju sällan nivån i förväg. Jag tar gärna emot några hållna tummar till, några varma tankar och värmande förböner, bara för säkerhets skull. TACK alla som har hjälpt till på olika sätt! Och förlåt att jag inte kunde vara med på Kristallnattenmanifestationen i Kalmar. Hade den varit kvällstid, som brukligt är, då hade det funkat. Nu var det total krock i tid, och det tycker jag är trist eftersom det är så viktigt att vi visar att vi är många som aldrig kommer att acceptera förtryck och förföljelser pga ursprung, religion eller nåt annat heller för den delen. Jag förstår att det var ytterst få som deltog. Tråkigt.

Men jösses vad trött jag blev efter examinationen... Det var många timmars sömn och många spända muskler som gjorde sig påminda när tablettkombinationens effekter (TACK goe Pierre för tipset!) började försvinna ur kroppen. Med hjälp av två olika värktabletter kunde jag faktiskt bli av med smärtan i benet när det bestämde sig för att somna och jag kunde ganska ostört skriva klart uppgiften, och det var ju jättebra! Men sen, mina vänner, sen..... DÅ var det riktigt kört. Och vet ni vad jag gjorde då, när TV-soffan lockade som allra mest och jag kunde slänga mig där raklång utan att ens ha nåt lockande program att titta på utan bara kunde domna bort i behaglig medvetslöshet efter väl förrättat värv? DÅ tog jag en lång och frisk promenad :-)

Det trodde ni inte, va? Jodå, vi gick ut i det blöta vädret, ischiasbenet och jag. Det ser lite märkligt ut, och det känns ganska stelt och konstigt och det hänger inte riktigt med, men vi kunde ändå ta en promenad, fylla lungorna med luft och samtidigt passa på att fylla på förrådet med duschcreme, schampoo, tvål och toapapper så HELT ineffektivt var det inte i nyttoväg heller. Ibland blir man så stolt över sig själv :-)

Ibland behövs det nämligen så lite.... och benet ska vara vaket i morgon för då ska det tjänstgöra vid orgelpedalerna. Funkar det inte DÅ, DÅ blir det andra bullar! Och NU är jag hungrig!

(TGISN???? Thank God It´s Saturday Night)

Fredagslitania

Ja, jag borde läsa riktigt koncentrerat idag, men det tar stopp. Efter att ha vrålpluggat den sista tiden så är det liksom fullt nu. Morgondagens tentamen om kristendomens utveckling får jag se som ett lärandetillfälle och inta en något mer avslappnad attityd än jag är van vid.

Det är just det här som jag inte gillar med tentamenstillfällen. Det blir fokus på fel saker och det skapar osäkerhet. Jag har alltid föredragit inlämningsuppgifter av djupare karaktär, uppgifter där man får reflektera och tänka, tränga in i andras resonemang, jämföra och utveckla nya egna tankar. Jag är helt övertygad om att det är en överlägsen metod när det gäller att examinera hållbart lärande och äkta utveckling. I vilket fall som helst är det överlägset i förhållande till att sitta en hel dag framför datorn under tidspress när ischiasnerven skriker av stillasittande....

Men ok, jag vet av egen erfarenhet att det innebär mer jobb för examinatorn. Det ska man självklart beakta, men visst måste det vara studenternas utveckling som ska stödjas och stå i centrum? Och visst bör det vara så att vår högre utbildning borde gå före när det gäller kunskapande och inte premiera reproduktion ens inom grundutbildningen?

Med denna litania, självklart skriven med baktanken att jag ska få åtminstone några goda tankar och förböner från goda vänner inför morgondagen (för såna hjälper absolut!), så vill jag önska alla en trevlig helg! Själv ser jag fram emot söndagen men ska åtminstone genomlida lördagens teologitenta, hur det än ska gå....

Dagens kloka ord

En fördel med förutsägbara människor, trots att det förmodligen är ganska trist egentligen att vara just förutsägbar samt att det också är ganska trist att vistas i såna miljöer, är att vi andra inte behöver vara beredda att omvärdera vår uppfattning om vederbörande. Det kan ju vara jobbigt, eller hur? ;-)

Men oj så mycket stillastående vi riskerar att drabbas av, för att bara nämna ETT problem med kollektiv koma. Jag är alltså beredd att säga som Sällskapet Vakttornet: Vakna! men det är nog det enda jag och dom säger med enad tunga ;-)

Om det där med korrekt rapportering

Vilken helgalen följetong det här blev, orsakad av en totalt snedvriden artikel efter omsorgsnämndens senaste möte. Media har makt. Media har speciellt mycket makt när information snedvrids och man inte får möjlighet att kommentera. Så här är det alltså:

På förra nämndsmötet visades siffror på sjukfrånvaron. Sådana siffror visas VARJE möte. Vi har under året sett tendensen att sjuktalen har ökat. Nu i oktober kvarstod detta faktum. Eftersom vi redan länge har sett detta, och det oroar i allra högsta grad eftersom det betyder dels att personalen mår dåligt, dels att omsorgens kvalitet riskerar att försvagas, så sitter vi inte overksamma. När det dessutom inträffar i tider då ekonomin är svag redan från början (vi har ju sparat in tiotals miljoner om året de senaste åren) blir risken ännu större att konsekvenserna blir mycket allvarliga. DÄRFÖR jobbar folk på förvaltningen hårt med att analysera orsaker och åtgärder. DÄRFÖR ställdes frågor på nämnden om hur arbetet fortskrider. DÄRFÖR fick vi svaret från förvaltningen att frågan ska besvaras vid nämndens sammanträde i november. Det är nämligen ingen fråga som man enkelt löser på ett bräde.

Orsakerna till sjukfrånvaron kan vara många, det kan vi inte blunda för. Vi kan heller inte blunda för att nämndens ekonomiska ramar krymper och att vi har uppdraget att sjösätta kostnadsdrivande åtgärder SAMTIDIGT. Verksamma åtgärder snyter man inte ur näsan, utan det kräver både noggranna och breda analyser. Jag hoppas och tror att vi får en redovisning som håller måttet nu i november. Självklart ska personalens egna uppfattningar, de uppfattningar som finns hos de människor som varje dag vistas i den verklighet som vi med små ekonomiska resurser ska försöka driva så klokt som möjligt, finnas med som viktiga delar i den analysen. Annars är den ju inte fullvärdig.

Jag har blivit kontaktad av flera ur personalgruppen som blev upprörda över den första artikeln. Jag förstår dem, men jag har försökt att förklara och berätta hur det verkligen VAR och ÄR, och försökt rätta till den beskrivna bilden. Jag har kontaktat den aktuella tidningen. Det kan ju vara värt att berätta att enbart en av de två närvarande tidningarna skrev om detta. Jag har också skrivit en insändare/debattartikel (ej publicerad).

Vi hade alltså under presskonferensen efter nämnden en lång diskussion om denna fråga, och hänvisade till pågående arbete och till novvembersammanträdet. Den första rapporteringen (jag hittar tyvärr inte artikeln på nätet och kan därmed inte länka till den) lyfte däremot fram skidbackar, brutna ben och uttalanden från oss politiker som kunde tolkas som om vi inte har en aning om hur det ligger till. Det är i högsta grad både en ganska elak vinkling och, omedvetet eller medvetet, en begränsning av tillgänglig information. Jag har dessutom under innevarande vecka, mitt under brinnande tentaläsning, försökt nå en av de anställda som ringde men ännu inte lyckats komma fram. Jag hoppas på bättre tur idag. Är det något jag inte accepterar så är det skitsnack och rena felaktigheter, men min ersättning som andre vice ordförande i kommunens största nämnd ger mig ett arbetsutrymme på sex timmar i veckan. Det räcker inte så långt, speciellt inte i tider av tentamen och när behovet av omsorgsinsatser inom familjen har ökat lavinartat på mycket kort tid. Det tar också en hel del kraft. Jag önskar att omsorgen och sjukvården ska fungera på bästa sätt. Jag ska vara ärlig och säga att det sistnämnda har det varit lite si och så med efter mina egna erfarenheter de sista månaderna. Jag riktar dock INGEN kritik mot den utförande personalens insatser, men visst är det väl stora maskor i det skyddsnät vi borde kunna lita på. Hur som helst, jag är väl inte den enda som har ett liv utöver politiken....

Och så öppnar man tidningen idag och hittar denna artikel. "För omsorgsnämnden kom det som en överraskning och man såg inte någon direkt förklaring, mer än förkylningar och brutna ben i någon skidbacke." Det är kanske inte så konstigt att man blir både trött och ledsen. Jag tror inte att jag är den enda som inte känner igen mig. Frågan är uppe på VARJE möte. Är det då verkligen meningen att vi ska ha politiker som skjuter från höften och helt enkelt bara hoppas att man träffar rätt? Är det ansvarsfull politik, och därmed omsorg om våra äldre och om kvaliteten på den verksamhet som så många är beroende av, att avstå från att undersöka orsaker och föreslå åtgärder på ett professionellt och systematiskt sätt? Är det viktigare med plakatpolitik än med verkligt ansvar? Är det önskvärt med ofullständiga beslutsunderlag?

Jag bara undrar. För mig är saken glasklar. Tydligen är jag inte överens med den blå lokaltidningen om detta.

Vad är EFS?

Efter gårdagen fick jag klart för mig att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, inom vilken jag är aktiv, inte till fullo varken är känd eller erkänd bland aktiva inom Svenska kyrkan. Kanske kan nedanstående text, klippt från EFS hemsida, hjälpa till att bringa ljus i mörkret. EFS, och därmed Vasakyrkan i Kalmar, är en missionsrörelse INOM Svenska kyrkan, även om de lokala förhållandena när det gäller praktiskt samarbete varierar över landet.

EFS är en självständig organisation inom Svenska kyrkan, med betoning på mission, lekmannaengagemang och vardagskristendom. Rörelsen består av ca 15.000 människor som är medlemmar i någon av de 350 föreningar som finns spridda över landet. Det gemensamma målet är att hjälpa människor att leva nära Jesus Kristus i vardagen.

Bakgrund

1852 träffades tre uppsalastudenter som kände nöd för det andliga läget i Sverige och ville bidra till att Svenska kyrkans medlemmar (då i princip alla svenskar) fick höra ett frigörande budskap om Jesus Kristus. Det var på den tiden förbjudet att samlas utan prästens medverkan. Studenterna samtalade om hur man bäst skulle sprida kunskap om evangeliet till så många som möjligt. De kom fram till att ett bra sätt var att ge ut små skrifter. Kolportörer som vandrade över landet spred skrifterna och små traktater. Men det var inte tillräckligt. Därför ville studenterna bilda en ny rörelse som kunde samla människor som brann för människors andliga väl. Det ledde till att EFS bildades 1856.

Självständig inom Svenska kyrkan

När väckelsen på 1800-talet började organiseras var en av knäckfrågorna vilken relation man skulle ha till den svenska statskyrkan. En av de tidiga organisationerna, Evangeliska alliansen, sprack till stor del på grund av denna fråga. Den baptistiska delen av väckelsen organiserade sig helt fristående, medan den lutherska delen valde att stanna kvar inom svenska kyrkan och blev missionsorganisationen EFS 1856. Orsaken var strategisk. Genom närheten till Svenska kyrkan skulle man lättare kunna verka för Kristi rikes tillväxt, eftersom människor hade mer förtroende för Svenska kyrkan än för så kallade ”separatistiska” rörelser. Men EFS värnade ändå sin självständighet och sin lokala variationsrikedom. Idag söker EFS de samarbetspartners som bäst främjar EFS huvudsyfte på varje enskild ort. I första hand är det förstås Svenska kyrkans församlingar. Genom sitt väckelsearv kan EFS ibland ha en roll i det ekumeniska samarbetet mellan olika kristna samfund.

Vad är det EFS vill se hända? Vad vill vi betona? Fem saker återkommer när vi formulerar detta. Vi har inget monopol på dessa, utan delar dem med många andra, både i Svenska kyrkan och i andra kristna samfund. Men de fem betoningarna ger tillsammans EFS en viss ”smak” eller karaktär.

• Personlig tro på Jesus Kristus
• Fördjupning i bibel, bön och samtal
• Mission både lokalt och globalt
• Alla kristna har del i kyrkans uppdrag
• Organisation och mötesplatser för detta

Överenskommelse

EFS och Svenska kyrkan skrev 1989-90 under en överenskommelse där det bland annat står: ”Svenska kyrkan och EFS förnyar ömsesidigt sin gemenskap i en och samma kyrka med full andlig enhet och solidaritet. Svenska kyrkan erkänner fullt ut det arbete som EFS bedriver som en del av kyrkans arbete. EFS å sin sida bekräftar sin samhörighet med Svenska kyrkan.” Detta avtal får bland annat till följd att EFS pastorer vigs till präster i Svenska kyrkan, dock med förbehållet att de arbetar inom EFS. Överenskommelsen förnyades år 2009.

Alltså: Jag är som aktiv inom kyrkopolitiken i Kalmar pastorat och Växjö stift fullvärdig medlem och aktiv inom Svenska kyrkans arbete, om än inte i nämnvärd omfattning i den lokala församling där jag bor. För övrigt tror jag att Kristi kropps olika delar i vid bemärkelse har allt att vinna på att samarbeta och närma sig varann. Tendenser till splittring och avståndstaganden kristna emellan bör man vara aktsam på. Som Paulus skriver till församlingen i Efesos: "Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt." (Ef. 4:3-6)

Vi får inte plats i samma hus jämt, men husen behöver inte slåss eller konkurrera. Vi har samma chef allihop, och i fallet med EFS och Svenska kyrkan så gäller det inte bara i andlig utan även i världslig och formell bemärkelse. Frid syskon!

Mina vänner

Jag älskar mina vänner

från skilda sorters sfärer

Så olika, så kärlika

med mångfaldsrikedom

Med välvilja och uppmuntran

så lyfter vi varandra

för det är alltid viktigast

Allt annat väger lätt…

När höstens mörker faller

Och kylan tränger på

så värms vi upp tillsammans

med kamp och skratt och gråt

Så bygger vi gemenskap

som håller för en storm

Som skyddar oss från faran

Ger kraft att börja om

När en dörr råkar stängas

så öppnas snart en ny

En frisk fläkt fyller rummet

och vingarna, de bär!

Ja, hur GÖR man? En svår och mångdimensionell fråga...

Det där med mångfald är nog svårt. Jag har märkt det då och då. Det är så himla lätt att skrika "brist på mångfald" bara för att man själv upplever att man i något avseende hamnar utanför, men frågan är hur man ser till att främja mångfald själv. Hur gör jag? Och hur gör du?

Jag är kristen sedan länge, och vänster är jag också sedan länge. Min tro blir mer och mer viktig för mig med åren. Jag vet på vem jag tror och jag vet varför, och jag är ganska öppen med det. Jag vill INTE pracka på någon annan något, men jag tillåter mig själv att vara tydlig med var jag står, och hoppas och ber att det inte ska kränka någon annan eller vara förolämpande på något sätt. Precis som prästen Anders Johansson sa i Domkyrkan i lördags: "Kan vi inte berätta om vår tro utan att kränka någon annan ska vi nog vara tysta, men hur kan kyrkan vara kyrka om vi inte får berätta om Gud?" (ungefärligt citat) Och kyrkan, församlingen, Kristi kropp eller vad vi nu kallar oss, består ju av oss kristna. Vi KAN inte vara tysta. Vi SKA inte vara tysta. OCH, vilket är viktigt: Vi har ingen anledning att vara MER tysta än någon annan. Men förolämpas för vår tro, DET ska vi. Eller?

Jag hoppas att jag får höra om jag kränker någon när jag är öppen med min relation med en levande frälsare. Jag hoppas jag får höra det direkt, för det är inte min avsikt. MEN jag kommer också framöver att vara extremt tydlig med att freda mig från rena förolämpningar med innehållet "troende (oavsett religion) är korkade, kriminella, förtryckande eller psykiskt sjuka eller allt på en gång". Tyvärr händer det här inte sällan. Det händer alltför ofta att sånt dyker upp både här och där, och det är inte ovanligt att man får kritik för att man opponerar sig.

Jag tycker inte att ateister i allmänhet är korkade, men är dom det så handlar det inte om deras avsaknad av tro utan om något helt annat, och om en ateist slår sin fru så är det kriminellt, men det betyder inte att alla ateister är kriminella. Jag känner flera stycken som är fantastiska människor och som jag aldrig för allt smör i Småland vill mista som vänner. Och ateisterna, liksom muslimerna, agnostikerna, pingstvännerna, mormonerna och dom där från Jehovas vittnen som aldrig slutar att ringa på vår dörr har rätt att finnas i vårt samhälle och bidrar till vår utveckling precis som vi själva gör. Så enkelt är det.

Jag tror att hela mångfaldsdiskussionen skulle behöva hyfsas lite, förses med lite allmän och medmänsklig respekt, acceptans och ärlighet samt bildas så att man kan hålla isär äpplen och päron lite bättre. Mångfald ska vi ha, för det är grunden för ett hållbart samhälle i utveckling, men det handlar inte bara om att JAG ska få plats, det handlar också om att DU ska få plats liksom HON, HAN och DE ANDRA, PRECIS SOM DOM ÄR. Hur bidrar VI till det, utan att kränka och förolämpa den som inte är som jag samtidigt som man inte döljer den man själv är?

Tystnaden talar...

Idag låter jag tystnaden tala... Det är tydligt nog. En talande tystnad kan säga mer än tusen ord, eller hur? Speciellt är det att rekommendera när man behöver vila öronen pga en envis öroninflammation...

Men några föreläsningar från Umeå får det i alla fall bli på sjungande finlandssvenska. De handlar om effekterna av 1500-talets reformationer in i modern tid. Det är spännande och lärorikt, och äntligen något jag på allvar känner igen och tycker är riktigt intressant! Kyrkans allra tidigaste århundraden har jag väl inte riktigt gått igång på, men däremot var studiet av kvinnors ställning upplysande och examinerades som ni vet på ett sätt som passar mig bättre än en mer traditionell salstentamen. Jag antar att en del får man helt enkelt "tugga i sig", men nu står pingströrelsens framväxt och reformationens påverkan på samhälle/politik, tillväxt, ekonomi, utbildning och vetenskap på tur. Buss på bara!

Stor tacksamhet, stor ödmjukhet....

Det är med stor ödmjukhet och minst lika stor tacksamhet som jag har tagit emot beskedet att jag återfinns på fjärde plats i valberedningens förslag till EU-lista. Listan fastställs på kongressen i januari och man vet ju aldrig vad som händer då (numera tar jag inget för givet), men bara att finnas med i diskussionerna känns så otroligt bra! Hela listan hittar du här.

Och jag vet att jag har mer att ge i givande politiska sammanhang. Kanske är detta en rejäl chans till att få vara med och göra det som behövs, nämligen att vrida världen lite mer rätt, att göra den lite mer rättvis och lite mer jämställd?? Det kan sannerligen behövas!

Rösta på Vänsterpartiet i EU-valet i maj! Det är det enda som kan göra skillnad i rätt riktning!

Alla själars dag: Var inte rädd

Var inte rädd.  Det finns ett hemligt tecken, 

ett namn som skyddar dig nu där du går

Din ensamhet har stränder in mot ljuset.

Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Ylva Eggehorns diktning väcker för det mesta tankar. Detta är första strofen ur Sv Ps 256.  När allhelgonahelgen är här brukar man tänka en del på livet och döden. Det är företeelser som känns lite mer närvarande just nu. Döden kan vi inte undgå, så den är faktiskt lite mindre problematisk på det viset. Vi vet dessutom väldigt lite om den. Däremot är livet, det som pågår just nu, desto mer angeläget. Vad gör vi av det? Hur ser vi på det? Vart leder det?

Ylva Eggehorn använder här bilden av livet som en resa. Det är inte ovanligt. Jag gör också ofta det, och försöker intala mig att det är målet som är det viktiga. Det är till himlen vi är på väg, hemåt. Samtidigt har jag i ryggmärgen (eller i hjärna eller hjärta, det kanske inte spelar så stor roll egentligen) orden ”I världen men inte av världen”. Det känns viktigt för mig att använda tiden här på jorden på ett sätt som är nyttigt. Jag vill bidra. Jag vill vara med och göra saker. Jag vill helt enkelt komma i funktion på ett sätt som känns rätt, riktigt och ärligt, men det har inte visat sig vara det enklaste. Just nu är det därför skönt att tänka på löftet: Var inte rädd. På Alla själars dag finns det en omsorg även om min själ även om det känns mörkt och dunkelt. Var inte rädd.

Du är på väg. En dag blir natten vit. 

En dag och stjärnor växer ur hans famn.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, 

du ser den inte nu, men färdas dit.

(Sv Ps 256:4, text: Ylva Eggehorn)

Det är kärlek det!

Efter en söndervärkt dag då dessutom goa dottern åkte iväg ner till Malmö igen och lämnade mamma alldeles ensam så kommer äkta maken hem med denna fina Fairtrademärkta bukett med rosor från Kenya, "mitt" land i Afrika.

Det kallar jag kärlek, banne mig!
(och dessutom ett tecken på att det som han sa i Barometern häromveckan är alldeles sant)

Det målet står jag för!

Idag är jag faktiskt lite uppretad. Jo, jo, det händer ju ibland, jag vet det, men speciellt idag. Jag är nämligen trött på, för det första, Arbetsförmedlingen. Jag slutade som ni vet att jobba i somras efter en lång period av utfrysning och en utmattningsdepression som sög ur mig en himla massa kraft. Det gick helt enkelt inte längre, och trots att jag förlorade en massa (exempelvis min uppsägningstid) så valde jag livet. Det var en ren vinst och absolut inget jag sörjer över numera mer än den 27 i varje månad ;-) Hur som helst, jag skrev in mig som arbetssökande och gick på en massa möten som man var tvungen att gå på men har inte tagit ut någon A-kassa. Det är liksom ingen idé med den situation jag har. Nu kom idag ett brev om att jag måste lämna aktivitetsrapporter oavsett om jag har ersättning därifrån eller inte. Det betyder ju att jag orsakar DEM jobb, eller hur? Jag studerar och hankar mig fram på de arvoden och uppdrag jag har, men INGEN ska slå i mig att man inte har RÄTT att stå som arbetssökande på Arbetsförmedlingen utan motprestation. Eller är det inget som helst i Arbetsförmedlingens verksamhet som handlar om att förmedla arbeten? Handlar det BARA om att administrera pengar åt diverse A-kassor och utforma stödprogram som inte leder nånstans? Var hör vi hemma, vi som VILL vidare men som inte låter oss dresseras?

Det känns som om samhällets intellektuella nivå bara sjunker och sjunker, eller så blir folk fostrade till att inte använda de hjärnceller de har och inte hjärtat heller (för ett sånt har väl ändå alla?) Det Arbetsförmedlingen sysslar med i det här fallet är ju bara korkat, och jag tycker ärligt synd om dem som måste jobba där. Det måste vara nedbrytande i längden.

Och för det andra, ta Uppdrag Granskning igår om fristående skolor, ett program som fick folk att gå i taket. Jag undrar bara VARFÖR? Är det liksom dags att vakna nu när vi på demokratisk väg har bestämt att allt ska handla om pengar??? Nej, det där visste vi ju. Aktiebolag SKA drivas med vinst. Det är lag på det. Släpper man in sådana i välfärden så hamnar pengarna i förarsätet och barnen, eleverna, de gamla och alla andra som är beroende av välfärden i bästa fall i släpvagnen bakom och får vara tacksamma för att de får följa med på den allt annat än behagliga färden mot det vinstdignande paradiset där kapitalet flyter runt som vattnet i Venedig.

Sån har världen blivit, och jag blir mer och mer övertygad om att jag vill stiga av karusellen. Jag vill ha en värld för människor där kärleken får plats, inte bara pengarna. Det kanske är naivt, men det är i varje fall ett gott mål. Det står jag för. Och därmed återgår jag till studierna. De leder i varje fall framåt!

Kvinnans ställning i kyrka och samhälle från den tidiga kyrkan, medeltiden till reformationen

Kvinnor har alltid funnits i samhället, men har i så gott som alla tider och i alla kulturer, med några få och små lysande undantag, fått en underordnad ställning. Det patriarkala systemet har dominerat och därmed definierat kvinnan som avvikande från normen och underlägsen. Dessutom ser vi flera exempel på hur strävan att överbetona skillnader mellan könen har lett till ett isärhållande, vilket även det har missgynnat kvinnor och gett män privilegier. Kyrkan utgör inget undantag utan har genom tiderna funnits som en del av det rådande samhället och därmed också varit påverkad av normsystemen. Det är inte utan att man drar paralleller till George Orwells roman Djurfarmen och uttrycket: ”Alla djur är jämlika, men en del är mer jämlika än andra.” Alla människor är nämligen skapade till Guds avbild och därmed jämlika, men en del, dvs männen, har genom samhälleliga värderingar blivit mer jämlika än kvinnor, eller för att tala klartext, mer värda. Den patriarkala normen kunde genom kyrkan till och med få en andlig dimension: En manlig Gud har bestämt att män ska vara härskare och kvinnor underlägsna.

Det hela började långt före Kristi födelse. Gamla testamentet genomsyras, dock med några få undantag, av manlig överordning och kvinnlig underordning. Det manliga höjs upp till ideal, det kvinnliga är avvikande och problematiskt. Det manliga är rent, det kvinnliga är orent. Det är därför inte alls konstigt att den kristna kyrkan, som till så stor del vilar på judendomens tro, kultur och traditioner, kom att formas i samma anda. Detta skedde alltså trots Jesu undervisning och exempel. I evangelierna ser vi nämligen ett otal exempel på en ganska revolutionär inställning: Kvinnor och män är lika värda och får samma uppdrag som lärjungar och som förkunnare. Jesus själv behandlade inte kvinnor sämre än män. Han återupprättade dem. Trots detta kom den patriarkala diskursen att påverka kyrkans inre liv i så hög grad att kyrkan i själva verket kom att bli en av patriarkatets främsta bevarare. Evangeliets radikala budskap om allas lika värde oavsett kön och härkomst var kanske FÖR radikalt?

Ledarskap

Kyrkans första ledarskap utövades naturligt nog av apostlarna. Det finns dock inget som säger att inte kvinnor kunde inneha ledarpositioner, trots att vi i Nya testamentets texter inte kan läsa om kvinnliga biskopar. Mycket talar dock för att kvinnor spelade en viktig roll som andliga ledare (se Febe som var församlingstjänarinna i Kenkrea och Junia i Rom 16:7 som dock ansetts vara man med namnet Junias). De brev som tillskrivs Paulus kom emellertid att förändra bilden. Kvinnan som underordnad hustru och mor samt tyst församlingsmedlem spred sig, trots att mycket talar för att det INTE är Paulus som har skrivit de välkända passagerna om att ”kvinnan ska tiga i församlingen” samt inte undervisa eller leda i något andligt avseende. Intressant att notera är att detta helt enkelt kan ha varit en ren överlevnadsstrategi i Romarriket där kristendomen sågs som ett hot mot existerande ordning och där de kristna, för att bli lämnade i fred, behövde ”osynliggöra” sig.

Det är också lätt att se andra historiska förklaringar. Den gammaltestamentliga traditionen var stark, kvinnor som menstruerade sågs som ”orena”, ”mystiska” eller till och med ”farliga” och utvecklingen av en stel manlig hierarki i kyrkan hindrade kvinnors delaktighet i ledarskapet.

Vad som än var det främsta skälet till att kvinnor hindrades från att undervisa samt inte fick leda delning av sakrament så är det ställt utom allt tvivel att den här utvecklingen har format kyrkans inre liv. Kvinnor och män har sedan dess haft olika ställning, och kanske är det bland annat därför kvinnor gärna än idag serverar kyrkkaffet medan nattvardens gåvor under så lång tid har delats ut av män och enbart män?

Möjliga andliga uppgifter

Kvinnor har dock inte varit helt avstängda från uppgifter. Evangeliets budskap om allas lika värde och de andliga gåvornas distribution till såväl kvinnor som män har gjort det möjligt för kvinnor att profetera och utföra diakonala uppgifter. Flera kvinnliga profeter nämns i Nya testamentet, se till exempel Filippos fyra döttrar i Apg 21:9 samt den kvinnliga profeten Isebel i Thyatira i Upp 2:20-23 (som dock inte beskrivs i direkt smickrande ordalag). Mot slutet av 200-talet dyker också kvinnliga diakoner upp (diakonissor), en tjänst förknippad med vissa restriktioner men också med specifika uppgifter att ta hand om kristna kvinnor som behövde stöd av olika slag. De delade således inte helt och hållet roll med manliga diakoner vilka, utöver de diakonala uppdragen, kunde assistera vid HHN. Änkorna (jag ärr osäker på korrekt svensk benämning. ”Änka” känns inte helgjutet….) hade också en speciell ställning, givet att de levde ett kristet liv, iakttog kyskhet, bara hade varit gifta en gång samt hade uppnått relativt hög ålder (60 eller i vissa fall 50 år). Deras uppdrag var att be för församlingarna och församlingens medlemmar. Tanken var att förtryckta och lidande förebedjare lättare skulle kunna få Guds öra och därmed lättare få bönesvar. Änkorna var inte ordinerade i formell mening, men de kunde få möjlighet att undervisa yngre kvinnor som nyss hade kommit till tro.

Martyrer, författare, lyriker och pilgrimer

Det går att hitta exempel på kvinnor som sticker ut mer än att de får en viss ställning i församlingarna. Bland martyrerna hittar vi både män och kvinnor, se till exempel Perpetua som inte bara dog för sin tro utan också utmanade en stor del av samhällets och församlingens normer. Hon gick emot sin far, övergav sin son och ifrågasatte kvinnors underordning som en konsekvens av sin kristna tro. Tyvärr föll hennes berättelse i glömska, kanske främst på grund av dess revolutionära och radikala budskap. En kvinna som utmanar var (och är fortfarande) ett hot mot den manliga makten. Kvinnliga författare, poeter och pilgrimer finns också, även om deras antal (vad vi vet) inte är proportionerligt till kvinnors andel av den kristna kyrkan.

Madonna eller häxa?

Under medeltiden utkristalliserades två idealtyper för kvinnor, nämligen madonnan och häxan. Båda verkar ha haft som grund en strävan att definiera kvinnan som avvikande från mannen, och utgick därmed från att kvinnan i ett eller annat avseende var en defekt människa. Det syftade förstås på kropp och fysik, men även i själsligt och andligt avseende. Madonnan skulle därmed undertrycka sin sexualitet, leva i celibat och i alla avseenden verka på ett kyskt och moraliskt oklanderligt sätt. (Noteras bör att inga sådana tvångströjor sattes på männen.) Livet i kloster var förstås en klar möjlighet, men även andra sätt att leva kunde väljas, som eremit, som jungfru i det egna hemmet eller som maka i ett ”andligt äktenskap” utan fysisk närhet. Självklart satte de ekonomiska möjligheterna tydliga gränser för vad som var möjligt. Det är inte märkligt att det också (1100-1200-talen) även utvecklades en Mariakult, där kvinnan med jungfru Maria som ideal, sattes på piedestal för sitt rena och gudfruktiga leverne och sitt milda och tåliga sinne. Mariakulten är inte speciellt positiv för kvinnor utan skapar ännu mer dålig självkänsla. Det är ju nämligen totalt omöjligt att uppnå hennes nivå med tanke på hur hon påstods ha levat.

Häxan, den totala motsatsen till Madonnan, finns också som sinnebild för kvinnan. Häxkulten började mot slutet av 1400-talet påverka även kyrkan. Kvinnor ansågs vara mer benägna att falla för och sprida irrläror, hade svagare moral och svagare tro och hade dessutom starkare sexuell lust än män. Därmed var kvinnor offer för Djävulen, en figur som trots allt var en man. Häxor, gamla kvinnor som levde ensamt och isolerade, fanns det en hel del av och häxbilden kan ha hjälpt till att döva samhällets dåliga samvete för att de inte blev inkluderade i tillräckligt hög grad.

Självklart finns det kvinnor som på olika sätt har ”sprängt” bilden. MacHaffie lyfter fram pionjärer som Christine de Pisan (som beskrev kvinnorna som de lärjungar som aldrig svek Jesus), Isotta Nogarola (som på ett intellektuellt och ganska smart vis påvisade att mannen och inte kvinnan var ansvarig för syndens intåg i världen eftersom mannen, enligt tidens normer, till sin natur var mer klok) och Margery Kempe (som efter att ha fött 14 barn övertalade sin man till att lämna det sexuella umgänget med henne för att hon skulle kunna utveckla sin förmåga att undervisa och förkunna, ofta med väldigt karismatiska uttryck).

Reformationen

Luther och Calvin, med flera förgrundsfigurer under reformationen, distanserade sig från de medeltida kvinnorollerna. Man återupprättade kvinnor till viss del, t ex sågs inte äktenskapet som ett sakrament och kunde därmed i vissa fall därmed upplösas både av män och kvinnor. Ändå sågs rollen som maka och mor som den bästa för en kvinna, inte för att hon behövde tyglas för sin syndfulla natur utan för att kvinnor och män hade olika uppgifter. Kvinnans underordning var dock ett resultat av syndafallet enligt Luther. Calvin hängde istället upp sig på att kvinnan skapades som mannens ”hjälpare”. Livet i celibat sågs inte som ett ideal, främst av den praktiska anledningen att människan har fått i uppdrag att föröka sig och uppfylla jorden. Därmed föll också Mariakulten där kyskheten upphöjdes till mål.

I kyrkans värld bestod dock skillnaden mellan män och kvinnor till stora delar. De kyrkliga uppdragen att förkunna, dela sakrament etc var förbehållna män även om vissa uppgifter kunde utföras av kvinnor, åtminstone under vissa förhållanden. Både Calvin och Luther uttalade sig dock på sätt som också kunde tolkas, men det omsattes emellertid inte, som att kvinnor kunde utföra samma uppgifter som män.

Även inom den katolska kyrkan skedde processer. Klosterordnar för kvinnor flyttade ut sin verksamhet i samhället och utförde vård, utbildning och sörjde för behövande och möttes förstås av visst kyrkligt motstånd. När man dessutom inte krävde livslånga klosterlöften så utmanades kyrkan ännu mer. Med tiden vässades radikaliteten ner, men öppenheten vann på försöket. Självklart fanns det också katolska kvinnor som på olika sätt förtrycktes av reformationens framfart och som med heroiska insatser slogs för den tro de själva hade. På samma sätt, fast tvärtom, fanns det förstås kvinnor som stod i frontlinjen för reformationens idéer.

Sammanfattningsvis kan man nog ändå konstatera att trots att mycket mer hade kunnat göras för att stärka kvinnors rätt i kyrkan under reformationen, så togs en hel del steg för rättvisa villkor just där. Kvinnor var fortfarande underordnade, men fick möjligheter till frihet, till utbildning och till respekt i en utsträckning som tidigare inte varit möjligt. Vi har ännu långt kvar, men vi är på rätt väg.

Slutord

Ur Svenska psalmboken sjunger vi sedan 2002 i psalm 718:

”Hennes starka vingar bär. Genom sol och vindens hav,

hennes färd går vidare för livets skull

och medan natten verkar lång ljuder rymd och jord av sång,

hennes färd går vidare för livets skull.”

(G Light/A-K Hammar)

Nu kan man även officiellt och i en oomtvistat kyrklig publikation ge den heliga anden en kvinnlig identitet. Vi har, som sagt, kommit en liten bit på väg. Ett annat litet steg är valet av Antje Jackelén som ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det glädjer jag mig också åt, inte för att hon är kvinna utan för att kompetens och lämplighet fick väga tyngst i valet och inte kön.

(Källa: Främst Barbara J. MacHaffie: Her story : Women in Christian tradition 

2. ed. : Minneapolis : Fortress Press : 2006)

Demokratiska funderingar

Maktkoncentration har jag aldrig gillat. På något sätt, eller rentav på alla, krockar sådant med mitt demokratiska sinne. Antagligen är det därför jag reagerar på det oerhört hårt när jag ser tecken på det i sammanhang som bör kännetecknas av just demokrati och inget annat. Det är väl tur att det inte är så många som tycker att sådana avarter är en god idé, eller? Det räcker liksom med de exempel som redan finns. Det är illa nog.

Och förresten, hur skulle det se ut om många med engagemang tyckte att maktkoncentration vore bra? DÅ skulle vi få se på konflikter som hette duga ;-)

Kanske värt att pröva?

Idag var det rena rama natta på fullmäktige. Maken till pajkastning, vilja till missförstånd, destruktionsambitioner och konfliktsökeri har jag nog aldrig varit med om. Och, vilket smärtar mig, jag kan inte med bästa vilja i världen säga att den ena sidan var bättre än den andra. Det var bottennivå rakt över.

Och där satt vi på Brofästet hela dagen medan syret försvann i lokalen, i full medvetenhet om att stormen skulle komma in över landet, och diskuterade allt annat än de frågor som stod på dagordningen. (Mina tankar var på annat håll, så jag bidrog varken åt det ena eller andra hållet, och det kan jag stå för. Livet, omsorgen och omtanken och framförallt kärleken till mina föräldrar är långt viktigare än ett fullmäktigemöte i oktober. Det var en orolig själ som satt på V-bänken idag och väntade på besked från sjukhuset.) Hur som helst, var det en principfråga som skulle upp till debatt så blev det tjafs kring ett specifikt fall. Var det ett delårsbokslut som skulle läggas till handlingarna så blev det en budgetdebatt med frågor kring en framtida skattehöjning. Var det ett samrådsförfarande som skulle vara i blickpunkten så blev det frågan om Linnéuniversitetets lokalisering som hamnade i ultrafokus. Ja, det kan inte ha varit lätt för en ordförande att hantera klubban vid det här mötet. Det visade det sig inte vara, nej.

Att det sedan bara är en del som behöver bry sig om våra demokratiskt överenskomna tidsbegränsningar är ju tyvärr ingen nyhet, men sällan har det blivit så tydligt som idag. Nej, den här dagen tar vi och glömmer och kastar i det runda arkivet. Själv ska jag dessutom ta mig en bit paj att stoppa i magen. Det är ett betydligt bättre användningsområde för dylika maträtter än att kasta dem antagonister emellan. Jag har ett smalrecept på en fullkornspaj med helt vegetarisk touch. Ni kanske borde pröva det, fullmäktigekamrater? Jag lovar, den är god och ger inte den minsta bismak av missbrukad demokrati.

En seriös replik på en replik som lever i såväl förgången som förljugen tid

Jag fick i Barometern den 23 oktober en replik på en tidigare debattartikel, se länken här. Den är tyvärr ett exempel på den extremt låga nivå och den kunskapsfientliga inställning som tyvärr sprider sig i olika partier just nu. Jag har förstås replikerat (se nedan), men som synes inte på k-orden utan på sakfrågan. Jag hoppas att det finns folk som kan ta en debatt mer seriöst än det här bottennappet visar. Hemsnickrade sanningar som inte har mer med verkligheten att göra än brännvin hör ihop med kroppkakor ska man försöka hålla undan från den demokratiska diskussionen. Det handlar om respekt, inte bara för varann utan också för medborgare i övrigt.

Svar till Lene Polteg (artikel 23 oktober):

När äldre själva får välja vad som är allra viktigast i omsorgen handlar det om tre saker: Flexibilitet: att få påverka innehållet i omsorgen. Kontinuitet: att få omges med samma personer samt att personalen kan ta sig tid. Detta rimmar med Vänsterpartiets förslag från december 2012. När hemtjänsten kommer vill man kunna välja att gå ut i stället om solen skiner istället för att duscha, eller att få hjälp med tvätten istället för dammsugning om det bättre behövs den dagen.

Men Lene vill mot bättre vetande privatisera. Privatisering har inte lett till högre kvalitet och effektivare metoder. Följden blev istället en större byråkratisk kontrollapparat. Svenska studier visar vidare att privata vårdbolag har lägre bemanning än kommunala. Allra lägst har de vårdbolag som drivs av riskkapitalbolag. Också antalet fast anställda minskar och timanställda ökar. Där är skillnaden särskilt stor inom hemtjänsten och det drabbar främst kvinnor. Lene Polteg vill alltså att äldreomsorg ska ges av människor som inte kan leva på sin lön. Folkpartiet rear ut kvinnlig arbetskraft!

Istället för att lägga ut hemtjänsten till vinstdrivande företag som sätter vinst framför kvalitet bör vi lyssna till de äldre. När man inför LOV görs sjuka och svaga människor med stora stödbehov till kunder och deras omsorg läggs i händerna på marknadskrafterna. Det är totalfel i fokus!

Våra äldre förtjänar bättre. Vi ska lyssna på dem och skapa en välfärd som fyller behoven. Det är vårt uppdrag, inte att skapa vinstmöjligheter för kapitalstarka bolag.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet  (som alltså bytte sitt partinamn för sisådär ganska exakt 20 år sedan, ett faktum som av okänd anledning har gått Lene Polteg förbi. FP har ju dock en allmän tendens att leva i det förgångna... Men här nedan visas alltså vår logga för Lene och andra som har sovit Törnrosasömn i över 20 år. Den består av en vacker röd nejlika med den enda bokstaven V i centrum. Den som ser ett K någonstans ser i syne eller har ett ovanligt kreativt utvecklat sinne, något som ju Jan Björklunds skola inte brukar värdera särdeles högt.)

Det är samhället som är sjukt, inte personalen!

Jag har tydligen sagt i tidningen att jag inte vet varför sjukfrånvaron är hög inom omsorgen. Det blev väl inte riktigt rätt, om man säger så… Det finns sannolikt en mängd orsaker som tillsammans bidrar till att sjukfrånvaron inom omsorgsförvaltningen i Kalmar är hög. Hög arbetsbelastning och arbetsvillkor som inte befrämjar hälsa är några troligt viktiga faktorer. Hela karusellen kring ”rätt till heltid inom ram” är en annan process som knappast har bidragit i positiv riktning. Vad vi i omsorgsnämnden måste göra är att se till att problemen åtgärdas. Jag tror inte på någon ”quick fix”. Jag tror att problemen främst bottnar i grundläggande förhållningssätt, och det krävs ett stort jobb för att komma tillrätta med sådant. Därav mitt korta inledande svar på en kort fråga, ett svar som ledde till en längre diskussion med många infallsvinklar. Svaret refererade till en tidigare redovisning på omsorgsnämndens senaste sammanträde där budskapet var: ”Vi kan inte med säkerhet säga VAD som skiljer innevarande år från tidigare, men vi håller på att analysera det.”

Verksamma åtgärder handlar till exempel

• om att värdera arbetsinsatserna på ett rimligt sätt,
• om att få en lön som man kan leva på utan att slita ihjäl sig,
• om att se personalen som den viktigaste resursen för våra brukare (som naturligtvis i alla lägen måste komma i första rummet) och
• om att fördela landets fortfarande stora resurser till välfärd som gagnar dem som behöver den mest.

Det låter kanske inte så svårt, men det ÄR svårt i ett läge där pengarna hellre ska skickas till höginkomsttagare i form av sänkt skatt.

Det är samhället som är sjukt, inte personalen på omsorgsförvaltningen. Tänk om vi kunde förstå det, börja lyssna ordentligt på de behov som finns, analysera tillsammans i syfte att hitta verksamma vägar och agera därefter!  

"Här härskar människan...."

Ty rymdens grymhet övergår ej människans.

Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.

Fånglägercellens ödslighet på jorden

har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,

när kalla stenar stumma hördes svara:

här härskar människan. Här är Aniara.

Harry Martinssons rymdepos Aniara närmar sig sitt slut. Den hundrade sången av 103 avslutas med en sanning som är värd att betänka så här på den kombinerade FN-dagen och Regnbågsdagen 2013. Det är inte en dag då man ska känna sig nöjd över vad människan hittills har gjort, det är en dag som ska stämma till eftertanke och till att samla kraft, mod och vilja till att agera bättre i morgon. Det gäller över hela linjen, årets alla dagar och millenniets alla år. Det är framtiden vi kan påverka. Låt oss då göra det och varför inte börja med oss själva?