ett namn som skyddar dig nu där du går
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I
sanden finns det spår.
Ylva Eggehorns diktning väcker för det mesta tankar.
Detta är första strofen ur Sv Ps 256. När allhelgonahelgen är här brukar man tänka
en del på livet och döden. Det är företeelser som känns lite mer närvarande
just nu. Döden kan vi inte undgå, så den är faktiskt lite mindre problematisk
på det viset. Vi vet dessutom väldigt lite om den. Däremot är livet, det som
pågår just nu, desto mer angeläget. Vad gör vi av det? Hur ser vi på det? Vart
leder det?
Ylva Eggehorn använder här bilden av livet som en resa.
Det är inte ovanligt. Jag gör också ofta det, och försöker intala mig att det
är målet som är det viktiga. Det är till himlen vi är på väg, hemåt. Samtidigt
har jag i ryggmärgen (eller i hjärna eller hjärta, det kanske inte spelar så
stor roll egentligen) orden ”I världen men inte av världen”. Det känns viktigt
för mig att använda tiden här på jorden på ett sätt som är nyttigt. Jag vill
bidra. Jag vill vara med och göra saker. Jag vill helt enkelt komma i funktion
på ett sätt som känns rätt, riktigt och ärligt, men det har inte visat sig vara
det enklaste. Just nu är det därför
skönt att tänka på löftet: Var inte rädd. På Alla själars dag finns det en
omsorg även om min själ även om det känns mörkt och dunkelt. Var inte rädd.
Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor
växer ur hans famn.
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,
du ser den
inte nu, men färdas dit.
(Sv Ps 256:4, text: Ylva Eggehorn)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar