Frågor från en blivande präst

Jag fick i veckan ett antal frågor från en präststuderande i släkten. Det var inga små eller enkla frågor, men när man väl tänkte igenom dem så var de riktigt stimulerande. Frågorna och svaren skulle utgöra underlag till en gruppdiskussion som skulle handla om hur människor från olika yrkesgrupper som är engagerade i samhället ser på samhällsutvecklingen. Genom att göra intervjuerna är målet att de blivande prästerna ska bli mer medvetna om samhället som vi lever i, både nu och när de kommit ut i tjänst så att de bättre ska kunna relatera till det.Så här svarade jag:

1. Vilka är de viktigaste förändringarna (enligt din bedömning) som skett i det svenska samhället sista 10 åren?

Egoismen breder ut sig, solidariteten med svaga och utsatta ger vika för ”att ta hand om sig själv och skita i andra”-mentaliteten. Vi går också alltmer från tanken på att vi löser problem gemensamt till att den som kan betala får vad man vill.

2. Vilka starka sidor finns i lokalsamhället? Vilka krafter (människor/grupper/institutioner) ser du som viktiga i att bygga upp ett bra samhälle?

Det ideella föreningslivet i vid bemärkelse är oerhört viktigt som sammanhållande kraft. Där ett sådant finns fungerar samhället betydligt bättre än där var och en bara bryr sig om sig själv och de sina.

3. Vad anser du vara det största sociala problemen i ditt närområde just nu? Hur hanteras de?

Här, där vi bor, har vi stora klyftor mellan olika bostadsområden. Det skapar motsättningar. På en del håll bor välbeställda familjer med fina hus och välbetalda jobb medan det på andra håll bor arbetslösa med låg utbildning i flerfamlijshus som inte har renoverats sedan hedenhös. Det hela ledde till att affärscentrumet som ligger mittemellan sattes i brand för knappt ett år sedan. Nu byggs samhället upp, med ideella krafter och med de institutioner som verkar här, kyrkan, fritidsgården, affärerna etc etc och en ”vi”-känsla börjar spira. Den typen av samverkan har man inte haft förr.

4. Vilka ser du som de viktigaste ”opinionsbildarna” i ditt närområde?

Mycket svårt…. Det är de aktörer som sticker ut näsan och faktiskt GÖR något positivt men också de som bara klagar över ”ungdomen” och ”invandrarna”. Här har tidigare funnits väldigt få föreningar som har drivit verksamhet på plats (däremot en liten bit bort men det kan vara lång nog...), så opinionsbildningen har nog skett i informella grupper, kanske i väntrummet hos tandläkaren och på vårdcentralen samt naturligtvis i spelbutiken och på fiket. Kyrkan har försökt, men har inte nått ut förr så som den nu försöker göra. Det är positivt!

5. Vad ser du som de viktigaste värdeförändringarna idag (jämfört med 10 år sen)?

Se fråga 1. Det är samma svar. Från kollektivt gemensamt ansvar till privata lösningar.

a. Vilka värderingsförändringar tror du kommer ske de närmaste åren?

Jag tror att vi kommer att inse att vi måste samverka, arbeta tillsammans och inte bara tänka på kortsiktig lönsamhet om vi ska kunna få ett hållbart samhälle. Det gäller stora frågor som klimat- och miljöfrågan, men också närmare företeelser som t ex hur våra skolor och vårdinrättningar ska fungera.

6. Vilka krav kommer den mångkulturella situationen i Sverige att ställa på samhället i framtiden? Vilken roll tror du att kyrkorna kan spela?

Den ställer krav på öppenhet, nyfikenhet och kommunikation. Vi måste lära oss att lära av varandra. Det leder fel att automatiskt tro att det som är främmande också är ”felaktigt” eller ”farligt” bara för att det är olikt hur man själv tänker och gör. Empati, generositet, att vara säker i sin egen identitet för att kunna uppskatta den andre – Det är viktiga egenskaper i vår gemensamma värld. Kyrkan kan vara ett föredöme där.

7. Vilka religiösa förändringar (eller livsåskådningar) kan du se i dina kretsar/i det svenska samhället idag?

I ”mina” sammanhang ser jag misstänksamhet mot kyrkan och kristendomen men samtidigt en nyfikenhet på andra religioner/religiösa uttryck och institutioner. Mångfalden ger möjligheter för alla, och så måste det också vara i ett fritt samhälle. Utmaningen för de kristna samfunden är stor, och man kämpar i motvind. Tro i vid bemärkelse har dessutom också blivit en mer individuell fråga (i linje med den samhälleliga rörelsen från gemensamt ansvar till individuellt) och inte något man diskuterar i grupper eller ens mellan människor. Var och en har rätt till sin tro, och det är ju bra, men det är mer och mer tabu att diskutera varför man tror si eller så, och det kan vara bekymmersamt för samfund som bygger till stora delar på just ”gemenskap". Då blir det svårt att verka, men jag tror att vi kommer tillbaka till "tillsammans"-attityden framöver, för vi människor behöver helt enkelt varann.

Tack Mattias för förtroendet att få svara på dina frågor!

Regnbåge

Jag såg en regnbåge idag :-)

Efter ett långt och ischiasvärkande sammanträde med omsorgsnämnden i ett osedvanligt varmt och fuktigt mötesrum och sedan en presskonferens var det dags att sätta sig på cykeln hem. Då öppnade sig himlen. Det inte bara regnade. Det verkligen REGNADE. Jag trivs med regn, det är inte det, men jag trivs inte med att cykla hem utan regnkläder. Det borde jag förstås ha haft med mig..... Blöt, en aning sur både i bokstavlig och bildlig mening och rejält trött kom jag ändå hem till slut. Och regnet fortsatte medan vi bar flyttkartonger, möbler, TV och allsköns prylar åt bonussonen som har fått en liten lägenhet i stan. Det blev BLÖTA flyttkartonger.

Och sedan kom den, regnbågen. En skimrande vacker hel regnbåge sträckte sig över hela himlavalvet i öster. Jag antar att jag är barnslig, men åsynen av en regnbåge gör mig lycklig. Det är ett naturfenomen som jag helt enkelt älskar, en sak som går att förklara på naturvetenskaplig väg men som egentligen saknar praktisk användning. Den bara finns där då och då, kanske med avsikten att visa oss människor på hur vackra färger kan vara och hur spännande det blir när de finns bredvid varandra, var och en med sin särart och sinsemellan olika men i fullkomlig harmoni i en otroligt vacker och mångfasetterad enhet.

Ja, jag tror att Skaparen har både sinne för skönhet och en rejäl skopa humor. Kanske är det därför jag älskar regnbågen. Hur som helst, den fick mig på gott humör igen. "Den som kan glädja sig åt lite har mycket att glädjas åt" som man brukar säga... men regnbågen är inte liten, den är magnifik!

Och vet ni, den är gratis och har inte ett dugg med tillväxt att göra. Skönt, va?

En dag i demokratins tjänst

Idag har jag öroninflammation och jobbar därför hemifrån. Det är ingen drömsituation, men det är ändå skönt att kunna göra på det sättet. När öronen krånglar med jämna och ojämna mellanrum så medför det problem. Det har jag varit tvungen att lära mig att leva med, liksom med gula kladdiga örondroppar som kan missfärga textilier. Blä.

Hur som helst, mycket arbete kan idag skötas oberoende av tid och rum, bara man har en dator tillhands. Tankeverksamheten kan också gynnas av lugnet och tystnaden då och då, men det får inte bli för ofta. Jag vet med mig att jag jobbar bra under viss press och att jag inte är speciellt lättstörd av ljud och annat, men visst är det skönt att vila hjärnan från inkommande intryck ibland. Dessutom kan man låta diskmaskinen gå under tiden man jobbar. Det gäller att söka upp de fördelar som finns!

Idag har jag en del produktion på schemat. Röda tankar ska omsättas i nya former mitt i min blåa köksmiljö. Jag inbillar mig att det är nyttigt. De får liksom vänja sig vid att slåss mot högern redan från tidig ålder ;-) Det borde göra dem starkare!

Många tankar flyger genom huvudkontoret just nu med anledning av händelser i den lokala omvärlden. Det handlar om vikten av att sköta partiinterna angelägenheter just partiinternt, om vikten av att behålla sin professionalitet i jobbiga frågor och inte förfalla till maktspråk och härskartekniker samt vikten av att bevara lugnet och det goda humöret trots en omgivning som har andra perspektiv och åsikter än man själv har. Även om det inte handlar om att mitt eget parti springer gatlopp i media just nu, så stänker det över på oss allihop som är inne i politiken när en del inte kan hantera konflikter och personmotsättningar på ett klokt sätt. HELA demokratin förlorar på sådant, och det är bekymmersamt. Demokratin är nämligen värd att både bevara och att utveckla. Den är något av det finaste vi har, även om den inte är perfekt, men vem är egentligen det?

Alltså, åter till produktionen i demokratins tjänst, denna dag i ett blått men hemtrevligt kök :-)

Samma gamla rädsla....

Det där med rädsla är ganska intressant. Och vanligt, men det är verkligen inte speciellt hippt att visa att man är rädd, eller att erkänna att man har gjort en missbedömning i någon fråga. Man tar till andra strategier istället, men egentligen handlar väldigt mycket om just rädsla.

Rädsla inför kunskap, nyheter, det främmande och okända, inför det som är olikt en själv, det som inte låter sig kontrolleras eller styras, inför framtiden. Kanske är rädslan, och strategierna för att hantera den, något av det mest grundläggande mänskliga vi har. Just idag blev det så tydligt för mig.

En del blir mästrande för att dölja egen okunskap och låter den egna osäkerheten övergå till överdrivet styrande av andra. Andra går undan och bygger berg av sin rädsla, berg som hindrar den egna tillväxten. Åter andra suger åt sig varje möjlig situation att utöva någon form av makt och tror sig därigenom både kontrollera situationer, andra människor och sin egen rädsla. Känner vi igen det?

Idag känner jag igen det i Anders Behring Breivik. Jag ser i hans vilja att hindra, rasera och förstöra just det maktbegär som är frukten av den lille pojkens rädsla inför det som känns nytt, främmande och olikt honom själv. Hans självhävdelse, hans "rätt att döda för den rätta kampens skull" och hans ovilja till att känna ånger inför de fruktansvärda terrormord han har begått är i själva verket strategier för att hantera rädsla. Det är en insikt som gör både ont och som gör en upprörd. Vilket samhälle fostrar sådana människor, rädda små människor som anser sig ha rätt att använda andra för sina egna syften bara för att de inte själva kan hantera sina egna problem?

Vi måste göra vad vi kan för att motverka att sådan händer igen. Vardagsrasismen breder tyvärr ut sig. Det hjälper inte att Breivik hamnar i fängelse i 21 år med omprövning vart femte år. Vi måste göra mer. Idag fick vi en rapport från ett arbete som bedrivs i Kalmarsunds gymnasieförbund. Det handlar om en Global profil som innebär samarbete med elever, lärare och skolor i andra länder (Uganda, Sydafrika och Nicaragua har hittills varit aktuella) och arbetet syftar bland annat till till att öka förståelsen mellan kulturer, att inspireras av varandra och att utveckla den egna lärandeprocessen. Presentationen vi fick idag av deltagande elever och lärare var MYCKET givande.

Deras arbete inspirerar verkligen! Jag hoppas att deras förhållningssätt smittar av sig på andra som inte direkt deltar i profilen, och jag tror faktiskt att "ringar på vattnet"-bilden är relevant här. Unga människor (och lärare förstås) som får uppleva att det som är främmande inte är farligt bara för att det är nytt och olikt utan istället lärorikt, spännande och utvecklande kan sprida goda vibrationer långt utanför skolans väggar och långt efter det att skolan är slut. Jag tror på de goda exemplens makt även i det här sammanhanget!

Rädsla motverkas och hanteras med kunskap, nyfikenhet och stark självkänsla. Låt oss satsa på att bygga upp det, hos oss själva, hos varandra och hos det uppväxande släktet, snarare än att via olika strategier bygga murar av en rädsla som vi inte vågar hantera. Då kan vi bygga en betydligt bättre värrld, "där var och en är människovärd" som vi sjöng redan på 1970-talet. Nu är det 2012, och vi behöver sjunga precis samma sak fortfarande. För än har vi en ganska lång bit kvar.

Framtidsutsikter??

Det finns dagar då ord så att säga fastnar i hjärnan och ljuder där hela dagen. Idag är en sådan dag, och orden är Madeleine Albrights:
"There is a special place in hell for women who don't help other women."

Alltså, det är här jag inte förstår logiken. Hur kan man vara blind för det patriarkala systemets begränsande effekter? Hur är det möjligt att man som kvinna är blind för, eller bagatelliserar, ojämlikheten och orättvisorna? Hur kan man hävda att hälften av alla människor ska stå ut med den andra hälftens övergrepp, förnedranden och kränkningar? Finns det inget som heter solidaritet i vissa grupperingar?

Tydligen inte, och det är just det som gör mig så trött. Hur ska vi kunna uppnå rättvisa och kunna ge alla, män som kvinnor, möjlighet att välja och skapa sina egna liv om vi inte vill se hur det är ställt? Hur ska vi kunna skapa trygghet om det ska vara så stört omöjligt att få stöd när man känner sig utsatt? Om man ger kvinnliga medsystrar knivar i ryggen när man borde ha gett stöd istället, hur tror man att man betjänar kampen för rättvisa då? Hur kan man vara så hjärtlös?

Och det är i detta samhälle som en figur som Ulf Brunnberg kan gå ut och publicera i en tidning att det är feminismens fel att en häktesvakt blev dödad genom 38 hårda slag mot kroppen. Den självklara sanningen är väl i stället att det är patriarkatet som bär ansvaret för att våld brukas mot just kvinnor???

Men det är klart, så länge kvinnor, och dessutom på maktpositioner, hävdar att det inte finns något  patriarkat och att det inte behövs något stöd kvinnor emellan, så får figurer som Brunnberg fortsätta sprida sin dynga utan att skämmas. Vilka framtidsutsikter, va?

Det är tur att det finns Ninjafeminister. Vi vill ha en annan framtid, och vi ger oss INTE!

Tack!!!

Ironman-tävlingen var en mäktig upplevelse. Jag har nog aldrig upplevt ett så stort och engagerande idrottsevenemang i Kalmar, och jag njöt i fulla drag. Deltagarnas kämpaglöd, såväl etablerade proffs som andra som kanske gjorde sin allra första (och enda?) Ironman, imponerade stort. Det är vilja, det är ambition och det är smärta. Det är en stor prestation, och vi som stod längs tävlingsbanorna kunde inte undgå att bli inspirerade till aktivitet. Det kanske inte blir Ironman för varenda en av oss, men det kanske kan bli en cykeltur då och då eller ett besök i simhallen en gång i veckan. Fysisk aktivitet är bra för oss alla!

Ironman är en tävling som ”sätter Kalmar på kartan” som vi brukar säga. Jag är stolt över att det fungerade så bra. Tack till alla inblandade som har jobbat före, under och efter arrangemanget.

Jag vill ge en speciell eloge till de ideellt arbetande funktionärer som såg till att tävlingen kunde fungera. Det är många oavlönade mans- och kvinnotimmar som har gått åt till att bland annat dela ut dricka och städa toaletter, sådant som är ytterst viktigt för upplevelsen av Kalmar som tävlingsstad. Jag vill lyfta fram Kalmars föreningsliv som till stor del bidrog till detta.  Ni är guld värda! Utan Er skulle Kalmar aldrig kunna åta sig evenemang av den här kalibern, och utan Er skulle Kalmar vara mycket fattigare. Tack för att Ni finns!  Och så hoppas jag förstås att vi som kommun kan ger Er stora möjligheter att utveckla Er verksamhet framöver. 

Svart/vitt och infantilt...

Två aktuella inslag i nyhetsflödet just nu har stora likheter. Det handlar om Julian Assange och Alexander Gerndt. Den förstnämnda ska slippa undan åtal i Sverige för sexualbrott eftersom han framgångsrikt har arbetat mot korruption (genom en obegriplig politisk asyl i Ecuador av alla länder…). Den andre ska spela fotboll i landslaget efter att ha blivit dömd för att ha misshandlat sin fru. Bådadera var för sig får mig att må dåligt. När de dyker upp samtidigt blir det helt enkelt alldeles för mycket.


Ja, Julian Assange är en hjälte i ett avseende. Hans arbete med Wikileaks kan och ska inte förminskas. Och ja, Alexander Gerndt är en fotbollsspelare av rang. Han har definitivt kvaliteter som platsar i landslaget. Jag säger inget annat. Men, frågan är: Gör dessa förtjänster, erfarenheter och förmågor att man får frispel när det gäller andra brott? Kan man kompensera ett brott genom att överprestera på ett icke-brottligt moraliskt oantastbart område? Är det så svårt att hålla isär problemen?

Nej, naturligtvis inte. Då skulle vi behöva göra om straffskalorna och lagarna efter en betydligt mer relativ princip. En duktig lärare, med 100% högsta betyg både i sin egen examen och bland sina elever, hur mycket kan han/hon köra för fort utan att åka dit? Och hur mycket alkohol kan han/hon dricka bakom ratten innan det kallas rattfylla? En skicklig arkitekt, som kan rita de allra vackraste byggnader man kan tänka sig, hur mycket kan han/hon förskingra innan det kan kallas ekonomisk brottslighet? Allvarligt, så kan man ju inte resonera. Men så resonerar man när det gäller både Assange och Gerndt. Det ena kan rättfärdiga, eller åtminstone förminska, det andra. Det är korkat tänkt, och för att vara nästan övertydlig, svart/vitt infantilt.

Och sedan finns det ytterligare en parallell. De båda har förbrutit sig mot kvinnor, och kvinnor kan man tydligen förgripa sig på utan att det ”är så farligt”. Det är ju ”bara kvinnor” som är drabbade, och ”lite får man väl ta” eller? Nej, vi har ett samhälle som även i detta fall visar sin patriarkala dominans och sitt patriarkala värderingssystem, och ”SÅ kan vi ju inte ha det” som Gudrun Schyman brukade säga.

Nej, så klart inte, men varför HAR vi det så då?

Vad betyder tillgänglighet för Kalmar kommun?

Igår 13 augusti bevistade jag ett informationsmöte som Kalmar kommun anordnade i Djurängsskolans matsal. Det handlar om ganska betydande förändringar av boendemiljön i Djurängen, nämligen nybyggnation av drygt 250 lägenheter på gamla Bergagårdens tomt. Mötet var välbesökt. Tonen var i huvudsak positiv. Egentligen hördes nog inte en enda negativ åsikt om själva byggnationen trots att det är en stor grej som planeras, med ett höghus av en kaliber Kalmar nog inte har skådat tidigare.

Problemet var dock att ingen högtalaranläggning eller hörslinga fanns att tillgå. Kommunens tjänsteman gjorde vad han kunde för att höja rösten, men när man samtidigt som man pratar ska vända sig mot en kartbild, peka och dessutom måste konkurrera med matsalens skorrande och brusande kylanläggningar, då blir det en svår kamp att nå fram med information. Och det är väl ändå information som skulle ges till åhörarna, en åhörarskara med ganska hög medelålder som kom dit med ett enda intresse: Att få veta mer om vad som ska hända med boendemiljön.

Som företrädare för Kalmar kommun skäms jag faktiskt. Det var ett av samtalsämnena när vi grannar pratade lite direkt efter mötet. Flera tackade mig för att jag sagt ifrån under diskussionen om den bristande tekniken, men frågan är om det verkligen hjälper. Kalmar kommun pratar om tillgänglighet och slår oss för bröstet över ramper vid trappor och soffor med armstöd vid busshållplatserna, men var finns omsorgen om de människor som saknar delar av sin hörsel? Jag har tidigare många gånger påtalat problemet under kommunstyrelsens möten, då vissa ledamöter helt verkar sakna förmåga att lära sig använda den enklaste teknik man kan tänka sig. Jag har också påtalat det ganska absurda i att vi tidigare genomförde det kommunala handikapprådets sammanträden utan fungerande ljudanläggning. Så är det nog tack och lov inte längre. Det FINNS ju hjälpmedel, både fasta och mobila, och det kan inte vara en omöjlighet att anskaffa och använda sådana år 2012. Jag vill att Kalmar ska vara en kommun för ALLA, även under samhällsbyggnadsnämndens informationsmöten. Med lite vilja och engagemang så borde det gå.

Viktiga möten

Idag har jobbet börjat lite mer "på riktigt". Det första formella mötet för hösten är avklarat, men tempot är inte riktigt uppe i marschfart ännu. Idag har vi röjt undan allt från vårt kök. Vattenskadan föranleder lite större ingrepp. Golvet ska brytas upp och framtiden är alltså ganska oviss. Hur lång tid detta kommer att ta vet ingen i dagsläget, men klimatet inne i vår lokal är inte gynnsamt. Huvudvärk, halsbesvär och snuva dyker upp efter 45 min inomhus. Det tyder på mögel och större problem än bara "lite vatten", så vi får väl se hur det går. Kanske blir det klart till jul ;-)

Men möten kan man som sagt genomföra ändå, fast på andra platser. De mer betydelsefulla mötena (sett i ett livsperspektiv) är dock inte alltid planerade och saknar dessutom dagordning. Därmed inte sagt att jag gillar formella möten utan formell dagordning. Det gör jag INTE. Ordning och reda är min melodi, liksom respekt inför allas åsikter och möjlighet till engagemang!

Men idag på Åhléns, under lunchtimmens sista minuter när jag skulle handla lite underkläder och ett nytt läppstift i ny färg, fick jag en pratstund med en kvinna så där helt apropå. Det började med att hon klagade på priserna, och ja, hon hade rätt. Det ÄR dyrt med märkesunderkläder. Sedan fortsatte hon att prata, om sitt liv, sina operationer, sin familj och de människor hon hade mött. Hon var 91 år idag och hade flytt hit från Tyskland undan krigets bomber tillsammans med sina föräldrar. På ganska knagglig svenska med tysk brytning berättade hon, och SOM HON BERÄTTADE :-) Om sina ständiga uppror mot läkares råd, ibland med olycklig utgång som när hon hade försökt ta sig ut från ett sjukhus med hög feber och ramlat och slagit sig halvt fördärvad, ibland med rena rama änglavakten som när hon fick medicin mot besvär under graviditeten. "Jag öppnade inte burken" sa hon. "Jag hade hela burken kvar, och tur var väl det för hade jag ätit hade min pojk inte haft armar och ben!" Hon hade fått en stor burk Neurosedyn.

Vilka människoöden det finns, och så ofta vi missar dem helt och hållet. Det är som Ingemar Olsson har skrivit i sin Sköna människor:

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull
En del är långa ...

Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam
En del är långa ...

Man ska ta vara på mötena och på människorna man möter. De berikar vårt liv, precis lika mycket som Du själv gör om Du bara vill!

Stadsfest 2012

En underbar Stadsfest har passerat. Det var lysande dagar, med glada människor och berikande upplevelser.  Speciellt skulle jag vilja framhålla Frankley Everlong som spelade på Biblanscenen, Räfven som spelade balkansprall på Sveaplan, Brolle och Nisse Hellberg som båda var på Stortorget och sist men inte minst Graveyard som gjorde avslutningen i sommarnatten nästan magisk. På bilden syns delar av publikhavet under Timoteijs spelning.

Det är en stor förmån att som kalmarbo få ta del av detta stora evenemang, med idrottsinslag som kanalsimning, massor av kultur runt om i stan och sjudande stadsliv, dessutom utan extra kostnader. Det är ett samarbete mellan Destination Kalmar, Kalmar kommun (kultur och fritid) och näringslivet och insatsen av kommunala pengar är minimal. Det hela är en mycket välsmakande anrättning med Åke Andersson som förste köksmästare. STORT TACK TILL ALLA INBLANDADE FÖR EN HÄRLIG HELG!

Att solen sken stora delar av helgen, och att Sverige dessutom tog sig till handbollsfinal i OS är rejäla bonusinslag :-) Nu tar arbetet vid på allvar, sommaren lider mot sitt slut... och nej, jag är inte ENBART ledsen över det :-) Nu kavlar man upp ärmarna och tar nya tag!

Tji fick du, högerregering ;-)

Minns ni Narnia-böckerna, heptalogin om Aslan och kampen mellan det goda och det onda? Där kunde man via ett skåp gå in i en helt annan värld, från den vanliga till en parallellvärld befolkad av fauner, satyrer, kentaurer och många fler väsen, till och med en myrslingerbult. Jag älskade de böckerna när jag var liten, och gissa om jag önskade mig ett sånt där förtrollat skåp som Lucy och de andra kunde gå genom och uppleva oförklarliga saker. Nu har jag ett!

Nej, inte riktigt på det sättet, men nästan. Ni som har följt mina datoräventyr vet nog att jag via kommunen har blivit förärad en dator för att kunna jobba. Numera får man nämligen inte handlingarna i pappersform utan via länk. Datorn är ruskigt snabb men tyvärr alldeles för stor och tung för att dra runt på. Därför har jag använt min lilla rosa dvärgdator istället trots att den har för lite minneskapacitet. Hellre det än ingen kapacitet alls, typ. Och större delen av tiden jag har haft kommunens dator så har den ändå inte fungerat. Den har uppenbara problem att koppla upp sig mot nätet. Den helt enkelt VILL INTE.

Före semestern, det var säkert redan i maj, tröttnade jag sålunda. Jag stängde in den i min garderob. Där har den fått ligga och skämmas. Jag har inte ens skänkt den en tanke. Dumma idiotdator. Men idag, när jag sitter hemma pga krånglande nacke och hade en hel del att skriva, så kom jag på att det nog vore bättre med ett stort tangentbord än ett litet, så jag kopplade in den och VIPS så funkade den :-) Utan något som helst problem kom jag in på nätet och kunde öppna två olika webläsare och till och med läsa e-posten från Telia. WOW alltså! Min garderob är MAGISK!

Och vet ni, jag tror inte på sagor egentligen, men det som slår mig är att vi har en regering som tror just på sagor. Den här metoden, att slänga in problemen i en mörk garderob och låtsas som att de inte finns, är ganska flitigt använd av vår högerregering. Utförsäkringar. Fas 3. Aktivitetsgaranti. Sysselsättningsfasen. Allt det där är exempel på samma sak, nämligen att nolla statistiken och VIPS så finns inte problemen längre. Om man stryper möjligheten till sjukpenning så blir sjuka människor tydligen friska. Om man inte får A-kassa så får man jobb. Visst låter det fantastiskt???

Och tyvärr funkar det inte.... Magiska skåp finns ju inte, åtminstone inte såna som man stoppar in människor i.... Det finns bara ett, och det är min underklädesgarderob, och den funkar ENBART på HP-datorer. Kanske var det nätstrumporna som inspirerade nätverkskortet? Inte vet jag, men MAGISKT är det i varje fall, nästan på Narnia-vis. För även i Narnia-böckerna är det den goda sidan som vinner, inte den onda. Tji på dig, högerregering!

Back on the road again...

Det är med blandade känslor man återgår till kalmarpolitiken efter en ganska lång sommar. Jag hoppas på att kunna tillföra något den stundande hösten för Kalmars utveckling. Det är ju därför jag är här.

Den politiska situationen har blivit något rörig, minst sagt. Det är lite som Kalle Anka, Musse Pigg och Janne Långben på campingsemester i julaftonens traditionella disneyprogram. Frågan ”Vem är det som styr egentligen?” har fått ny aktualitet. Det är inte nog med att det finns någon form av tillväxtgrupp över blockgränserna, nu finns det även samarbete på andra nivåer. Båda delarna verkar dock vara lika slutna och exklusiva.

Det är inte så att jag gillar skvaller. Jag undviker i möjligaste mån att få sånt i öronen, och gör vad jag kan för att låta bli att sprida det, men när det uppstår situationer som påverkar vår gemensamma verksamhet och väljarnas förtroende, då måste alla inblandade stanna upp och tänka till. Sådant kan aldrig vara en privatsak. Demokratin kan inte hanteras vårdslöst och i slutna rum.

Politiken ska föras i öppenhet, i respektfullt samarbete, med ideologin i hjärta och hjärna och med alla invånares bästa för ögonen. Det ska självklart vara samma fokus i höst som tidigare, åtminstone för min del. Annars får det nog sjutton vara. Och det tycker jag faktiskt vore ganska sorgligt, för det man tror på, vill göra och har satsat ordentligt på vill man inte ge upp om man inte av ärliga skäl helt enkelt måste.

Det är tydligen svårt....

"Sommar, sommar och sol......" och en massa fylla, kvinnomisshandel, våldtäkter och till och med mord. Nu har vi nyhetsmatats under en period med vidriga övergrepp mot kvinnor. Man blir så ledsen.... Och så vet man samtidigt att medan vi läser om kvinnor som har mördats, förföljts, våldtagits och utsatts för bränder så finns det många många fler som vi INTE får läsa om. Det handlar om alla dem som tiger och lider. Mörkertalets omfattning är nog långt större än vi tror.

JA, landets kvinnojourer MÅSTE få utökade resurser att ta hand om kvinnor som behöver skydd, men det räcker ju inte ändå. Jag tycker att det är ett fattigdomsbevis att offren för ett av våra allra största samhällsproblem ska vara hänvisade till ideella organisationer och frivilligarbetare. Självklart ska vi gemensamt ta större ansvar. Kvinnojourerna konkurrerar med andra föreningar för att få tag i kommunala pengar. Det är ju skämmigt!

Sedan räcker det ju inte i alla fall. Det är ju inte i bristande resurser hos kvinnojourerna som problemet egentligen ligger. Problemet ligger hos patriarkatet, hos det synsätt som regerar och som säger att det är OK för män att slå, förtrycka, förnedra och frihetsberöva kvinnor. Det är DET vi måste rå på!

Och då räcker inte utökade resurser till kvinnojourerna så långt. Det är självklart ett akut behov som måste fixas, men SAMTIDIGT måste vi ändra attityder, värderingar och traditioner, och vi måste börja med oss själva, i vardagen där vi befinner oss och i alla sammanhang markera och agera. Och DET, mina vänner, ÄR TYDLIGEN SVÅRT.

Ge blod!

Jag vill slå ett slag för blodgivning. Här kan man läsa att Kalmar ligger i botten när det gäller att ge blod. Det är lite skämmigt tycker jag :-( Det handlar om att göra det lilla man kan för att underlätta för andra som kan behöva blod för att överleva diverse sjukdomar eller återhämta sig efter en stor blodförlust. Det är solidaritet i praktiken.

Men, ger jag blod själv? Nej, det gör jag inte. Jag kan berätta varför. Jag har nämligen försökt. Jag vet att jag är svårstucken (rent fysiskt). Mina kärl gillar inte att få en nål i sig, men med lite tålamod så ger de med sig, så jag gjorde ett försök uppe på blodcentralen. Där kan man ligga i en skön stol och småprata med personal och andra blodgivare medan blodet rinner ner i påsar. Småtrevligt faktiskt. Om blodet rinner, vill säga. Det gjorde det inte. Alla andra fyllde sina påsar och byttes av, men jag låg där hur länge som helst medan apparaturen pep och varnade. Förmodligen trodde den att jag hade dött. Det kom nämligen inget blod. Jag tror det blev ungefär en deciliter sammanlagt, från stick i båda armarna och på världsrekordtiden ca en timme. I normalfallet lämnar man 4,5 deciliter på tio minuter. Det kan nämnas som en jämförelse alltså.

Jag fick lämna blodcentralen utan att kunna titulera mig blodgivare. Jag undrar om de använde den där skvätten till nåt överhuvudtaget. Kanske kunde den användas i nåt i testväg? Jag vet inte. Vad jag vet är dock att jag är ytterligt tacksam till de människor som delar med sig av blod som kan användas för att hjälpa andra. Kanske är det någon i din eller min närhet som en dag har någon annan att tacka för ett längre liv? Som blodgivare får man dessutom en viss hälsokontroll på köpet. Det kan också vara mycket värt!

Som sagt, är du inte redan blodgivare, är mellan 18 och 60 år och väger över 50 kg, överväg möjligheten att lämna blod! Läs mer här. Det behövs! DU behövs! Alla är inte lika fåniga som jag som inte KAN....

Ideologin ger riktningen, inte populismen

Vi känner stor oro inför framtiden och för demokratins utveckling. Möjligheten till organiserat samarbete partier emellan diskuteras numera betydligt oftare än de grundläggande ideologierna och de mål vi har med vår politik. Ideologin är viktigare än vi tror. Det är våra grundläggande värderingar som avgör hur vi tänker och hur vi agerar. Det finns avgörande skillnader mellan oss på den röda sidan och partierna på den blå sidan.

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Som en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen är vårt mål att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet. Vi arbetar för ett samhälle befriat från förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.Våra socialistiska och feministiska idétraditioner bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga. De ser kvinnor och män som självständiga, tänkande individer, kapabla att skapa sig själva som människor i samverkan med andra.

Mot detta står en borgerlighet, med moderaterna som främsta företrädare, som har en helt annan agenda. Patentlösningen på alla samhällsproblem heter på borgerlig nysvenska skattesänkningar. Regeringens skattesänkningar har ökat ojämlikheten mellan låg- och höginkomsttagare. De rikaste i landet har fått mest. De har också fått bidrag till att få städhjälp, gräsklippning och hjälp till läxläsning med barnen, trots att de har råd att betala för sådana tjänster själva. Det är högavlönade män i storstäderna som har tjänat på regeringens skattesänkningar medan kvinnor, äldre och ungdomar har fått betala med sämre välfärd, uteblivna löneökningar och arbetslöshet.

Problemet är alltså att borgerligheten står för en politik som leder åt motsatt håll jämfört med den politik som vi röda partier företräder.  Ändå pratas det vitt och brett om vikten av ”samarbete” och diverse konstellationer och samarbetsprojekt skapas för att förena rött och blått.

Vi tror att den utvecklingen leder åt fel håll. Politiska partier ska stå för sin politik, det är för den man har fått väljarnas förtroende. Politiken och ideologin ska leda vårt arbete i kommuner och landsting, inte ”fingret i luften”-populism eller strävan efter att vara neutral och älskad av alla. Tydliga politiska partier, med självförtroende och självkänsla, kan stå för sin politik och hitta samarbete i enskilda frågor, men organiserat samarbete med partier som inte delar vårt mål om ett rättvist samhälle befriat från förtryck är helt omöjligt.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Magnus Stavbom, Gamleby

Mariann Karlsson, Nybro

Vänsterpartister i Kalmar län

Dags för förändring i både ord och handling!

Traditioner och konventioner styr mycket i vårt samhälle. Vi har en könsuppdelad arbetsmarknad, en arbetsfördelning i familjerna och på fritiden som speglar samma gamla uppdelning i manligt och kvinnligt och samma förhållanden påverkar våra unga vid val inför gymnasieskola och yrkesliv. Egentligen har det inte hänt speciellt mycket alls. Kvinnor vårdar människorna och män hanterar makten och maskinerna. Det ena är till stora delar oavlönat arbete, det andra får man självklart betalt för.


Alla ser det här, men alltför få reagerar och vill förändra. Man hör, främst från borgerligt håll, att vi måste värna ”valfriheten”. Det är viktigt att ”individen är fri att välja” och så försvarar man alltså rådande förhållanden. Man är alltså ganska nöjd med att kvinnors möjligheter är begränsade.


I praktiken ser det nog ut så i de flesta övriga sammanhang också, även om man inte är lika tydligt förändringsfientlig som den borgerliga politiken är. Exklusiva manliga nätverk har makten, och kvinnliga perspektiv ”glöms bort”. Männen styr, kvinnor ska vara glada för att de överhuvudtaget har rösträtt och pekar man på orättvisorna är man antingen gnällig eller otacksam. Att hänvisa till skrivningar i politiska program eller policies om ”varannan damernas” eller ”jämställdhet” blir mest pinsamt när man ser hur praktiken egentligen ser ut. Orden hjälper inte om de inte omsätts i handling.


Kvinnor har självklart samma och lika rätt till det offentliga rummet och till ekonomisk, social och fysisk jämlikhet såväl i hemmet, på arbetsplatsen som i offentligheten. Vill vi utveckla vårt samhälle och göra det fritt från stenåldersmentalitet och medeltidsvärderingar så gäller det att göra det såväl i ord som i handling. Makten måste självklart användas till att skapa rättvisa. Det sker inte idag, för då skulle vi redan ha varit där vid det här laget.


Vill vi så kan vi. Det är hög tid nu att släppa gamla traditioner och bygga upp något nytt. Valfrihet, individuella val och framtidstro JA TACK, genustvångströjor NEJ TACK. Och det är Vänsterpartiet som går i första ledet för det förändringsarbetet på den partipolitiska arenan. Trist nog är det ganska tomt bakom oss.


Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Ett samhällsproblem har vi alla del i

Jag gillar inte generaliseringar. Jag fullständigt AVSKYR när jag blir bemött av andra med ord som "typiskt kommunister", "typiskt vänsterfeminister", "typiskt sagobokskristna" eller "typiskt flumvänster". Hur mycket man än jobbar på att förklara, motivera, illustrera och exemplifiera varför man tycker och gör si eller så så finns det människor som stänger av hjärnan. Man blir bara en "typ", och då är men helt enkelt bara en sån "typ" som den kategoriserande själv avgör. Det spelar ingen roll vad man gör, man är redan dömd. Sånt gör mig så trött. Och det händer tyvärr ofta.

Men ibland kan förmågan att se mönster och dra slutsatser ha sina poänger. Jag tänker på misshandlande män som förgriper sig mot kvinnor. Idag möttes vi av ännu ett exempel med dödlig utgång, se här. Vi MÅSTE våga se det som ett samhällsproblem att kvinnor är hotade, att de är mest hotade av män som de har en relation till och att hemmet, som skulle vara den allra tryggaste platsen, tvärtom är den farligaste miljön. Ändå beskrivs varje misshandel, varje mord och varje övergrepp som enstaka, enskilda händelser. Vi beskriver varje dåd som ett individuellt problem. Vi verkar vägra insikten att det är ett SYSTEMATISKT  FÖRTRYCK som ligger bakom, att det är ett samhällsproblem att 16 kvinnor misshandlas till döds i Sverige varje år av sina män. Så fort man nämner detta så är det nån "förståsigpåare" som måste påpeka att kvinnor minsann kan de också och att det alltid finns en orsak till att det smäller.

Jag blir så himla arg! VARFÖR ska man acceptera att kvinnor blir slagna? Hur mycket motstånd är det då rimligt att en man ska stå ut med innan han har rätt att slå till? Är inte det en fråga som är fullt rimlig att ställa för den som tycker att den slagna har en del i skulden? För mig är hela situationen orimlig. Det går ALDRIG att försvara att en man misshandlar och dödar en kvinna.

MEN, naturligtvis ska vi inte generalisera som mina politiska motståndare gör. Vi ska inte säga att alla män är kvinnomisshandlare, känslomässigt stympade mördare och våldtäktsmän. Så är det ju inte, naturligtvis. MEN, att män slår kvinnor ÄR ett samhällsproblem som berör kvinnor och män och beskär vår frihet. Vi måste våga se det för att kunna agera mot det.

Stanna inte vid att konstatera "Ett mord har begåtts". Se mönstret. Inse att det istället handlar om "Ännu ett hustrumord utfört av en man som är fostrad i ett samhälle som tycker att det är OK att slå kvinnor". Då blir det allvarligare och samtidigt mer utmanande, för då har vi alla en del i orsaken till dådet. Alltså: VAD GÖR DU FÖR ATT DET INTE SKA SKE IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN??? OCH VAD GÖR JAG???

Sant. rätt och ärligt?

Är det något jag ogillar så är det sladder, skvaller, illasinnat förtal och uppblåsthet. Kanske är Kalmar en för liten stad för att sådant inte ska gro i högsta välmåga, eller så har vi helt enkelt en kultur som understödjer och gödslar eländet. En annan orsak kan vara att det faktiskt finns människor som just anser att detta är livets mening och att de har fått ett närmast gudomligt uppdrag att sprida allsköns skit vidare. En titt i våra lokala dagstidningar dessa dagar, och kanske speciellt idag, skapar ett närmast fysiskt illamående. Frågan är om koncentrationen av sådana är högre här än på andra håll. Det vet jag faktiskt inte.

Men det jag vet är att jag ogillar det skarpt, och jag försöker så mycket jag kan att inte spela med i sådant spel. Jag hoppas att jag lyckas. Det är i varje fall min uppriktiga och ärliga ambition. Istället vill jag vara konstruktiv, hitta lösningar och bidra med det jag kan tillsammans med andra som också sätter annat än makt och berömmelse i högsätet. I min enfaldiga lilla värld, där jag utgår från att det man känner är sant och riktigt också skall återspeglas i vad man gör, är det på något sätt själva meningen med att engagera sig i nutida och framtida utveckling.

Men det kanske varken är smart eller strategiskt utan bara sant, rätt och ärligt.

• 
  

Ett år efter

Idag är det den 22 juli 2012. För exakt ett år sedan, den 22 juli 2011 befann vi oss på Östersjön på kryssning och skulle fira sista kvällen med gänget. Medan vi gjorde oss i ordning för kvällens festligheter kollade vi TVn i hytten för att se om det hänt något i världen. Mardrömsbeskeden från Norge nådde oss. Idag kommer allt detta tillbaka. Jag minns mina känslor, alla frågorna, rädslan, all oro och den stora fasan. Hur i all världen kunde detta vara möjligt? Då visste vi inte vem och varför. Spekulationerna var igång. en del "visste" redan vad det handlade om. De hade grundligt fel.

Dagen efter satt vi alla samlade och väntade på att gå av båten i Frihamnen i Stockholm. Medan vi väntade följde vi dramat via TV-skärmarna i den stora teatersalen. Då var det redan klart att gärningsmannen var en vit norrman som av grumliga ideologiska skäl hade avsikten att ställa till så stor skada som möjligt bland människor som stod för demokrati, tolerans och öppenhet. Rysningarna minns jag, tydligt. Ändå kändes det overkligt. Kanske ska man vara tacksam för det.

Idag vet vi mer. Det hände. Det var verklighet. Breivik lyckades släcka unga liv och bomba delar av demokratins byggnader i Oslo, men han lyckades inte släcka arbetet mot rasism och mot främlingsfientlighet. Det fick ny kraft av allt detta fruktansvärda. Samtidigt har vi under det gångna året fått bevittna nya dåd och nya uttalanden som visar på att kampen behövs, både här på hemmaplan och utanför Nordens gränser. Kampen för rättvisa FÅR inte avstanna. Det handlar om mänsklighetens överlevnad, om det som gör oss till människor och inte till känslolösa robotar. Det handlar om etik och moral, om att inte vara "en liten lort".

Mina tankar går idag till de drabbade och till alla oss andra som har ett ansvar för att se till att medmänsklighet, öppenhet, demokrati och kärlek får råda i världen istället för motsatserna. Det är VÅRT uppdrag, vi som har möjligheten. Vågar vi anta det?

Pinsamt, eller hur?

Jag läste en rolig insändare här. Eller rolig och rolig, snarare ganska pinsam..... På samma tema kan jag tipsa andra om följande insändaridéer:

Ett nuvarande landstingsråd är högt utbildad akademiker. Kan inte någon skriva att det minsann är helt klarlagt att han kan läsa, förstå och ta till sig texter?

Ett fd landstingsråd hade en lång tidigare karriär på Televerket. Varför skrev inte någon att han minsann både visste hur man använde en telefon, att han faktiskt gjorde det flera gånger i veckan och att han därmed värderade kommunikation högt? Kanske är det inte för sent?

Ett av kommunens oppositionsråd bor på landet. Kan inte någon skriva att han har rätt perspektiv på allt som har med samhällsutveckling att göra eftersom han vet precis hur man har det när man inte bor i stan?

Eller tycker ni helt enkelt som jag, nämligen att man inte ska glömma att använda hjärnan i politiken??? Och att det kan vara nyttigt att vi tänker som Nalle Puh ibland:
När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på den.

Nattjobb???

Det fanns en tid när jag inte drömde på nätterna, men nu har mina drömmar kommit tillbaka i full styrka. Jag tror att det är ett tecken på att jag mår bättre. Jag har alltid drömt mycket och dataljerat och jag har också den stora förmånen att för det mesta minnas en hel del när jag väl vaknar på morgonen. Jag har förstått att det inte är alla förunnat.

Den gångna natten har rymt en himla massa olika episoder. En av dem handlade om en fest som pågick i två hela dagar och där våra gäster, vilka jag av integritetsskäl inte nämner vid namn, hade en enda stor sak att diskutera men valde att inte göra det eftersom det hela var för känsligt. Istället hittade vi dem asberusade i olika delar av lägenheten. Tolkning, någon??? ;-)

En annan episod handlade om att jag hade fått ansvaret för att flagga här på gården, men jag lyckades inte lösa det där med att fästa flagglinan tillräckligt snyggt. När åskådarna hånade mig för den trassliga knuten blev jag arg och lämnade alltihop, flaggan rasade ner och jag gick in och diskade istället. Framgångsrik strategi, städmani eller hån av fosterlandssymbol??? OBS: Det HAR inte hänt alltså! ;-)

I en fjärde dröm fick jag sänkt betyg i engelska på grund av ett uruselt skriftligt läxförhör. Jag hade typ 380 poäng av 500, och allt beroende på att jag hade övat med ett Luciatåg istället för att läsa läxor. Vad betyder det? Jag kan inte fråga min engelsklärare heller, för han finns inte mer..... men i drömmen satt han och rättade mitt prov och förklarade pedagogiskt att han hade förhandlat med överläraren så att jag fick behålla mina svenskabetyg om han sänkte engelskan. Skumt va?

Den femte drömmen berättar jag inte. Det är en känslig intern partiangelägenhet ;-) Den sjätte var däremot ganska kul. Goe maken och jag skulle anordna en nyårsfest. På nyårsaftonens morgon hade vi dock fortfarande inte gjort några förberedelser och hur menyn skulle se ut visste vi inte heller. Då kläckte jag idén om ett knytkalas med pajbuffé, dvs alla gäster skulle ta med sig en paj och så stod vi för sallad, bröd och dricka. Inte helt fel, eller hur? Nåja, en av våra frukostgäster, i övrigt en god vän och helnykterist från min församling, satt med ett glas vitt vin framför sig vid filtallriken (bara DET är liksom helt otroligt!) och utbrast "NÄ, PAJ SMAKAR JU INGENTING!!!!" Nästa kommentar från henne var ännu bättre: "Ska ni ha paj så tänker jag minsann dricka min egenkryddade sprit till!" :-D

Nåja, hjärnan jobbar effektivt nattetid, det kan ni skriva upp. Hur friskt det hela är lär väl de vise kunna filosofera kring. Jag nöjer mig med att konstatera att jag mår bra. Det räcker långt! Och dessutom gillar jag paj, men definitivt inte sprit oavsett om den är egenkryddad eller inte ;-)

Feminismen, återigen....

Jag citerar ur Vänsterpartiets feministiska plattform under rubriken FEMINISM:

Att vara feminist är att erkänna att det finns en könsmaktordning och att vilja avskaffa den. Patriarkatet är ingen biprodukt av kapitalismen utan en självständigt verkande maktfaktor som återfinns i alla slags samhällen genom historien. För Vänsterpartiet innebär den insikten att vi också erkänner att det finns ett gemensamt kvinnointresse över klassgränserna.

Klassamhället och patriarkatet är skilda maktstrukturer med olika materiell grund. Därför måste de analyseras var för sig. Den traditionella klassanalysen hjälper oss inte att förstå kvinnoförtrycket. Vår politik måste bygga på insikten att frågor om kön och klass inte kan överordnas eller underordnas varandra. Politiken får inte vara könsblind, lika lite som den kan vara klassblind.

Kampen för kvinnors rättigheter har gett viktiga resultat. Därför är graden av kvinnoförtryck olika i olika delar av ett samhälle, liksom i olika delar av världen. Feminismen är redskapet för den särskilda kvinnokamp som måste föras för att bryta patriarkatets makt. Denna kamp förs inom

politik och arbetsliv, men också i privatlivet.

Det framgår alltså med all tydlighet att feminismens mål i Vänsterpartiets tappning är att Krossa patriarkatet. Tack och lov! Jag har annars lite svårt för den där "lagomfeminismen" som kan uppstå och som är lite så där "lagomaccepterad"..... Ni vet, det där om att kvinnor och män, utan att man överhuvudtaget tänker på hur det ska gå till, ska vara lika mycket värda och ha rätt till heltid och lika lön för lika arbete. Det är inget direkt FEL på sådana ansträngningar, men de är i själva verket bara medel och problematiserar inte grunden för samhällets orättvisor. De rår inte på problemets verkliga kärna, nämligen maktstrukturen PATRIARKATET.

Och det är den maktstrukturen som vi måste lära oss mer om, att förstå hur den verkar och utforma strategier på hur den kan såväl motverkas som krossas. Det handlar naturligtvis inte om att krossa män. Det tror jag att de allra flesta kan inse om de bara vill, men det är klart, visst kan det göra ont att inse att man tillhör den privilegierade halvan av mänskligheten utan att man har valt det själv. Det jag då vill säga till alla män som känner sig påhoppade av oss feminister är: Låt inte oss betala för era skuldkänslor! Jobba för ett rättvist samhälle istället och var med och krossa patriarkatet ni också! Det är samma patriarkat som håller er fångna i gamla stereotyper som stänger vägarna för oss kvinnor!

Det ska sjutton till att vara kvinna

Livet är spännande minsann. Det händer saker hela tiden, men nu har jag semester och det betyder ganska mycket stiltje här på bloggen. Jag försöker i varje fall.... ;-) men man tar ju inte semester från sina känslor och sitt engagemang.

Ta exemplet Annika Lantz. En begåvad och kaxig kvinna som tar för sig. Vad blir resultatet? Jo, hon blir utmobbad och utfrusen. Det har gått så långt att hon väljer att lämna sitt eget radioprogram, och det är inte första gången hon är utsatt. Läs mer här. Hur ofta händer inte detta??? Kvinnor tvingas på det ena eller andra sättet att ge upp medan män klättrar vidare, skyddade av sina manliga, "naturliga" och patriarkala nätverk. Man mår illa. Jag mår SPECIELLT illa när jag läser detta samtidigt som jag knaprar i mig min halvårslånga ranson av antidepressiv medicin.

Det ska sjutton till att vara engagerad, ha idéer och vara kvinna. Man måste vara stark som en oxe och kunna arbeta som en häst, och när man lyckas så används det emot en. Det är en rutten situation våra unga kvinnor möts av när de är på väg ut i livet, men vi måste alla hjälpas åt att förändra eländet. De patriarkala värderingarna som genomsyrar vårt samhälle ska synliggöras och elimineras. Inte förrän vi har nått fram till verklig rättvisa kan vi vara nöjda.

Eller hur?

Midsommardag

"Du lindar av olvon en midsommarkrans och lägger den om ditt hår...."

Det här är vår familjs traditionella midsommarbukett, av röda nejlikor och blåklint.Tillsammans blir just de två blomsorterna jättefina, eller hur? På det mänskliga planet funkar det också jättebra, men ideologiskt blir det lite problem då och då.... ;-) Men vet ni, bland den viktigaste kompetensen man ska utveckla här i livet är skicklighet i att skilja på sak och person. Tänk så mycket mer man kan uppleva då, så många fler människor man kan lära känna och så mycket mer om andras värderingar, perspektiv och tankemönster man kan lära sig att förstå :-)


Nu är det alltså midsommarhelg. Här i Kalmar har det varit minst sagt blandat väder, men det är ju en sann bild av den svenska sommaren så man får helt enkelt ta det, eller hur? Lite tråkigt var det nog ändå för Kalmar Folkdanslag som på Revsudden för 40:e året anordnade firande på midsommardagen. Och regnet hällde ner.... men midsommarstången var himla söt som ni ser och kaffet var gott även med regnvatten i :-)

Igår hade vi midsommarlunch med familj och vänner och på kvällen grillkväll med både familj och ännu fler vänner och grannar. Samtidigt firade vi goe maken som fyllde år dagen före. Gott, mysigt, trevligt och trots regnet varmt och gemytligt. Någon kubbmatch blev det dock inte i regnet, så den premiären får vänta. Tipspomenaden fick vi göra sittandes inne, men det gick ju bra det med. En av frågorna vållade mycket huvudbry:


En tegelsten väger 2 kg plus hälften av sin egen vikt. Vad väger tegelstenen?
1: 2,5 kg
X: 3 kg
2: 4 kg


Klura på den!!! Den är inte helt självklar ;-)

Omsorg kräver att hjärtat är med

Idag har vi haft möte i omsorgsnämnden. Som vanligt var det trevlig stämning och idag kunde vi konstatera att ekonomin faktiskt ser ljus ut. Trots att vi har fått tio miljoner mindre att röra oss med så visar prognoserna på plus (knappa tre miljoner). Dessutom måste vi ta en icke planerad engångskostnad på driften på 3,5 mkr, så läget är egentligen ännu bättre om man bara tar hänsyn till "ordinarie drift". När nästa ramminskning kommer, vilket den gör redan 2013, så måste vi dock ta nya beslut om åtgärder. Mycket kan hända ännu (vi har halva året kvar), och jag är INTE beredd att vare sig köra slut på personalen eller försämra för våra brukare. Varje neddragning måste föregås av noggrann analys, och jag är mycket glad över att vi har folk på förvaltningen som hjälper oss med detta. Annars vore det totalt omöjligt.

Men problemet är ju egentligen att omsorgsarbetet inte värderas som det borde. Det är typiskt kvinnligt och därmed spelar man i den lägre divisionen (så himla orättvist!!!).Självklart borde vi kunna göra ännu mer än vi idag gör, men vi har inte resurser. Det krävs ett starkare Vänsterparti i riksdagen om vi ska vinna gehör för sådana tankar som kan ge kompensation till kommunerna via statsbidrag för ökade behov och högre ambitioner. Välfärden är vårt område, de andra partierna lämnar WO i den matchen. Det är förbaskat trist!

Å andra sidan är det ganska förutsägbart i ett politiskt klimat som blir alltmer blått och där skillnaderna mellan S och M blir mindre och mindre. Vi saknar spännvidd i de viktiga debatterna om värderingar, ideologi och välfärd. Vi såg en manifestation av problemet i vår kf-debatt om budget 2013 i måndags. Det var inte bara fredlig samexistens mellan höger och S, det var till och med ömsesidig vapenvila. Det bådar inte gott för utvecklingen. Jag som tror att konflikten är utvecklingens bränsle är oroad inför framtiden. Stagnation är inget eftersträvansvärt tillstånd.... och med stagnation blir det inte MER välfärd och inte BÄTTRE omsorg.

Hur som helst, jag lyckades i alla fall få hela nämnden med mig på ett beslut som kan göra tillvaron lättare för en kvinna på ett av våra särskilda boenden och som har ansökt om ledsagning för att kunna få komma iväg från boendet mer än hon kan idag. Hon föreslogs få detta en gång fyra timmar i månaden inom ramen för boendet. Jag föreslog det dubbla, och även om det inte heller är riktigt bra så är det i varje fall dubbelt så mycket och hon kan komma iväg varannan vecka, och jag fick hela nämnden med mig på det. Det var hjärtat som sa ifrån, och man måste lyssna på det också, eller hur? Annars är man nog bara en liten hjärtlös lort.....

Vi behöver ett kulturlyft!

Kommunen ska

• öka resurserna till fritidsgårdarna för att garantera ungdomars tillgång till icke-kommersiella och drogfria alternativ på fritiden.
  
• stimulera och stödja ideell verksamhet. Det är en grundbult i vårt samhälle och en garanti för demokratin.
  
• se föreningslivet som en nödvändig och viktig del i ett välfärdsamhälle. Vi ska erbjuda olika sorters lokaler, t ex idrottsanläggningar av hög kvalitet och till rimlig hyra. Vi vill bygga en ny sporthall i centrala Kalmar, gärna i Falkenbergsområdet.
  
• ta ansvar för att människor i alla åldrar ska kunna utveckla sin kreativitet och bygga ett rikt och hållbart liv genom kulturverksamhet. Ett stort och viktigt steg är att etablera ett barn- och ungdomskulturhus i centrala Kalmar där Kulturskolan och Monokrom kommer att finnas. Där ska det också finnas ”bara vara”-ytor där ungdomar ska kunna umgås och utvecklas utifrån sina egna önskemål.

Det här vill vi i Vänsterpartiet. Vi är inte i mål med dagens S-V-budget, men vi är en bit på väg. Vårt kommunala handlingsprogram visar vägen.


Däremot står oppositionen på andra sidan. Att SD har en helt annan kultursyn vet vi ju. Där pratas bara om historiskt levande stad och så står det något osammanhängande  i deras budgetalternativ om kulturarv. Att kultur och fritid så självklart är kreativitet och framtidstro, det är kanske farligt. Släpper man kulturen fri kan det ju leda till mångfald, och det vill ju inte alla i fullmäktige ha. För min del håller jag envist fast vid att mångfald ALLTID är bättre än enfald.


Men det finns också annat som vi är oense om med andra partier. Det handlar om fritidsgårdarna till exempel. C fortsätter att tjata om timledarreformen. Tror dom att man skapar en reform bara av att upprepa ordet varje gång fritidsgårdarna ska diskuteras? Det ÄR ingen reform, det är en anpassning till rådande regelverk. Timanställningarna var oegentliga anställningar. Kan inte centern en gång för alla erkänna det? Och nu vill C och dessutom KD att vi ska tillbaka till outbildat folk i fritidsgårdsverksamheten. Genom frivilliga ska nämligen öppettiderna förlängas. Fritidsgårdsverksamhet är mångfasetterad ungdomsverksamhet med kvalitetskrav, inte bara på öppettider utan på kontinuitet och förtroende. Det behövs MER utbildat folk där, inte mindre. Sedan kan jag hålla med C om att fritidsgårdar ska finnas i närheten av där våra unga bor, men det bygger på att vi kan hålla igång en verksamhet med hög kvalitet. Det gör vi med utbildat och kunnigt folk.


Vi är oense om en sak till: KD vill till exempel skjuta upp hela kulturhusbygget i tid, och FP vill att det ska byggas i Oxhagen. Inget av dessa partier verkar förstå hur viktig den här satsningen är för barn och ungdomar. Det är en långvarig långbänk som vi snart ser slutet på, och då finns det INGEN anledning att vare sig stanna upp eller börja om från början. Kulturcentrum ska ligga i centrum, det är en viktig signal till våra ungdomar om hur vi värderar dem. De ska inte vara osynliga på Baronens vind eller i källaren på Folkets Park.


Folkpartiets syn på kultur är också värd att kommentera: ”Fler invånare med mer kvar i plånboken leder till ökad kreativitet och tolerans”. Hur tänker man då? Att rika människor har mer pengar, det vet jag, men inte sjutton är de mer kreativa? Om man nu inte anser att det är mer kreativt att alla kör samma bilmärke och köper likadana Armanikostymer än att bygga sin egen cykel av upphittade reservdelar och sy om mammas klänningar till nya byxor till barnen?


Nej, kultur och kreativitet ska stödjas på annat sätt än med tjocka privata plånböcker och barns och ungdomars fritid ska kunna fyllas med alternativ som är icke-affärsdrivande men erbjuda möjlighet till utveckling. Det står emot högeroppositionens visionslöshet och snålhet.

Skola i dagens olika budgetförslag

Kommunen ska

• driva modern och forsknings- och erfarenhetsbaserad verksamhet i de kommunala för-, grund- och gymnasieskolorna. Eleven/barnet ska alltid vara i centrum.
• servera god, näringsriktig och närproducerad kost i alla förskolor och skolor.
• säkerställa alla barns och elevers rätt till god utbildning genom att förstärka den offentliga, öppna och icke-vinstdrivande kommunala skolans möjlighet till verksamhetsutveckling och profilering. Det pedagogiska kunnandet hos personalen ska värderas och tillvaratas.
• ge demokratiskolning inom förskolans och skolans ram genom att i praktiken ge barn, elever och föräldrar möjlighet till verkligt inflytande över verksamheten.
  
  
  Det där är ett utdrag ur Vänsterpartiets kommunprogram. Jag säger inte att S-V-majoritetens budgetförslag budgeten uppfyller allt detta, men det är en bit på väg i varje fall.
  
  
  Mot detta står oppositionsförslagen. Moderaterna vill att kommunen ska marknadsföra fristående skolor. Det är ungefär samma sak som att hävda att det är ICA Maxis sak att göra reklam för Konsum Kvasten.

KD vill erbjuda matlagningskurser för föräldrar i Södermöre. Man undrar varför.... och man undrar vad Centern gillar det. De brukar vilja stödja det lokala näringslivet. Visst finns det pizzerior i Södermöre? ;-)

C menar att skolan ska ses som en sorts fabrik och antingen ska vara inriktad på anställning eller på att starta egna företag. Man undrar över hur Centern har det med historiekunnandet. Varför har vi egentligen skolplikt i Sverige? Dessutom ondgör man sig över den egna regeringens ovilja att jämna ut skatteintäkter på ett rättvist sätt vilket drabbar Kalmar kommun och specifikt våra förskolor. Vem har STÖRRE möjligheter att påverka detta än de som har partikamrater i regeringen?

Folkpartiet konstaterar att lärares lönenivå är för låg men anslår inte en krona till åtgärder. Barnen ska stimuleras till självständiga beslut i sin vardag. Hur rimmar det med den betygshets som just Folkpartiet vill se där elever bedöms mot på förhand uppsatta mål? Hur i all världen ska man våga opponera sig då?

SD vill att skolan ska ”lära ut den verkliga innebörden av demokrati och alla människors lika värde”. När man läser resten av budgetförslaget förstår man att vad SD avser med verklig innebörd är något som vi andra, föga överraskande, inte stämmer in i. Dessutom kan man konstatera att även kunskaper i engelska verkar vara onödiga i SDs framtid. Det var väl också föga överraskande för ett parti som tycker att omvärlden är ond.

Hos flera partier nämns just lovskolan. Det är inte fel med lovskola, men vi ska inte glömma att det för det stora flertalet elever är viktigare att nio läsår håller hög kvalitet än några få lov-veckor. De elever som bara behöver hjälp att ställa sig på tå i ett fåtal ämnen kan säkert få till det, men de elever som ligger utslagna på eller till och med under golvet behöver helt andra åtgärder. Där hjälper ingen lovskola. Där krävs mer personal, långvariga åtgärdsplaner och tidig signalgivning. Det räcker betydligt längre. Tänk om vi kunde sjunga elevernas, lärarnas, demokratins och det kritiska tänkandets lov istället för lovskolans. Den lovsången skulle jag gilla!

Eller???

"En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar...." avslutade dagens gudstjänst i Vasakyrkan. Idag blåser det dessutom ganska ordentligt så raden "nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar" hade också sin relevans. Söndagsskolan hade sin avslutning och nu väntar sommaren. Många ser fram emot sol, bad och utelekar. Hoppas det blir möjlighet till mycket sådant för alla barnen!

Själv går jag fortfarande med en lite gnagande olustkänsla över feminismens framtid. Det är lätt att fastna där när man matas mer än vanligt med de kroppsliga kvinnoidealen i tidningar och på reklamaffischer. Hur många av oss klarar av att leva upp till det där? Att vara modellsnygg samtidigt som man tar hand om familjen OCH gör lyckad karriär? Vi har fastnat, inte bara i Sverige i stort utan även på andra plan. Visst gör den borgerliga politiken sitt till för att dra utvecklingen tillbaka, med bristande resurser till offentlig sektor och förlitande på att frivilliga krafter ska ta över och att kvinnors lott ska vara att arbeta deltid, ta hand om barnen, städa hemmet och "vårda frisk man i hemmet", men vi andra har också en läxa att göra. Vi måste helt enkelt peka på orättvisorna och lyfta upp det faktum att patriarkatet regerar, starkt och mäktigt, och att det är moraliskt förkastligt. Vad väntar vi på? Att någon annan ska göra det?

Något som blir tydligare och tydligare är att vi många gånger har fel perspektiv. Det har vi haft länge. Vi tittar på kvinnor och tänker "hur ska vi få in kvinnorna i maktrummen?". Sanningen är ju att vi redan har nått dit i formell mening. Vi kvoterar. Vi har "varannan damernas" och vi har lika rösträtt. Kön är en diskrimineringsgrund. Formellt har vi alltså till stora delar nått målet, men absolut inte reellt. Kvinnor har mindre att säga till om när de väl sitter i styrelserna. De får plats nr 2 när nomineringslistor varvas. Kvinnor värderas olika jämfört med män. Kvinnor måste vara kompetenta. När det gäller män diskuteras inte kompetens. Hittar man inte en riktig femetta till kvinna går det bra med en halvdålig man. Det låter inte klokt, men om vi tänker efter så inser vi att det faktiskt ser ut så på väldigt många håll.

Det leder oss till det rätta perspektivet, nämligen "hur kan det komma sig att den som har makten så självklart har den?", och det är då det börjar svida till. Det är när vi rör oss bort från "kvinnor som offer"-perspektivet som männens position blir så tydlig, och det är nog smärtsamt för många. Det är nämligen då mannens maktställning måste ifrågasättas. Då duger det inte med härskartekniker, att höja rösten, att bli arg och ryta som en furie, för då måste man istället reflektera över varför det är så naturligt att den som har makten också ska ha makten. Och det är jobbigt att börja ifrågasätta sig själv, men det är ett måste om vi ska komma nånvart med rättvisearbetet. Man måste sluta att lägga missförhållandena så långt som möjligt bort från sig själv, och istället börja jobba med det faktum att man själv och de egna tankesätten är en del av problemet.


För visst måste vi vara förebilder här? Det kan väl inte vara så att vi på vänsterkanten fortfarande låter en detalj som vilket könsorgan vi har fått bestämma om vi får tillträde till maktkonstellationerna och de viktiga diskussionerna? Det kan väl inte vara så att en klick människor på ett naturligt sätt får makt medan andra inte får det? Det kan väl inte vara så att vårt ideal är detsamma som det som efter ett tag rådde i Orwells Animal Farm, nämligen "All animals are equal, but some animals are more equal than others".


Eller?

Blandade känslor

Jag håller på att förbereda en rad ärenden som måste fixas. Det handlar bland annat om budgetfullmäktige på måndag och en partikurs till helgen. Det som såg ut att innebära så mycket ledig tid till förberedelser blev inte så när almanackan och tiden springer i sprintfart, men jag ska nog reda ut det. Idag har jag dessutom problem med öronen så jag stannar hemma större delen av dagen, kurerar mig med otäcka gula droppar och läser/plockar med papper/letar efter material under tiden. Det känns mest effektivt just idag. Och så kanske jag är ganska fit for fight när kvällen kommer med sångövning med bästa Vox Communis :-)

Men, livet har även sina mörka delar. Det är svårt att vara genomglad när människor som står en nära har det omänskligt tufft.... Mina tankar vill inte riktigt fokusera, men jag försöker med skiftande framgång. Det är med blandade känslor man sitter och letar i de olika budgetförslagen för att hitta något viktigt att debattera kring. Allt blir liksom futtigt och så har jag psalm 309 ljudande i bakgrunden i mitt medvetande:

Nu vilar ett hjärta,
i ljuset och friden
de frågor som tystnat 
har fått sina svar, 
och nödens och ångestens tid är förliden 
för själen, som lyser i Herrens förvar.
(Sv Ps 309:1 skriven av Bo Setterlind)

Det kanske ändå är så man måste tänka för att klara sig igenom. Tack för de vackra, kloka och sanna orden Bo Setterlind. Livet går vidare, trots allt.

I livets villervalla

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll


Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår


Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind


I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.

(Nils Ferlin)

Ja, livet är inte alltid som det ser ut, och vad vet vi egentligen om vår nästa och hans/hennes situation, tankar och överväganden?
 
Men man kunde ju hoppas att vi skulle kunna och våga leva närmare och inte så långt ifrån. Vi är ju bara människor, och vi behöver varann.

Det kom ett brev....

Jag fick ett brev idag. Det var poststämplat i Göteborg och adresserat till "Birgitta Axelsson-Hedström, Vänsterpartiet Kalmar". Inget mer, men det kom ju rätt trots att även adressen saknades och namnet var fel. Signaturen "En 73-årig klart tänkande kvinna" hade en hel del att tala om för mig och en del frågor. Kontentan av alltihop kan väl kort beskrivas med orden "Allt är utlänningarnas fel".

Denna 73-åriga kvinna har tydligen hört mig i radions P1 tala om respekten gentemot kyrkan när det gäller skolavslutningarna och fått allt om bakfoten. Skulle jag med ett enda antetag någonsin ha hävdat att ungdomar och barn INTE är välkomna till kyrkan? Hon påstår vidare att jag inte vet vad yttrandefrihet är och att "utlänningarna, som kommer hit med psykiska problem, TBC och HIV ska följa våra lagar". Jag kan tycka att det är viktigt att även vi följer dem...

Jag vill helst inte ta i sådant dravel ens med tång. Att hävda att "allt måste stoppas vid gränsen" är så inhumant och så fjärran från såväl kristen som humanistisk etik att man mår illa till och med av att läsa det. Hur kan vi ha hamnat här, i det stolta landet Sverige som har varit förskonat från krig och elände sedan urminnes tider och där vi har slagit vakt om empati, solidaritet och medmänsklighet? Ett välmående Sverige som i många fall har setts som ett demokratiskt föredöme?

Ja, en sak vet jag, och det är att brev som detta bara gör mig än mer övertygad om att vi måste arbeta med våra grundläggande värderingar. Att människovärdet måste försvaras. Att vi har ansvar för varandra. Att vi behöver en samhällsbärande politik som eliminerar orättvisor istället för att skapa nya och där avunden kan krympa istället för att växa. Att gränserna mellan människor måste överbryggas. Att behovet av samling och vidsyn i de stora frågorna blir större för varje dag som går. Att vår demokrati inte finns naturligt utan måste försvaras och utvecklas. Att vi måste, likt Dag Hammarskiöld, inse att "Alla är mina bröder". Att vi måste kunna hämta styrka av varandra och ibland se att alla frågor och meningsskiljaktigheter inte i alla tider är lika stora och viktiga. Att vi bara är människor, och att alla vi små är viktiga för ett samhälle där vi alla får plats.

Kampen går vidare, nu ännu starkare, MOT främlingsfientligheten, mot rädslan för det nya och okända i kultur och sedvänjor och FÖR medmänsklighet, öppenhet och lika värde. Det är mitt svar till den 73-åriga kvinnan. Hade hon velat kunde hon ha fått det personligen. Nu blir det istället offentligt.

LEVE DEMOKRATIN! LEVE MEDMÄNSKLIGHETEN! LEVE KÄRLEKEN!

Utan dessa tre beståndsdelar har vi helt enkelt inget samhälle värt att försvara. Det gäller även Sverige.

Kyrkan är självständig och öppen för alla, även i skolavslutningstider!

Idag fick jag förmånen att vara med i radion. Det var P1 Morgon som gjorde ett inslag på den eviga frågan: Ska skolavslutningar firas i kyrkan? Jag fick tillsammans med en riksdagsledamot från KD diskutera för och emot dagens ordning. För mig är frågan ganska enkel: Det är inte möjligt att ha en konfessionsfri ceremoni i ett kyrkorum, och skolans verksamhet ska vara just konfessionsfri. Inget annat är rimligt. KD-killen kunde inte förstå den ståndpunkten utan verkade anse att traditionen är viktigare än allt annat.

Det tycker nu inte jag. Jag bär dessutom själv ingen tradition i den här frågan. Jag har alltid firat skolavslutningar i antingen matsal, gymnastikhall eler aula. För mig finns det ingen naturlig koppling mellan kyrka och skola, vare sig när det gäller lokaler eller verksamhet. Kanske är jag ovanlig, men för mig är det så självklart.

Den här frågan handlar om respekt för kyrkans och för skolans olika uppdrag. Det är kränkande att en rektor ska gå in och diktera vad en präst får göra och säga vid en tillställning som dessutom sker på prästens arbetsplats. Lika fel blir det om kyrkan ska bestämma vad eleverna ska göra. Vi måste nog inse att år 2012 funkar det inte att ge en religion företräde i civila borgerliga sammanhang dit eleverna dessutom är tvingade att gå pga skolplikten.

Dessutom tycker jag att kyrkan kan göra något bra av det här. Varför inte utforma en "Välkommen till sommaren"-stund i kyrkans egen regi? Det finns mängder av saker att tacka Gud för i just sommartid (för de flesta är ju inte som jag utan gillar sommar, sol och värme), och kyrkans portar är öppna för alla. Då kan var och en gå dit och sjunga sommarpsalmer utan pekpinnar från skollag och rektor och utan att möta en präst som har påtvingad munkavle på sig. Då kan alla bli glada och nöjda, och kyrkan får vara en plats där man är glad precis som det ska vara :-)
P1-morgon 8 juni

Bön för beslutsfattare

Vi lever i en värld som inte ser ut som den borde. 
Där syskonkärlek borde råda råder hat.

Där respekt borde råda råder respektlöshet. 
Där generös välvilja borde råda råder strävan efter egen vinning.

Där gemensamt arbete borde råda råder prestigefyllt revirbyggande.

Tack för att Du har skapat oss alla, med de olika synsätt och perspektiv som vi har.

Tack för att mångfalden speglar Dig.

Tack för de möjligheter vi har att förverkliga ett bättre samhälle som har plats för var och en och där kvinnor och män värderas lika.

Tack för att finns med oss och verkar även genom de demokratiska processerna.

Gud, tack för det förtroende vi har fått. 
Ge oss vishet att axla det. 
Ge oss mod att gå emot strömmen där så krävs och ge oss viljan att lösa problem istället för att skapa nya. 
Tack för att Du finns med oss i arbetet, tack för den demokrati vi har och hjälp oss att inte tappa målet ur sikte.

Bilderna är från dagens ekumeniska Jesusmanifestation på Larmtorget i Kalmar där en stor skara människor delade förböner med varandra. Bengt Johansson med band ledde lovsången.

Aftonpsalm

Låt mig spänna bönens vinge
Himlen är så hög i kväll
Friden svävar över jorden
viskande vid varje tjäll


Bortom skogen, bortom bergen
upp mot aftonskyn det hörs
som ett stilla sus av vingar
som av längtan uppåt förs


I Betania när kvällen
bringar doft från ros och slån
vill i afton tyst jag möta
timmermannens store son


Mästare, jag ser dig komma
outsägligt rik och skön!
Får jag röra vid din mantel
med mitt hjärtas tysta bön?

Pälle Näver fångade i sin Aftonpsalm det magiska ögonblicket när kvällen öppnar sinnena. Är det inte vackert? Är det inte så där vi vill känna de ljumma sommarkvällarna när allt kommer nära och man fylls av tacksamhet över livet?

Jo, det är det. Tack Eva-Lena Svanberg och kören i Dörby kyrka i söndags kväll som påminde mig om den här underbara sången som också jag sjöng för länge sedan.

Trosbekännelse och vilja till aktion

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.


Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.


Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

(En text av Christina Lövestam, tonsatt av Jan Mattsson)

En kämpande, rättvis, kännande, gudomlig och i allra högsta grad mänsklig Gud. Det är en sådan Gud jag tror på, och det är en sådan Gud som har skapat människan till sin avbild. Det manar både till eftertanke och till aktion. För inte ser världen ut som den borde??? Framåt kamrater, vi har en hel värld att arbeta i! MOT orättvisor, utsugning, ondska, våld och allsköns elände och FÖR kärlek, vänlighet, hederlighet och medmänsklighet.

Vad väntar vi egentligen på?

Är det inte dags att vi börjar tänka med hjärtat?

Jag läste om en pojke i 11-årsåldern med autism som hade förirrat sig ut på järnvägsspåret i västra Småland. Det är förbjudet att vistas där. Resultatet blev att han fick småspringa barfota på det steniga spåret framför det bakomvarande tåget i tre kilometer. Ingen fick gå ut och hjälpa honom. Det är som sagt förbjudet att vistas på spåren.

Dagligen hör vi talas om lojala anställda som sliter häcken av sig på jobbet utan minsta uppskattning eller klapp på axeln av närmaste chef/arbetsgivare. Utmattningsdepressionerna breder ut sig och i dess spår kommer även fysisk ohälsa. Människor blir alltså sjuka av den egna ambitionen att göra ett bra jobb.  Det kanske inte påverkar chefens lönenivå om han/hon får medarbetare att känna sig sedda och värderade?

Jämställdhet mellan män och kvinnor ses alltmer som en kvalitetsfråga. Det hävdas att jämställdhet gynnar verksamheters kvalitet och lönsamhet. Det kanske är sant. Vad som är ännu mer sant är dock att det faktum att män och kvinnor är lika mycket värda borde avspegla sig i hela samhället av moraliska skäl. Rättvisa mellan könen är helt enkelt det enda rätta. Allt annat är felaktigt, hur mycket pengar man än kan tjäna på det ena eller det andra. Är det någon av oss som på allvar känner att våra bebisar har olika värde för oss beroende på vilket kön de föds med? Varför accepterar vi det synsättet när de blir äldre?

Vi har helt enkelt byggt ett samhälle med värderingar som glömmer det mänskliga. Jag förstår att man inte ska uppehålla sig på järnvägsspåren. Jag förstår att chefer och ledare också är människor och inte kan klara ut allt, och jag förstår att det är svårt att lära gamla (han)hundar att sitta när det gäller jämställdhet. Vad jag dock vill förändra är synsättet att våra känslor för vad som är rätt och fel nedprioriteras till förmån för stelbenthet, konservatism och kyla. Vi måste tänka och känna med hjärtat också, inte bara med en kallt beräknande hjärna. Då kan vi på allvar se människan istället för bara bokstäver och siffror.

Hade vi gjort det hade pojken inte behövt springa tre kilometer jagad av ett tåg. Våra medarbetare hade inte behövt bränna ut sig i brist på uppskattning och kvinnor och män hade helt naturligt haft lika förutsättningar. Ett sådant samhälle är möjligt, men det förutsätter att vi använder både hjärta och hjärna och värderar både känsla och tanke. Är vi beredda att göra det?

Birgitta Axelsson Edström

Vänsterpartist, ninjafeminist och medmänniska

"Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem"

Kvinnor misshandlas av sina män. Det är ett faktum. Det är också ett faktum att ensamstående kvinnor med barn är en grupp som drabbas mer och mer. Likaså ökar våldet på arbetsplatserna mer och mer, och då talar vi inte enbart om det fysiska våldet. Det handlar om mobbning, psykisk misshandel och utstuderade kränkningar. Ändå är det relativt tyst om att det sker.

Det är män som står för våldet till den allra största delen. De slår varann, sina kvinnor och de slår barn. Visst finns det kvinnor också som slår, men det är en liten andel. Men, och det är oerhört viktigt att komma ihåg, alla män slår inte. Män är inte potentiella misshandlare per definition. De flesta män slår INTE.

Men visst är det talande att på gårdagskvällens föreställning och samtal om misshandel av kvinnor på Byteatern ("Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem") fanns en handfull män i publiken. Resten var kvinnor. Det var en omskakande kväll, men vi kommer ingenstans om vi får för oss att generalisera eller utgå från att man är privilegierad om man lever i ett förhållande där våld inte förekommer. Vi får inte hamna i fällan att normalisera det fullständigt oacceptabla. Det är inte normalt att slå, skära eller stänga in sina medmänniskor, och det är aldrig acceptabelt att kränka och mobba. Allt sådant ska bekämpas, det ska skrikas ut på gator och torg och vi ska markera att det ALDRIG NÅGONSIN är OK att bruka våld.

Och det är ALDRIG offrets fel att det händer. Det är ALLTID förövaren som har ett val, oavsett vilka förhållanden eller strukturer han/hon är utsatt för. Det finns ett ögonblick, den lilla stunden innan slaget faller, då man vet vad man gör och då man kan välja att avsluta. Men det gör man inte. Eller man gör det alldeles för sällan. För kvinnor blir slagna, fråntagna sina mänskliga rättigheter, inlåsta, berövade på den frihet vi har rätt till och kränkta så långt att självkänsla och självförtroende förintas. Varje tidning borde bränna våra händer, för vi vet att det varje dag står åtminstone en notis som talar om just detta. De män som slår och kränker fortsätter, och de gör det just nu någonstans.

Och vad ska vi då göra åt det? Ja, det är en fråga att fundera på, men det är bråttom. En bra början är att börja tänka på människovärde och mänskliga rättigheter, för visst har vi väl ändå år 2012 kommit så långt att vi tilldelar män och kvinnor samma värde, eller är det redan där det brister???

Demokratisk logik

Det är väl inte alltid det är jättekul att vara med på bild i tidningen:
Insändare i Barometern 31 maj

Här blev man alltså, visserligen tillsammans med företrädare för många andra partier, vald som lämplig illustration till en text som inkompetensförklarar politiker i största allmänhet enligt devisen Om en politiker är dum i huvudet så är alla det. Det följer inte direkt logikens lagar, men det gör nog inget. Är man lagd åt det hållet att man gillar generaliseringar så skiter man nog i logiken.

Innehållet i texten kan jag till viss del förstå, men sanningen är ju den att det inte direkt står folk på kö för att engagera sig politiskt i vårt samhälles nutida drift och framtida utveckling. Hur hanterar vi det problemet? Och VEM ska hantera det? Har inte alla ett ansvar där?

Jo, det har ALLA i en demokrati. I en demokrati röstar man nämligen fram de företrädare man vill ha, och man får precis dem som man har röstat fram. Så enkelt är det. Att vara politiker är inget yrke, det är ett förtroendeuppdrag som bygger på att man har människors stöd och på att man VILL göra nåt för nutid och framtid. Vill man hålla sig utanför är det helt OK, men då har man samtidigt avsagt sig sin påverkansmöjlighet. Politikerna som man kallar "DOM DÄR" är nämligen den skock människor som har fått förtroendet att vara ledande av väljarkollektivet. Underkänner man valresultatet eller?

Det finns ett missförstånd här dessutom: Man föds nämligen inte till politiker eller ens in i ett parti, man ENGAGERAR sig. Och är man inte nöjd med de företrädare som har engagerat sig partipolitiskt och blivit framröstade så får man se till att rösta in andra nästa gång. Det står var och en fritt att kandidera dessutom!

Jag är inte nöjd med riksdag och regering. Jag är inte nöjd med den politik som förs. Jag tänker se till att få till en förändring, men att gå så långt som att hävda att den borgerliga alliansen saknar kompetens och kunskap gör jag inte. Vad de saknar är hjärtat på rätta stället, och det jag vill göra till 2014 är att se till att hjärtlösheten byts ut mot folk som just HAR ett glödande rött hjärta på rätta stället, till vänster. Jag tycker nämligen att det är mycket bättre att agera än att bara gnälla. Ansvaret för samhället måste vi ta gemensamt, och då ska var och en dra sitt strå till stacken. Det är rättvist, och dessutom logiskt.