Det kom ett brev....

Jag fick ett brev idag. Det var poststämplat i Göteborg och adresserat till "Birgitta Axelsson-Hedström, Vänsterpartiet Kalmar". Inget mer, men det kom ju rätt trots att även adressen saknades och namnet var fel. Signaturen "En 73-årig klart tänkande kvinna" hade en hel del att tala om för mig och en del frågor. Kontentan av alltihop kan väl kort beskrivas med orden "Allt är utlänningarnas fel".

Denna 73-åriga kvinna har tydligen hört mig i radions P1 tala om respekten gentemot kyrkan när det gäller skolavslutningarna och fått allt om bakfoten. Skulle jag med ett enda antetag någonsin ha hävdat att ungdomar och barn INTE är välkomna till kyrkan? Hon påstår vidare att jag inte vet vad yttrandefrihet är och att "utlänningarna, som kommer hit med psykiska problem, TBC och HIV ska följa våra lagar". Jag kan tycka att det är viktigt att även vi följer dem...

Jag vill helst inte ta i sådant dravel ens med tång. Att hävda att "allt måste stoppas vid gränsen" är så inhumant och så fjärran från såväl kristen som humanistisk etik att man mår illa till och med av att läsa det. Hur kan vi ha hamnat här, i det stolta landet Sverige som har varit förskonat från krig och elände sedan urminnes tider och där vi har slagit vakt om empati, solidaritet och medmänsklighet? Ett välmående Sverige som i många fall har setts som ett demokratiskt föredöme?

Ja, en sak vet jag, och det är att brev som detta bara gör mig än mer övertygad om att vi måste arbeta med våra grundläggande värderingar. Att människovärdet måste försvaras. Att vi har ansvar för varandra. Att vi behöver en samhällsbärande politik som eliminerar orättvisor istället för att skapa nya och där avunden kan krympa istället för att växa. Att gränserna mellan människor måste överbryggas. Att behovet av samling och vidsyn i de stora frågorna blir större för varje dag som går. Att vår demokrati inte finns naturligt utan måste försvaras och utvecklas. Att vi måste, likt Dag Hammarskiöld, inse att "Alla är mina bröder". Att vi måste kunna hämta styrka av varandra och ibland se att alla frågor och meningsskiljaktigheter inte i alla tider är lika stora och viktiga. Att vi bara är människor, och att alla vi små är viktiga för ett samhälle där vi alla får plats.

Kampen går vidare, nu ännu starkare, MOT främlingsfientligheten, mot rädslan för det nya och okända i kultur och sedvänjor och FÖR medmänsklighet, öppenhet och lika värde. Det är mitt svar till den 73-åriga kvinnan. Hade hon velat kunde hon ha fått det personligen. Nu blir det istället offentligt.

LEVE DEMOKRATIN! LEVE MEDMÄNSKLIGHETEN! LEVE KÄRLEKEN!

Utan dessa tre beståndsdelar har vi helt enkelt inget samhälle värt att försvara. Det gäller även Sverige.