Jag läste om en pojke i 11-årsåldern med autism som hade
förirrat sig ut på järnvägsspåret i västra Småland. Det är förbjudet att vistas
där. Resultatet blev att han fick småspringa barfota på det steniga spåret
framför det bakomvarande tåget i tre kilometer. Ingen fick gå ut och hjälpa
honom. Det är som sagt förbjudet att vistas på spåren.
Dagligen hör vi talas om lojala anställda som sliter häcken
av sig på jobbet utan minsta uppskattning eller klapp på axeln av närmaste
chef/arbetsgivare. Utmattningsdepressionerna breder ut sig och i dess spår
kommer även fysisk ohälsa. Människor blir alltså sjuka av den egna ambitionen
att göra ett bra jobb. Det kanske inte påverkar
chefens lönenivå om han/hon får medarbetare att känna sig sedda och värderade?
Jämställdhet mellan män och kvinnor ses alltmer som en
kvalitetsfråga. Det hävdas att jämställdhet gynnar verksamheters kvalitet och
lönsamhet. Det kanske är sant. Vad som är ännu mer sant är dock att det faktum
att män och kvinnor är lika mycket värda borde avspegla sig i hela samhället av
moraliska skäl. Rättvisa mellan könen är helt enkelt det enda rätta. Allt annat
är felaktigt, hur mycket pengar man än kan tjäna på det ena eller det andra. Är
det någon av oss som på allvar känner att våra bebisar har olika värde för oss
beroende på vilket kön de föds med? Varför accepterar vi det synsättet när de
blir äldre?
Vi har helt enkelt byggt ett samhälle med värderingar som glömmer
det mänskliga. Jag förstår att man inte ska uppehålla sig på järnvägsspåren.
Jag förstår att chefer och ledare också är människor och inte kan klara ut
allt, och jag förstår att det är svårt att lära gamla (han)hundar att sitta när
det gäller jämställdhet. Vad jag dock vill förändra är synsättet att våra
känslor för vad som är rätt och fel nedprioriteras till förmån för stelbenthet,
konservatism och kyla. Vi måste tänka och känna med hjärtat också, inte bara
med en kallt beräknande hjärna. Då kan vi på allvar se människan istället för
bara bokstäver och siffror.
Hade vi gjort det hade pojken inte behövt springa tre
kilometer jagad av ett tåg. Våra medarbetare hade inte behövt bränna ut sig i
brist på uppskattning och kvinnor och män hade helt naturligt haft lika
förutsättningar. Ett sådant samhälle är möjligt, men det förutsätter att vi
använder både hjärta och hjärna och värderar både känsla och tanke. Är vi beredda att göra det?
Birgitta Axelsson
Edström
Vänsterpartist,
ninjafeminist och medmänniska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar