Jag har lämnat omsorgsnämnden i Kalmar. Det betyder dock inte att jag har lämnat verksamheten. Nu är jag berörd personligen ännu mer än tidigare. Min mamma har nämligen flyttat in på äldreboende och är nu såväl dagligen som nattligen beroende av att verksamheten fungerar. Än så länge gör den det.
Däremot blir jag både arg och ledsen när jag får läsa i tidningarna om att äldre som bor i stadens norra delar, på boendena Trädgården och Björken, nu ska flyttas till det ombyggda och stora fd Smedängen i Smedby, 11 km väster om centrum. Så får det nämligen inte gå till. Så utformar man inte information till boende. Så behandlar man inte människor. Nämndens ordförande framhåller den höga standarden i Smedby, och jag ifrågasätter inte det faktumet. Jag tror att det kommer att bli jättefint. Jag har själv varit med om planerna från början, och jag vet också att det hela tiden har funnits genomtänkta planer för såväl fysisk gestaltning som verksamhetens innehåll och inriktning. Det kommer att bli bra, och man kommer att lyfta sig själv i håret för att undvika att hamna i det läge som Smedängen var för ett par år sedan med rykten (en del var nog tyvärr mer än rykten dessutom) om kränkningar och förnedrande behandling. Det kommer inte att ske igen.
Vad jag vänder mig emot är det här med "kommer att flyttas". Vem kan egentligen bestämma det? Betalar inte de boende för sina lägenheter? Har de blivit fråntagna eget inflytande över sin boendemiljö? För inte alls länge sedan, det handlar till och med om den här sidan nyår, satt jag, mamma, pappa och biståndshandläggaren och diskuterade möjliga boendealternativ. Mamma och pappa som sedan början av 60-talet har bott i Bergavik ville förstås ha ett boende till mamma så nära hemmet som möjligt. Det gör ju allt så mycket enklare när pappa ska besöka henne, och det gör han oftare än någon annan kan tänka sig skulle jag vilja påstå. Jag bor ju i Djurängen, och det är också norröver. Därmed utökades alternativen. Boendet Trädgården är ju nästgårds från mig räknat, men jag mindes ju diskussionerna från nämnden under 2014. Trädgården låg i farozonen för en nedläggning redan förra året. Den fysiska utformningen med ett fåtal boende i fyra plan gör att bemanningen blir dyr speciellt nattetid, och de problemen kan man varken bygga bort eller schemalägga bort. När jag frågade om det verkligen inte rådde intagningsstopp på Trädgården vid det här laget så var dock beskedet från handläggaren: "Visst tar vi in boende dit fortfarande. Det där har jag inget hört om." Jag tror henne. Det var ett helt korrekt tjänstemannasvar. Vi lät således Trädgården stå kvar som ett alternativ högt upp på önskelistan. Som tur var löste det sig på annat sätt. Mamma fick plats på det boende som ligger allra närmast där pappa bor.
Men, vad hade hänt annars? Jo, vi ska vara medvetna om att det där med att flytta in på äldreboende är en ganska traumatisk historia. Det är inget som "sitter utanpå" som vi säger i den här landsänden. Det tar kraft från alla inblandade och det är tillräckligt jobbigt att motivera en flytt EN gång. Hade mamma kommit in på Trädgården förra måndagen (det var då hon flyttade in), på ett ganska OK avstånd från Bergavik (och definitivt jättenära där jag bor) så hade hon efter mindre än en vecka fått veta att hon skulle flytta därifrån igen inom en nära framtid. Gör man så? Erbjuder man permanentboende på det viset?
Jag hade skrikit. Pappa hade skrikit. Mamma hade förmodligen inte orkat skrika, men hon hade fått lida för att man inte kan behandla människor på ett vettigt sätt. Plötsligt, när jag nu läste artiklarna i gårdagens lokaltidningar om den förestående flyttkarusellen och frånvaron av empati och perspektivet "vi måste hitta lösningar som var och en kan acceptera" (ett perspektiv som vi alltid hade under min tid i nämnden), så kan jag förstå vitsen med Per Dahls (M) konstiga "boendepengsförslag". Det var totalt obegripligt före gårdagen, det erkänner jag. Han vill att man ska få välja äldreboende själv, vilket för mig har varit så självklart förut att hans förslag låter som ett paradexempel i konsten att slå in vidöppna dörrar. Men OK, det är nya tider nu. Nämndens ordförande säger att flytten ska gå lugnt tillväga, men de boende på Trädgården och Björken ska flytta till Smedby. Punkt.
Självklart måste man ha rätt att utveckla verksamhet och att bygga nya boenden. Lika självklart är det att man ibland måste stänga ner ställen som är gamla, slitna eller på annat sätt är tungjobbade. Det är inte det jag protesterar emot. Det jag protesterar emot är att man verkar ha glömt att man har med människor att göra, människor som har valt sitt boende precis som de flesta av oss andra, och som precis som vi andra har olika behov och olika preferenser. Kanske vill många flytta till ett nyrenoverat boende, men det måste finnas möjligheter att hitta lösningar som var och en kan acceptera. Varje människa är nämligen viktig och unik. Man måste lyssna på var och en. En kommun som inte gör det får ju skämmas.
Och skämmas bör man också för sin behandling av träffpunktsverksamheten. Att låta sådana dö sotdöden bara för att man inte har politisk fantasi, mod och vilja att använda andra tankeredskap än osthyvlar är skamligt i kubik. Det är fult att luras, precis lika fult som att inte behandla människor på annat sätt än man behandlar legobitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar