Det är ju inte utan att man känner sig rätt utsatt för tillfället. Jag menar inte alls på något riktigt allvarligt sätt - det finns betydligt större utsatthet här i världen - men är man kristen och politiker i dessa dagar så är man lovligt villebråd, och inte bara från ett håll.
En ortoped i Kalmar tycker inte att troende människor ska vara politiker. Enligt honom ligger det något osmakligt i själva arrangemanget. En människa med en personlig tro har liksom automatiskt diskvalificerat sig från det svenska demokratiska systemet. Vore det inte enklast att helt enkelt ta ifrån oss rösträtten? Det är sannolikt ganska komplicerat att åtgärda "problemet" så det handlar nog om att snabbt hitta någon form av slutgiltig lösning, liksom lite "all-in-one". Vi har ju nämligen en grundlag som reglerar hur vår demokrati ska fungera, och den bör förstås skrivas om. Där står det ju till exempel att ingen får diskrimineras på grund av religiös övertygelse och att alla som har rösträtt är valbara till förtroendeuppdrag, och det går ju inte att ha det på det viset. Då kan ju vem som helst som har intresse och får väljarstöd få förtroendeuppdrag, och det är naturligtvis rent uppåt väggarna galet. Kanske man kan registrera alla som går till nattvarden i våra olika kyrkor? Och alla som deltar i fredagsbön i moskéerna och alla som håller sabbatsfirande hemma på helgerna? Jo, visst är det en del man missar då, men man kan ju i varje fall plocka bort en del av lössen från vår demokrati. Det mår den säkert bara bra av. Men en sak får man inte röra: Yttrande- och åsiktsfriheten för den som INTE är troende. Den är nämligen helig, och den som vill utesluta sina medmänniskor från de beslutande processerna och från att säga SIN mening, DEN måste naturligtvis ha samhällets stöd. Hur skulle det annars se ut???
Sedan pågår en debatt i Kyrkans Tidning om att politiker inte bör engagera sig i kyrkan. Det ligger tydligen också något väldigt osmakligt i det där att människor som har gått med i ett politiskt parti och jobbar för ett bättre samhälle i sekulär mening också känner sig kallade av Jesu ord: Kom till mig så ska jag ge er ro. Ja, man kanske får komma till kyrkan och delta i gudstjänsterna samt lägga pengar i kollekthåven, det är det väl ingen som direkt hävdar att man inte ska, men det är ju för hemskt att politiker skulle vilja vara med och verka för Kristi kropps utbredning via beslutande och beredande instanser som fullmäktige och kyrkoråd, eller hur? När man är politiker är man ju knappt människa, än mindre riktigt klok och ännu mindre ärlig i sin kristna tro, eller hur? Den dagen man betalar sin medlemsavgift i ett politiskt parti så bör man förstås fråntas både sin rösträtt och sin valbarhet i kyrkovalen. Kanske kan man få en munkavle till så att man inte heller frestas att säga sin mening vid kyrkkaffet efter gudstjänsten??? Man behöver ju inte dricka kaffet heller. Då sparar kyrkan dessutom lite pengar. Politiker har ju redan sådant överflöd att de kan brygga sitt eget kaffe.
Jag är kyrkopolitiker. Jag är troende kristen. Jag är vald talesperson för ett politiskt parti sedan årsmötet i februari och jag har över 20 års engagemang i partipolitiken (fast i ett annat parti) på lokal och nationell nivå bakom mig. Jag har ännu längre tid varit aktiv i olika kyrkor och är det fortfarande. Dessutom är jag, hemska tanke, feminist. Jag förstår att jag måste vara urtypen för oönskad individ, speciellt för de män som för den här debatten. Har jag någon rätt att finnas överhuvudtaget?
Ja, det är frågan, och vem är det som bestämmer det? Du, jag, ett par gubbar som känner att den egna självkänslan är hotad eller någon annan? Eller är det på det viset att vi faktiskt behöver en stor satsning på det där med demokrati? Det kanske är där det felar? För i grund och botten så handlar det ju om att vi behöver kunna, och vilja, se på varandra som likvärdiga och värdefulla resurser i det pågående samhällsbygget med alla dess komplexa delar. Jag har min åsikt klar i varje fall: Jag vill inte utesluta någon från vår demokrati, inte ens ortopeder eller präster. De är högt älskade av Gud, och vet ni: Det är jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar