Tankar vid Valborgsmäss och första maj

Lite konstigt känns det ju, efter så många år... I morgon är det första maj. Sista gången jag firade den dagen var 2014. Då talade jag som sexa på EU-listan i Emmaboda på Vänsterpartiets arrangemang. Min egen partiförening ordnade något annat. Inte en enda gång under hela EU-valrörelsen var man intresserad av att ha min hjälp. Däremot var jag inbjuden från andra håll, från Malmö, Oxelösund och Borgholm för att nämna några. Det var i sanning en märklig tid.

Nu upprepas det där mobbarbeteendet. Jag är inte ensam. Jag har sett det på fler håll, alltså att engagerade kamrater (läs främst kvinnor) mycket genomtänkt och genomarbetat fryses ut på grund av avsaknad av ja-sägar-genen. Jag bad om stöd och hjälp från partikansliet och dåvarande PS i god tid. En enda lät bli att reagera. Det var partisekreteraren. Alla andra gav mig, om än inte hjälp som kunde ändra något i sakfrågan, ändå moraliskt stöd och uppmuntrande ord. Från partisekreteraren var det tyst. Dödstyst.

Nu går drevet igen, långt mer offentligt än tidigare. Krav på uteslutning av en riksdagsledamot formuleras, men man kommer inte att ta tag i frågan före kongressen i nästa vecka. Då riskerar man nämligen att få beslutet upphävt. Man inväntar rätt tillfälle, och sedan slår fällan igen. Poff bara. Patriarkatets översitteri är otroligt efffektivt.

Det är inte så man vinner segrar för rättvisan! Det är inte så man agerar förebild i en annars egoistisk värld! Det är inte så man skapar grogrund för jämställdhet, solidaritet, empati och lika människovärde för alla! Det är tvärtom.

Och därför känns det skönt och befriande, om än konstigt, att inte heller 2016 gå med i något första maj-tåg. Orden klingar ju falskt. Det handlar inte om rättvisa längre, utan om att visa att man är rätt, dvs ja-sägare. Jag vill inte tillhöra ett parti som bara består av syndfria. Det känns på något sätt inte ärligt. Förresten så vet jag inget om någon första maj-aktivitet förutom sossarnas här i Kalmar. Jag har inte hört ett ord. Kanske vill man inte anordna offentliga V-tillställningar längre?

Kampen går vidare, på mer moderna och ärliga sätt för oss som vill ha förändring på riktigt och för mångas bästa, inte för egen vinning. Ett första steg kan vara att sjunga in våren och därmed sprida glädje, kärlek och hopp. Det har jag varit med och gjort idag i Läckeby tillsammans med den fina kören Vox Communis. I morgon är en annan dag. Undrar vad den kan innebära? Det är Bönsöndagen. Det kanske kan stämma till viss eftertanke.

Ha en skön första maj!