Hellre köra på vägen än i diket

Ibland, då och då, så stannar jag upp och tänker till. Det gjorde jag i söndags när vi i högmässan sjöng en av sångerna från Choralernas musikal Befriad. Musikalen är från 70-talet och är väldigt bibeltrogen i texten. Det handlar i själva verket om en tonsättning av delar av Johannesevangeliet, förtjänstfullt utfört av Peter Sandwall (musik) och Lars Mörlid (text). Man får följa en del av de människor som i olika situationer kom i kontakt med Jesus. I söndags sjöng vi:

Såsom han har älskat och gett av sin kärlek

ska vi också älska varann.

Vi ska ha gemenskap och va rädda om varandra.

Man ska kunna se att vi är syskon

och vi ska va förenade i kärleken från Gud.

Denna kärlek är det enda som består.

Texten är synnerligen aktuell, kanske mer aktuell än vi skulle vilja, och kyrkan fylldes av sång både på svenska och engelska. Vi hade ju gäster från Kenya, så det var viktigt att alla kunde sjunga med på ett språk som man kunde förstå. Därför hade vi en engelsk version också.


Efteråt var det flera som kommenterade hur roligt det var att sjunga något som man så väl kände igen sedan "long ago". Faktum är att en till och med berättade att hon hade lärt sig Johannesevangeliet nästan utantill tack vare just Befriad. Det fick mig att tänka till. Det har ju jag också gjort. Det är därför just Johannes, med sin krånglighet, ändå är det evangelium jag känner mig mest hemma med.


Numera sjunger vi många lovsånger. Det är bra tycker jag. Vi ska lova Gud så mycket vi kan. Ändå så kan jag då och då tycka att sångtexterna blir lite enahanda. Förut sjöng vi "bibelkörer", dvs melodisatta bibelord mer eller mindre ordagrant. Det gör vi nästan aldrig nu, och ändå så vet jag att åtminstone jag lärde mig Guds ord främst på det sättet. Historiskt sett är det en metod som har fungerat i tusentals år. Varför har vi glömt detta? Vad skickar vi med varandra idag när vi sjunger tillsammans? Är det bara "lova, praise, worship, proklamera, jubla" i olika kombinationer eller är det något mer? Jag tänker på exempelvis:


Stadigt förbidade jag Herren och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en klippa.
Han gjorde mina steg fasta.
Han lade i min mun en ny sång:
En lovsång till vår Gud.


Bed, så ska ni få!
Sök, så ska ni finna!
Klappa på så ska det öppnas för er!


Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet
så ska det andra tillfalla er.


Jag vill lära dig och undervisa dig
om den väg du ska vandra.
Jag vill giva dig råd
och låta mitt öga vaka över dig.


Men åt alla dem som tog emot Honom
gav Han makt att bli Guds barn,
åt alla dem som tror på Hans namn.


Ty så älskade Gud hela världen
att han gav den sin ende son
för att var och en som på honom tror
inte ska förgås utan ha ett evigt liv.


Jag menar inte att det ena är fel och det andra är rätt. Jag menar bara att det är så tråkigt att vi så ofta hamnar i det ena eller det andra diket. "Antingen eller" är alltför ofta vår melodi. Kan vi inte göra båda sakerna och köra på vägbanan? Vi kan lova Gud med härlig innerlig lovsång men OCKSÅ lära oss skriften. Det kan hjälpa oss mer än vi tror. Åtminstone har det hjälpt mig att fått åtnjuta EFS ungdomsarbete under ett sjungande 1970-tal :-)


PS. Rapport om gårdagens konsert kommer när jag fått tag på insamlingsresultatet. Kul hade vi i varje fall i en fullsatt Lorensbergskyrka!