Störst av dem är kärleken

Med posten kommer nu eftersända fakturor, t ex på energi, annonsering på Hemnet och slutfaktura på telefonabonnemang. Jag ska naturligtvis betala dem. Det är inget problem i sig. Problemet är att jag tittar på dem, på vem de är ställda till och inser än en gång att jag skulle göra precis vad som helst för att få min pappa tillbaka. Nu har han varit borta i nästan två månader.

Det är svårt att acceptera det som har hänt. Idag, när jag fick ett mycket svårtytt brev från min mammas kusin så var min första tanke att berätta för pappa om vad som står i det. Och det går ju inte. Varje dag händer något sådant. Varje dag är saknaden stor. Varje dag önskar jag att den här våren aldrig hade börjat.

Jag är trots allt på rätt väg. Numera kan jag sova utan sömnmedel. Drömmarna har börjat komma tillbaka. De är välkomna! Då, på natten, så finns en annan värld som hjälper mig igenom den vakna tiden på dagen. Jag förstår någonstans att min fantasi och kreativitet har börjat leva igen, om än inte när jag är riktigt medveten. Det känns dock bra att hjärnan producerar något, visserligen lite halvgalet, men ändå.

Jag har försummat mycket under den här tiden. Veckorna som följde efter att mamma gick bort den 15 januari var svåra. Pappa behövde mycket stöd då. Det är dock inget som går att mäta med det som pappas bortgång förde med sig. Då tappade jag fotfästet. Det gick så hastigt och det var så grymt och jag har inte kunnat fungera. Det har betytt en massa försummelser både i form av kontakter och aktiviteter. Dimman lade sig som en våt filt över livet. Jag har nog kunnat göra en del, men långt ifrån allt jag borde ha gjort. Jag vet det, men jag vet också att det inte tjänar något till att ha skuldkänslor för det. Man kan helt enkelt inte göra mer än vad man kan. Sorgen tar plats, och om man inte låter den göra det så får man betala senare. Det säger de allra flesta och de allra flesta förstår. De allra flesta har stöttat på allra bästa sätt. Den här förlusten var så stor att jag inte kunde hantera den på egen hand.

Jag tror att det är så här: När man förlorar båda sina föräldrar på så kort tid som två månader och är med dem båda i det sista ögonblicket så blir det en erfarenhet som kommer att prägla en på många sätt. Det är overkligt, men ändå påtagligt verkligt. Livet flyr för de kära och ens egen del i livskedjan blir så tydlig. Kanske är det därför som jag just nu är speciellt känslig för att se fotografier från när Emmy var liten. Livets obeständighet blir ännu tydligare då. Det vi tog för givet, nämligen att mormor och morfar alltid fanns där, är inte så längre. Nu väntar ett år där vi ska fira mors dag, midsommar, mammas och pappas födelsedagar, fars dag och jul för första gången utan att de finns med. Sådana stunder kommer att ge en ännu mer smärtsam saknad än vanliga vardagar. Men kärleken finns kvar.

Det är kärleken som är störst och den kan man känna när såväl tron som hoppet sviker. Det gör de nämligen när det är som mörkast. Resten är ytlighet, och det har blivit allt tydligare under den här processen. Den insikten, som jag delar med Paulus, är jag tacksam för. Den var dock nästan omänskligt dyr att skaffa sig.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

(ur Paulus första brev till Korintierna, kapitel 13 enligt Bibel 2000)