TACK från oss! Nu ser vi framåt!

Debattartikel införd i Barometern 29 augusti 2016 och Östra Småland 9 september 2016

Det är med mycket stor tillfredsställelse som vi i styrelsen för Byteatern Kalmar Länsteater häromdagen inledde höstens arbete. För allra första gången slapp vi diskutera ”Lokalfrågan: Hur går vi vidare?” och kunde istället prata om ”Lokalfrågan: NU går vi vidare!”. En stor om- och tillbyggnation av vårt befintliga teaterhus i Kalmar hamn, numera i universitetets omedelbara närhet, och med en säkrad hyresperiod på 25 år gör att vi vågar planera för såväl kvalitativ som kvantitativ utveckling. Äntligen!

Det har varit en lång resa. Vi kan erkänna att det ibland har verkat som om chansen att kunna nå resultat har varit ungefär en på miljonen. Vi har under årens lopp varit med om att utreda mängder av alternativ. Under de sista åren har vi tittat närmare på såväl nybyggnationer av ett gemensamt kulturcentrum som möjligheterna att flytta Byteaterns verksamhet till byggnader som gamla posthuset på Sveaplan och den sedan länge uttjänta brandstationen. Av olika skäl har det inte varit möjligt att gå vidare med något av dessa alternativ. Vi lägger nu den resan bakom oss och ser framåt! Ett nytt teaterhus med utökad verksamhet ger inte bara mer teater på plats. Det skapar främst möjligheter för fler produktioner vilket kommer att gynna hela Kalmar län. Vi ser dessutom under hösten fram emot en fortsatt dialog med landstinget om våra verksamhetsmedel.

Byteatern har under de gångna två åren arbetat intensivt med att specificera vilka behov som behöver tillgodoses för att länets invånare ska kunna erbjudas angelägen regionalt producerad och professionell scenkonst även i framtiden. Styrelsen sammanställde under våren 2015 en sådan punktlista. Den innehåller önskemål om en samlad verksamhet i ett hus, två spellokaler varav en ska vara så stor att större produktioner ska kunna göras, tillräckligt med repetitionslokaler för att repetition och scenbyggnation ska kunna ske samtidigt, utrymme för pedagogisk verksamhet och fungerande logistik med service, scenyta och verkstäder i markplan samt en publik mötesplats med möjlighet till café och servering. Dessutom har styrelsen framhållit vikten av en säker utemiljö. De barn och ungdomar som kommer till Byteatern ska kunna känna sig välkomna och trygga inte bara innanför teaterns väggar utan även utanför. Det sistnämnda är och har varit ett stort problem då tung trafik passerar entrédörren och situationen har, speciellt när yngre barn har gästat oss, upplevts som riskfylld. Samtliga av oss formulerade behov kan tillgodoses åtminstone i någon mån med den lösning som presenterades i början av sommaren. Vi noterar med tacksamhet att även en förbättring av utomhusmiljön nu finns med i planeringen!

Många är de krafter som under åren har arbetat för Byteaterns sak. Personalgruppen och teaterledningarna har under årens lopp gjort och gör fortfarande stora insatser för en bättre teatermiljö. Vår publik och våra föreningsmedlemmar har, trots alla bekymmer med den fysiska tillgängligheten, troget gästat våra föreställningar och vår övriga verksamhet och inspirerat oss att jobba vidare. Regionförbundet, Landstinget i Kalmar län och Kalmar kommun har kunnat hitta möjliga samarbeten vilket har gett resultat. Vi riktar ett varmt tack till alla som har bidragit!

I höst med premiär den 16 september ger Byteatern just ”En på miljonen”, en lokalt producerad föreställning med innehåll direkt hämtat från våra kommuninvånare. Vi alla bär på historia och erfarenheter. Dem kan vi inte ändra på, men vi kan använda dem när vi skapar och utvecklar vår framtid. Det gäller både människor och teatrar. Vi hälsar alla välkomna till föreställningen och till Byteatern!

Styrelsen för Byteatern Kalmar Länsteater genom

Birgitta Axelsson Edström, ordförande

Nu gläntar vi på dörren!

Äntligen börjar renoveringen av köket i Två Systrars kapell ge resultat! Invigning med pompa och ståt, workshops och festmåltid sker alltså under helgen som kommer, och vi kan bara ana vilka möjligheter ett utbyggt, modernt och fräscht kök kan ge. Inte bara köket har blivit åtgärdat, även andra delar av kyrkan har fått en ansiktslyftning. En levande och välbesökt kyrka blir sliten med tiden!

Två Systrars kapell har en mycket omfattande verksamhet och står öppen för besök och andakt dagligen.  Morgonbön och kvällsbön är stående inslag varje dag och naturligtvis firas gudstjänster och mässor på söndagsförmiddagarna, vid de stora helgdagarna samt på onsdagskvällar och fredagsmorgnar. Det finns även en väl utbyggd barn- och ungdomsverksamhet samt ett levande musikliv med körsång och lovsångsteam. Det senaste året har ett uppskattat språkcafé anordnats på torsdagseftermiddagarna till största delen arrangerat av volontärer. Församlingen har dessutom sedan flera år tillagat och serverat lunchsoppa en dag i veckan med hjälp av ett stort antal frivilliga. Café Kärleksängeln har varit mycket välbesökt!  Nu kan den verksamheten utvecklas ännu mer. Kanske kan det bli kvällsmat någon gång i veckan? Kanske kan menyutbudet ökas? Kanske kan kyrkan ännu mer bli den mötesplats som Norrliden så länge har behövt? Vi ser inga gränser i dagsläget, bara möjligheter!

Passa på möjligheten att ta dig en titt i helgen! Välkommen!

Kampen mot mörkret

Ibland undrar jag ju vad som händer. I Frankrike tvingar polisen under vapenhot en kvinna att ta av sig sin slöja. I Sverige diskuteras på fullt allvar ett tiggeriförbud, lanserat av ett statsråd i en rödgrön regering. I Sverige, än en gång, förs på lika fullt allvar någon form av hetskampanj mot Svenska kyrkan och ärkebiskopen som man menar inte står upp för korset och för kristen tro. Vad är det som händer?

Är det frihet att inte få klä sig som man själv vill?
Är det överhuvudtaget tänkbart och önskvärt att förbjuda folk att be om hjälp?
Är det rimligt att sprida bilden av att Svenska kyrkan inte tar kristendomen på allvar?

NEJ. Flera uppenbara fel begås här:

• Kränkningen som ligger i att förmena kvinnor att välja kläder är inte på något sätt besläktad med frihet eller med ett öppet och sekulärt samhälle. Den kränkningen är rent förtryck och den är riktad MOT kvinnor AV män.
• Vi människor har ett stort problem, och det är stoltheten vi bär på. Den blir allt som oftast ett hinder för vår utveckling och vårt välmående. När vi får lära oss att inte be om hjälp när vi behöver det så utmanas en av samhällets grundbultar, nämligen den att vi organiserar oss tillsammans av den enkla anledningen att vi inte klarar oss ensamma. Det är för att se till att tillgodose de svagares behov (alla hamnar vi i det facket någon gång) som våra samhälleliga institutioner finns, inte för att ge de starka möjlighet att bli ännu starkare.
• Svenska kyrkan lever utifrån Bibelns ord. Korset är inte ett skiljetecken, det är ett kärlekstecken. Någon sa att om ärkebiskopen skulle gå på Fyrisåns vatten så skulle folk säga att hon inte kunde simma. Jag kan hålla med. Vad hon än gör så kan det skruvas på till oigenkännlighet. INGEN i kyrkan skäms för sin kristna tro och alla tar efter bästa förmåga ansvar för den egna trons konsekvenser. Att man sedan misslyckas då och då är mänskligt, men tänk så lätt det är att peka på grandet i broderns öga istället för att hugga bort bjälken som sitter i det egna! Allt vad vi vill att andra ska göra för oss ska vi göra för dem. DET är ett bud som vi borde betänka oftare.

Vissa dagar blir jag så galet sned på det jag ser. Mitt inre revolterar. Är det jag mot världen, eller är det världen mot mig? Jag tror inte att jag är ensam. Jag tror att vi är många som känner likadant. Min bön är att vi inte ska ge upp utan istället hitta strategier att komma framåt.

Mörkret ska förgå säger skriften. Just nu går det dock åt andra hållet, och det går snabbt. Hur många vill kämpa emot?

Korsets välkomnande armar

Några ord från en av mina favoritpsalmer ackompanjerar i bakgrunden en hel del av det jag gör just nu. Jag inser just nu dessutom att jag här ser tecken på hur mina EFS-rötter gör sig påminda. Den här sången, skriven av Juliusson och Wallin så sent som samma år som jag föddes, har jag trott tillhörde det gamla arve- och allmängodset bland psalmer, men så är det alltså inte. In i den svenska psalmboken kom den inte förrän med Verbums psalmtillägg från år 2003 (nr 735). Vi sjöng den dock ofta ur Sionstoner (nr 518) i både Betlehemskapellet och i Vasakyrkan från 1970-talet och framåt. Kanske är det fullt rimligt i en så missionerande rörelse som EFS har varit genom åren att texter av det här slaget sjungs och lärs in.

Men nu är det inte först och främst mission jag tänker på. Nu är det istället bilden av korset här och nu som jag funderar över. I dessa få rader så uttrycks det som jag helst vill ha sagt: Korset bjuder in alla och stänger ingen ute!

Drömmar och vardag

Så är då vardagen här igen, åtminstone nästan. Listan på spelningar fylls på, invignings- och avtackningshelg i kyrkan nalkas med stormsteg och till kvällen börjar vi sjunga med Vox Communis igen. Dagen började med ihållande regn, men vädret har sedan ändrat skepnad och nu skiner solen mellan de vita molntussarna. Jag sörjde inte regnet och jag gläds inte oreserverat med solskenet, vilket de flesta vid det här laget vet. Regn och rusk skänker mig ro. Solen stressar mer, men det har ju sina poänger att kunna gå ut och slänga sorterade sopor vid återvinningen utan att bli som en dränkt katt. OK då, liksom. Men att öva, sortera noter, skriva sångtexter, transponera och planera kan man göra bättre till rytmen av ett regn.

Men morgonen började ju långt tidigare än så. Jag har drömt, till och med mer än vanligt. Jag drömde att vi hade tömt vårt fina föräldrahem på alla grejer. Det behöver jag ju i och för sig inte drömma om, det har vi ju gjort. Vi har både sålt, tömt och överlämnat det till nya ägare. Det gick undan, och det gjorde tömningen i drömmen också. Skillnaden var att vi inte kom så långt som till att överlämna det till andra. När vi hade städat och var klara så hände nämligen något annat. Dörren in till badrummet öppnades, och mamma kom ut.

Hon var sådär 40 år yngre, så där som jag minns att hon såg ut när jag gick i grundskolan, men hon var mindre än då. Hon hade en randig tenniströja och ljusblå långbyxor och nypermanentat hår som fortfarande var sådär obestämt brunt men allra mest hade hon sina glittrande glada ögon och sitt stora leende. Hon var tillbaka och hävdade på min häpna fråga att jag inte alls hade sett henne död. Hon hade bara rest bort ett tag, och nu ville hon testa att vara här igen. Jag var ju själaglad! Men, det var något som var jättejobbigt mitt i glädjen, och det var hur jag skulle förklara vad vi hade gjort med hennes hem. Det var ju helt enkelt tomt. Glädjen var dock större än obehaget, och nånstans så kunde jag då dra slutsatsen att inte heller pappa var borta för alltid. Även han skulle komma tillbaka.

Men så vaknade jag, till den här blöta morgonen med så fuktmättad nattluft kvardröjande i sovrummet att det kändes som om jag hade dagg på hela kroppen. Kanske var det glädjetårar också, vad vet jag. Vi hann aldrig så långt som att vi avkrävdes en förklaring på vårt vandaliserande, så mitt sinne var fortfarande ljust, men det dröjde inte många sekunder innan jag insåg skillnaden mellan dröm och verklighet och mellan återseendets glädje och saknadens sorg. Det är ju där man måste leva på riktigt.

Ändå, mina drömmar känns viktiga. Det är där tankarna sår fritt spelrum. Jag har drömt mer om pappa än om mamma. Pappa har jag ju exempelvis under en natt hittat på golvet i matrummet, skruvandes på radiatorn trots att han även i drömmen hade fått sitt högerben amputerat. Han förklarade frankt för mig att jag borde förstått att han inte tänkte lämna huset på det viset och att han visst kunde klara sig trots ett förlorat ben. Jag hade så gärna tagit den diskussionen i verkligheten, det kan jag lova! Men det fick jag som sagt aldrig. Det är verkligheten och vardagen som gäller i det liv som är mitt och som jag måste leva i vaket tillstånd.

Det där med drömmar är spännande. Jag vet att de kan betyda mer än enbart fungera som avslappning och skärmsläckare för hjärnan. Inte minst stod det klart för mig när jag fick hälsningen från pappa dagarna före hans begravning genom en god väns dröm (läs mer här). På något sätt skänker även de här drömmarna som jag får mig till livs tröst och ger mig förtröstan på att mamma och pappa har det bra där de är och att de bryr sig om mig och oss fortfarande. De talar om att de ser oss. Det försöker jag tänka. De lever vidare genom minnen, tankar och drömmar, men även på andra sätt som vi här i världen inte riktigt förstår.

Men en dag kommer även vi att förstå.

"En dag, ja kanske i morgon, går vi tillsammans till löftets land..."

Korsets tecken

Just nu är den här underbara texten mer aktuell än många gånger annars. Jag hör den i mitt inre hela tiden, trots att vi inte alls befinner oss i påsktiden. Ändå så känner jag att vi behöver reflektera över korset, vad det betyder och för vem det har en betydelse, och Urban Ringbäcks fantastiska text hjälper oss en bit på väg.

Korset är ett hoppets tecken,

står där på en frusen jord,
trotsar alla hårda vindar,
viskar underbara ord.
Korset är ett fredens tecken,
trots att det är märkt av blod,
sträcker sig mot himlen,
famnar hela världen.
Korset är ett segertecken.

Korset är ett segertecken,
döden fick ge upp till sist.
Livet trädde fram i ljuset,
gav oss allt vi en gång mist.
Korset är ett livets tecken,
evigt liv som aldrig dör.
Mörkret rullas undan,
morgonen har kommit.
Korset är ett gryningstecken.

(Urban Ringbäck)

  

#Inte min partiledning

Jag har suttit i Vänsterpartiets partistyrelse i två år. Man kan säga en hel del om de två åren ur en rad skilda aspekter, men jag väljer att säga en enda sak: Jag är väldigt glad över dåvarande partiledarens uttryck "Vi ska ha högt i tak och långt till dörren". Lars Ohly var, och är i allra högsta grad fortfarande, en människa jag håller oerhört högt.

Nu har det dock hänt något, och jag är mycket väl medveten om att jag inte behöver bry mig. Jag har ju lämnat partiet. Det gjorde jag inte utifrån ett missnöje med den nationella nivån, den politiska inriktningen, ideologin eller med partiledningen. Visserligen har partiet stannat i utvecklingen och förnyelse behövs. Det är nya tider nu. Gamla ideologier räcker inte, inte gamla hierarkier eller strukturer heller. Ett parti som ska kunna göra skillnad måste ha potentialen att förändra sig. Ett parti som ska kunna locka väljare måste vara lyhört och kunna välkomna och se fördelarna med mångfald. Där sprack det rejält på läns- och lokalplanet för några år sedan, och nu är samma sjuka högst aktuell även på riks. Skit sprider sig, som bekant. I Vänsterpartiet ska alla vara likadana. Jag trodde länge i min enfald att partiet var mognare och modernare än så och att det gick att förändra i rätt riktning (och att jag kunde bidra på något sätt förstås), men tji fick jag. Nu drabbas fler och fler. Det är nu återigen, om än inte proletariatets, så partiledningens diktatur som gäller. Den som dristar sig att gå utanför den trånga mallen fryses ut.

När nu partistyrelsen har att diskutera en "hantering" (läs: uteslutning) av riksdagsledamoten och aktivisten Amineh Kakabaveh utifrån anklagelser om rasism så är det inte bara pinsamt, det är ju nästan sjukt. Hur kan det vara möjligt att det går så långt? Hur kan man i ett modernt parti ens ha ambitionen att alla ska vara överens i alla frågor, eller att PS ska kunna bestämma över partimedlemmar som åtnjuter väljarnas förtroende? Hur kan man vara så otroligt icke-förlåtande att man gång på gång hänger upp sig på en av misstag delad film på nätet, ett agerande som Kakabaveh så tydligt både ångrar och har förklarat? Det är oresonligt och tyder på en partikultur som befinner sig långt från de krav som man ska kunna ställa på ett parti med viljan att framstå som mänskligt och demokratiskt. Läs mer här i debattartikel på Aftonbladet. Jag är alltså inte ensam om kritiken.

Skillnaden är, som sagt, att jag egentligen inte behöver bry mig. Jag har lämnat partiet, men när jag efter 20 års hög grad av aktivitet med en avslutande utmobbning ser att fler utsätts så gör det ont i hjärtat. Det betyder inte att jag anser att Kakabaveh har rätt i allt hon säger eller gör. Det tycker jag inte, men jag tycker att själva det faktum att den här diskussionen förs inom partiledningen är ett underbetyg på ett politiskt parti år 2016 som uppenbarligen inte ännu har lämnat år 1917 (eller som har företagit en tidsresa åt fel håll och åkt hundra år tillbaka i tiden).

Men, än en gång, det är ju #inte min partiledning.

En mänsklig eller gudomlig Gud?

Vi lever i en orolig tid. Ingen som håller ögon och öron öppna för vad som sker i vår omvärld kan komma undan den insikten. Mycket händer som vi tidigare inte ens kunde tänka oss. Det är terror, dödande, våldtäkter och misshandel. Säkerhetspådragen är stora och ändå ökar inte tryggheten. I takt med att vakterna blir fler, organiserade på legal väg eller ej,  så minskar istället känslan av trygghet och tillit. Konflikterna blir bara tydligare och tydligare. Det är i den här kontexten som kristna människor väljer att agera så att motsättningarna istället ökar. Jag blir bedrövad.

Korset är ett segertecken som sträcker sig mot hela världen. Korset sträcker ut sina armar och vill omfamna alla. Korset är den ultimata kärlekssymbolen. Korset visar den Gud som inte segrar med vapen, härar och världslig makt utan med den helige andes kraft. Korset är det skamliga avrättningsredskap som Gud valde ut åt sin enfödde son för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Han, den syndfrie, dog som den värsta brottsling för vår skull. Korset ska inte missbrukas.

Det är inte så att jag inte förstår värdet i att bära kors runt halsen. Jag har också korset i en halskedja, men det kan aldrig vara meningen att vi ska bära det för att öka konfliktytorna. Jag förstår också att vi ska visa stöd för dem som förföljs för korsets skull. Fattas bara annat! Men att göra det så att människor utesluts från korsets allomfattande kärlek är helt enkelt inte rätt. Vi har inte rätt att dela upp Guds skapelser i kategorier som ”vi” och ”dom”.

Det är inte logiskt att segern kommer genom döden. Ändå var det exakt det som hände på korset. Det visar vad som är så unikt med Guds kärlek till oss människor och vad det är som gör den kristna Guden så speciell att man står försvarslös inför kärleken. Världen behöver inte en religion som segrar på de blodiga slagfälten. Sådana går det redan tretton på dussinet. Världen behöver kärlek, strömmande från Gud genom oss människor. Vad säger det oss?

Jo, det säger oss att Guds väg inte är sådan att människan förstår den fullt ut. Guds väg är kärlekens, en kärlek som är så stor att den går utöver vårt förnuft. Att segra genom att dö är som sagt inte logiskt. Det är inte logiskt att segra genom att älska förbehållslöst heller, men det är den vägen vi ska gå. Det är en svår väg och en väg som ingen människa klarar av att gå (allra minst jag), men Gud kan. För Gud är nämligen ingenting omöjligt. Det är tilliten till den Guden och den kärleken som kan ge oss en utväg ur den oro som omger oss och som stör våra tankar så till den milda grad att vi inom de kristna leden börjar tro att vi ska vinna segrar genom vapen om än i bildlig betydelse (än så länge). På andra håll än här i förhållandevis trygga Sverige har man redan gått över i bokstavligt vapenbruk när man attackerar abortkliniker i Guds namn.

Korset är inget vapen. Korset är ingen provokation gentemot människor. Det är den rena kärleken, det rena offret och det är i korsets namn kärleken segrar. Är det ologiskt? Ja, men en allsmäktig Gud står över även logiken. Det vore ju en ganska mänsklig Gud annars, och en sådan är ju inte värd att tro på.

Vackra vilda Vadstena

Vadstena är vackert, så galet vackert på så många sätt:

• Trolska Vättern, som på kvällen sveps in i pastellfärgade dimbankar och på dagen kan vara alldeles grön, blå eller nästan svart. 
• Det vackra slottet vid sjön med vallgraven omkring.
• Den stora klosterkyrkan vars spira är en omisskännlig del av stadens siluett.
• De trevliga människorna som man möter på bussar, i affärer, på gator och torg och i alla andra miljöer.
• Den öppna atmosfären.
• De kulturhistoriska värdena.
• Spiritualiteten, pilgrimsmentaliteten och den andliga medvetenheten.
• Mentalvårdens historia som satt sin prägel på staden.
• Vadstena Akademin med sina musikaliska och dramatiska utsvävningar.

Pierre och Emmy tog uppgiften att vakta slottet
mot Pokemon och andra angripare på stort allvar.

Ja, det är en mycket vacker plats som fyller mig med inte bara ro utan även med spänning och nyfikenhet. Den här gången fick vi som vanligt avnjuta en operaföreställning. Emmy jobbar ju där för fjärde året i rad, detta år som scenmästare. Hon växer med uppgifterna! I år innehöll kvällen två 1700-talsoperor på temat Kär och galen: Nina och Comala. Båda var se- och hörvärda (så klart!) men den andra var så väldigt mycket mer spännande att uppleva. Recensionerna har varit, med all rätt, lysande (utom en som tyckte att till och med döden är tråkig i Vadstena...). Vilka prestationer vi fick bevittna! De här ungdomarna, både på scen och bakom scen, är så vansinnigt duktiga, och den miljö de får möjlighet att vistas i med professionell musikalisk och dramaturgisk ledning är förstås stimulerande på så många sätt. Det blir alltid minnesvärda kvällar där i Bröllopssalen på Vadstena slott, även om det i år kanske är en liten märklig upplevelse att som feminist matas med åsikten att kvinnor som drabbas av kärlek och inte får ha mannen ifråga bredvid sig hela tiden förlorar förståndet ;-)

En grej som vi tidigare inte har prövat var en dramatiserad vandring i psykvårdens historia. Sent på lördagskvällen gick den av stapeln. Vi fick skriva in oss i Stora dårhuset och blev sedan hälsade av sköterskan Karlsson med orden: "Jaså, här är ni ju: De nya dårarna från Linköping!" I grupp gick vi för att träffa Mårten Skinnare och fick höra hans historia om hur han på 1500-talet lade grunden för det som skulle bli ett av Vadstenas stora uppdrag här i Sverige, nämligen att vårda människor som var olyckliga, sjuka i sinnet och som behövde andras hjälp. Vi fick också träffa överläkare Alexandersson som levde 300 år senare och som denna kväll ställde diagnoser på några av oss nyinskrivna. Själv fick jag diagnosen manodepressiv med tendenser till storhetsvansinne och fick ett plåster som säkert skulle hjälpa, en sked vansinnigt urindrivande medel samt löfte om att senare få en slurk av någon form av brygd kokt på orm.
(Och bara för att klargöra: Jag är överkänslig mot plåster. Jag slet av mig det i lönndom med en gång. Så kan man göra när man är tokig men ändå snäll och jag svalde faktiskt medicinen som doktorn gav mig och som smakade misstänkt likt helt vanlig citronsaft från Konsum ;-) ).

Plåstret var välanvänt och hade hjälpt flera andra patienter före mig.

Vandringen gick vidare. Tre gånger fick jag lov att intyga, inför alla andra i gruppen, att jag inte hade kissat ner mig. Speciellt viktigt var det ju att inte ställa till det i hospitalskyrkan förstås där vandringen sedan avslutades. Där fick vi träffa Predikare-Lena som satt på Vadstena i sin ungdom i början av 1800-talet eftersom hon predikade Guds ord och sina egna uppenbarelser utan kyrkans tillstånd. Sådana galna människor var man väl tvungen att låsa in... Men hon släpptes faktiskt ut och levde fritt efter ett par år. Normbrytande aktiviteter är farligt, det vet väl alla? Och på den fronten har det just inte hänt så där otroligt mycket kan jag konstatera. Ramarna för accepterat beteende är inte på långt när lika vida som 1970-talets byxben...

Det blev en himla rolig men också tankeväckande kväll. Hur känns det egentligen att behandlas som totalt otillräknelig "dåre"? Hur fungerar psykvården idag? Vad har man lärt sig? En hel del framsteg har ju gjorts så klart, men det återstår mycket innan vi kan säga att vi har knäckt gåtan som människans psyke utgör. Visst fanns det en lång rad mycket plågsamma och rentav förvärrande metoder och behandlingar förr, men även de brukades med syftet att hjälpa drabbade människor. Man trodde man gjorde gott, även med en snurrande stol som kunde förstöra balanssinnet totalt eller åtminstone sätta det ur spel för lång tid framöver och med iskalla bad som enbart hade effekten av köldtortyr. Vi fick lära oss att det inte var ovanligt att den anställda personalen på "dårhusen" också blev sjuka i sinnet så småningom. Det är ganska lätt att förstå. Miljön var väl inte direkt upplyftande, men institutionerna fanns där av en orsak: Man ville hjälpa. Att man dessutom kunde bruka vården för att gömma undan misshagliga element som hotade samhällets status quo är förstås också en sanning.

Men vad gör vi med den sista kategorin människor idag? De som vägrar inordna sig under ett normsystem som vi måste ta för givet? De som, för att ta ett exempel, inte självklart ser att livets mening är just att göda kapitalet? De som har föreställningar om att det finns en högre mening än att ha pengar på banken att åka på utlandssemestrar för? De som vill leva här och nu och som vill skapa goda liv för sig själva och andra genom att gå helt andra vägar?

Moder Katarina, dotter till den heliga Birgitta
och klostrets första abbedissa.

Ja, de kanske hamnar i Vadstena. På sjukhuset, på rättspsykiatriska kliniken eller i klostret. Här i världen är det nämligen, fortfarande, svårt för sådana att passa in. Kanske är det därför jag känner mig så hemma där och tycker att det går att andas frisk och energigivande livsluft just där.

Östgötsk grekisk ananas

Så var man då hemkommen efter årets Vadstenaresa. I år åkte vi tåg och buss. Det gick riktigt bra, och långt billigare var det än att köra bil tack vare dagskorten för familj som både KLT och Östgötatrafiken säljer nu i sommar. 180 kr plus 250 kr för två vuxna enkelresa och då kan man göra hur många stopp man vill. Billigare går det inte att åka. På hemvägen gjorde vi en avstickare till svärföräldrarna i Åtvidaberg också. Smidigt och bra!

Enda nackdelen var ju att det blev lite problem med måltiderna. Kustpilen har färdigrätter att servera (micromodellen ni vet) och mackor med fyllning, men man kan aldrig förutsätta att det finns något där utöver ostmackor för en vegetarian. Det vet ju alla (eller hur?) att det är direkt hälsovådligt att äta något vegetariskt då och då, så därför finns det inte några sådana alternativ alls. Därför beslutade vi oss, eftersom resan igår sträckte sig från kl 11.43 till 22.05 utan några uppehåll som gick att spendera för lunchintag, att köpa något matnyttigt i middagsväg på stationen i Linköping att ta med på tåget hemåt. På centralen finns ett Take Away-ställe och där hade man sallader av olika slag med dressing och bestick och allt som man kan behöva. Den vegetariska varianten var (TADA! och trumvirvel): GREKISK SALLAD! Sådan har man ju aldrig ätit, typ ;-) Men jag klagar inte. Jag gillar fortfarande grekisk sallad. Det är helt OK att äta en sådan, bara man får vitlöksdressing till. För säkerhets skull (dels så vet man ju aldrig hur en del definierar vegetariskt ty ibland ingår såväl fisk som skaldjur och kyckling i den kategorin, dels så har jag ju mina mindre trevliga allergier att ta hänsyn till) så frågade jag personalen innan jag handlade:
-Vad innehåller den grekiska salladen?
Svaret blev:
- Bara grönsaker.
- Och det är ingen ananas bland grönsakerna? fortsatte jag.
- Nejdå, var det stensäkra svaret. avlevererat med ett leende.

Hungern började smyga sig på, och det där lät ju lovande. Jag tog en grekisk sallad med vitlöksdressing och maken tog en räksallad med Rhode Island-dressing. Kvällen var räddad! När tåget just hade avgått så skulle vi äta.

Grekisk sallad UTAN ananas från Take Away-stället på Linköpings central.

Jag gillar inte att idiotförklara folk, men det där blev ju nästan komiskt. "Finn fem fel" liksom. Pierre kunde äta lite av den efter att han hade ätit upp sin räksallad (även den med ananas) och resten gick sedan i papperskorgen. Hela salladen badade ju, naturligtvis, i spad från den konserverade ananasskivan. Men, som personalen sa, den innehöll ingen ananas. Nej då.

Nåväl, man kan lära sig något av allting. För det första: Jag förstår att det kan vara svårt att förstå en del frågor. Då är det bättre att inte besvara dem. Det här kunde gått riktigt illa. Nu drabbade det bara mig, om än i ganska hungrigt och därmed irriterat tillstånd. För det andra: För egen del kommer jag att ha svårt att lita på vad cafépersonal säger när jag ska handla något ätbart som jag inte kan se med egna ögon i förväg. För det tredje: Kustpilen hade ostmacka, drickyoghurt med hallon- och blåbärssmak samt öl. Det räddade kvällen. Speciellt det sista.

Lite kuriosa: Vi var ju i Vadstena över helgen. I fredags åt vi lunch där, och jag beställde kikärtsbiff UTAN ananas. Tror ni inte att det var färsk ananas över hela tallriken när maten väl kom? Vad ÄR det med östgötar och ananas??? Men där var det ju lättare att rätta till det hela. En generad servitör fick fixa till det, och bad förstås om ursäkt. I förra veckan hände nåt liknande här i stan när jag beställde vegetarisk plockmat UTAN nötter, mandel och ananas och fick couscous med persilja och MANDEL utan att fatta det förrän efteråt. Effekten kunde blivit mycket värre. Det blev blåsor både i och utanpå munnen, men inte värre än att det gick att hantera. Ägaren bad tusen gånger om ursäkt och misstaget lär inte upprepas. Men faktum är att så här många misstag har jag knappt råkat ut för tidigare och nu kom de slag-i-slag på en dryg vecka. Visst är det märkligt?

VIKTIGT: Människor kan dö av allergier. Jag tror inte att någon vill orsaka något sådant, men det går inte att chansa när man hanterar mat. Lite utbildning riktad till caféer och restauranger kanske vore på sin plats?

Men vi hade i varje fall trevligt, och resan med kollektiva färdmedel var både billig och bekväm. Tänk på det nästa gång ni också: Finns det alternativ till egen bil? Kanske kan det bli en angenäm överraskning, men är du allergisk: Ta med säker mat!

Apropå politik och trovärdighet

Jag som varit vänsterpartiet trogen i så många år möts naturligtvis fortfarande av många kommentarer från fd partikamrater om hur överlägsen just Vänsterpartiets politik är. Att partiet knappt kravlar sig över sex procent beror på att folk inte fattar eller på att andra partier förstör. Det är helt enkelt inte sant.

Ta exemplet Kalmar. Här har ledande partiföreträdare skrivit om hur hemskt det är att en av de stora jättarna inom vård- och omsorgsbranschen ska ta över två äldreboenden efter upphandling. Den utvecklingen banade vänsterns egen företrädare i omsorgsnämnden väg för genom att yrka på att båda boendena skulle in i samma upphandling. Hade man delat på dem hade lokala och mindre aktörer haft en chans. Nu stängdes de effektivt ute då de större drakarna blir intresserade och kan konkurrera med ekonomiska muskler av helt andra dimensioner. När beslut om entreprenör skulle fattas av kommunstyrelsens arbetsutskott ställde det V-märkta kommunalrådet upp på beslutet. Ingen reservation gjordes. En mesig protokollsanteckning är den enda markeringen som finns, till intet förpliktigande. Vänsterpartiet är helt och fullt delaktigt i både upphandlingsförfarandet och i antagandet av entreprenör.

Jag förstår varför. Man vill inte riskera den varma platsen vid maktens grytor. Men agerandet är riskfyllt. Att föra fram en politik som man inte vågar driva och stå för när det gäller är inte trovärdigt. Det fattar väljarna. Det är nog inte politiken i sig som är problemet. En vård och omsorg utan ohemula vinster till privata fickor ställer många upp på. Problemet är att Vänsterpartiets egna politiker inte gör det, och då får man nog från Vänsterpartiets sida räkna med att andra partier tar över politiken och driver den med en långt mer uppgraderad trovärdighet.

Ledig söndag

Igår var det söndag. En ledig söndag. Det är inte många sådana jag har haft det senaste året, men nu kommer det fyra stycken på raken. Tror jag. Det är nämligen semestertider. Det betyder ledighet och avslappning. Det har sin charm.

Vi har inte planerat så där över hövan den här sommaren. När försäljningen av barndomshemmet skulle genomföras med överlämning 27 juli till tillträdande köpare så kändes det som om man ville klara av det först innan något annat planerades in. Det gick ju inte att förutsäga dels hur mycket energi processen skulle ta, dels hur man skulle klara det hela psykiskt. Nu gick det bättre än förväntat, tack och lov. Det finns krafter kvar, men kanske inte så mycket att en utlandsresa står överst på önskelistan. En sådan kan man nog hinna med ändå, i sinom tid. En resa till Östergötland och undersköna Vadstena med opera och kulturhistoria i dotterns sällskap vid Vätterns strand ska vi ändå unna oss. Det ska bli trevligt! Men söndagar hemma, lediga söndagar, är liksom en aning jobbiga även om de som sagt har sin charm.

Vi kom på det där igår. Vad skulle vi hitta på? Vädret var ganska omväxlande, värmen på behaglig nivå och alternativet lösa korsord på gården eller på balkongen var en aning trist. Förut har vi ALLTID kunnat ringa pappa. Antingen har han kommit hit på fika eller så har vi åkt hem till honom, eller så kunde vi åka iväg och titta på nåt. Nu finns inte det alternativet längre. Söndagseftermiddagar blir tomma då, tungt tomma. Vi åkte till Kläckeberga för att fika.

Trodde vi, ja. Där var det kö ut genom dörren nerför trappan och ut på parkeringen. Samtliga bord utomhus var upptagna. Det var tydligen många som hade fått samma infall som vi: Vi åker och gofikar! Kanske kan trängseln också förklaras av att stället bara är öppet på söndagar... Vi fick tänka om och vände kosan norrut, till Rockneby där vi efter att ha kört ut in the middle of nowhere till grusvägens slut nådde fram till världens charmigaste Tjorvenmuseum. Intressant kultur- och motorhistoria och urgulliga bilar tillverkade i Kalmar kompletterades med riktigt gott fika. Det var himla mysigt. Missa det inte! Öppet lördagar och söndagar med gratis entré och prisvärt fikabröd med hög nostalgifaktor! Och när jag satt där så tänkte jag, som så ofta både förr och nu: Här skulle pappa varit med. Det hade han gillat.

Vi tog en runda på parkgolfbanan inne i Vänortsparken innan vi vände hemåt också. Att skingra tankarna genom att putta på en liten rosa boll är ett enkelt sätt som får en att må bättre. Dessutom gäller det ju att träna upp sig inför kommande bataljer i släktmästerskapen (eller hur Gert och Kristina?). Vi får nog notera en avsevärd uppryckning för paret Axelsson-Edström sedan förra gången. Vi är på gång! Nästa gång satsar på resultat under 30 för The Champion och under 40 för Det hopplösa fallet (dvs mig).

Amazing grace

Det var första fredagen i oktober. Jag hade spelat på en begravning kl 10 på förmiddagen. Det var min kollegas pappa som hade gått bort och jag fick tillsammans med en musikkompis på flöjt förtroendet att stå för musiken vid begravningsakten. Solen sken denna brittsommardag. Det blev en fin stund som avslutades med Amazing grace, samma musikstycke som i andra varianter kom att avsluta både mammas och pappas begravningsgudstjänster ett par månader senare.

Denna fredag i oktober skulle vi ta färjan över från Oskarshamn till Visby för en helg med teater, kultur och ledig samvaro, men det var efter begravningsgudstjänsten i Birgittakyrkan ännu gott om tid innan jag skulle stiga på bussen norrut. Jag cyklade därför hem till pappa en stund. Jag hade nämligen fått en känsla: Inte heller jag skulle ha min pappa kvar i livet för evigt. Jag ville ta vara på tillfället denna fredag när jag bara hade en begravningstid inbokad och därför hade all tid i världen. Pappa blev som vanligt glad när jag kom. Mamma hade flyttat till vård- och omsorgsboende bara en liten bit bort från villan och pappa cyklade dit varje eftermiddag/kväll för att hålla henne, och kanske också sig själv, sällskap. Vi satt och skvallrade ett tag om ditten och datten i rummet vi hade kommit att kalla Caféet (pga det stora fönstret där vi hade ett litet fikabord tidigare som garanterade utsikten mot gatan). Han hade, också som vanligt, fullt upp att göra. Fredagar var städdagar. Det visste jag. Dessutom var trädgården i behov av lite ans. Den grönskade fortfarande. Hösten hade ännu inte kommit även om det var lite gula blad här och där. Någon sommarvärme var det väl inte heller direkt, men solen höll sig kvar.

Idag tänker jag på denna fredag i början av oktober. Aldrig kunde jag tro att jag skulle förlora både mamma och pappa så snabbt även om vetskapen ju fanns där: Ingen lever för evigt här på jorden. Jag ska strax bege mig bort till kyrkogården med lite blommor, inte för att mamma och pappa behöver det, utan för att jag behöver det. Nu när vi har lämnat över deras hus till nästa lilla familj så glömde jag det självklara som jag skulle gjort: Jag skulle plockat en bukett med trädgårdsblommor att sätta i en vas vid deras grav. Nu får det bli köpeblommor istället. Det är bättre än inget, och definitivt något som jag tror både mamma och pappa begriper när det gäller deras hopplöst trädgårdsointresserade dotter nr 2, jag som utan att märka det lyckades torka ut en hel rabatt med flox och rosor längs uppfarten (en uppfart som jag passerade och använde flera gånger om dagen) en sommar medan de var på semester en eller två veckor på 80-talet nån gång. Hopplöst fall, liksom.

Men jag saknar er, mamma och pappa, båda två, och jag är övertygad om att trädgården på Fasanvägen som ni lämnade efter er nu har hamnat i betydligt tryggare händer än mina. Minnena av er och allt ni var och gjorde tänker jag vårda, länge. Gott minne har jag nämligen, som en elefant(?), men det där med att vårda trädgård och blommor är inte min grej. Jag hoppas att jag har lärt mig annat värdefullt av er så att jag kan hedra er på andra sätt. Jag gör så gott jag kan, hur långt det nu kan räcka. En sak vet jag dock: Utan den Amazing grace som vi så ofta både sjunger och pratar om så räcker absolut ingenting till något i ett evighetsperspektiv.

Lila och vita nejlikor
på mammas och pappas grav
30 juli 2016

Långsiktigt arbete, inte ytligheter, ger resultat

Insändare i Barometern den 29 juli 2016 och Östra Småland 1 augusti 2016
”När ett samhälle skriker efter fler poliser är det dags att dra öronen åt sig.” Orden är gamla men välkända och äger sin giltighet även idag. Rapporterna om övergrepp och våldtäkter avlöser varandra. Kalmar är långt ifrån skyddat. Här händer en hel del. Det är i det läget kommunstyrelsens ordförande Johan Persson uttalar att han blir vansinnig över att hans ansträngningar att göra Kalmar till Sveriges tryggaste stad inte ger effekt. Tystnaden från övriga fullmäktigepartier kan inte tolkas som annat än att man håller med. Vi andra känner förstås också vanmakt, men inte över samma sak. Vi känner en oerhörd frustration över ett samhälleligt engagemang som mer verkar gå ut på att få fina utmärkelser än att skapa långsiktig trygghet på djupet och på allvar.

Det är inget fel på vare sig polisens arbete eller på deras antal (om de mot förmodan skulle bli fler). Det är inte fel att hamna högt i mätningar heller. Det som är fel är istället att man bortser från det självklara: Ett tryggt samhälle är ett samhälle där drivkraften för övergrepp, våld och kränkningar inte finns, inte där den enbart hindras från att blomma ut på grund av att det står en polis i varje gathörn. Ett tryggt samhälle skapas när dess invånare är trygga, där man kan lita på rättssäkerheten, där rättvisa och verklig demokrati råder och där vi tar hänsyn till och ansvar för varandra. Ett tryggt samhälle är ett samhälle där alla dess invånare får plats och kan bidra efter förmåga. Ett tryggt samhälle handlar om gemensamt ansvar och om politiska och samhälleliga värderingar som bygger på kärlek, jämlikhet och jämställdhet istället för strategier som går ut på att maximera röstandelen och därmed tjockleken på den egna plånboken i nästa kommunval.

Det är mycket svårare att skapa ett tryggt samhälle än att vinna utmärkelser. Likväl är det det förstnämnda som måste vara i fokus för en politik som ska kunna kallas seriös. Det är långsiktigt bildande och insiktsfullt arbete som gör skillnad som består i ett långt längre perspektiv än en opinionsmätning på nätet. Hur man ska kunna skapa förutsättningar för och manövrera en sådan utveckling bör kommunpolitiken i Kalmar ta sig en ganska allvarlig funderare på. Vi i Feministiskt initiativ har kommit en bit på väg med sådana funderingar och delar gärna med oss av dem. Ett tryggt Kalmar är väl vad vi alla vill ha? Då ska vi nog se till att genomföra åtgärder som ger effekt och göra det TILLSAMMANS!

Birgitta Axelsson Edström och Kerstin Ljungberg 
Feministiskt initiativ Kalmar

Jerusalem på fel väg

Jan Johansen gjorde det, Black Ingvars gjorde det men Jerusalem gjorde det inte. Jag blir så trött. Det handlar alltså om spelningar under SDs festival i Sölvesborg i slutet av augusti. De första två ställde in sin medverkan. De vill inte stödja ett politiskt parti med främlingsfientlighet på agendan. Jerusalem gör tvärtom.


Jag vet allvarligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. Helst vill jag göra det senare. Jag har lyssnat på Jerusalem otaliga timmar. Jag kan en hel del av deras texter utantill. Det är texter som har talat direkt till mig och de har tonsatts i en musikstil som man helt enkelt inte kan komma undan. Vem minns inte Krigsman, Jag vill ge dig en blomma, Noa eller Moderne man? Men sedan hände det något. Det blev i ärlighetens namn en aning otäckt. Dancing on the head of the serpent var mer inriktad på makten på nedre planet än motsvarigheten i himlen och Vi kan inte stoppas blev en aning egofixerad. Jag tröttnade, men de första plattorna har hållt. Länge. Nu vet jag inte hur jag ska förhålla mig.


Visst, vi ska leva i världen men inte av den. Visst, vi ska finnas där människor som behöver evangeliet rör sig och lever. Det behöver dock inte betyda att vi ska locka folk till partiaktiviteter där vi riskerar att de dras med i själva motsatsen till vårt glädjebudskap. Vi ska inte rulla oss i brun sörja och därigenom locka även andra att tappa balansen. Vi måste hålla rent från rasism och hat.


SD gillar att ta på sig offerkoftan. Om kontrakterade artister överger evenemanget så kan risken öka för att SD blir offer än en gång, jag vet det. MEN, och det är viktigt: Det är inte SD som löper risk att fara illa. Det är människor som behöver skydd och stöd för att kunna bygga upp en tillvaro i fred. Det är människor som flytt från våld och förföljelse, och det är MOT dem, inte FÖR dem, SD riktar sin hatinspirerade politik. Den är inte inspirerad av kärlek och glädje utan precis tvärtom.


Jag hoppas Jerusalem får Guds ledning i att tänka en gång till. De har ett budskap att sprida. Jag hoppas att de kan få fortsätta att vara redskap i Guds händer utan att förknippas med den bruna ideologin. Som sagt, jag hoppas men jag fruktar att de kommer att välja fel. De uttrycker sig just nu med en vokabulär som avslöjar att de har anammat normaliseringen av SD. De ser SD som ett parti bland andra. Det leder fel.


Normaliseringen av rasismen får konkreta följder. Vi ser det, igår här i länet kanske tydligare än på mycket länge. En syrier blev misshandlad av en busschaufför på Öland. Av oklara anledningar vägrade chauffören släppa in honom i bussen som passagerare och det ena ledde till det andra. Resultatet blev misshandel och okvädingsord, såvitt jag kan bedöma i stort sett oprovocerat. Han kan inte bara göra det. Han blir dessutom hyllad av människor som inte verkar fatta bättre. Man skäms som svensk.


Vardagsrasism får aldrig tolereras. SD är inte ett demokratiskt politiskt parti bland andra. Det är två teser som jag aldrig kommer att överge och jag kommer att kämpa för evangelium, demokrati, kärlek och rättvisa "även om det kostar mig allt" som Jerusalem sjöng en gång. Jag hoppas att de hittar tillbaka dit. Det är min bön. Herre, förbarma dig.

Hörselskada är inget hinder för förståelse och analysförmåga

Reaktion på inlägg på Östra Smålands ledarsida 15 juli (se länk här).

Är det något jag är trött på så är det förlöjligande av funktionsnedsättningar. I fredagens Östra Småland (15 juli) är det fd riksdagsmannen Anders Andersson (KD) som försöker göra sig rolig genom att uppmana Joakim Carlsson att byta hörapparat. Han har nämligen, enligt Andersson, totalt missuppfattat partiledaren Ebba Busch Thor.

Jag kan försäkra Anders Andersson (KD) om att vi som verkligen använder hörapparat och kanske även andra hjälpmedel inom hörselområdet (till skillnad från Joakim Carlsson) inte har det minsta svårt att uppfatta vad Busch Thor framför. Hon talar klart och tydligt. Vi har heller inga problem med att vare sig lyssna eller analysera. Det är inte tankeverksamheten som brister hos oss. Det är hörselsinnet.

Anders Andersson (KD), som jag i övrigt känner som en trevlig person, borde veta bättre än att raljera över funktionsnedsättningar. Att diskutera åsiktsskillnader måste inte innebära att man förlöjligar medmänniskor. Vi skulle få en bättre ton i debatten om den kunde hålla en högre nivå, och då menar jag intellektuellt, etiskt och moraliskt. Vi behöver inte skrika åt varandra. Det räcker att visa vanlig mänsklig och hederlig respekt.

Var lite hörselsmart Anders Andersson (KD)! Visa respekt även för oss som behöver hjälp med att höra men som inte har problem med att lyssna och förstå, så lovar jag att jag kommer att respektera dig också trots att jag inte delar dina åsikter!

Birgitta Axelsson Edström

Kalmar

Minnen och nutid

Blogginläggen blir en aning sporadiska den här sommaren. Det är inte så att det inte finns något att skriva om, snarare tvärtom, men rutinerna är rubbade och tiden till att sitta still vid datorn finns sällan. Vi är inne i slutfasen av husröjningen, och hela den processen har tagit såväl fysisk som psykisk energi. Nu ska det sista slängas alternativt köras till Stadsmissionen. Det är massor av minnen som passerar revy i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Vad gör man med en felfri men dammig blårutig barnvagn i årsmodell 1964 brukad av enbart en bebis? En trehjuling som är ännu äldre med en bakplåt som flak? En trampebil som definitivt har sett sina bästa dagar men som var en av mina allra käraste ägodelar när jag var liten? Ja, det är minsann inte lätt, men jag försöker tänka att jag inte ska lämna lika mycket saker efter mig när jag lämnar jordelivet. Helst skulle man vilja sälja det mesta man har och flytta in i en etta med sovalkov... Men då får inte pianot plats och inte mina noter och inte mina böcker (både noter och böcker tenderar dessutom att bara bli fler och fler). Vi får nog lov att bo kvar i fyran som vi har.


Det är sommar som sagt, men ännu inte semester för min del. Ändå känns det som äkta sommar. Det jobb jag har är mer ett nöje än ett måste nämligen. Vi har som sagt röjt igenom mitt barndomshem och hittat hur mycket saker som helst och lite till...

Den här tavlan, ett enkelt tryck på kartong som visar Jesus som undervisar folket från båten, manar fram en himla massa sommarminnen från alla de somrar som vi tillbringade i Bohuslän. Det var dit vi åkte varje år för att hälsa på släkten (främst farmor och farfar, farbror Alve och pappas övriga syskon med familjer). Tavlan hängde i farmors och farfars sovrum i huset vid Solvik på Klädesholmen i en ram som numera är trasig. Det var på somrarna jag såg  här bilden, de där somrarna som alltid var varma och då vi gick och badade i badviken på förmiddagarna och knatade hem vid lunchtid för att alla dagar, utom söndag och eventuellt en vardag per vecka men inte mer, äta fisk (företrädesvis makrill som farfar hade fiskat). Jag gillade inte fisk. Jag åt potatis och sås. Jag gillade inte kött heller så där över hövan. Grönsaker gick väl an, och spenatstuvning (men mamma var alltför rädd för att använda salt för att hennes stuvning skulle vara riktigt god). Kanske kunde jag äta spagetti också, utan ketchup, och potatismos på pulver. Hade jag varit förälder åt mig hade jag blivit galen... Men hur som helst, jag fick tillräckligt med energi ändå. Många är de stunder då jag tittade på den här tavlan och fantiserade om hur det var då, i verkligheten. Nu sparar jag den digitalt. Jesu undervisning kan man numera också ta till sig på andra sätt än via en tavla på väggen. Frågan är om man gör det i tillräcklig mån, trots alla möjligheter. Vilka fördelar vi har numera i förhållande till förr! Vi kan umgås med Jesus hela tiden och överallt, då kunde han bara vara på ett ställe i taget. Tack och lov för Golgata, uppståndelsen och himmelsfärden! Utan dem hade vi varit förlorade.


Nu laddar jag för kvällens lovsång och bön i Två Systrars kapell här i Kalmar. Vi börjar strax efter kl 20. Jesus kommer att vara där, kanske inte lika påtagligt synlig som då i båten på bilden men inte mindre reell, och han vill möta både dig och mig! Det är precis det jag (och kanske även du?) behöver, nämligen en stunds lugn och ro, ny energi och kärleksfylld glädje mitt i allt stök man befinner sig i på andra plan, semester eller ej. VÄLKOMMEN!

Jag bugar mig i ödmjukhet: Tack!

Igår kväll var det högtidsdag för oss som älskar musik och som befann oss i Kalmar. Sommarens Musik på Larmtorget inleddes med östgötarna Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis i högform. Peter minns jag från We will rock you i London våren 2006. Vi satt i Dominion Theatre och upptäckte i programmet att det var en för oss okänd svensk, dessutom östgöte, som hade huvudrollen som Galileo. Sedan den dagen håller jag Peter som en av de största rösterna i Sverige. Bruno har jag inte lika mycket minnen av, men han är å andra sidan rena rama ungdomen ännu ;-)


Jag brukar sällan falla i farstun när det gäller Musik på Larmtorget. Det är en begränsad budget som ska leverera gratisunderhållning vid en ansenlig mängd kvällar och arrangörerna brukar trolla med knäna, men det är inte ofta som artistvalet passar mig så där som hand i handske. Sådana krav kan man heller inte ställa. Det är många musiksmaker som ska tas hänsyn till. Dessutom: Ska det vara gratis att lyssna så får man ta det som det blir. Det gör jag de gånger jag har möjlighet att åka in och utbudet känns lockande i någon mån. Det är kul att vi har musik i stan!

Vad gjorde det att regnet hängde i luften???

Men gårdagskvällen slog knockout på det mesta. Det var ett sånt där tillfälle då allt bara stämde. Två fullblodssångare med förstklassiskt kompband levererade inte bara njutningsbara coverhits på löpande band utan hade uppenbart och genuint ärligt roligt på scenen också. Den glädjen smittade av sig till oss i publiken. Vid vissa tillfällen lyfte man dessutom från marken. Hotel California framfördes i ett skimmer av magi. Under Queens stora låtar gungade hela Larmtorget. När extranumret The show must go on klingade ut önskade man att konserten bara hade börjat. Den enda låt jag egentligen kan säga att jag saknade var Bohemian Rhapsody, men jag antar att torget inte hade klarat av den. Peter Johansson och Bruno Mitsogiannis, håll utkik efter dem framöver om ni inte redan har upplevt dem för då behövs ingen uppmaning om att hålla koll. Det lär ni redan göra. Ni som ännu inte kommit i åtnjutande av deras musik: Ni har goda stunder framför er! Tack Peter, Bruno och bandet för en fantastisk kväll!


Musik kan rymma så mycket i känsloväg. Gårdagskvällen rymde det mesta. Hur i all världen ska sommarens kommande musikframträdanden kunna toppa det här??? Det var en inledning som hette duga. Tack Destination Kalmar och alla andra som jobbar med Musik på Larmtorget. Den här gången bugar jag mig djupt i ödmjukhet.

Legitimitet?

Jag sällade mig inte till skaran som lyfte landshövdingen till skyarna när han meddelade att han skulle ta tag i sitt alkoholberoende. Jag önskade honom Lycka till. Jag sällar mig inte till skaran som nu jublande sparkar på den som ligger heller. Jag önskar honom fortfarande Lycka till men insåg förstås direkt att han skulle vara tvungen att  på ett eller annat sätt lämna sin post. Nu blir det den brutala vägen, efter beslut av regeringen och inte på eget initiativ. Det kan man beklaga på ett personligt plan. Det finns alltid vägar framåt, och jag är övertygad om att han rent praktiskt och ekonomiskt kommer att klara sig betydligt bättre än många andra. Det är likväl en katastrof som man inte önskar någon. Fallet blir ändå hårt. Naturligtvis gör det ont. Det finns ingen anledning att gotta sig i någons olycka, oavsett vem det är. Jag har dessutom bara positiva erfarenheter av Stefan Carlsson som person även om jag naturligtvis många gånger har ställt mig frågor om vad som händer inne på Länsstyrelsen när folk slutar sina anställningar i parti och minut och lämnar kryptiska förklaringar till varför. Kanske får bilden en aning klarare konturer nu, eller så är jag fel ute. Vem vet? Inte du, och inte jag heller.


Men det allvarliga i den här sörjan, förutom ett totalgalet dåligt omdöme hos landshövdingen själv (möjligen är förklaringsbart utifrån sjukdomsbilden), är Länsstyrelsens tysthetskultur och brist på kurage. Det är pinsamt på den grövre skalan att problemen och sexsamtalen varit kända under en längre tid. Det är tecken på korruption, inte minst det faktum att man inte bara har hållit tyst och låtit bli att göra något utan att man dessutom försökt dölja missförhållandena. Det är skäl nog för att fler ska flyttas från sina poster på Länsstyrelsen. Medberoendet kan ta sig många uttryck och kan säkert också förklaras, kanske av rädsla för att skada sitt eget skinn, kanske av feghet, kanske av något annat, men det anstår inte en statlig myndighet att bete sig på det sättet. Statliga ämbets- och myndighetspersoner har i uppdrag att upprätthålla ordningen. Det har man knappast lyckats med här. Det är långt allvarligare, än en enskild persons missbruk och dess följder av både det ena och andra slaget, att detta har fått fortgå.


Länsstyrelsen utövar tillsyn på statens uppdrag. Vilken legitimitet åtnjuter den verksamheten sommaren 2016 och framöver om inget händer utöver landshövdingens avsättning?


***
Frågan om ny landshövding? OM det blir någon så är mitt tips sedan igår kväll fd KD-ledaren Göran Hägglund...

Eftertanke

Idag går mina tankar till alla hustrur som får makens otrohet, om än enbart bestående av betalsamtal på telefon, basunerad ut på nätet till allmän beskådan.

Det kan inte vara lätt. Det är ju emellertid inte hustrun som har anledning att skämmas, men jag tror inte riktigt att det hjälper ändå.

Grattis älskade pappa!

Idag skulle pappa fyllt 78 år. Han fick inte uppleva den dagen i livet. När jag var och satte dit blommorna vid graven så sa jag till honom att jag så himla mycket hellre än att prata med en sten och ett glasklot hade velat fira honom som vanligt, med paket, födelsedagsdikt och sång och ätit hans hembakade bullar och den sedvanliga hemgjorda jordgubbstårtan (den vi åt varje år utom den gången han propsade på att göra våfflor på balkongen). Jag tror att han förstår det. Jag sa också till honom att det är urjobbigt att tömma huset. Hans svar blev det vanliga: "Arbeta lugnt och metodiskt. En sak i taget. När du har klarat av en sak är "att göra-högen" som ligger framför dig mindre."

Så, grattis älskade pappa. Hoppas du kan glädjas åt de solgula blommorna. De lyser upp i varje fall.

På vägen till graven passerade jag den här stenen. Det är ju inte helt utan att jag önskar jag vore barn igen.

Tack till kyrkogårdsverksamheten
för vår vackra begravningsplats!

Om missbruk

Alkoholism är en sjukdom. Jag håller med om det. Sjukdomsinsikt är en dygd. Därför är det väldigt bra att vår landshövding är öppen och ärlig och därigenom tar itu med sitt eget tillfrisknande. Jag önskar honom all lycka med projektet!

Men ändå så blir hela den här affären lite för mycket tycker jag. Kreti och pleti berömmer honom för hans klarsynthet. Det är ju i själva verket så att var och en som har missbruksproblem bör agera på det här sättet, och omvärlden borde inte bli så exalterad över att någon gör som man bör. Missbruk finns bland oss, i de flesta miljöer och i samtliga samhällsklasser. Det är som bekant inte bara alkohol som missbrukas, det är allt möjligt och det är inte helt ovanligt att missbruk finns i flera avseenden hos en och samma individ eller att det flyttar sig mellan sfärerna. Lägger man av med det ena så kan man börja med något annat. Därför är missbruk långt mer komplicerat än att bara dricka för mycket sprit. Det är en del av personligheten som man måste hantera.

Jag har vid ett flertal tillfällen kommit i kontakt med människor som missbrukar relationer. Det är också smärtsamt, och sjukdomsinsikten i de fallen har varit i närheten av noll. Omgivningen har dock lidit mer än någon i rimlighetens namn borde kunna stå ut med och samtidigt ha livet i behåll. Missbruk av makt är inte heller helt ovanligt. Sådant kallar man korruption för övrigt. Det sker exempelvis när man inte uppmärksammar att det föreligger jäv vid makt-och myndighetsutövning.

Hur som helst, missbruk SKA man prata om, dock inte på ett sätt som uppmuntrar till skvaller, jakt på sensationer eller obegränsat gottande i andras olycka. Att prata med är helt enkelt att bry sig. Att stoppa huvudet i sanden och hävda att det är ett personligt problem hos den som är drabbad är inte omtanke utan ren feghet. Vad säger man om arbetskamrater och vänner som hjälper den drabbade att förneka sin situation? Jag vet vad jag säger. Jag säger "fega krakar som inte är mer än en liten lort". Jag har sett det. Jag försökte, men fick veta att man skulle vara tyst för anseendets skull. Sedan gick det som det gick, alldeles för tidigt.

Nu hoppas jag att både den professionella och den personliga omgivningen som landshövdingen befinner sig i, media och övriga gör vad man kan för att hjälpa till med rehabiliteringen, eller åtminstone inte stjälper den. Det är vi människor skyldiga varandra. Jag minns hur det skrevs om Gudrun Schyman och hennes alkoholberoende i slutet av 1990-talet och hur de återfall (som drabbar så gott som alla) åkte karusell på löpsedlar och ettor. Jag hoppas världen har lärt sig något sedan dess och hanterar den här frågan mer vuxet och moget. En sak som gör det lättare för landshövdingen än för Gudrun är att han är man. Det finns nämligen en större förlåtelsezon för en man än för en kvinna.

Apropå kvinna, ja. Nu får vi en tillförordnad landshövding under den ordinaries "time-out". Problemet här är inte att det är en kvinna utan att det öppnar för jäv av modell större. Statens förlängda myndighetsarm har nämligen ansenliga förgreningar in i en av länets kommuners allra yttersta politiska ledning. Det kan knappast vara optimalt, eller hur?

Men makten bestämmer ju sitt eget regelverk. "Makten framför allt", "HSB" och "Staten det är jag" kommer nog undan den här gången också.

Men alltså, lycka till Stefan! Hoppas att fler vågar göra som du, om det än borde vara så att de redan hade gjort det!

Glad midsommar!

Ibland så rinner inspirationen till och så vill man göra något skapande. Idag blev det en "godisskål" :-)

Ha en skön midsommarhelg, ta det lugnt med det som man behöver ta det lugnt med och njut av den svenska sommaren i det skick den behagar visa sig!

Sommarhälsning

Pressmeddelande från Byteatern Kalmar Länsteater 22 juni 2016

Det är med stor lättnad vi kan konstatera att lokalproblemen för Byteatern Kalmar Länsteater nu ska få en lösning som ger teatern möjlighet att utvecklas!

Kalmar kommun och Landstinget i Kalmar län har i dagarna kommit överens om en satsning på länsteaterns framtid. Det som kommer att ske är följande: Det befintliga teaterhuset i Kalmar hamn (Hamnscenen) kommer att både byggas om och byggas till för att kunna möjliggöra modern teater- och scenkonstverksamhet. Därmed blir de mångåriga arbetsmiljöproblemen, vilka har begränsat teaterns verksamhet i väsentlig grad, ett minne blott.

Teatern kommer att utöka sina spelytor och därmed kommer teaterproduktionen att kunna öka i väsentlig omfattning. Detta gynnar inte bara Kalmar som residensstad. Det är en satsning som gynnar hela länet och som ger länsteatern ännu bättre förutsättningar att verka i hela länet. Med ökade produktionsytor kan teatern både spela (på plats och på turné), planera och repetera samtidigt. Självklart kommer länsteateruppdraget, dvs att erbjuda professionell teater i hela länet med speciellt fokus på barn och ungdomar, vara det viktigaste även när det nya huset står färdigt!

Utvecklingen öppnar också för samarbete med Linnéuniversitetet. Universitetet kommer, när nybyggnationerna är klara, att befinna sig bokstavligt talat nästgårds. Tusentals studenter och anställda kommer då dagligen att befinna sig i teaterns absoluta närhet vilket kommer att ge nya och talrika kontaktytor med människor som kanske tidigare inte ens hittade till Byteatern.

Det är oerhört glädjande att kommunen och landstinget har resonerat sig fram till en ansvarsfördelning och därmed säkrat länsteaterns verksamhet. Vi kan utan tvekan slå fast att den lokallösning som nu presenteras, på befintlig plats i hamnen men med omfattande satsningar på såväl inomhus- som utomhusmiljö med fokus på utveckling, tillgänglighet och säkerhet, är det bästa alternativ som vi på teatern har haft att ta ställning till. Det uppfyller så gott som samtliga de av oss uppställda kriterierna för en fungerande lokallösning. Det här blir en nystart som gör att vi kan se framtiden an med tillförsikt!

Birgitta Axelsson Edström, ordförande

Svante Oledal, vice ordförande

Daniel Rylander och Mia Carlsson, teaterchefer

När man vågar...

I fredags fick jag hoppa in som vikarie på två begravningar på mycket kort varsel. Med Guds hjälp gick det bra, både för mig och för den som skulle ha spelat. Jag klarade av musiken hyfsat, man hann kalla in en stensäker sångsolist och ordinarie kantorns sjukdom var inte så allvarlig som vi trodde. Allt blev alltså bra till slut :)

Det är ju i de där stunderna, de stunder som vi inte på något sätt räknar med, som det oväntade kan ske. Så var det i fredags. Efter den sista begravningsakten bytte jag några ord med de anhöriga på trappan till kapellet. Den nyblivne änkemannen, som jag inte känner, sa ungefär så här:

Tack för allt som blev så bra! Prästen var bra, klockaren var bra och musiken var jättebra! Vet du, jag blev så glad igår när jag hörde att det var du som skulle spela idag. Jag läser alltid vad du skriver i Barometern, och jag tycker alltid att du har så rätt. Jag läser allt i Barometern från första till sista sidan utom platsannonserna. Jag har ju ändå fyllt 91 år... Visst, jag har röstat borgerligt, men jag tycker att du har rätt ändå. Jag, och mina bekanta, har sagt att vi så gärna skulle vilja träffa dig för vi tycker att du verkar så klok och trevlig. Jag ville bara säga det.

Jag blev mycket överraskad men samtidigt mycket glad. När man som jag, känner sig otillräcklig i det mesta för att inte säga totalt värdelös, så suger man åt sig sådana ord som en törstande i öknen. Jag tackade hjärtligt, och gick tillbaka in i kapellet där jag mötte prästen Kenneth vars axel jag kunde snyfta emot. Det blev helt enkelt för mycket. Det var glädjetårar, men också en hel del tårar av sorg över att jag inte kunde dela de fina orden med just mamma och pappa. De stod alltid på min sida, även när det blåste kallt och misslyckandena grinade mig rätt i ansiktet. De vek inte en tum när jag meddelade dem att jag hade bestämt mig för att sluta med vänsterpolitiken i Kalmar. De välkomnade beskedet även om de visste att framtiden därmed blev väldigt osäker. De hade under lång tid lidit å mina vägnar även om jag inte berättade allt som hände. De förstod ändå. För det är jag dem evigt tacksam.

Ja, jag vet att jag är ganska skör just nu. Det är ju inte bara sorgen och saknaden efter mamma och pappa som känns hela tiden, det är väl en allmän utveckling att man blir mer och mer känslig med åren. Jag såg det hos pappa, och jag märker det på mig själv. Samtidigt som det kan vara jobbigt, så klart, så är det ändå en ganska fin påminnelse om att man är mänsklig med allt vad det innebär. Man har kontakt med sitt känsloliv och det är då inte bara de ledsamma känslorna man kan släppa fram utan även de andra som är positivt laddade såsom lycka, glädje, hopp och kärlek. Tänk så fattigt livet skulle vara om man inte kunde känna dem!

Jag är tacksam för de oväntade mötena och de ord jag får på vägen. Denna gång fick jag så mycket tillbaka när jag vågade mig på en utmaning jag tidigare inte hade vågat anta. Det kan jag också lära mig en hel del av. Om jag vågar...

Och det måste man ju, eller hur?

"Det är de andras fel"

Igår var jag så vansinnigt trött på dessa politikersvar som alltid går ut på att skylla ifrån sig på andra och/eller att lyfta fram exempel på aktörer som är ännu sämre för att själv framstå i bättre dager. Det är ju inte helt ovanligt att stöta på sådan argumentation, för att nu uttrycka sig litotetiskt.

Idag blir jag lika vansinnigt trött på en kyrkligt aktiv debattör (på Barometern Debatt) som skyller Svenska Kyrkans tillkortakommanden vad gäller exempelvis resor och representation på kyrkans organisationsform, med andra ord på de förtroendevalda som utses i kyrkovalet och som är partipolitiskt aktiva. Där begår debattören exakt samma fel som de politiska pamparna: Resonemanget går ut på att skylla ifrån sig och på att skylla på någon annan. "Visst, fel har begåtts men det är inte jag som är ansvarig, det är någon annan".

När fel begås så tar man gemensamt ansvar. Det gäller förtroendevalda, ideella krafter och anställda. Det är att handla etiskt och moraliskt riktigt. Det är exakt DET vi ska göra om vi vill kyrkan väl.

Under en högmässa i april sjöng vi en text ur Johannesevangeliet:
"Såsom Han har älskat och gett av sin kärlek 
ska vi också älska varann.
Vi ska ha gemenskap och vara rädda om varandra. 
Man ska kunna se att vi är syskon."

Ligger strategin "Det är de andras fel" i linje med de orden?

Ett sista farväl

"Därborta vid pilen
har jag lagt min far..."

Och inte bara min far. Nu vilar både mamma och pappa därborta på kyrkogården, bredvid varandra vid det blå glasklotet. Min storasyster och jag sänkte ner de båda vita urnorna sida vid sida, läste Kärlekens lov från Paulus första brev till korintierna kap 13 och Bo Setterlinds vackra dikt Odalmannen. Solen sken från en klarblå himmel och i ögonvrån lekte kaninungarna, nästan som en illustration av orden i dikten vi just läst:
"Jag stod som harens unge, när han kom. 
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen 
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."

Hela upplevelsen idag var surrealistisk. Det går inte att tänka sig att det var mamma och pappa vi bar i våra händer, i urnor hårt tryckta mot kroppen, och egentligen var det ju inte det heller. Det var vad som nu finns kvar av deras jordiska tillvaro. Vi bär så mycket mer med oss, så många minnen av så många glada stunder och de immateriella värdena dyker upp när vi nu försöker reda ut företaget att tömma det hus där de bott sedan 1963. Det är ett stort arbete. Mängden av saker, papper och möbler är ansenlig. Jag lovar att man kan ligga sömnlös för mindre, men det måste gå att göra ett värdigt avslut.

Tack mamma och pappa för allt! Jag badar i minnen och saknar er oerhört mycket! Jag vet att ni lever vidare på annat håll, inte bara i vårt medvetande och genom oss, utan i himlen där era själar nu njuter av en tillvaro utan sjukdomar och smärta men med kärlek som flödar över. En gång ses vi där, i en stad ovan molnen.

"Tänk när släkt och vänner, alla mötas där, på den andra stranden, skiljas aldrig mer..."

Argument av det omogna slaget

Nu har jag deltagit i så många diskussioner om kyrkans resor och lyssnat på ännu fler att det finns EN sak jag måste säga högt och tydligt:
Resor kan i de allra flesta fall motiveras utifrån en rad olika skäl, men så fort någon vill lansera en reseidé och använder argumentet "Alla andra reser så då ska vi också göra det" så kommer min inställning att vara "Den här resan ska inte genomföras".

Sådana argument har jag själv använt otaliga gånger, framför allt när jag ville börja använda träskor till skolan när det fortfarande var snö ute. Det bet inte riktigt på mamma när jag envist hävdade att alla andra i klassen hade träskor på sig.

Men det är klart, jag var ju bara typ nio år...

Arbetsdag på annorlunda sätt

Idag är det arbetsdag igen. Gårdagen tillbringade vi till stora delen i bil då vi for fram och tillbaka till Östergötlands stora nöjesmetropol Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behövde hjälp för att få igång radiomottagningen på det nya boendet. De har fått flytta in i ett alldeles nybyggt äldreboende, och det var verkligen fint. Det måste jag framhålla, även om jag kanske hade önskat en aning mer moderna lösningar rent tekniskt, men man kan ju inte få allt... När man är gammal och inte längre klarar sig på egen hand i ordinärt boende så ska man få känna att man får det bra. En sådan situation har man lyckats skapa för Stina och Fille. Nu kan de till och med lyssna på radio. Kombinationen nybyggen och gamla radioapparater är svår att få att fungera, men till slut gick det med hjälp av några bergssprängare från pappas hus. Han behöver dem ju tyvärr inte längre.

Idag tog jag då chansen att jobba utomhus för att få lite sol på mig. Jodå, det gick att få igång den gamla laptop-datorn och det mobila bredbandet från Telias Flintaperiod och sitta ute i solen och planera en församlingsresa istället för vid skrivbordet. Så där tio minuter efter att jag var klar så sa datorn ifrån genom att hävda att enbart 7% av batteriladdningen var kvar och att jag nu var tvungen att sätta i sladden. Det gjorde jag inte. I detta digitala tidevarv kunde jag fixa lite knapptryckningar via mobilen och få iväg några meddelanden innan jag fick spontanbesök i solen av församlingsprästen och ett intressant samtal på köpet.

Jaha, tänker ni, nu ska kyrkan ut och resa igen. Ja, det tycker jag absolut att vi ska!

Min idé är att vi ska lära oss mer om vad som har hänt i kristenhetens historia i Småland och Östergötland. Kanske finns det en hel del vi kan relatera till idag? Kanske kan vi få inspiration från historien att verka i framtiden? Alltså, klosterlivet i Vadstena kan vara ett sådant fenomen som kan studeras. Vi får se hur det blir och om kollegerna och församlingsborna tycker att det låter spännande. Det tycker i varje fall jag, och inte bara spännande förresten. I högsta grad tycker jag att det vore lärorikt och lära ska man göra hela livet.

Nu får datorn vila ett tag och ladda batterierna medan jag befinner mig inomhus. Andra arbetsuppgifter ska utföras, och jag tror INTE att grannarna tycker det vore roligt om jag skulle flytta ut pianot för att öva utomhus ;-)

Gud är större

Jag tänker inte kommentera granskningen av Svenska kyrkans resor och hantering av medel och dess företrädares etik och moral. Den får tala för sig själv. Det enda jag vill säga är att de avarter som granskningen har avslöjat befinner sig på mycket långt avstånd från den verksamhet som bedrivs i församlingar runt om i landet. Där sliter såväl avlönade anställda som ideellt arbetande volontärer med att fylla de behov som finns av en tillbedjande kyrka i världen. Det är fjärran från lyxmiddagar, kränkningar, bonusflygresor och betalda mobilräkningar.

Inför Heliga Trefaldighets dag 22 maj spreds en kollektvädjan från kyrkans internationella arbete. Skrivelsen är formulerad av chefen Gunilla Hallonsten. Bönen som avslutade brevet löd (med betonande fet text av mig):

"Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen."

Oj oj, det där blev visst för mycket. Diskussionens vågor går höga. Svenska kyrkan bedöms av en del efter detta att ha tappat sin anknytning till Bibeln. Jag ser bara en enda sak: Den manliga överordningen är en aning ifrågasatt. De kvinnliga attributen lyfts in i en bön, och det utmanar det rådande värderingssystemet. (Och ja ja ja, jag VET att jag inte har en teologisk examen men jag vet också att en levande debatt är utvecklande även om alla som deltar i den inte är teol kand eller TD...)

Bra jobbat, säger jag. Låt oss inte göra Gud mindre än nödvändigt. Det har kyrkan gjort i årtusenden. Det räcker med det och blir över. Den viktiga frågan i sammanhanget är ju: Kan Gud sägas ha ett kön? Svaret är: Naturligtvis inte. Det är vi människor som har det.

Gud bär namnet Jag är. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han oss. Räcker inte det? Genom alla tider har Gud förminskats genom att människor utifrån sin patriarkala värdegrund, inkorporerad i såväl kultur, ekonomi som religion för att bara nämna några fenomen i samhället, har tillskrivit honom (sic!) manliga egenskaper. Är det Gud själv, dvs Jag är, som dyrkas eller är det människors bilder av Gud? Vad är det som egentligen utmanas när Gud beskrivs utifrån nya perspektiv som gör bilden ännu rikare, ännu mer talande och ännu mer kärleksfull?

Gud har inget kön. Gud är större. Gud är helt enkelt, och så svårt, varat själv.

Även detta är en formulering som utmanar normerna.
Ännu har jag inte sjungit psalmen i något kyrkligt sammanhang,
men jag ser fram emot den dagen då det händer :-)

Lite galen också ju...

Jag hade velat vara
En liten fluga bara...

Ja, det hade varit spännande att ha fått höra hur diskussionerna gick när man i Kloka Huset kläckte idén om pooler i Kalmarhems  som regi... Det kanske var så här när The Wise Men Trio kuckelurade ihop efter vårens budgetarbete:

- Grabbar, den här budgeten känns inte bra. Den är liksom för mjuk i kanterna. Att satsa miljoner i riktade statsbidrag till omsorgen duger inte om man vill ha rubriker. Vi måste komma med nåt annat, nåt häftigare!
- Mina vänner, vi satsar på enskilda vägar! DET är bra! Alla vägar som går förbi en lada ska få mer bidrag!
- Jag vill ha heltid, ju. Alla ska ju kunna försörja sig på sitt jobb, ju!
- Ni fattar inte. Vägar och heltidsjobb, blaha blaha... Vi ska så klart vara årets sommarstad varje år! Det räcker inte med heltid, vägbeläggning på landet och gamla som mår gott. Sånt är så trist! Vi måste visa att vi är fräscha järnmän som vill nåt vettigt och hållbart med staden!

Och så fortsatte diskussionen. Begreppsvärlden blev alltmer grumlig. Till slut, när syret tagit slut liksom dricksvattnet denna rekordtorra vår, så kom de förlösande orden:

-Vi låter allmännyttan bygga swimmingpooler!

En sällsam timing. När vattenbristen är enorm, i en kustkommun där vi har bevattningsförbud så lanseras denna idé. Tja, som någon sa:

-Man måste ju kunna vara lite galen också ju.

Jo tack. Tydligen.