torsdag, juli 14, 2016

Minnen och nutid

Blogginläggen blir en aning sporadiska den här sommaren. Det är inte så att det inte finns något att skriva om, snarare tvärtom, men rutinerna är rubbade och tiden till att sitta still vid datorn finns sällan. Vi är inne i slutfasen av husröjningen, och hela den processen har tagit såväl fysisk som psykisk energi. Nu ska det sista slängas alternativt köras till Stadsmissionen. Det är massor av minnen som passerar revy i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Vad gör man med en felfri men dammig blårutig barnvagn i årsmodell 1964 brukad av enbart en bebis? En trehjuling som är ännu äldre med en bakplåt som flak? En trampebil som definitivt har sett sina bästa dagar men som var en av mina allra käraste ägodelar när jag var liten? Ja, det är minsann inte lätt, men jag försöker tänka att jag inte ska lämna lika mycket saker efter mig när jag lämnar jordelivet. Helst skulle man vilja sälja det mesta man har och flytta in i en etta med sovalkov... Men då får inte pianot plats och inte mina noter och inte mina böcker (både noter och böcker tenderar dessutom att bara bli fler och fler). Vi får nog lov att bo kvar i fyran som vi har.


Det är sommar som sagt, men ännu inte semester för min del. Ändå känns det som äkta sommar. Det jobb jag har är mer ett nöje än ett måste nämligen. Vi har som sagt röjt igenom mitt barndomshem och hittat hur mycket saker som helst och lite till...




Den här tavlan, ett enkelt tryck på kartong som visar Jesus som undervisar folket från båten, manar fram en himla massa sommarminnen från alla de somrar som vi tillbringade i Bohuslän. Det var dit vi åkte varje år för att hälsa på släkten (främst farmor och farfar, farbror Alve och pappas övriga syskon med familjer). Tavlan hängde i farmors och farfars sovrum i huset vid Solvik på Klädesholmen i en ram som numera är trasig. Det var på somrarna jag såg  här bilden, de där somrarna som alltid var varma och då vi gick och badade i badviken på förmiddagarna och knatade hem vid lunchtid för att alla dagar, utom söndag och eventuellt en vardag per vecka men inte mer, äta fisk (företrädesvis makrill som farfar hade fiskat). Jag gillade inte fisk. Jag åt potatis och sås. Jag gillade inte kött heller så där över hövan. Grönsaker gick väl an, och spenatstuvning (men mamma var alltför rädd för att använda salt för att hennes stuvning skulle vara riktigt god). Kanske kunde jag äta spagetti också, utan ketchup, och potatismos på pulver. Hade jag varit förälder åt mig hade jag blivit galen... Men hur som helst, jag fick tillräckligt med energi ändå. Många är de stunder då jag tittade på den här tavlan och fantiserade om hur det var då, i verkligheten. Nu sparar jag den digitalt. Jesu undervisning kan man numera också ta till sig på andra sätt än via en tavla på väggen. Frågan är om man gör det i tillräcklig mån, trots alla möjligheter. Vilka fördelar vi har numera i förhållande till förr! Vi kan umgås med Jesus hela tiden och överallt, då kunde han bara vara på ett ställe i taget. Tack och lov för Golgata, uppståndelsen och himmelsfärden! Utan dem hade vi varit förlorade.


Nu laddar jag för kvällens lovsång och bön i Två Systrars kapell här i Kalmar. Vi börjar strax efter kl 20. Jesus kommer att vara där, kanske inte lika påtagligt synlig som då i båten på bilden men inte mindre reell, och han vill möta både dig och mig! Det är precis det jag (och kanske även du?) behöver, nämligen en stunds lugn och ro, ny energi och kärleksfylld glädje mitt i allt stök man befinner sig i på andra plan, semester eller ej. VÄLKOMMEN!

Inga kommentarer: