Reservation: Ja till verklig valfrihet!!!

Idag har omsorgsnämnden behandlat en motion från Centerpartiet och Moderaterna om en Kalmarmodell i hemtjänsten. Det handlar förstås om att införa LOV (Lagen om valfrihetssystem), en borgerlig åtgärd som syftar till att privatisera välfärden och skeppa skattepengar från den demokratiskt styrda kommunala verksamheten till de privata skattkistorna. Vi i Vänsterpartiet gick som enda parti emot motionen. Detta är vår reservation:

Vi anser att tiden är mogen för att ge våra omsorgstagare större inflytande över den omsorg som vi ska tillhandahålla i Kalmar.  Det handlar om att öka tillgängligheten och förenkla handläggningen samt erbjuda verklig valfrihet i brukarens vardag.

Men istället för att ge brukaren påverkansmöjligheter gör LOV henne/honom till kund på en marknad där makten ligger hos företagen. Där står vi idag, med problem som blir alltmer uppenbara. Sverige är ett extremland när det gäller företagens möjligheter att fritt ta del av skattemedel och använda dem till vinstutdelning efter behag. En utlovad mångfald har blivit ett fåtal jättekoncerner och ironiskt nog har vi fått en enorm privatiseringsbyråkrati för att hantera alla upphandlingar, ersättningssystem och tillsyn av vinstsyftande verksamheter.

Vägen framåt är inte en återgång till det som var innan. Välfärden behöver befrias från vinstdriften och organiseras efter de behov som finns. Även inom offentligt driven välfärd ryms alternativ och valfrihet. Människor ska ha inflytande över den välfärd de möter och i de fall andra aktörer än det offentliga har något att tillföra ska de kunna göra det, men utan möjlighet att lyfta gigantiska privata vinster ur våra skattemedel.

Välfärden ska vara anpassad efter människorna som använder den, aldrig tvärtom. En avkommersialisering av välfärden är därför nödvändig för en ansvarsfull hushållning med skattemedlen och för att kunna fördela resurserna dit de gör störst nytta. Därför måste LOV avskaffas. Men det är inte ensamt tillräckligt. Resurserna till välfärden måste även öka totalt sett.

I Vänsterpartiets centrala budgetalternativ finns stora satsningar på skola, vård och omsorg. Med fler anställda i äldreomsorgen kan de äldre ges möjlighet att själva bestämma över den hjälp de får. När vi vänder oss till vården ska vi kunna vara säkra på att det finns tillräckligt med personal för att ge oss bästa möjliga vård. Så bygger vi en välfärd med människan i centrum. Och det är därför vi i Vänsterpartiet har en annan Kalmarmodell för hemtjänsten än Moderaterna och Centerpartiet. Vi sätter aldrig företagens rätt framför människans. Det är en ideologisk och en moralisk fråga där vi aldrig viker ner oss. Därför yrkar vi avslag till Moderaternas och Centerpartiets motion om LOV i hemtjänsten i Kalmar kommun.

Birgitta Axelsson Edström och Elsa Berg

Vänsterpartiet Kalmar

Alltid människan framför företagen!

Det här är en debattartikel som bästa Elsa och jag har fått publicerad idag :-)

Den svenska välfärden växte fram för att vi ville bygga ett bättre samhälle. Strävan att omfatta alla skapade ett brett stöd för att betala en välfärd med hög kvalitet gemensamt via skatter. Resultatet blev en ambitiös skola, vård och omsorg som gav människor både frihet och trygghet, många gånger sedd som en förebild internationellt.

Med tiden kom dock offentliga sektorns institutioner att upplevas som stela och alltför toppstyrda. Många ville se en mer flexibel och mindre byråkratisk välfärd anpassad mer efter dem som använde den. Särskilt från vänsterhåll restes krav på mer mänsklighet i systemen och på inflytande för brukare och personal. Istället för att lösa problemen solidariskt kom dock nyliberalismen. Välfärdens alla problem skulle lösas genom privatiseringar och företagsanpassning. Man kastade ut barnet med badvattnet och släppte in en glupsk gökunge i den svenska välfärden.

Istället för att ge oss människor påverkansmöjligheter blev vi kunder på en marknad där makten ligger hos företagen. Där står vi idag, med problem som blir alltmer uppenbara. Sverige är ett extremland när det gäller företagens möjligheter att fritt ta del av skattemedel. En utlovad mångfald har blivit ett fåtal jättekoncerner och ironiskt nog har vi fått en enorm privatiseringsbyråkrati för att hantera alla upphandlingar, ersättningssystem och tillsyn av vinstsyftande verksamheter.

Vägen framåt är inte en återgång till det som var innan. Välfärden behöver befrias från vinstdriften och organiseras efter de behov som finns. Även inom offentligt driven välfärd ryms alternativ och valfrihet. Människor ska ha inflytande över den välfärd de möter och i de fall andra aktörer än det offentliga har något att tillföra ska de kunna göra det, men utan möjlighet att lyfta gigantiska privata vinster ur våra skattemedel.

Välfärden ska vara anpassad efter människorna som använder den, aldrig tvärtom. En avkommersialisering av välfärden är nödvändig för en ansvarsfull hushållning med skattemedlen och för att kunna fördela resurserna dit de gör störst nytta. Därför måste LOV avskaffas. Men det är inte ensamt tillräckligt. Resurserna till välfärden måste även öka totalt sett.

I Vänsterpartiets centrala budgetalternativ finns stora satsningar på vård och omsorg. Med fler anställda i äldreomsorgen kan de äldre ges möjlighet att själva bestämma över den hjälp de får. När vi vänder oss till vården ska vi kunna vara säkra på att det finns tillräckligt med personal för att ge oss bästa möjliga vård. Så bygger vi en välfärd med människan i centrum. Och det är därför vi i Vänsterpartiet har en annan Kalmarmodell för hemtjänsten än Moderaterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna. Vi sätter aldrig företagens rätt framför människans. Det är en ideologisk och en moralisk fråga där vi aldrig viker ner oss.

Birgitta Axelsson Edström och Elsa Berg

Vänsterpartiets representanter i omsorgsnämnden

Kalmar

Mina tankar just nu

Idag har jag haft förmånen att lyssna på föreläsningar hela dagen. Det var inte, som tanten sa till predikanten: "Pastorn, er predikan var som vatten för en drunknande" utan precis tvärtom. Det var en dag fylld med vatten för ett porlande vattenfall som har sinat ut och tystnat.

Temat för dagen var ångest och stress och hur man kan se på dessa fenomen samt göra något åt dem. För mig, jag som ganska nyligen har avslutat en medicinkur mot utmattningsdepression, var det en dag fylld av igenkännanden och bekräftelser. Det är inte bara jag som har det svårt att hantera livet och världen så som den ser ut, vi är många.

Många tankar finns i min hjärna nu, och i hjärtat också (fast där kanske det mest ryms känslor). Jag tänker på hur vi behandlar varandra, hur vi behandlar oss själva och vilket ansvar vi har för det samhälle där vi lever. Det finns MYCKET som kan göras bättre, och även om vi inte kan göra ALLT så kan vi alla göra NÅGOT.

Vi kan till exempel börja inse att vi är människor allihop, varken mer eller mindre värda än någon annan. Vi kan bemöta människor i vår närhet som vi själva vill bli bemötta, eller åtminstone bemöta dem istället för att ignorera och osynliggöra. Vi kan lära oss att ta konstruktiv kritik till oss, bemöta den hyfsat och inte låta egna känslor av otillräcklighet göra så att vi fryser ut andra som av olika anledningar vill ha kontakt. Vi kan lära oss att se våra egna svagheter, bejaka dem och se att de är delar av vårt eget jag, precis som andras taggigheter och tillkortakommanden är delar av dem, varken mer eller mindre. Vi kan lära oss att se positivt på andra och ta till oss av sådant som andra kan bättre. Då kan vi också se positivt på oss själva. För vi är människor, varken mer eller mindre, varken sämre eller bättre än grannen.

Vi kan välja att bearbeta våra tankar så att de stärker oss istället för att göra oss svagare. Vi kan med ganska enkla medel göra livet trevligare för oss själva och på samma gång för våra närmaste och andra som vi möter på vår färd. Om vi inte kan göra något annat så kan vi, för att citera en av Jan Nordströms barnkontakter, "krama ett träd" eller le åt en medmänniska. Det hjälper inte mot krig, förtryck, orättvisor, klasskillnader, ojämställdhet eller fattigdom och det gör förmodligen ingen fri från ångest, tvångstankar eller stress heller, men det gör att åtminstone en människa får möjligheten att uppleva den värme som ett vänligt leende kan ge eller att man själv får känna tryggheten i att omfamna ett stort träd som står fast förankrat i marken med mångåriga rötter. Det är otroligt mycket mer än ingenting.

Och då är det sådant vi kan börja med. Varje revolution startar med ett frö hos någon ensam. Jag vill verkligen göra revolution, inte en blodig sådan utan en där kärleken segrar över egoismen, konkurrenshetsen, kommersialismen och makthungern. En revolution som leder till att vi respekterar varandra, inser att alla de olikheter vi bär på är själva rikedomen med att vara en gemensam mänsklighet och börjar bygga ett samhälle med människan och naturen i centrum istället för kapitalet och lönsamheten. Kanske börjar den med ett leende, sänt  över trottoaren i morgon på väg in till jobbet? Om inte, så kostar inte det där leendet mig så mycket att jag inte kan bjuda på det ändå.

Såna tankar har jag just nu. Hurdana har du?

Med segerns banér

I stormiga tider, bland töcken och grus
en skara dock skrider mot himmelens ljus
Dess hopp och dess härlighet världen ej ser
men före går Herren med segerns banér.
(C O Rosenius)

Det här är andra versen i EFS favoritpsalm framför andra, skriven av Rosenius själv. Så där kan det kännas ibland. En hel del bråte finns på vägen, det stormar och underlaget är allt annat än behagligt, men rörelsen är ändå FRAMÅT. Och segern, den kommer man att vinna.

På vilket sätt, och när, det vet endast Gud själv, men vinner, det gör man. Det handlar om att hålla ut, om att lyssna in den rätta vinden och om att vara villig att vandra den rätta vägen i trygg vetskap om att det enbart är nåden som gäller. Inte egna segrar, inte egna förtjänster, inte eget arbete utan enbart NÅDEN som håller en på banan. När jag ramlar, lyfter nåden upp mig. När jag ser stora övermäktiga hinder framför mig, då hittar nåden en genväg runt dem. När jag hör hotelser så ger nåden mig lovsångstoner istället.

För "före går Herren med segerns banér".

Två frågor....

Mycket av den dagliga verksamheten på jobbet kretsar nu kring två saker:
1. Vinster i välfärden
2. När är vår lokal färdigreparerad?

Som ni förstår är det lite olika dignitet på de där två. Den första är av riktigt allvarlig art. När partier som borde stå oss nära rent politiskt verkar glömma sin ideologiska bas, eller hellre slänga den i toalettstolen och dessutom spola ner den, för att förorda vinster i välfärdssektorn, då ÄR det allvarligt. Vi har en offentligt styrd äldreomsorg i Kalmar (med några små undantag inom vård- och omsorgsboende), dvs en verksamhet som bygger på demokratiska spelregler. Nu ska hemtjänsten läggas ut på privata aktörer. Därigenom kommer marknadstänkandet att ta över och människor blir kunder som helst ska vara så lönsamma som möjligt. Äldre människor med stora behov av vård och omsorg reduceras till lönsamhetsintrument. Idag är de i själva verket ägare av hemtjänsten. Nu blir de bara kunder där.

Dessutom öppnar detta för ett okontrollerat flöde av skattemedel ut till företagens privata vinstfickor. Varför ska skattepengar gå till privata vinster? Ska inte skattemedel gå till verksamhet som vi gemensamt behöver? Är det inte själva meningen med skatter? Jo, så klart är det på det viset, men den borgerliga skattesänkaralliansen har alltid haft svårt att fatta det sammanhanget. Att högerpolitiker sätter fåtalets rikedom framför de mångas välfärd, det må vara hänt. Det är vi ju vana vid. Nu är det dock så att det Stora partiet vi brukar ha strax till höger om oss, och som har byggt upp folkhemmet just med solidaritet och gemensamma lösningar som främsta värdeord, har sällat sig till högerpolitiken. Var man befinner sig rent ideologiskt just nu vågar jag inte ens spekulera i. Jag kan bara konstatera att det är ett trendbrott på gång. Det är inget tecken på utveckling, det handlar bara om anpassning till makten. Det är dessutom rentav dumt. Folkopinionen tycker ju något helt annat.

Vi kämpar på. Vi tror på vår politik. Vi är ganska övertygade om att människor är villiga att betala skatter som finansierar verksamheter som är viktiga för oss alla, t ex vård, skola och omsorg, men vi är lika övertygade om att viljan att betala skatt minskar i takt med vinstutdelningen från skattefinansierade privata bolag. Det är i själva verket högst rimligt. Jag vill inte heller betala för att människor som redan har vad de behöver och långt mer därtill ska få ännu mer bara för att de har satsat pengar i privata vård- och omsorgsföretag som har som största motivationsfaktor att tjäna pengar på gamla och sjuka människor. Däremot är jag beredd att betala MER om jag vet att resurserna går till att höja kvaliteten på omsorgen, om det leder till att äldre får det bättre, en pratstund då och då och en promenad utomhus när de önskar. Jag vill också säkerställa att valfriheten blir mer utvecklad så att varje brukare får vara med och bestämma VAD hon/han behöver hjälp med, NÄR det ska ske och VEM som ska utföra hjälpen. DET är valfrihet som betyder nåt.

Oredan i vår partilokal då? Var kommer den in i sammanhanget? Ja, lyset har kommit tillbaka. Köket fungerar. Vi har inte hunnit ställa i ordning alla grejer utan det står travar framför hyllor och så, men jag har nästan vant mig. Så har det ju sett ut sedan i somras. Det jag inte har vant mig vid är dock att toalettdörren inte går att stänga eller låsa. Dörren är alldeles sned. Kanske ligger det en djupare mening i detta faktum. Kanske ska det påminna oss om faran att slänga ideologin i toastolen och spola ner den när ingen annan ser. Inte för att risken direkt är överhängande hos oss, men det har ju hänt hos andra. Alltså kan det tjäna som varnande exempel om hur snett det kan bli om man inte tänker sig för ;-)

Favorit i repris: Tillit (som stavas som Gud)

Så tog jag det hisnande språnget
på tusentals ljusårs djup

och föll genom svindlande rymder

mot den tillit som stavas som Gud

mot den tillit vi stavar Gud.

Först mötte jag ångest och kaos

i oändlighetens stup

men sen kom den ljuvliga glädjen

i den tillit som stavas som Gud

i den tillit vi stavar Gud.

Jag mötte min djupaste rädsla

fick svindel och kände mig yr

Sen föddes den vildaste sången

den till livet som mitt äventyr

den till livet, mitt äventyr.

Livet är en gudagåva

som vi mänskor fått

en resa och ett äventyr

om än på ont och gott

Nu är jag redo att älska igen,

jag är redo för kärleken.

(Ännu en sångtext av en av mina favoriter: prästen Ingmar Johansson)

Ett ideologiskt felval

Ja, jag är besviken. Jag är besviken på att viljan att driva en alternativ politik till den borgerliga regeringens privatiseringsiver verkar vara så svag. Jag är besviken på att en kommun som styrs av en socialistisk majoritet inte förmår att stå upp för sina grundprinciper. Jag är besviken på att viljan att genomföra borgerlig politik ser ut att vara större hos S än hos borgerligheten själv. Ett havererat allianssamarbete i opposition tyder på att fokus ligger någon annanstans än på uppgiften att bjuda upp till politisk fajt om makten.

Nu ska vi inte dra alla över en kam, och inte alla politikområden heller, men när det gäller vinster i välfärden och privata vinster inom välfärdsområden som äldreomsorg, där borde vi vara tydliga. Vi borde ta ställning FÖR verklig valfrihet för brukaren och FÖR vettiga arbetsvillkor för personalen. Vi borde öka flexibiliteten och se till att varje skattekrona går till omsorg om de äldre. Vi borde säga JA till solidaritet och rättvisa.

Tyvärr gör inte Kalmar kommun det i frågan om LOV. Istället lägger man sig platt för vinstintressena. När vinstintressena talar slinker solidariteten ut bakvägen. När privata bolag, med hjälp av deltidstjänster, dåliga arbetsvillkor och lägre utbildningsnivå, driver verksamhet för skattemedel går vi nämligen käpprakt åt fel håll. Idén om de gemensamma lösningarna på gemensamma mänskliga problem har kastats på sophögen. Nu är det vinstjakten som gäller, och de äldre blir brickor i det spelet.

Vi i Vänsterpartiet tror på människan. Vi tror på att vi vill och kan, på demokratisk väg, skapa möjligheter för välfärd med människan och inte vinsten i centrum. Tyvärr är vi ensamma om den uppfattningen i den partipolitiska världen. Däremot vet vår uppfattning stämmer överens med en stor del av allmänhetens. Och egentligen är det ju precis DET som betyder nåt av vikt.

Jobben och utbildningen främst!

Regeringen pratar arbetslinje, inte jobb. Istället sänker man bolagsskatten.Det gynnar bankerna och storföretagens ägare. Alltså är bankerna mer värda än arbetslösa ungdomar. Jag förstår att det gör ont i regeringens självbild att arbetslösheten enligt Arbetsförmedlingen är högre idag än när regeringen tillträdde 2006.

Men det är välförtjänt kritik. Regeringen valde att inte stimulera ekonomin under djup kris och arbetslösheten ökade mer än den hade behövt. Man har dessutom dragit ned på vuxenutbildning och andra åtgärder som är viktiga för att människor ska vara anställningsbara när ekonomin vänder. Effekten är att många företag nu har svårt att få tag i arbetskraft trots stor arbetslöshet. Företagen kan alltså inte växa, men det gör arbetslösheten. Det vore bättre om det vore tvärtom.

Många arbetslösa saknar grundläggande utbildning från grund- eller gymnasieskola. Det krävs dock ofta minst gymnasieutbildning för att få ett arbete och det är även nödvändigt för att kunna vidareutbilda sig på yrkeshögskola eller universitet. Ungdomar som saknar gymnasieexamen löper stor risk att bli långtidsarbetslösa eller fastna i tillfälliga otrygga anställningar.

Vänsterpartiet vill därför införa rätt att läsa in gymnasieskolan inom vuxenutbildningen. Det ska kunna ske antingen inom komvux eller på folkhögskola. Det är god samhällsekonomi att ge människor en andra chans. Alla förmår nämligen inte att göra sina livsval vid 15 års ålder.

Vi i Kalmar län har det väl förspänt, både med kommunal vuxenutbildning och med flera folkhögskolor, men de skulle kunna komma fler till del. Tänk om vi kunde se till att fylla dem med människor som utbildar och utvecklar sig istället för att placera arbetslösa i utnyttjandereformer som Fas 3? Då kunde vi råda bot på arbetskraftsbristen, sänka arbetslösheten samt öka mångas livskvalitet. Det är vårt förslag. Det ger nämligen vinst på alla plan och inte bara i bankernas kassavalv!


Birgitta Axelsson Edström (V) - ledamot i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund

(debattartikel i dagens Barometern)

Dahm hade NYA tankar till skillnad från Folkpartiet av idag...

Några folkpartister i Kalmar har tydligen bestämt sig för att bilda ett sällskap till minne av O E L Dahm. Det tycker jag är en välgärning! Rektor Dahm var på många sätt en föregångare, precis som många andra liberaler var förr i tiden. När det gäller införandet av kvinnlig rösträtt var liberalerna, till skillnad från högern, övertygade förespråkare. Även om jag är övertygad socialist så kan jag ge liberalismen en eloge för många nya tankar, även om det numera var länge sedan de var nya.

Det är ju lite grann här som problemet ligger.  Rektor Dahm var drivande i omdaningen av skolväsendet både i Kalmar och nationellt. Han brann för att reformera studentexamen och anpassa skolan till framtiden, inte till dåtiden.  Han var en förkämpe för nya pedagogiska grepp och drev många skolrelaterade frågor under sin tid i riksdagen. Han verkade dessutom på ett framgångsrikt sätt för att begränsa superiet.

Han skulle nog inte känna igen sig i Jan Björklunds Folkparti och politik, där skolans utveckling tar stormkliv bakåt och där gymnasieskolan anpassar sig till ett Sverige som befinner sig  40 år tillbaka i tiden. Jag rekommenderar därför det nya Dahm-sällskapet att tipsa sin partiledare om att även en liberal har kunnat planera för framtiden och inte för dåtiden. Kanske kan han få lite inspiration att använda kikare istället för backspegel i politiken. Jag skulle också önska att Dahms tankar om alkoholtillgång skulle kunna smitta Folkpartiet i Kalmar så att de kunde se lite mer nyktert på krogarnas öppettider framöver. Det är nämligen varken nödvändigt eller speciellt liberalt att servera alkohol till kl 3 på morgonen. Det är bara förödande för folkhälsan.

Birgitta Axelsson Edström

Vänsterpartiet Kalmar
(insändare publicerad i dagens Östran)

En sån dag...

I kväll hänger jag upp lite tankar på två artiklar:

Först det orimliga i de gamla politikerpensionsvillkoren här. På det viset göder man politikerförakt, och det behöver man inte göra. Det växer nog sjutton ändå. Forna tidera politiker hade nog glömt omdömet hemma, men man får hoppas att vi har lärt oss med tiden. Det där med rimlighet, etik och moral kan vara viktigt att ha med sig i dylika frågor. Att man får pension när det inte finns en rimlig möjlighet att gå tillbaka till jobbet pga åldersskäl, det köper jag, men det MÅSTE finnas gränser.

Sedan kommer nästa artikel här. Det är INTE ok att lämna barnen på förskolan om man har ledigt. Frågan är hur det funkar vid älgjakten.... eller är det så enkelt som att det där med egen ledig tid, det är något som är förbehållet män med barn, dvs pappor, men absolut inte kvinnor med barn, dvs mammor???

Ja, ibland känns det som om världen är totalt fel ute..... Idag är en sån dag.

Jag reser mig igen!

Idag är det verkligen en sån där dag som många har det jobbigt med. Det är mörkt, det regnar mycket och många tycker att hindren att ta sig ut är för höga. Jag trivs dock. Det är en sån dag som ger mig ro.

Jag vill dela en liten bildserie, bara så där på skoj:

Vet ni vilken låt den illustrerar? Ja, Thorsten Flincks "Jag reser mig igen" förstås. Det kan vara lite skönt att tänka sådär, speciellt nu på hösten och när det är nästan två långa år kvar till nästa val och innan vi kan få en ny regering. Även om det känns tungt, så reser man sig igen när man får lite vatten och lite näring, och snabbt kan det gå!

Och det gäller även om man känner sig nedslagen av annat. Man reser sig igen! Med hjälp av närstående och stöttning så kan man resa sig igen :-) Precis som den här feministfärgade cyklamenblomman i vårt köksfönster.

Upp och ned, men vänd det rätt då!

• EU får fredspriset av norska Nobelkommittén
• Åkesson vill kasta ut alla rasister ur SD
• En svårt sjuk sjuåring utvisas från Sverige till ett liv utan behandling vilket betyder ett liv med svåra hjärnskador
• Skattepengar avsedda för vård, skola och omsorg hamnar i skatteparadis

Vi lever verkligen i en tid då mycket är upp och ned. Är det inte på tiden att vi vänder det rätt?? Allt utom att Åkesson säger sig vilja rensa i SD-leden då förstås. Om det får önskad effekt så har de ju inga medlemmar kvar, och det vore ju i sanning en välgärning ;-)  Men allvarligt, på vilket sätt hjälper bara gnäll när man ser så mycket dumheter???

Som sagt, sitt inte och gnäll i TV-soffan, ut på gatan och skrik! Det finns massor att göra!!! GÖR NÅT! Är vi många som gör det kan vi göra skillnad!!!

Ursäkt.....men vi tar nya tag!

Jag har tyvärr helt missat att det är Internationella flickdagen idag. Det är en ny dag som beslutades förra året, så kanske är det inte så konstigt att den har gått mig förbi. Å andra sidan, som feminist borde man hålla reda på sådant. Det tycker jag. En vacker Ninjabukett får ändå representera alla underbara flickor som borde vara i centrum speciellt och just idag!

Men egentligen borde alla dagar vara flickdagar. Flickor borde uppmärksammas varje dag. Flickor lever under förtryck världen över. De har betydligt trängre frihetsutrymme än pojkar, åtminstone generellt och strukturellt sett, och de har ett långt mer begränsat spann av valmöjligheter inför framtiden. Flickors behov uppmärksammas inte på samma sätt som pojkars, och deras möjligheter att utbilda sig är ofta mycket sämre, åtminstone sett i ett globalt perspektiv. Förresten ska vi inte slå oss för bröstet och påstå att vi har kommit så långt i Sverige. En snabb blick på arbetsmarknaden borde få oss att generat tystna. Inom hur många sektorer hittar vi män? Och var hittar vi kvinnor? Kolla det, och kom sedan och säg att pojkar och flickor väljer yrke lika fritt och utan tanke på könsstereotyper..... Vi ser exempel på sådana orättvisor varje dag, men det kanske ter sig så naturligt för oss att vi inte ens har förmågan att lägga märke till det? Eller är det så att vi inte orkar se, för den dagen då man faktiskt ser, då slöjorna lyfts från våra ögon och verkligheten framträder i sin skabbighet, då blir det för jobbigt eftersom själva vetskapen bär med sig ett ansvar att agera?

Det kan vara värt att fundera över. Jag ser det här mönstret i varje fall, och jag vill uppmärksamma och jobba för att rätta till de orättvisor som drabbar flickor mer än någon annan. Och nästa år ska jag se till att fler uppmärksammar den här dagen. Ju fler som ser, desto bättre, och ju fler som fattar, desto fler som inser vikten av att agera. Full fart framåt!

Mobbning ska stoppas!

Idag är jag stolt över att tillhöra Vänsterpartiet. Efter den här artikeln kan man inte vara annat. Mobbningen på jobbet är ett problem som är mycket vanligare än vi tror. Förmodligen pågår det i var och varannans närhet, men ofta i det tysta. Det är liksom inget vidare hippt att berätta att man blir utsatt för sådant. Att vara syndabock för allsköns problem är ingen position man direkt skryter med. Ändå är det inte den mobbades fel. Det är ALDRIG rätt att mobba.

Systematiska kränkningar i form av ignorans, utfrysning, osynliggörande, osakligt bemötande, förolämpningar, förminskande, överdriven kontroll och undanhållande av information för att inte tala om skitprat och hånleenden bakom ryggen är tecken på att något är allvarligt fel. Men många väljer att inte se. Man vill heller inte se att ansvaret vilar på ett dåligt, otydligt och outvecklat ledarskap. Konflikträdsla och rädsla för att själv drabbas kan göra att människor i omgivningen väljer att inte reagera. Sådana arbetsplatser är sjuka på riktigt.

Så JA Vänsterpartiet, det behövs en lag mot mobbning! Men det behövs också civilkurage, moral och etiska ställningstaganden grundade på våra ideologiska rötter solidaritet, jämlikhet, systerskap/broderskap och feminism. Sådant kan man inte lagstifta om, men man kan sprida sådant ändå genom att till exempel vara goda föredömen. Låt oss anta den utmaningen medan vi väntar på att Sverige ska vara moget för en lag mot mobbning. Jag är nämligen inte säker på, även om jag önskar det, att vi är där än i det här nya borgerliga och egoistiska samhället där man ska tänka på sig själv och sin egen vinst och skita i andra. Det kräver liksom lite mer än så när mobbning ska stoppas.

Tack! Full fart framåt!

Ett stort och varmt tack till mina Ninjakompisar som förgyller min tillvaro med kloka tankar, uppmuntrande tillrop, glada skratt, kärleksfull omtanke och en himla massa kämpaglöd!!!

Förutom att käka våfflor och dricka kaffe så hinner vi diskutera världsproblemen, hitta lösningar och spåna en massa kring hur man ska råda bot på de orättvisor som kvinnor och män världen över utsätts för på grund av den patriarkala strukturen. De könsstereotyper vi pressas in i och jämförs med gör att den mänskliga friheten beskärs, och det accepterar vi inte. Det finns mängder av exempel på härskartekniker som utövas dagligen, på medvetna och omedvetna kränkningar, på förtryck och på ibland ganska subtila strategier som behöver lyftas upp i ljuset och beskådas. För inte är det bara Bosse Hansson som har synpunkter på vilken hudfärd en spelare i AIK har eller bara Uffe Brunnberg som anser att kvinnans största uppgift är att vara behagligt tyst och behaga mannen..... Och det är inte bara den osannolika Hollywoodfrun Gunilla Persson som anser att en kvinna ska låta sig försörjas av sin man. Tyvärr är det många fler som rör sig i sådana grumliga vatten. Såväl antirasismen som feminismen har stora uppgifter att ta tag i! Om inte vi som bekänner oss till de värderingarna gör det, vem gör det annars? Hitta likasinnade och jobba tillsammans, som ett färgsprakande kollektiv med många viljor!!! Det gör ju vi!

Och vet ni, nu kan jag göra våfflor också, från grunden, utan ägg ;-)

Det spelar roll!

Idag var vi på Världskulturmuseet i Göteborg. Det var som alltid väl värt ett besök, och alltid är det någon av utställningarna som berör mer än de andra. Den här gången var det ”Spela roll – om åskådarens roll” som lämnade mest intryck. Ja, eller lämnade intryck..... Den träffade rakt in i hjärtat för att vara riktigt tydlig. Den ställde angelägna frågor, och svaren går jag och grunnar på. Vilken roll har egentligen åskådaren?

Vi har många exempel på historiska skeenden där åskådare har varit just åskådare, och där man hävdar att en åskådare inte har del i ansvaret för vad som sker. Samtidigt vet vi att åskådare i form av aktiva opinioner kan vända utvecklingen. Det har vi också exempel på. Förföljelser, diktaturer, förtryckarregimer, vardagsrasism.... När sådant uppstår bör man ställa sig frågan: VARFÖR? Och VARFÖR var det så omöjligt att stoppa? Kunde man ha gjort på något annat sätt? Kanske hade man kunnat det, om man hade vågat, om man hade trott på sin egen betydelse, om man hade sett med klarare blick, om man hade vetat att det var fler än jag som såg samma sak och som tyckte att det var fel.... etc etc. Vilket val har man som åskådare?

Sedan måste det inte alltid handla om de där stora sammanhangen. Alla lever vi i mänskliga sammanhang. och där uppstår då och då situationer då det sociala samspelet inte fungerar på ett rättvist och rimligt sätt. Jag pratar om trakasserier, mobbning, härskartekniker och uteslutningsmekanismer. De processerna har mycket gemensamt med förföljelser på makroplanet. Ofta handlar det om att någon eller några bestämmer sig för att se på människor som ”vi” och ”de andra” och sedan på olika sätt visa för några av ”oss” att om dessa inte beter sig på ”rätt sätt” så kommer de att förpassas till kategorin ”de andra”. ”De andra” är automatiskt sämre än ”oss”, och till dem vill man inte höra. Känner vi igen processen med ”judestjärnorna”? Och ser vi det på mikroplanet någon gång? Det gör i varje fall jag. Jag ser det ofta, tyvärr, och varje gång gör det mig lika heligt vred. Vrede SKA man känna inför förtryckarstrategier.

Sedan ska vreden användas till något positivt förstås, till verksamma motstrategier, och DET kan kosta på, men det är, som min Ninjakompis Mariann uttrycker det, ”ta mig sjutton värt det”!

Utställningen ”Spela roll” borde visas i Sveriges alla kommuner så att alla skulle kunna få chansen till att ändra sig från skyldig åskådare till ansvarstagande medaktör. DÅ kanske fler skulle inse att det spelar stor roll hur man beter sig. Det spelar roll när man tar ställning FÖR det goda, MOT det onda. Det spelar roll när man ställer sig på den svages och den ensammas sida, och det spelar roll när man gör det man tror på. För det är nämligen så att det spelar roll när man INTE gör nåt. DET är det allra värsta.

Jag skäms!

Ja, jag ska inte säga att jag är överraskad. Tyvärr har jag väntat på det. Det är bara sååå typiskt. Kolla länken här. Det är inte Bering Breivik som har gjort fel när han mördade massor av ungdomar och sprängde regeringskvarteret i Norges kanske värsta terrordåd hittills, det är hans mamma.

Så klart att det är kvinnan som bär all skuld! Det var ju hennes ansvar att bygga familjen. Det var ju hon, som utan samhällets hjälp, skulle ta hand om sitt barn när världen omkring henne inte fungerade. Så klart att det är HENNES fel. Kan man inte sätta henne i fängelset också??? Är man säker på att det inte var hon som höll i vapnet och byggde bomberna?

När IKEA gör vad de kan för att osynliggöra kvinnor, då ska någon lyfta fram en kvinnas betydelse för en rasistisk terrorists planerade massmördande. Är detta rimligt?

Det är klart att det inte är! Det är hög tid för oss alla att få ögonen för den dubbla bestraffning som drabbar kvinnor i tid och otid. Man ska inte synas i positiva sammanhang, men när det gäller att hitta syndabockar då är kvinnor överrepresenterade. Själv slogs jag i morse av hur osynliga kvinnor är i våra morgontidningar. En hel omslagssida med sport, obervera att detta är dagen innan vårt eget IFK Kalmar spelar den avgörande matchen i kampen om en plats i nya superettan, pryds av ENBART män. Nu är ju detta bara ett exempel, men pröva att bläddra igenom en tidning med genusglasögon en gång. Du kommer att bli förbluffad!

Kanske kommer vi fram till den dag då kvinnor och män värderas lika. Kanske kommer vi fram till den dag då en frånvarande pappa anses ha samma ansvar som en ensam närvarande mamma för barnens väl och ve. Kanske kommer vi fram till den dag då mäns överhöghet och tolkningsföreträde inte anses självklart. Ja, kanske.... Det är osäkert. En sak är dock säker: Vi får vänta riktigt länge, och det beklagar jag djupt. Jag till och med skäms.

Var inte rädda!

Var alltså inte rädda för dem. Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken. Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.
Matt 10:26-30

"Var inte rädd. Jag går bredvid dig....." Det är sant.

Dags att pröva Gudsvinden?

"Jag vill lyfta mina vingar som örnen

jag vill vänta på den rätta vind

När den kommer vill jag kasta mig ut

jag vill lita på vinden

och låta den föra mig"

(Per Sötorp)

Så sjunger jag ibland. Idag var det just den texten och melodin som ockuperade min hjärna under cykelturen hem från stan efter ett sent möte. Jag undrar vad det kan betyda... Är det så att jag har kommit till ett tillfälle då det är dags att pröva just att Gudsvinden bär?

Kanske är det så. Frågan är bara på vilket sätt. Men kanske är det just det som är själva finessen. Den kan ju inte bära förrän man prövar den. Och det handlar om tillit, om att tro på att man är älskad precis som man är. Lyssna gärna på den underbara Se hur Gudsvinden bär här framförd av Ingmar Johansson själv.

Lycka till!

Igår ordnades den officiella avtackningen av Malin Petersson (M). Hon avgick sista september från sina politiska uppdrag, bland annat som gruppledare, oppositionsråd och vice ordförande i kommunstyrelsen. Den här processen, såväl innan hon meddelade sin avgång som efteråt, har kantats och kännetecknats av diverse otrevligheter, smutskastning och motsättningar. Jag tänker inte strö salt i såren. Det gör det moderata partiet så bra på egen hand. Jag tänker inte heller bedöma Malin som politiker. Det får andra göra. Jag bara konstaterar att det är SÅ typiskt att det är kvinnan som lämnar arenan. Det var på något sätt så himla väntat när den "hemliga" romansen offentliggjordes tidigt i somras. Ingen trodde väl på en annan utgång?

Malin och jag har på något konstigt vis följt varann i politiken. Hon kom till barn- och ungdomsnämnden när jag var ledamot där, när jag fick uppdraget som ordförande i KFN blev Malin vice ordförande och när hon lämnade kommunpolitiken för att gå in som landstingsråd så dröjde det inte länge förrän jag också drog mig till landstinget, dock inte politiskt. Under vår tid i kultur- och fritidsnämnden hade vi roligt (och för det mesta var vi sams också) och vi spelade sketcher och sjöng tillsammans vid prisutdelningar. Vi har till och med sjungit med Oskarshamns Big Band i Kalmar Folkets park våren 2005 :-) Malins favoritfärg då var röd, min var blå (och det stämmer nog än, dock inte politiskt...). Malin har både jobbat som lärare och lärt sig spela inom kommunala musikskolan, jag fick privatlektioner. Det är tur att man är flexibel ;-)

Hur som helst, det var en avtackning med blandade känslor igår. Vi brukar ju följas åt, Malin och jag. Vad det betyder inför framtiden det kan man ju inte veta, men att vi skulle följas åt på den mer romantiska arenan hade jag faktiskt inte väntat mig. Blocköverskridande allianser på personplanet är om än inte ovanliga så ganska jobbiga för omvärlden att hantera, även om man inte har några problem med att hantera dem själv. Jag önskar Malin lycka till i framtiden, vad den är bär med sig! Och musiken kanske kan förena oss än ett par gånger :-)

Sten i glashus

"En vänster som drar åt olika håll" skriver Svenzén (C) här. Själv utesluter han tre av fyra gruppledare och bjuder in en fyrhövdad gubbklubb (eller kanske är det unga pojkar.....) till sitt lantliga köksbord för att forma framtidens alliansalternativ. Inte ens i den egna partiorganisationen verkar det finnas förankring. Det måste vara en hel del kaffeskvättar som sattes i halsen i borgerliga hem i lördags. Det räcker tydligen inte med en centerbänk i fullmäktige som enbart består av män. Nu ska alliansen också ledas av uteslutande personer av maskulint kön.

Och på eftermiddagen måndagen därpå samlar Johan P (S) moderaternas nya gruppledare och centerns gamle för att utan protokoll diskutera tillväxt. Ja ja, det är idel gubbar där också.... Det där med genusmedvetenhet går inte så snabbt här i världen. 

Man kan ganska enkelt konstatera en sak i alla fall: Det är inte V som drar åt olika håll. Det är (fortfarande) den obefintliga alliansen... inte bara mellan partierna utan även partiinternt.

Tänk så passande att detta utspel kommer nästan samtidigt som nedläggningsbeskedet i glasriket. Det klirrar i glashusen både här och där. När det gäller Orrefors och Åfors säger jag ett sorgset TYVÄRR....

Höstsöndag

Mycket talar för att Kalmar har ett lag i superettan nästa säsong. Efter IFK Kalmars 6-3-seger över Hovås/Billdal på Fredriksskans gröna gräsmatta tidigare idag så har de kopplat greppet. I nästa seriematch mot Kenty som ligger i botten av tabellen behövs en poäng för att säkra platsen. Det hoppas vi på!

Medan vi satt på huvudläktaren och följde dagens match på plats kunde vi samtidigt kasta ett öga mot 40-åringen Ölandsbron. Trafiken mot fastlandet stod stundtals så gott som still. Skördefesten verkar ha varit en publiksuccé även detta år :-) Själv gillar jag Öland bäst utanför de stora evenemangs- och turistperioderna. Då slipper man trängas med alla andra. Öland och den sällsamma miljön som stora alvaret ger gör sig bäst när man är nästan ensam. Är jag trist? Tja, kanske, men vill jag trängas med folk så väljer jag storstäder....

En ny arbetsvecka väntar med start i morgon. Det blir både dags- och kvällsjobb, så tiden lär flyga precis som den har gjort de senaste veckorna. Är det fler än jag som har lagt märke till att klockan och almanackan går snabbare än nånsin just denna höst? Mörkret sänker sig tidigare och tidigare på kvällarna och i morgon är det ju redan oktober.... Två månader kvar till första advent.... Och DET ljuset längtar jag till :-)

Ha en skön vecka alla!

Omsorgsnämnden igår

Igår hade vi sammanträde i Omsorgsnämnden. Några saker kan vara värda att kommentera:

Jag och min goa vänsterkamrat Elsa yrkade avslag på en förlängning av entreprenadavtalet med Kosmo som driver vård- och omsorgsboendet Vasallen. Vi anser att äldreomsorgen drivs bäst i kommunens gemensamma regi. På det sättet garanteras att brukarens behov sätts i centrum och inte vinstintresset i ett privat bolag. Därför reserverade vi oss till förmån för vårt avslagsyrkande.

Nämnden skulle fatta beslut med anledning av den planerade fastighetsförsäljningen. Fastigheterna där vi driver tre stora boenden ska säljas. Ingen har nog något att invända i sak, men tyvärr saknade vi beslutsunderlag i skriftlig form. Ska våra kommunala nämnder ha något inflytande över ärenden som berör den egna verksamheten så måste vi kunna behandla dem så grundligt som möjligt.

Frågan om LOV dök upp, som ett brev på posten. Svaret från ordförandens sida var att motionen från M och C ska behandlas av nämnden i oktober och av fullmäktige i december. Vi får väl se hur den diskussionen kommer att se ut. Vi i Vänsterpartiet är klara över vår uppfattning och kommer att stå fast vid den. Inga vinster i välfärden! Vi gör INTE affärer av verksamhet som är till för att tillgodose äldres behov av vård och omsorg!

Samhället, det är ju VI!

Detta är en insändare som publicerades i gårdagens Östran. Undertecknare är jag och två av mina partikamrater tillika ninjakompisar :-)

Skördetiden är här. Det man för ganska länge sedan sådde och planterade, och sedan dess har vårdat, kan man nu skörda frukterna av. Vi lever både i en rik tid och i ett rikt land, åtminstone under hösten då vi påminns om hur lätt det gröna växer hos oss, förutsatt att vi tar hand om det förstås. Annars tar lätt ogräset och mördarsniglarna över.

Tänk om vi kunde ägna människor samma omsorg och omtanke. Tänk om vi kunde se varandra som unika resurser, som rika frön som inom oss bär de allra rikaste gåvor att berika världen med, gåvor som bara väntar efter att komma i rätt jordmån och få lite omsorg för att blomma ut i regnbågens alla färger. Men det gör vi inte.

Vi har nämligen fullt upp med att klassificera människor efter kön, ålder, bakgrund och annat. Män ÄR si medan kvinnor ÄR så, ungdomar är slarviga och äldre är långsamma, svenskar är på DET viset och invandrade är på DET viset. Och så håller det på. Det är viktigare att upprätthålla rådande samhällsordningar än att ge möjlighet för människor att växa. Det är viktigare att behålla maktförhållandena än att bygga ett samhälle där alla känner sig lika mycket värda.

Vi arbetar för att stärka medvetenheten om att vi lever i ett patriarkalt samhälle där den vita mannen mitt i livet är normen. Därmed ses kvinnor som avvikare, invandrare likaså och allra mest avvikande är kvinnor med annan etnisk bakgrund än svensk och med en eller flera funktionsnedsättningar. De har det absolut sämsta utgångsläget när det gäller att skapa sig ett gott liv i gemenskap med oss andra. De är ju redan bortdefinierade.

Det är här vi måste tänka om. Vi måste lära oss att se att det som är ”främmande” inte nödvändigtvis är farligt. Det som är olikt oss är inte automatiskt sämre. Det som en annan människa kan göra berikar livet för oss andra, precis som våra förmågor också bidrar i samma mån till en bättre värld. Och dit når vi genom att ta det första steget, nämligen genom att stödja och uppmuntra varandra.

Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man, om du är från Sverige eller från Irak, om du är gammal eller ung – Alla bildar vi tillsammans den samhällsgemenskap där vi befinner oss, och den ska vi ta hand om och vårda. Gör vi inte det tar ogräs och mördarsniglar i form av förtryck, våld och rasism över. Våra barn förtjänar något bättre i arv än ett sådant misslyckande från vår generations sida.

Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson och Mariann Karlsson

Vänsterpartister och ninjafeminister, Kalmar län

Tack Folke och lycka till!

Idag tackade vi i Omsorgsnämnden av vår vice ordförande Folke Fagerlund (KD) som har valt att avgå från politiken. Vi gjorde det genom att framföra den här sången. Melodin är den välkända SJ, SJ.....

Folke och jag står på motsatta sidor i politiken, men på det mänskliga planet har vi stor respekt för varann. Det har alltid varit trevligt att arbeta med Folke, även om man inte alltid tycker lika. Lycka till nu i Jägarförbundet och för övrigt!

(Vi fattade en hel del andra beslut förstås, men dem återkommer jag till i morgon. Nu är jag för trött för politiska inlägg.....)

Och, bara för att vara tydlig, sista raden i sången tror inte ens jag på ;-) I poesin får man dock skarva lite :-)

Folke, Folke är det dags

leva livet mer till max?

Vi vill önska lycka till

Du lär ej sitta still

Nu du lämnar oss därhän

söker dig till mark och trän

Jagar vildsvin och nån älg

båd vardagar och helg

Du har frågat: Får jag LOV

kanske trodde du vi sov

Frågan fick ju inget svar

Så dansen har du kvar 

Många sparbeslut vi tatt

ett tag fick vi nästan fnatt

men med dig i vårat gäng

så kan nån räkna peng

Folke, Folke, gamle vän

kanske ångrar du dig sen

när du ser hur vår omsorg

får pengar utav Borg :-)

Gränslös nåd....

Jag tror på drömmar. Inte på det sättet att jag tror att de slår in eller att vi kan förklara allt vad de säger, men jag tror att det finns en mening i att vi drömmer just vad vi drömmer. Alltså tror jag, efter söndagens kyrkbesök, att det finns en förklaring till varför jag natten mellan söndag och måndag drömde att jag i ett sammanhang sjöng just följande rader:

"Hans kärlek är gränslös
Hans nåd är oändlig
Hans kraft ingen människa utforskat än
Ty av sina väldiga eviga skatter
Han giver, och giver, och giver igen"

Dessutom är melodin vacker.

Arga tankar från sjuksängen på vänsterkanten...

Jag är rätt låg idag. Det har sin förklaring i att det känns som om jag har en förskärare instucken i vänstra sidan av halsryggen. En sån kan få vem som helst ur balans. För mig innebär det en massa sängliggande, värktabletter och uteblivet politiskt arbete. Det stör mig i allra högsta grad. Jag har inte självmant valt att utebli från dagens kommunfullmäktigemöte, det ska alla veta i varje fall. Det finns det väl tillräckligt med folk som har gjort, om man tittar på hur det såg ut i bänkarna hos andra partier. Viktigare i ett längre perspektiv än min krånglande nacke är den sandlådementalitet som sprider sig i de parlamentariska leden. Den kan hota demokratin. Jag hoppas folkvalda är mer mogna än så.... Hallå! Väx upp!

Detsamma skulle jag vilja säga till det stora partiet vi har till höger om oss på den politiska skalan. Jag såg nämligen fyra toppolitiker sitta i TV-soffan idag. De skulle kommentera sin "affärsplan". Ja, jag medger att själva ordet får mig att hamna på minus. När man inte pratar om politik, visioner, ideologier och vilja utan om affärer, då har det blivit allvarligt fel. När man dessutom inte, trots otaliga chanser, lyckades lämna klara ja- eller nejbesked på enkla frågor, då blir det direkt pinsamt.

Sanningen är ju att detta är borgerlig politik. Innehållet ger inget alternativ till dagens regeringsvägval, det är typ samma sak. Det är major Björklunds utbildningsförslag, fast klädda mindre i revärer och mer i plysch, och det är högerinspirerad skatte- och privatiseringspolitik, dock med lite mindre steg. Jag blir bedrövad. Och jag kan mycket väl tänka mig att det finns många sympatisörer och medlemmar som undrar vilket håll "det hederliga gamla arbetarpartiet" är på väg. Det måste kännas märkligt.

Den store partiledaren betonade att folk ska kunna lita på att saker och ting bevaras som de är. Det handlade om jobbskatteavdragen till exempel. Man ska inte "riskera tryggheten". Vilken trygghet? Eller vems trygghet? Det är tydligen viktigare att bevara tryggheten för den som har den i överflöd, medan viljan att ge trygghet till den som saknar den inte är speciellt högprioriterad. Nu var jag kanske snäll i onödan förresten. Viljan är inte lågprioriterad, den verkar helt enkelt inte finnas. Eller är det en ny konstig trygghet man pratar om, den att veta att morgondagen är precis lika fattig och arbetslös som gårdagen och dagen som idag är?

Jag blir orolig. Vi har ett val 2014. Ytterligare fyra år med alliansen i styrhytten vore en katastrof. Men vad är alternativet egentligen? Ja, i dagsläget finns det bara ett. Medan ett parti gräver ner sig i sin affärsplan och sätter siffrorna framför mänskliga behov och ett annat parti sätter sig i knät på regeringen och bidrar till en flyktingpolitik som inte heller den sätter människan främst så finns det bara ett parti som vågar formulera en alternativ politik som innebär skillnader mot dagens. Ingen är nog speciellt överraskad när jag säger att det är Vänsterpartiet.

Nu gäller det att vi vässar argumenten, lägger konkreta och genomförbara förslag och ser till att vända skutan. 2014 gäller det. Vi, vår miljö, vårt klimat och vår gemenskap behöver en annan politik, och det lär inte vara någon annan som formulerar den. Vi lär spela ensamma på vänsterkanten, men vi kan göra det jäkligt bra!

Frihet!

Nej, man kan ju inte vara nöjd med allting jämt.... Då skulle ju vitsen med att vi är olika vara tämligen obefintlig. Vi är olika som människor, tänker olika, tycker olika och agerar olika. Sedan kan vi vara ense om vad som är målet med allt vi gör, men ibland är vi inte ens det, och det vanliga är att vi har helt olika vägar dit. Det är ju det som är själva charmen med oss människor. Det är en rikedom i sig.

Jag vrider mig dock ganska obekvämt när jag blir utsatt för instängslande åtgärder. Jag gillar inte att vara instängd nämligen. För mig är friheten viktig, friheten att tänka, tycka och agera efter det huvud och det hjärta Gud har gett mig. Jag far illa när jag ser att andra behandlas på liknande sätt, när nya perspektiv upplevs som hotfulla och när tankar, tänkta med gott uppsåt och med ett lika gott syfte, misstänkliggörs och svärtas ner. Jag reagerar oerhört starkt på människor som tar sig själva på så stort allvar att de otroligt nog hävdar att de, i kraft av en position, kan döma ut andra. Då antingen lämnar jag sammanhanget eller så skriker jag högt. Ibland gör jag bådadera.

För vi lever här på jorden, MED våra olikheter, och meningen är att vi ska leva TILLSAMMANS. Ingen är mer värd än någon annan. Ingen har större rättigheter än någon annan. Ingen kan diskvalificera någon annans tankar. Friheten ska vi ha gemensamt, och den ger oss alla rätt att leva våra liv på det sätt vi kan och önskar, fram till gränsen då vår frihet beskär någon annans. Precis DÄR går gränsen.

Och med respekt för varandra och för vars och ens frihet så kan vi bygga ett samhälle där vi kan få plats allihop. Det är i varje fall mitt mål. Är det ditt också? Kanske kan vi göra det tillsammans, även om du inte är precis likadan som jag!

Vinträdet

Det här är texten till den musik jag ska spela i kyrkan i morgon. Ibland känner man precis vilket stycke man ska spela.... och det här är ett sådant tillfälle.
Vinträdet 
(Joh. 15:1-17)
Text: Lars Mörlid, musik: Peter Sandwall

När du talade till oss en gång du sa ett träd du är

Du är vinträdet och grenarna är vi som frukten bär

Om vi inte lever nära dig då vissnar vi och dör

Men i dig har vi den styrka vi behöver

Låt oss alla växa starkare mot himmel och mot jord

Ja, vi ska vara enade i kraften av hans ord

Och vi ska vara grenarna med frukt som alla ser

Tillsammans enade i den kärlek Herren ger

Du har lovat om vi är i dig, då är du hos oss kvar

Herre, hjälp oss att förbli i dig som kraft till livet har

Herre, låt de ord du talade, de bud som du oss gav

Växa starka och ge frukt som alltid varar

Låt oss alla växa starkare mot himmel och mot jord

Ja, vi ska vara enade i kraften av Hans ord

Och vi ska vara grenarna med frukt som alla ser

Tillsammans enade i den kärlek Herren ger

Björklunds skolpolitik går med rumpan före..

En insändare i dagens Östra Småland:

Den borgerliga skolpolitiken väljer än en gång att gå med rumpan före in i framtiden. Nu ska man införa ettårig gymnasieutbildning för elever som är "skoltrötta” och som inte klarar av kraven för att komma in på ett nationellt gymnasieprogram.

Det här är en fortsatt nedmontering av gymnasieskolan. Regeringen tycks inte ha lärt sig något av misslyckandet med de nya yrkesutbildningarna, dit allt färre elever söker. Istället för att tillföra mer medel till gymnasieskolan, så att fler elever både vill och kan studera där, så vill Björklund införa ännu en utbildningsform. På det sättet utarmas ungdomarnas möjligheter.

En ettårig gymnasieutbildning är ingen öppnad dörr till arbetslivet. Det är en stängd dörr till framtiden. Hur många arbeten i framtiden tror regeringen att man klarar med en ettårig gymnasieutbildning i bagaget? Är inte våra ungdomar, oavsett bakgrund och föräldrars utbildningsnivå, värda något mer än en stängd dörr och en återvändsgränd?

Självklart finns det mycket vi bör göra för att se till att skolungdomar klarar av gymnasiestudierna. Det är den säkraste biljetten till framtida möjligheter i arbetslivet. Vi bör öka den studie- och yrkesvägledande verksamheten samt tiden som både grundskolans och gymnasieskolans mentorer lägger ner på coachande samtal med eleverna. Risken att “skoltrötta” elever, de som ska omfattas av den här ”satsningen”, tar den enklaste utvägen utan någon större tanke på framtida konsekvenser är stor. I den komplexa verklighet som vi befinner oss är det inte alltid lätt att som ung tänka långsiktigt. Vi i Vänsterpartiet, som anser att alla ungdomar har utvecklingspotential, ser förstås vikten av att ge stöd i den processen.

Arbetsmarknaden skriker efter ingenjörer, inte efter ungdomar med låg utbildningsnivå. Är det ett faktum som gått regeringen och Jan Björklund helt förbi?

Birgitta Axelsson Edström (V)

Ledamot i Kalmarsunds gymnasieförbunds styrelse

Passion och inspiration!

Idag fick jag en katalog från hemtextilföretaget Jotex i brevinkastet. Ja, jag tycker att det är roligt att fixa och dona hemma, och jag är något av en färgnörd. Det ska matchas och stämma ihop, inte nödvändigtvis (eller helst inte alls förresten) med DYRA prylar eller ens NYA, men jag tycker om att ha det fint där jag bor. Jag är definitivt ingen pedant när det gäller städning, men jag vill att det ska finnas ett system när det gäller ljus, dukar, tapeter, lampskärmar, grytlappar, gardiner och mattor. Det kanske är lite nördigt, men det bjuder jag på ;-)

Därför gillar jag att titta i hemtextil- och möbelkataloger, men idag så blev det trots allt lite galet alltihop. På katalogens utsida står det nämligen Passion och inspiration! och det var exakt DÄR jag slog bakut.

Passion kan man nämligen inte KÖPA, den KÄNNER man. Detsamma gäller inspiration. Vi luras att tro att vi kan skapa ett harmoniskt hem för pengar, och det är naturligtvis bara kapitalistiskt lurendrejeri. Man försöker få folk att tro att det går att ersätta genuint mänskligt liv med fladdrande kontanter (eller kontokort...) som flyger rakt ner i köpmännens fickor. I gengäld får man nya gardiner i syntetmaterial och två ljuslyktor Made in China av barnahänder som så gott som aldrig får skåda solen eller andas frisk luft.

Nej, tvi vale. För min del hämtar jag passionen, inspirationen och harmonin inifrån. På något sätt är jag övertygad om att det lönar sig i längden, och då menar jag INTE gardinlängden med omtag....

Med kärlek kan man skapa rikedom!

Nu är det höst. De frön som man satte i våras har gett både blommor och grödor. Mogna äpplen och plommon syns på fruktträden. Röda och gula nyanser syns bland det gröna. Hösten är en rik tid, men det går inte automatiskt. Växtligheten behöver näring, vård och omsorg.

Och så är det med oss människor också. Tar vi inte hand om våra barn från början, så blir det svårt för dem att blomma ut i vuxen ålder. Visst finns det maskrosbarn som klarar sig igenom mycket svåra förhållanden, men de allra flesta av oss behöver kärlek, omsorg, mat och dryck för att kunna utveckla våra inneboende förmågor. Känner vi oss inte trygga så vågar vi inte pröva våra vingar i det som är okänt. Har vi inte fått känna att någon tror på oss kan vi heller inte tro på oss själva. Får vi inte känna oss betydelsefulla för någon utan bara känner oss som besvär så får vi svårt att bidra till världen med allt det positiva som vi egentligen bär på.

Jag vet inte vilket ursprungsland fröerna hade som planterades i mina föräldrars trädgård. Pappa vårdar dem ändå. Det spelar ingen roll om de kom från Sverige, Europa eller någon annanstans ifrån. Frukterna är lika goda oavsett ursprung, och det är rätt fantastiskt att man kan få dem att växa här, i den småländska myllan, och att de genom sin mångfald bidrar till att middagsmaten kan bli så god.

Det är det synsättet jag önskar att vi kunde ha på våra nya svenskar också. Insikten om att varje människa, oavsett ursprung, bär på värdefulla förmågor som berikar oss andra och vår värld önskar jag att vi hade allihop, precis som förståelsen för att inget kan växa om inte näring och omsorg ges. SD talar gång på gång om att de inte har fattat detta enkla elementära faktum. För dem är en del människor goda, dvs svenskar, och andra är onda, dvs icke-svenskar. De senare ger enbart upphov till besvär, de förra är per definition tillgångar. Så fel de har! Det räcker att gå ut i närmaste trädgård för att inse att växtlighet, oavsett sort och ursprung, far illa och ser visset utom inte grundläggande behov har täckts.

Men det är klart, för SD gäller inte visionen om att alla blommor ska blomma. För SD är nämligen enbart svenska blommor värda att vårda. Det är ett fattigt, färglöst och enahanda land SD vill skapa. Jag vill se något helt annat, ett färgsprakande, välsmakande, vackert, generöst och kärleksfullt land, precis som trädgården hemma hos mina föräldrar, men det krävs vård, omsorg, näring och kärlek för att vi ska nå dit. Det förstår nog de flesta, förutsatt att man har hjärtat på rätta stället och viljan att använda det på rätt sätt. Vi människor behöver kärlek. Så enkelt, och så svårt, är det att bygga ett samhälle som fungerar och som gör oss alla till tillgångar för varandra.

Respekt, inte helt fel....

Jag får vara som jag är.
Du får vara som du är.
Han får vara som han är.
Låt oss pröva vilket mått
av närhet respektive avstånd
som är det rätta i vår relation
när vi nu inte vill irritera
och kontrollera varandra
utan istället berika och komplettera.

Margareta Melin

Fredagstankar

Igår började elitserien i hockey och idag var det premiär för jacka när jag cyklade. På något sätt verkar tiden ha kommit ifatt sig själv, åtminstone lite. Idag är det grått och blåsigt och regnet hänger i luften. Det känns som den första riktiga höstdagen! Och den har jag tillbringat på heldagsutbildning med Kalmarsunds gymnasieförbund. En tid fylld av utmaningar lär ligga framför på det området, det kan jag lova.

Det blev vinst igår! Luleå slog Rögle borta med 3-1. Tre sköna bortapoäng och en härlig start på serien! Och nu undrar vän av ordning: Varför i hela världen håller jag på Luleå? En Kalmartjej, med rötter från Bohuslän, Ångermanland och Småland har väl ingen anledning att heja på ett lag från Norrbotten? Jodå, det har jag!

Jag tror mycket på det där med känslor, på att känna sig hemma och välkommen. Det ska nog alla veta: Välkommen känner man sig definitivt inte överallt, åtminstone inte om man är kvinna, feminist, vänsterpartist, troende, gränsöverskridare och envist vägrar att hålla tyst när översittare och andra trampar en rakt i ansiktet. Man får liksom vänja sig vid att vara skiten som katten har släpat in. Så kände jag INTE när jag landade på Kallax allra första gången. Då kände jag att jag hade kommit HEM. Visst är det konstigt när man inte under någon längre period har bott längre norrut än Uppsala?

Luleå är en vänlig stad, det känns i luften. Det är en vacker stad, det syns. Det är en stad som andas på allvar och som i ganska uppkäftig frihet har placerat sig på ett antal öar i ett klimat som många inte gillar, men det gör jag. När jag var där första gången så hette hockeyarenan Delfinen. Bara DET gör ju att man smälter!

Så jag tänker fortsätta att vara Luleåsupporter, om jag än är den enda i hela Kalmar som är det. Jag hoppas på både serieseger (som ifjol) och på bättre lycka i slutspelet (välj inte AIK en gång till....) Kalmar är också vackert förresten. Det visar väl bilden nedan, en vy över Domkyrkan från Lindö, tagen igår när jag cyklade hem?

Nu laddar jag om!

Nu börjar det kännas i luften att hösten är på väg. Även om det kan vara varmt mitt på dagen så är det kyligare tidiga morgnar och när man tar sig hemåt på kvällarna. Det är inte en utveckling jag på något sätt beklagar. Jag gillar hösten. Den ger mig ro.

Det är när mörkret sänker sig lite tidigare som man kan stressa ner. Den ljusa tiden ska oftast fyllas med något aktivt, men när det börjar bli skumt sjunker tempot. Det är inte så att man lägger ner jobbet, men plötsligt blir det mer tid till att fundera, att tänka lite längre tankar och att skriva. Sommartid är man mest stressad av att ta tillvara sommaren som alltid är för kort och regnar bort.... Dessutom är klimatet på min arbetsplats sådant att det är alldeles för kallt på vintern och alldeles för varmt på sommaren. Det är höst och vår som det är möjligt att vara där utan några större bekymmer. Och nu är det helt enkelt höst. Man kan spänna av. Det finns tid till att vara människa igen! Som jag har längtat!

Och då, när jag vill göra det där som man under de senaste månaderna inte har haft ro till, att gå igenom arbetsrummet, att skriva de där artiklarna, att leta reda på de där argumenten som kan behövas i kommande debatter, att på allvar formulera visioner och berättelser om det goda samhället, det är DÅ jag inte KAN jobba på mitt jobb. Förbaskade svartmögel. Förbaskade avstängda vatten. Förbaskade försummade underhåll.

Och det sura i historien, förutom det gamla tidningspapperet som finns under väv och tapeter förstås som är surt i mer konkret betydelse, är att det är högern, patriarkatet, rasisterna, välfärdshaveristerna, privatiseringsextremisterna och våra andra motståndare som vinner på eländet. Det är kampen mot det som är orätt som tar stryk. Det är det goda samhället som vi vill vara med och bygga som tappar fart. Det tycker jag är tråkigt....

Men kampen kan inte ta paus. Den måste föras på andra arenor. För min del får det bli hemifrån ett bra tag till, och med hjälp av nätet kan man göra mycket nytta helt oberoende av tid och rum. Även om det går troll i vår vattenskadesanering så finns det gott om troll också på nätet att hantera. Så, akta er! Nu laddar jag om!

"Sanna mina ord"

Han räknas till tomtar och troll
en gammal kär legend
En halvsann sagofigur
från den kristna mytologin
En dammig symbol
för gårdagens samhällsmoral
ett gammalt och förlegat livsideal

Hans namn klingar i mångas öron
som en flykt från verkligheten
Ett farligt lyckopiller
Ett opium för folken
Det sista sköra halmstråt
för vilsna människobarn
suggererade till att tro
av illusionisten "pastor Pratkvarn"

Men, sanna mina ord
det är inte den verklighet
jag lever i
Inte den melodi
jag går och nynnar på

Men visst låter det som en saga
för den som aldrig upplevt Gud
En frukt av amerikansk
kulturimperialism
Ett verk av smarta businessmen
förklädda i vita kragar
Moderna tempelmånglare
med "dollarstinna" magar

Men, sanna mina ord...

Jesus Kristus är mitt livsideal
Nerven och pulsen
Hjärtat i min sång

Ibland säger andra det bättre med ord än man själv gör. Tack till Ingmar Johansson för den här texten från 1979. Den är lika aktuell idag...

Om en schysst attityd och systematiska fel...

Idag har jag en massa olika saker att ta itu med. Det är frågor som ska besvaras, texter som ska läsas och kommenteras och så ska jag hitta ett piano att använda i morgon kväll när vi i Vox Communis ska sjunga under Nattloppet. Det ska nog gå bra :-)

Igår var det stort offentligt möte i Kalmarsalen. Det var Linnéuniversitetets utvecklingsplaner som skulle diskuteras. I panelen satt fem män.

Kvällen leddes av en kvinnlig moderator. I publiken satt ca 350 åhörare, ca två personer var under 30. De allra flesta frågorna ställdes utifrån ett negativt perspektiv, typ "Behöver universitetet nya lokaler överhuvudtaget?" eller "Ölandshamnen är det viktigaste vi har. Måste ni bygga där?". Jag tar inte ställning till frågorna här och nu. Jag noterar bara att det finns många röster, och det var just dessa som hördes igår kväll, som inte gillar universitetets planer. Hur vi i politiken ska hantera det är en kommande fråga, men man ska ha klart för sig att det inte är vi som är engagerade i kommunpolitiken som bestämmer över hur Linnéuniversitetets ledning driver sin egen verksamhet.

Det är dock svårt att låta bli att poängtera att alla frågor från åhörarna, av ren nödvändighet den här kvällen eftersom den såg ut som den gjorde, besvarades och kommenterades av enbart män. Det var ju, som ni ser på bilden, fem män som satt i varsin clubfåtölj på podiet. I mina egna tankar drog jag en lättnadens suck över att de i varje fall inte satt på varsin Emma.... Nu är det ju inte dessa fem män som det var fel på, det är ju den systematiska sneda könsfördelningen som gör att det var just dessa fem som hamnade där. Och så finns det folk som tycker att jämställdheten har gått för långt..... Man kan i vart fall säkerställa att när det gäller framtida universitetsplaner så har inte kvinnor med saken att göra. Det är lite problematiskt. Vilka är det egentligen som skaffar sig högre utbildning idag? Ja, kolla könsfördelningen bland grundutbildningsstudenterna. Det är intressanta siffror!

Att sedan den enda kvinnan på scen, moderatorn Åsa Lindell, blev påhoppad av en allt annat än behärskad äldre herre i publiken när hon försökte hålla de tidsramar som var uppsatta (universitetsrektorns otroligt långa inledning måste ha spräckt tidsschemat redan den första halvtimmen), är bara ytterligare ett tecken på att man (läs: äldre män) kan behandla kvinnor hur som helst. Jag skämdes å Kalmar vägnar.

Hur som helst, frågan rullar vidare. Jag hoppas på öppenhet och schysst debatt utan raljeranden, idiotförklaringar och konspirationstänkande in absurdum. Istället vill jag se en uppriktig och ärlig vilja från alla parter att detta ska bli en riktigt lyckad satsning för Kalmars del. Vi mår väl av utveckling och utmaningar, men vi mår också väl av god samverkan, en demokrati som fungerar och en respektfull attityd gentemot varandra.

Och det är en sådan attityd jag ska försöka ha nu när jag ska sätta mig med frågor från olika håll och av helt skilda slag. Det är en övning i gott uppförande, och det mår vi alla bra av då och då. Som man själv behandlar andra blir man själv behandlad. Det kan låta enkelt, men ack så svårt det är att dra lärdom av, åtminstone för en del då och då.

Kvinna från Tellus...

Alltid nära, inga gränser

Alltid nära till försoning

Aldrig jaga eller jagas

Bara lika och förlikas....

Py Bäckman har i "Kvinna från Tellus" på ett poetiskt men inte desto mindre tydligt sätt beskrivit kvinnors situation i ett patriarkalt samhälle. Och jag gillar det INTE. Jo, jag gillar texten och musiken, men jag gillar inte det som beskrivs.

Jag tänker inte acceptera en världsordning där kvinnor trycks ned och män lyfts upp. Det är inte mer naturligt för kvinnor att ta ansvar för nära relationer än det är för män. Var finns logiken i att män ska kunna bete sig som drumlar medan kvinnor för enkelhetens skull ska tänka "det var väl inte så farligt" eller "det får man ta"? Varför ska män skyddas från att behöva be om ursäkt genom att kvinnor tar på sig ansvaret för att det ska råda "god stämning"? Och varför i hela världen kallas kvinnor för envisa och tjatiga när det är män, som i de allra flesta fall faktiskt är hyfsat begåvade, som systematiskt kränker kvinnor genom att inte räkna dem som varandes lika mycket människovärda som de själva?

Ja ja ja, jag ÄR arg. Och JA, jag vet att det finns kvinnor som kränker både män och kvinnor, men det jag talar om är de generella systematiska problemen: Att män är överordnade medan kvinnor ska underkasta sig, "aldrig jaga eller jagas utan bara lika och förlikas....."

Och det gör mig tämligen uppretad. Vi har kommit till 2012, och feminismen tappar mark. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, jämställdhet är ett jobbigt ord och "kön får aldrig gå före kompetens". Känner vi möjligen igen oss???

Ja, jag gör det, men mina vänner och ovänner, DET ÄR INTE NATURGIVET eller NATURLIGT. Det är skapat av oss människor, och därmed fullt möjligt att ändra. Tror man inte det kan man lika gärna gå hem och dra nåt gammalt över sig, förslagsvis en Fredrika Bremer-publikation eller en  biografi över Emmeline Pankhurst. Där har ni kvinnor som trodde på förändring och som kämpade för att den skulle bli verklighet. De kan lära oss mycket. Så trist att de har hunnit dö. De var nog, med tanke på hur världen och Sverige ser ut idag, födda alldeles för tidigt, eller är det världen och Sverige som har blivit efterblivet på gamla dar?

Tack för 25 års arbete!

Kalmar kommun delar ut hedersgåvor till anställda som har arbetat i kommunens tjänst i 25 år. Man får välja en egen gåva och så uppmärksammar respektive nämnd och förvaltning jubilarerna på lämpligt vis. På Kultur- och fritidsförvaltningen, där jag fanns i åtta år, samordnade vi detta med nämndens julfest. Omsorgsnämnden brukar anordna en speciell fest i september för anställda och berörda enhetschefer. 2012 års upplaga gick av stapeln igår på Pukeberg med hyttsill och glasblåsning. Det var gott och trevligt på alla vis och våra "25-åringar" fick enligt konstens alla regler ta emot blommor och berätta om den gåva som de hade valt. Agneta och Kerstin på förvaltningskontoret hade på ett förtjänstfullt vis ordnat med allt det praktiska. TACK!

Medan jag delade ut blommorna till var och en stod jag och tänkte på alla de timmar som de här människorna har lagt på omsorgen om våra äldre, på allt engagemang, på alla tunga arbetsuppgifter såväl fysiskt som psykiskt, på alla känslor som de måste hantera och på de arbetsvillkor som bjuder en hel del i övrigt att önska. Jag tänkte på arbetsscheman som måste hanteras, på stressen som uppstår när behoven och resurserna inte stämmer överens och på den betydelse som personalen har för att de äldre ska få en värdig tid när de egna krafterna inte längre räcker till. Det är en avsevärd betydelse som de här kvinnorna, för det var bara kvinnor som jubilerade igår, har haft och fortfarande har. Man fylls av vördnad.

Och OJ vad jag önskar att arbetet kunde ge mer även till personalen i form av tillfredsställelse och lönekuvert som ger möjlighet att leva ett gott liv! Jag önskar att man som anställd inom äldreomsorgen ska känna en stor stolthet över det arbete man utför, och inte fyllas av uppgivenhet och stress på grund av för hård arbetsbelastning. Jag önskar att det vore mer värt att vårda människor än maskiner. Jag önskar att vi gemensamt, så att det äntligen händer nåt, över den politiska skalan skulle inse att vi måste ge hårt arbetande personal i omsorgen, till stor del kvinnor som ger allt, en lön som motsvarar ansträngningarna. Jag önskar att vi kunde värdera välfärdsarbetet efter den betydelse det faktiskt har och inte efter omoderna patriarkala och kapitalistiska mått.

Här finns mycket att göra. Det handlar om att omfördela resurser, inte att starta upp sedelpressar i källaren. Att skapa drägliga arbetsvillkor för kvinnor är ett arbete som måste ta sin utgångspunkt i att andra sektorer får dela med sig, och det är ju här det spricker. Ingen vill nämligen avstå från egna privilegier för att andra ska få det bättre.

Eller är det så illa? Kanske inte ändå. Det KAN ju vara så att vi har en pedagogisk utmaning framför oss, nämligen att i så många sammanhang som möjligt påtala vikten av att vi delar med oss och att vi hjälps åt. Nånstans tror jag att insikten om att det är just DÄR och DÅ, när vi har insett att vi behöver varann, som vi kan skapa ett bättre samhälle för alla. Det är när resurserna fördelas rättvist och solidariskt som vi fördelar och använder dem klokt och hållbart i ett längre perspektiv.

Och just klokt och hållbart är ledorden för framtidens äldreomsorg. Gemensamma lösningar för att tillgodose grundläggande behov är vägen vi ska gå om vi vill ha en äldreomsorg värd namnet, och där är personalens kompetens, engagemang, självförtroende och självkänsla nödvändiga byggstenar. Då menar jag inte vart 25:e år, utan kontinuerligt, inte minst den 27:e varje månad då lönen sätts in på kontot.

En förmiddag med Jonas Sjöstedt

Idag när Jonas Sjöstedt, ordförande för oss i Vänsterpartiet, besökte Café Storken på Linneuniversitetet och träffade bland andra socionomstudenter fick han både möjlighet att hålla ett kortare anförande och svara på frågor. Det var ett välbesökt möte, även om det fanns plats för betydligt fler :-)

Han talade om vikten av att stoppa privatiseringarna inom den sektor som vi kallar “grundläggande rättigheter”, dvs välfärd såsom omsorg, vård och skola. Han tog också upp det stora misstaget att privatisera apoteksbranschen vilket leder till sämre service och persontrafiken på järnvägen vilket leder till att gemensamma investeringar på banorna läggs i onödan om ingen privat aktör vill köra där. Vinsterna i välfärden leder till lägre kvalitet, slöseri med skattepengar och det sliter ut den personal som ska arbeta i hyperslimmade organisationer och som därför inte hinner med det som känns viktigt, nämligen att SE och GE TID till den som behöver hjälp och stöd. Som en konkretisering: De 8 miljarder av svenska gemensamma skattemedel som delas ut i vinster (efter avskrivningar etc) inom välfärdsområdet motsvarar, om de inte hamnade i klorna på de bolag som drivs med vinstintresse, 20 000 heltidstjänster som kunde användas att höja kvaliteten. Det är en ganska rimlig politisk linje att vilja använda våra resurser på det sättet istället för att pumpa ut dem till skatteparadis. Åtminstone tycker jag det, som vänsterpartist och feminist.

Vidare påpekade Jonas att VALFRIHET är bra, men att vi inom välfärdsområdet tjänar mycket mer på att genomföra valfriheten inom ramen för den offentliga driften. Det är VINSTJAKTEN som drar ner kvaliteten. Vänsterpartiets politik bygger till stora delar på den insikten, liksom på övertygelsen att vi människor kan bygga ett gott och jämlikt samhälle om vi ser till att hjälpas åt och hitta gemensamma lösningar på allmänneliga problem.

Klimatfrågan ligger Jonas och Vänsterpartiet varmt om hjärtat. Han poängterade med emfas att det är fullt möjligt att vara ett modernt samhälle samtidigt som man slår vakt om miljön. Sverige kan bli ett föregångsland på området, men det förutsätter en klar politisk ambition. Det saknas hos den borgerliga regeringen.

(Visst är det lite kul att Jonas och jag är precis lika gamla,

födda på samma dag? Men han har betydligt längre ben....och

pratar INTE kalmaritiska....)

Under frågestunden kom frågor om bland annat utrikespolitik, vapenexport, bostadsmarknadens villkor, strategier för att visa på alternativ till “sköt dig själv och skit i andra”-trenden och tryggheten på jobbet. Vänsterpartiet har ett stort uppdrag, nämligen att formulera ett realistiskt alternativ till den nu rådande borgerliga regeringspolitiken. Vi måste, med gemensamt arbete, visa på en politik som gör skillnad på allvar och som ger alla människor sitt människovärde tillbaka. Det handlar om att reformera sjukförsäkringen, att tro på människors vilja och förmåga och att skapa trygghetssytem som gör att människor vågar ge av sina talanger till det gemensamma bästa och det handlar också om att jobba för jämställdhet på allvar. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat under den borgerliga regeringen, och när det gäller värderingsdiskussionen har vi tappat mark. Vi har mycket att ta igen. Det är vi som måste ta striden för att kvinnor och män ska värderas lika. Vem skulle annars göra det?

En annan viktig fråga som väcktes var hur vi ska jobba för att motverka rasismen. Det är ett stort arbete, men den frågan möter vi bäst genom att praktisera öppenhet och genom att på allvar värdera alla människor lika. I morgon kan det vara VI som behöver andras hjälp. Har vi egentligen tänkt på det?

Tack Jonas Sjöstedt för att du kom till oss i Kalmar och varmt lycka till i det fortsatta arbetet!

SOS

Det finns dagar då en strof sätter sig i sinnet och vägrar att lämna en. I fredags hände det mig. Det var Terra Novas "SOS" från 80-talet (musik Bengt Johansson, text Göran Sahlberg) som började göra sig hörd, för första gången på väldigt väldigt länge. Det är många år sedan jag lärde mig den, många upplevelser har passerat, många erfarenheter har jag samlat på mig och många gånger har jag omvärderat mina uppfattningar..... men fortfarande säger den mig något viktigt.

"Här i tystnaden griper vi efter varann
varje handslag är som ett ord
varje ord är som ett mättande bröd
varje blick som ett minnesvärt vin"

Många människor saknar social gemenskap. Många människor lever i osynlighet, och ännu fler vågar inte visa vilka de egentligen är. De äkta kontakterna, de äkta och genuina mötena med andra människor där man utbyter tankar, känslor och idéer, blir färre och färre i ett samhälle där allt är inriktat på kortsiktig lönsamhet och finansiell tillväxt. Människor, med all den rikedom som finns samlas i dem, räknas inte. Istället ska man vara professionell vilket numera betyder helt fri från känslor och empati.

Jag värderar äkta möten, möten mellan människor där man ömsesidigt vågar glänta på den glättiga fasaden. Sådana handslag, ord och blickar är värdefulla, långt mer värdefulla och utvecklande än de ytliga möten är legio idag, möten som inte är annat än egoistiska informationsinhämtningar eller knytande av nätverk för att längre fram kunna sko sig själv. Jag gillar inte utvecklingen.

Jag vill att vi ska få vara hela människor. Jag vill att vi ska förstå att tystnaden människor emellan kan vara förödande. Jag vill att vi ska våga visa oss själva, för oss själva men också för varandra, att vår kamp för en bättre värld ska kunna föras som ett gemensamt projekt i öppenhet och ärlighet.

Men fram till dess att vi når dit så får vi ta vara på de äkta möten vi kan få uppleva. De berikar, långt mer än en högre lön i plånboken, för den verkliga rikedomen finns inte i människors plånböcker, utan i människors ärliga hjärtan.