tisdag, oktober 23, 2012

Mina tankar just nu

Idag har jag haft förmånen att lyssna på föreläsningar hela dagen. Det var inte, som tanten sa till predikanten: "Pastorn, er predikan var som vatten för en drunknande" utan precis tvärtom. Det var en dag fylld med vatten för ett porlande vattenfall som har sinat ut och tystnat.

Temat för dagen var ångest och stress och hur man kan se på dessa fenomen samt göra något åt dem. För mig, jag som ganska nyligen har avslutat en medicinkur mot utmattningsdepression, var det en dag fylld av igenkännanden och bekräftelser. Det är inte bara jag som har det svårt att hantera livet och världen så som den ser ut, vi är många.

Många tankar finns i min hjärna nu, och i hjärtat också (fast där kanske det mest ryms känslor). Jag tänker på hur vi behandlar varandra, hur vi behandlar oss själva och vilket ansvar vi har för det samhälle där vi lever. Det finns MYCKET som kan göras bättre, och även om vi inte kan göra ALLT så kan vi alla göra NÅGOT.

Vi kan till exempel börja inse att vi är människor allihop, varken mer eller mindre värda än någon annan. Vi kan bemöta människor i vår närhet som vi själva vill bli bemötta, eller åtminstone bemöta dem istället för att ignorera och osynliggöra. Vi kan lära oss att ta konstruktiv kritik till oss, bemöta den hyfsat och inte låta egna känslor av otillräcklighet göra så att vi fryser ut andra som av olika anledningar vill ha kontakt. Vi kan lära oss att se våra egna svagheter, bejaka dem och se att de är delar av vårt eget jag, precis som andras taggigheter och tillkortakommanden är delar av dem, varken mer eller mindre. Vi kan lära oss att se positivt på andra och ta till oss av sådant som andra kan bättre. Då kan vi också se positivt på oss själva. För vi är människor, varken mer eller mindre, varken sämre eller bättre än grannen.

Vi kan välja att bearbeta våra tankar så att de stärker oss istället för att göra oss svagare. Vi kan med ganska enkla medel göra livet trevligare för oss själva och på samma gång för våra närmaste och andra som vi möter på vår färd. Om vi inte kan göra något annat så kan vi, för att citera en av Jan Nordströms barnkontakter, "krama ett träd" eller le åt en medmänniska. Det hjälper inte mot krig, förtryck, orättvisor, klasskillnader, ojämställdhet eller fattigdom och det gör förmodligen ingen fri från ångest, tvångstankar eller stress heller, men det gör att åtminstone en människa får möjligheten att uppleva den värme som ett vänligt leende kan ge eller att man själv får känna tryggheten i att omfamna ett stort träd som står fast förankrat i marken med mångåriga rötter. Det är otroligt mycket mer än ingenting.

Och då är det sådant vi kan börja med. Varje revolution startar med ett frö hos någon ensam. Jag vill verkligen göra revolution, inte en blodig sådan utan en där kärleken segrar över egoismen, konkurrenshetsen, kommersialismen och makthungern. En revolution som leder till att vi respekterar varandra, inser att alla de olikheter vi bär på är själva rikedomen med att vara en gemensam mänsklighet och börjar bygga ett samhälle med människan och naturen i centrum istället för kapitalet och lönsamheten. Kanske börjar den med ett leende, sänt  över trottoaren i morgon på väg in till jobbet? Om inte, så kostar inte det där leendet mig så mycket att jag inte kan bjuda på det ändå.

Såna tankar har jag just nu. Hurdana har du?

3 kommentarer:

Anders Göranzon sa...

Jag är med på den revolutionen. Också!

Lars-Olov Sjöstrom sa...

Det är viktiga tankar som du delar Människors grundläggande värde (oavsett prestation eller "duktighet") är en grundpelare som jag hoppas ska prägla politiken och synen på samhället i framtiden, Men det är ingen självklarhet. Människovärdet måste vi kämpa för.
Som enskild människa och medborgare är det också viktigt att vara realist när det gäller oss själva. Myten om "starka män" och "starka kvinnor" måste krossas. De personer som har betytt något för mig är inte de starka utan de svaga som trots sin svaghet och sina begränsningar går vidare i livet "trots allt". Det är dessa människor som skapar hopp

Birgitta Axelsson Edström sa...

Tack både Anders och Lars-Olov!