tisdag, september 02, 2014

Om ånger och rosa bubbel

Ett kommunstyrelsemöte är avklarat idag. Kanske var det mitt allra sista möte i det sammanhanget. Det är inget jag sörjer över. Vi har inte hur mycket tid som helst här i livet. Vi ska förvalta tiden väl och lägga den på saker som är meningsfulla. Att diskutera andra partiers valaffischering eller interna konflikter hör inte till den kategorin, åtminstone tycker inte jag det. Jag har lagt tio år på heltid (arbetstid alltså) inom politiken. I tjugo år har den tagit den största delen av fritiden också. Jag vill inte i dagsläget ens drömma om vad jag kunde ha gjort med den tiden istället, eller hur mycket jag hade kunnat stoppa undan i pengar om jag hade haft en anständig lön i paritet med min utbildning och dessutom sluppit lägga egna pengar på att hålla partilokalen med kontorspapper, möbler, diskmedel och annat som arbetsgivare i normala fall brukar stå för. Det är liksom inte meningsfullt att göra det. Jag har lagt ned själ och hjärta för något jag har brunnit för. Det kan man ju inte gärna ångra, eller hur? Åtminstone kan inte jag det. Jag är ju en människa som brinner och som måste brinna för det jag gör även om det kostar på.

Men nu står jag där jag står, ett drygt år efter det att jag sade upp mig från min tjänst som politisk sekreterare för Vänsterpartiet Kalmar efter tre års systematisk mobbning med vidhängande utmattningsdepression. Jag valde livet. Det kostar pengar, men det ger mig tid att bygga upp ett självförtroende och en självkänsla igen. När andra hoppar av politiken så fixas det fram tjänster i parti och minut. När jag hoppade av valde några av mina sk kamrater att istället sprida förtal och lögner om sådant som de rimligtvis inte har en aning om. Jag har det i varje fall inte. Nåja, det säger mer om dem än om mig. Jag valde som sagt livet, men jag valde inte möjligheten att leva gott materiellt. Inte än i varje fall. Och jag studerar och försöker därigenom skaffa mig distans till det som hände. Utan fallskärm.

Men nu när man cyklar in till stan i dessa tider är det svårt med distansen. Man passerar ju mängder av det där som kallas "valaffischer", precis som om de skulle påverka valet i något avseende. Jag får dessutom återigen frågor om mitt avhopp just nu, förmodligen beroende på att jag under de senaste valrörelserna har figurerat på sådana bilder ganska frekvent som ett av de översta namnen på valsedeln, men i år är jag osynlig. "Nej, jag ångrar inte att jag inte är med" är mitt svar på frågorna, och hur ska man kunna ångra att andra fryser ut en??? Frågan blir liksom helt felställd. Dessutom mår jag mycket bättre nu. Jag valde, som sagt, livet, men visst är det oroligt i hjärtat ibland. Vad kommer framtiden att innebära?

Ja, man vet ju ingenting egentligen. Innan året är slut kommer jag att fylla 50 om inget oförutsett inträffar. Det är en milstolpe som jag har väldigt svårt att föreställa mig, och ingen kommer att bli mer överraskad än jag om jag kommer dit, det kan jag lova. Själva tanken på att tiden går och att den närmar sig det magiska strecket gör att man ifrågasätter prioriteringar och annat. Vad är meningsfullt? Vad ska man lägga tid och energi på? Ja, så mycket vet jag: Jag lägger inte två strån i kors för ett politiskt parti som inte lever som det lär. Den biten, för att uttrycka mig populärt, är jag klar med. Det håller inte att snacka arbetsrätt och schyssta villkor på arbetsmarknaden. Det håller inte att prata feminism och jämställdhet. Det håller inte att tala om demokrati och öppna diskussioner. Det är, i Vänsterpartiet Kalmar och i Kalmar län, väldigt långt kvar att gå innan Lars Ohlys dröm om "högt i tak och långt till dörren" omvandlas till praktisk verklighet, liksom det är långt kvar innan man kan leva upp till de ideologiska visionerna. Jag blir dessutom lätt besviken på de ständiga NEJ-budskapen. Vi ska ju bygga en värld tillsammans. Är det då inte mer verknings- och meningsfullt att säga vad man VILL istället för vad man INTE vill?

I det här valet kommer jag därför att rösta annorlunda mot förr, på sätt och vis i varje fall. Jag vet nämligen att ett parti aldrig är bättre eller starkare än sina företrädare (och runt om i landet finns det mängder av ärliga och dugliga vänsterpartister som jag värderar högt och tycker mycket om, men de räcker inte till för att balansera upp den andra vågskålen längre). Partier bärs av människor som brinner, men frågan är vad de som står främst brinner för. Bara för att man är med i ett politiskt parti och står högt på en valsedel betyder det ju inte att man brinner för sina medmänniskor snarare än för sig själv, det måste man ju vara medveten om.

Jag kommer i år att lägga min röst på företrädare som brinner för ett samhälle fritt från diskriminering, som vill att människor ska få blomstra som de unika skapelser de är, som står upp för alla människors lika värde och som vågar lägga förslag som på allvar omvandlar samhället i mänsklig och rättvis riktning. Jag kommer däremot inte att lägga min röst på småaktighet, härskartekniker (hur briljanta de än är), makthunger och mygel. Jag kommer att lägga min röst på ett parti där det känns möjligt att vara feminist, kristen, socialist och gift med en folkpartist, för sådan är ju jag. Och jag kommer att lägga min röst på ett parti som tack och lov inte kan stava vare sig till gubbvälde eller haremsdamer. Tyvärr kan ju jag det. Alltför väl. Än så länge. Och kan du stava till Feministiskt initiativ så är det fullt möjligt att skriva de orden på en vit valsedel och rösta även i kommunvalet även om det inte finns någon förtryckt sedel. Man kan lägga till namn också, namn på människor som man tror skulle kunna föra fram partiets förslag lokalt under den kommande mandatperioden.

Jag är alltså beredd att ge en uppstickare en chans, en uppstickare som behövs och som leds av den partiledare som en gång övertygade mig att gå med i Vänsterpartiet. Även hon gav tyvärr upp, inte på grund av deklarationsproblem vilket många tror, utan på grund av patriarkala och förtryckande strukturer inom partiet som hindrade rättvisan. Tio år senare följer jag efter. Vi behöver nämligen äkta och starka feminister i de beslutande församlingarna, men för att nå dit måste det samlas röster! Jag ger mitt bidrag genom att se till att det ligger riksdagsvalsedlar i vallokalerna, men rösta gärna lokalt också. Det behövs sannerligen! Fråga mig. Jag vet. Och jag brinner fortfarande av lust att förändra och påverka, och kan jag göra mer än att köra runt till lokaler med valsedlar så står jag till förfogande.

Alltså: Ut med rasisterna, in med feministerna! Och det är faktiskt hög tid att vi ruckar lite på de patriarkala betonghäckarna också... Inte bara lite förresten. De kan behöva sig en rejäl spark, bildligt talat, nånstans där det verkligen känns. Och om DET händer, mina vänner, finns det INGEN anledning att ångra sig. Då ska vi dricka segerskål i rosa bubbel ;-)

4 kommentarer:

Caroline sa...

Hej Birgitta! Jag har länge gått och väntat på ett parti som Fi som tar jämställdheten och diskrimineringsfrågorna på allvar, som har en drivkraft och en politik som för första gången berör och talar till mig som människa. Därför har jag fram tills idag varit ganska bekymrad över kommunvalet, att vi här i Kalmar inte har möjligheten att rösta in ett parti som Fi eftersom det saknas lokala företrädare, en partilista, men idag blev jag riktigt glad av att läsa om just detta i Barometern. Det går ju visst! Jag tänker göra precis som du beskriver, ta en blank valblankett och skriva Fi samt ditt namn! Tyvärr tror jag inte att många förstår att man faktiskt kan göra på det här sättet. Fi finns ju inte som ett parti Kalmar i kommun, men det är hög tid och ett måste att det blir ändring på det! Vi kan inte längre bara gå omkring tänka jämställdhet och mänskliga fri -och rättigheter utan att ha en plan för hur vi ska nå dit. Hoppas på mycket rosa bubbel i Kalmar i framtiden!

viras funderingar sa...

som att jag skrivit det själv, valde med livet vilket jag inte ångrar alls så lycka till och lev livet fullt ut <3

Andréa sa...

Idag fick du min röst till #fi kommunfullmäktige och på landstingslistan tryckte jag dit mitt egna namn ;-) #röstarosa

Birgitta Axelsson Edström sa...

Tack Andrea! Nu kör vi, ända in i de beslutande rummen! :-)