Det är VI som bestämmer, vi människor...

(Artikel publicerad på Barometern debatt på webben här)
Så kom då det första kränkningsmailet för den här gången neddimpande i mailkorgen. Det är tydligt att det finns människor som känner sig hotade av kvinnors engagemang och som tar sig rätten att uttrycka sig precis hur som helst. Är det en sådan samtalsnivå vi ska ha när vi diskuterar samhällsutveckling och politik? Är det värdigt ett utvecklat samhälle att under anonym mantel kalla en meningsmotståndare korkskalle och att via könsord av olika slag hota med att man ska bli tystad?

Reaktionerna efter att jag uttalade mitt stöd för Feministiskt initiativ har varit minst sagt blandade. Det var naturligtvis väntat. Alla är inte så glada över mitt ställningstagande, men många har uttalat sitt stöd. Många tycker att det är dags att vi försöker göra något åt samhällets grundläggande orättvisor, och jag håller med. Vi måste föra in en mänsklig dimension i politiken, en dimension som vågar utmana samhället på riktigt och som får oss att ställa de kritiska frågorna, t ex: Måste vi ha en manlig överordning och en kvinnlig underordning på så gott som alla samhälleliga nivåer? Är det en naturgiven lag, omöjlig att förändra, som säger att människor som har en funktionsnedsättning inte kan göra ett lika bra jobb som andra? Att ställa de frågorna utgör naturligtvis i sig ett hot mot de grupper som tjänar på att inget händer.

Jag vägrar att finna mig i en ständig diskriminering av människor på grund av kön, ursprung, ålder, sexuell identitet och funktionsnedsättning. Vi borde ha kommit längre år 2014, men så länge vi låter andra intressen än dem som sätter människans bästa i främsta rummet styra över samhällets utveckling så kommer vi inte att nå framgång i det här avseendet heller. Vi skapar just nu ett samhälle där människan sätts i pengarnas tjänst istället för tvärtom, och det leder naturligtvis till att grupper som har en privilegierad ställning kan skaffa sig ännu mer privilegier medan andra hamnar ännu mer på efterkälken. Det är tragiskt och faktiskt ganska pinsamt i ett utvecklat land som Sverige.

Nu ska vi som vill något annat, vi som vill föra in en mänsklig rättvisedimension i politiken, tydligen tystas genom förtäckta hot. Jag finner mig inte i det heller, och uppmanar både mig själv och andra att stå upp och ta fighten mot de krafter som vill göda rädslan omkring sig. De finns i de rasistiska rörelserna och i de förtryckande miljöer som ser hot i människors äkta vilja och skapande processer. Vill vi ha ett Sverige, och i förlängningen ett Kalmar, där människor får lov att utvecklas så måste vi skapa förutsättningar för det. Ett sätt är att se till att feministerna får plats i de beslutande rummen så att de gamla strukturerna (läs: etablerade partier som inte förmår lyfta blicken) luckras upp. Låt inte rädslan för det nya och okända ta över, känn istället den friskhet som finns i livsluften du släpper in när du vågar öppna dörren till en framtid utan förtryck! Det är vi som bestämmer, vi människor, tillsammans.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Medlem i Fi