Dagen före valet

Det trodde jag faktiskt inte, att jag dagen före valet skulle stå ute på stan och träffa väljare och dela ut flygblad.... Men så blev det, om än i nya färger och nya budskap. Vi har inga resurser att tala om, men med gemensamt arbete så kan man ha roligt ändå. Många hade redan röstat på Fi, andra uttryckte "Skämtar ni?!?" och åter andra tog emot budskapet och bytte några ord eller två. Det var skoj! Och för första gången någonsin för min del så slapp jag höra det vanliga: "Fy f-n för kommunister!"

Dessutom så var det förstås en extra bonus att hela Kvastenhuset gav oss sitt stöd med rosa mattor och rosa rosor. Fi är på gång även i Kalmar!

Vädret påminner mig för övrigt om min allra första valsedelsutdelning på valdagen 1994. Jag stod ute vid dåvarande Barkestorpsskolans låg- och mellanstadium nästan hela dagen och spred Vänsterpartiets valsedlar till röstande, och framåt eftermiddagen började det regna. Jag stod kvar. Jag trodde på det jag gjorde. Skorna kunde jag sedan aldrig mera använda, men mitt huvud har jag använt liksom ett brinnande hjärta för att under 20 års tid försöka skapa mer rättvisa i vårt samhälle. Den brinnande ambitionen har jag fortfarande kvar. Det är därför jag nu har bytt parti och tillhör Feministiskt initiativ. Det är därför jag, i hällregn och med skoskav som lyckades blöda ända upp på benet, tillsammans med andra eldsjälar såg till att finnas till hands idag både för väljare och för mediastudenter som gör sitt bästa för att bevaka valet. Min ambition sträcker sig en bit in i framtiden, men i vilken form den kommer att kunna användas vet jag förstås inte.

Det blev en härlig dag på många sätt, främst för att det finns ett intresse för Fi och för de feministiska frågorna och de orättvisor som vi måste råda bot på. Utöver det så kom flera fram och uttryckte sitt stöd till att jag vågade ta steget. Det var människor som jag känner väl från andra partier, främst från den borgerliga motståndarsidan förstås, men också en och annan som jag inte har träffat förut men som ändå kände igen mig och som undrade hur läget var. En frågade om mina fd partikamrater hälsade på mig numera. Ja, vad skulle jag svara?? Två i partiperiferin hälsade. De övriga stod bredvid oss på samma gata och delade sina röda flygblad, men jag hade för dem blivit förvandlad till en amerikansk TV-serie. Det hade varit roligare om det varit "Lödder", men så var det inte. Det var "Den osynlige mannen". Fast egentligen tror jag att det var "Rötter".... De kanske hade velat ha röda mattor istället för rosa, vem vet? Men det var rosa som gällde idag, härligt illande och starkt rosa!

Bland det roligaste var en fd kommuntjänsteman som lade armen om mig och sa högt och tydligt: "Det är så skönt med människor som vågar säga vad dom tycker!" I övrigt så känns det bra att ha kommit ut ur den röda garderoben. Det är lite ensamt ett tag, men det känns ändå bra. Och ärligt framför allt. Jag är ledsen att jag inte kan följa med Jonas Sjöstedt på resan längre, men det funkar tyvärr inte med delar av det ressällskap han har, och inte med den riktning de kör bussen åt heller. Jag ska liksom åt ett annat håll och har tröttnat på att så ofta säga NEJ. Det är bara att erkänna. Mitt mål är ett annat.

Nu kör vi, ända in i de beslutande rummen! Mossiga strukturer ska rivas ner, nu hägrar friheten!