År 1946 tillsattes en skolkommission. Dess första ordförande var dåvarande ecklesiastikministern Tage Erlander (S). En av de allra tydligaste utgångspunkterna var de historiska erfarenheterna - på den tiden hittade vi dem nära i både tid och rum - av hur den ena europeiska demokratin efter den andra föll och ersattes med diktatur, på flera håll på grund av att demokratin inte kunde upprätthållas i samhällen där den demokratiska skolningen var svag . Den nya skolan som var målet med kommissionens arbete skulle därför utbilda demokratiska medborgare som ”vaccinerades” mot rasism och människoförnedring. Skolkommissionen skrev vidare att eleverna skulle lära sig att leva i fred tillsammans med andra människor, oavsett social klass, ras, hudfärg eller religion. Segregeringen mellan eleverna, och i förlängningen mellan människor och samhällsklasser, skulle motarbetas genom att alla svenska ungdomar gick i samma skolform i 9 år och därmed också skaffade sig en gemensam referensram samt lärde sig att samarbeta över gränser i socioekonomiskt avseende.
1946 års reformivrare, det var naturligtvis främst män, tänkte
dock utan tvekan mer på det samhälle deras barnbarn skulle leva i än de tänkte
på nästa val. Framför allt så ville de skapa en skola som skulle kunna utgöra
ett av de allra viktigaste fundamenten i samhället för en hållbar demokrati. Eleverna
skulle lära sig att slå vakt om människans värde och värdighet, en av
grundstenarna i ett modernt och demokratiskt samhälle.
Kanske är det dags nu, den 15 september 2014, att vi tillsätter 1946 års skolkommission igen med ett liknande uppdrag? Jag menar alltså: Vi kan inte deppa ihop. Det är inte konstruktivt. Vi måste se till att bygga långsiktigt och lära oss av historien. Det ÄR möjligt om man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar