söndag, september 14, 2014

Människan i första rummet!

Idag är det den stora valdagen. Framemot kvällen så vet vi resultatet, åtminstone på riksnivå. Det är spännande och det känns ödesmättat. Ja, jag tror det blir förändringar. Jag hoppas på det!

Vi måste föra in en mänsklig dimension i politiken. Det är alldeles för mycket siffertrixande, strategier hit och dit, taktikfunderingar och teknikaliteter. Människan, den som vi måste ha i centrum, blir en bricka i ett tekniskt spel med patriarkala och traditionella spelregler. Det är inte värdigt en tänkande och intelligent nation år 2014! Vi borde ha lärt oss mer. Jag hoppas att det syns i kvällens resultat att vi trots allt motstånd faktiskt har gjort det också, till slut. Vi ser tecken på tecken på ett förlegat och i ärlighetens namn också himmelens tråkigt sätt att tänka, både i politikens rum och i övrigt. Jag personligen hängde upp mig en del på en liten text i gårdagens Blåposten. Där beskrevs mitt stöd till Fi som valrörelsens mest väntade, och det kanske inte är så vansinnigt konstigt i sig. Mina feministiska åsikter har vuxit sig allt starkare under de senaste åren, och de har inte kunnat pressas in i de gamla maktstrukturerna som finns i mitt gamla parti och i det sk majoritetssamarbete som råder i Kalmar kommun. Jag har slagit i glastaket, inte bara uppåt utan även åt sidorna, och det har gjort ont. Glastak i sidorna förresten, hur funkar det? Det känns mer som en krympande glasbubbla som mer och mer kväver friska initiativ. Till slut så tar ju syret helt enkelt slut. Man måste ut. Åtminstone måste en som behöver andas frisk luft komma ut.

Men att det skulle hänga ihop med en vilja att kasta grus i Vänsterpartiets maskineri, vilket man skrev, är helt enkelt inte sant. Jag tröttnade på att förknippas med den där glasbubblan som jag har upplevt. Insikten landade i mig när jag satt på cykelsadeln på vägen hem från kommunstyrelsemötet den där tisdagen för nästan två veckor sedan. Jag hörde ju helt enkelt inte längre dit, och hur många gånger ska jag behöva förklara det? Och hur många gånger ska jag, som aldrig har varit kommunist eller varit med i ett kommunistiskt parti eller ungdomsförbund, behöva höra "ni j-a kommunister vill skapa ett Nordkorea"  eller ställas till svars för en maktfullkomlig S-politik och varje gång bli kränkt in i märgen? Det fick vara bra nu. Jag ville ta av mig ryggsäcken. Dessutom hade jag redan börjat jobba som valsedelsvolontär. Det var ju bara en tidsfråga innan någon skulle se mig med "fel" sedlar i näven. Då känns det bättre att vara ärlig och tydlig: Så här är läget!

Dessutom så är vi i ett läge där Fi står gruvligt nära ett intåg i riksdagen. Jag vill göra vad jag kan för att se till att kvoten fylls. Gör jag det inte så kommer jag att gräma mig i fyra år. Det är nämligen sådan jag är. Jag vill göra det jag kan. Det betyder inte att jag önskar att Vänsterpartiet gör ett dåligt val. Varför skulle jag vilja det? Det är ett parti som jag har gett 20 år av mitt liv till, så det vore att förneka en stor del av min identitet, mitt engagemang och mitt hjärta. Så kan man väl inte fungera?

Men, jag har utvecklats. Jag passar inte längre in. Jag vill något annat, och jag vill förändra politiken och sätta människan i centrum. Då väljer jag att söka nya vägar. Men hämnd.... Nej, det är tankar från en helt annan föreställningsvärld, en värld som jag inte vill tillhöra. Att vilja gott betyder inte att man vill något annat illa. Så förutsägbart tråkig är väl ändå inte människan? Men det är exakt det tänkesättet som dominerar besluten i de politiska rummen, åtminstone lokalt. Å andra sidan, det finns saker jag bekämpar på allvar. Rasismen, patriarkatet och egoismen är sådana tydliga krafter. Det är helt enkelt för att jag är övertygad om att de utgör stora hinder i vägen för ett lyckligare och mänskligare samhälle. Där feminism och mänsklighet råder är risken för förtryck och diskriminering avsevärt mindre, och för att nå dit måste vi kasta en hel del krafter och strukturer på historiens skräphög. De begränsar långt mer än de öppnar för framtiden. Är det så svårt att förstå?

Inga kommentarer: