Därför Fi

Insändare i dagens Östran

Det har varit några omtumlande men samtidigt befriande dagar sedan jag offentligt klargjorde min politiska ståndpunkt. Några reaktioner jag har fått är: ”Varför väljer du ett parti som vill bråka? Ska vi inte kunna samarbeta oavsett kön?”

Och det är klart att vi ska det! Men frågan man måste ställa sig är vem som är mest benägen att lösa konflikterna. Är det den som vägrar att se att de finns, den som visserligen erkänner att de finns men som ändå tycker att annat är viktigare eller den som ser konflikterna och också vill lösa dem? Jag lutar skarpt åt att den senare kan skapa harmoni i långt större utsträckning än de förra. Det finns orättvisor i vår samhällsordning grundade på bland annat kön, ursprung, ålder, sexuell identitet och funktionsnedsättningar och just för att vi inte tycker att det är OK så måste vi genomföra en politik som eliminerar dem. Det första steget är naturligtvis att klargöra hur konflikterna ser ut.

Det behövs en ny politisk kraft som utmanar de gamla ideologierna i den svenska politiken. Diskriminering, sexism och rasism är inte resultatet av klassförtryck och kapitalism. De förstärks oftast i ett kapitalistiskt klassamhälle, men de försvinner inte nödvändigtvis om socialism genomförs. Inte heller liberalismen som sätter fokus på individens rättigheter räcker för att möta den strukturella ojämlikheten som drabbar oss alla. Mäns våld mot kvinnor, mot andra män och hbtq-personer finns i alla samhällsklasser. I Sverige stängs personer födda utanför Europa och deras barn i högre grad än i andra länder ute från arbetsmarknaden och lever i fattigdom. Diskriminering av personer med funktionsnedsättning begränsar delaktighet och inflytande. Barn, ungdomar och äldre marginaliseras utifrån en åldersmaktsordning där medelålder är norm. Helst ska man vara man förstås, men också medelålders, vit och heterosexuell. Det är inte OK. Vi är alla lika mycket värda. Ska vårt samhälle hålla ihop i längden måste vi göra något åt orättvisorna.

Många partier kallar sig feministiska. Många partiföreträdare kallar sig feminister. Många av dem har suttit i beslutande församlingar i väldigt många år. Ändå händer oerhört lite på området. Vi har problemet lokalt också. Hur många gånger har vi inte hört att satsningarna på önskad sysselsättningsgrad (rätt till heltid) är en jämställdhetsreform, men den kan likväl inte genomföras med önskat resultat. Resurser skjuts ju inte till! För en feminist räcker inte detta. Jämställdhetsreformer med syfte att utjämna orättvisor mellan kvinnor och män får så gott som alltid vänta tills det finns pengar över, och det gör det ju aldrig. Alltså har vi ett läge där orättvisor konserveras och permanentas. ”Det är viktigt att kvinnor i omsorgen ska jobba heltid” kan man förstås säga, men när det kräver att resurser tas FRÅN manliga sektorer så backar man. Då har man inte råd. Det jag istället säger är: Det man vill prioritera kan man prioritera. Resultaten är därför tydliga: Man vill inte, eller är det så att man inte vågar?

I år är det 2014. Det är hundra år sedan första världskriget startade. Vi är inte intresserade av att starta nya krig oavsett art, men vi brinner för att lösa de konflikter i samhället som hindrar oss från att utvecklas till de människor vi kan bli. En feministisk politik som tar sin utgångspunkt i antirasism, mänskliga rättigheter och hållbarhet är det bästa alternativet för den som vill bygga ett jämlikt samhälle fritt från diskriminering och med värdiga villkor och delaktighet för alla. Det är därför jag väljer att stödja Feministiskt initiativ år 2014. Gör det du också!

Birgitta Axelsson Edström

Kalmar