måndag, augusti 18, 2014

Vad menar EFS?


Jag blir ledsen och djupt besviken… Och nu handlar det om synen på homosexualitet i de kristna kretsar där jag verkar. Jag är medlem och verksam inom EFS och har varit det under mycket lång tid med ett avbrott under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet då jag bodde i Östergötland och verkade såväl inom Örebromissionen som Svenska kyrkan. Jag har mina andliga rötter inom EFS, och jag hade faktiskt tänkt fortsätta växa där trots att jag numera också har kyrkopolitiska uppdrag inom Svenska kyrkan både lokalt i Kalmar och i Växjö stift (EFS är ju fortfarande en del av Svenska kyrkan även om kopplingen dit varierar i styrka). Nu är jag villrådig. Var står EFS egentligen?

Vi människor har alla del av världens synd på en mängd olika sätt. Det borde ge oss en aning ödmjukhet inför varandra och därmed få oss att sluta skriva hierarkiska syndakataloger där vi delar in människor i vanliga syndare, extra farliga syndare och syndare som är så farliga att vi inte ska ta i dem med tång. När det gäller människor som på något sätt definierar sig inom HBTQ-spektrumet så är det tydligt att de hör till kategori två i bästa fall, annars mer troligt i kategori tre. Men hur får vi detta att gå ihop med bibelordet: ”Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända” (Luk 6:37)? Och hur får vi det att gå ihop med Guds stora kärlek, en kärlek som lyser hela Bibeln igenom?

Jag har vid ett flertal tillfällen i församlingen och med företrädare för EFS på olika nivåer hamnat i diskussioner kring homosexualitet. Jag har hört argument som går ut på att likställa homosexualitet med pedofili och incest (”om nu allt ska vara tillåtet”), andra som menar att homosexuella är dömda till att ”leva i celibat eftersom Gud hatar synden men inte syndaren” och åter andra som menar att homosexualitet ”kan botas”. Nu senast har jag läst Olof Edsingers debattreplik på tidningen Dagens websida, och resonemangen gör mig än mer mörkrädd. Edsinger är väl ändå, till skillnad från andra meniga gräsrötter på missionsföreningsnivå, att betrakta som en ledande företrädare i sin roll som generalsekreterare för Salt, dvs barn och unga inom EFS? Därför är troligen hans inställning och åsikter mer tongivande än många andras när han framhåller att den kristna församlingen inte är kallade ”till smidiga vägar”. Var hittar jag Guds gränslösa kärlek i allt detta, när det är just gränser som sätts upp för människor som inte är lika "lyckligt lottade" som vi andra, vi som har begåvats med heterosexuell läggning?

Visst ska kyrkan vara världens ljus och jordens salt. Jag ifrågasätter inte det, men kanske är det hög tid att vi försöker borra lite djupare i just det uppdraget. Vad betyder det egentligen här och nu? Vad behöver världen idag? Mer vi- och domtänkande? Mer fördömanden? Mer maktdemonstrationer och mer förtryck? Mer utpekanden och mer skuldbeläggelser? Mer tecken på att kyrkan lever kvar på stenåldern? Eller helt enkelt mer frihet och mer kärlek, en kärlek som är vidare än någon av jordens oceaner och högre än himlavalvet?

Om vi nu på allvar tror att kyrkan som Kristi kropp här på jorden ska mätta ett behov som världen inte själv kan klara av att tillfredsställa, så är svaret lätt men uppdraget mycket svårt och det kan svårligen klaras utan Guds hjälp. Våra mänskliga tillkortakommanden räcker nämligen inte långt om vi ska nå resultat, och uppdraget är nog så långt från ”en smidig väg” man kan tänka sig. Frågan är om EFS håller med mig.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
För tillfället teol stud, Umeå universitet

***
Uppdatering: Texten är efter lite redigering nu inskickad till Budbäraren, EFS egen tidning. Jag hoppas på publicering!




14 kommentarer:

olofedsinger sa...

Hej Birgitta! Såg ditt inlägg, och tänkte därför att jag kunde skicka en kommentar. Att frågan om hur vi som kristna ska förhålla oss till homosexualitet inte är okomplicerad tror jag att vi är överens om. Förutom de utmaningar som jag själv tar upp (punkt 1-3 i insändaren) har vi ju en hel del material i Bibeln som pekar på detta. Men när du skriver att jag och andra graderar synd förstår jag faktiskt inte vad du menar. Det faktum att jag själv tror på sexuell avhållsamhet för alla som inte lever i ett heterosexuellt äktenskap (= inte bara homosexuella), betyder ju inte att jag skulle tycka att de områden som berörs i t ex Gal 5:19-21 skulle vara mindre problematiska. Angående Guds gränslösa kärlek så hindrar ju inte denna Jesus från att - i samma predikan som du citerar - vända sig emot exempelvis antinomism, aggression, äktenskapsbrott, hyckleri och kärlek till pengar. Min motfråga blir därför: varför skulle just frågan om homosexualitet vara oproblematisk i ljuset av allt annat som är skevt och trasig i denna fallna värld?

Birgitta Axelsson Edström sa...

"Frågan om homosexualitet" är nog ganska okomplicerad egentligen, speciellt i jämförelse med de exempel du nämner. Kanske med undantag av antinomism, vars konsekvenser man kan diskutera en annan gång, så leder ju samtliga fenomen i din uppräkning till att människor skadas, far illa eller prioriterar oklokt. Homosexualitet handlar ju om att känna, visa och leva ut kärlek inom ramen för samhällets beskydd och den rätten ska naturligtvis varje människa ha. Att leva ut sådan kärlek handlar naturligtvis inte om att skada någon.

Nej, faktum är att jag blir mer och mer orolig. Fler än en gång blir jag påmind om hur man lite raljant brukar beskriva skillnader mellan hur tatuerade människor och icke-tatuerade människor förhåller sig gentemot varandra. Tatuerade människor bryr sig nämligen inte ett dugg om att de icke-tatuerade har valt bort tatueringar på kroppen. På samma sätt borde vi förhålla oss till varandra och till världen. Det är sannolikt inte för mycket kärlek som är världens problem, snarare för lite.

olofedsinger sa...

Fast nu blandar du väl bort korten lite. Det jag skriver i min insändare är följande:
1. Jag tror att det finns en skapelseordning som gör gällande att manligt och kvinnligt kompletterar varandra. Det är också bara manligt och kvinnligt i sexuell förening som kan ge upphov till nytt liv. Den så kallade heteronormen svarar därmed mot ett djupt biologiskt, psykologiskt och socialt mönster som i grunden har väldigt lite med religiös tro att göra – samtidigt som den ändamålsenlighet som skapelsen uppvisar är ett viktigt indicium på att det verkligen finns en Skapare (jämför Romarbrevet 1:18-28).

2. Heteronormen är också viktig att bevara ur ett identitetsperspektiv. I dagsläget är det en förhållandevis låg andel av befolkningen som betecknar sig som HBTQ. Därmed är det också få som behöver genomgå den identitetskris som många HBTQ-personer har vittnat om i samband med sin uppväxt. Men i det normkritiska paradigm som nu råder riskerar denna typ av brottning med den egna identiteten och sexualiteten att föras över på betydligt större grupper – något som jag menar är djupt olyckligt.

3. För vårt samhälle borde det vara viktigt att framhålla äktenskapets särställning som ett förbund mellan man och kvinna, inte främst för att bekräfta parternas kärlek till varandra utan för att skydda den enda sexuella förening som ligger till grund för samhällets fortbestånd.

4. Eftersom alla svenskar inte delar dessa värderingar hade en bevarad lag om registrerat partnerskap varit en god lösning för att ge ett fullgott juridiskt skydd för trofasta homosexuella relationer utan att behöva tumma på 1–3 ovan.
Som synes ställer jag mig därmed bakom att samhället - genom registrerat partnerskap, som tyvärr försvann i o m den könsneutrala äktenskapslagen - ger ett juridiskt skydd även åt trogna homosexuella par. Men att från detta helt vända sig emot den skapelseordning som ligger till grund för heteronormen är en helt annan sak. Och inget av detta handlar som synes om att brännmärka homosexualitet som "särskilt syndigt".

Birgitta Axelsson Edström sa...

Jag tror och tycker, som du ju har förstått, att du har fel i de här resonemangen. Det var ju därför jag reagerade från början. Tyvärr är det viljan att kontrollera som lyser igenom dina punkter, och den driften är mig fjärran. Kanske är det därför jag helt enkelt inte kan ta dem till mig?

"Störst av allt är kärleken" är den formulering jag skulle vilja hålla fast vid för att nu välja den kortfattade versionen. Det känner jag frid med, men den vägen är som sagt inte enkel i denna värld som är full av mänskliga tillkortakommanden och maktambitioner.

olofedsinger sa...

Det du kallar vilja till kontroll, kallar jag själv för omsorg. Det är nämligen väldigt många som kommer i kläm i den normlöshet som nu griper omkring sig i vårt svenska samhälle. Men jag förväntar mig förstås inte att vi ska hålla med varandra. Det framgick, som du säger, redan av ditt första inlägg.

Lukas Romson sa...

Olof, nu känner jag att jag vill invända lite här, mot en del av dina senaste argument.

1) Man kan givetvis tolka Bibeln som du gör, och den rätten till din tolkning har du. Men, vi är en hel del som faktiskt inte tolkar Bibeln så. Jag ser inte att skapelseberättelsen talar om två konkreta människor, utan att de är symboler för hela mänskligheten, som innehåller många kön. Adam betyder som bekant människa. Skulle berättelsen handla om bara två individer, så skulle det bara vara två individer som fått i uppdrag att förvalta skapelsen. Alltså handlar texten inte alls om äktenskap utan om att anledningen till att det finns olika kön är för att det avspeglar Gud.

Jag ser inte heller att de förbud som talas i NT handlar om kärleksfulla relationer mellan två jämbördiga parter. Du är säkert väl medveten om att de bibelorden kan tolkas som om de handlar om tex tempelprostitution, vilket jag såklart inte tycker är ngt bra. Men, de säger inget om mina kärleksrelationer som homosexuell kristen man.

Men, som sagt, så långt kan man absolut ha olika åsikter om hur Bibeln bör tolkas. Du har din tolkning, jag har min.

Men, när du blandar in biologi och vetenskap i det hela blir det inte helt lyckat.
Jag ställer mig undrande till varför du tror att barn bara kan komma till genom sexuellt umgänge mellan en man och en kvinna. Det är trots allt många år sedan vi började utföra konstgjord befruktning på svenska sjukhus, bör detta också motverkas av kyrkan?

Jag undrar också om du anser att personer som inte kan eller vill skaffa barn alls får gifta sig? Om nu frånvaron av "naturligt" barnavlande är orsaken till att samkönade par inte bör gifta sig, menar jag?

2) Du tycks resonera som om de problem som avståndstagande heterosexuella skapar (identitskriser mm) är homosexuellas fel? Är det verkligen rimligt?

Du tycks också tro att homosexualitet är något som väljs, och att folk i mindre homofoba samhällen alltså i högre grad väljer att "bli" homosexuella. Det finns inga som helst belägg för den typen av idéer, vare sig i Bibeln eller vetenskapen, detta är rent påhitt från din sida.

3) Att samhället bör skydda långvariga förhållanden mellan kärleksfulla och ansvarstagande vuxna mer än tillfälliga förbindelser, det håller jag med om. Det är viktigt för barnen.

Men, då borde samhället verkligen måna om att även homosexuella kan ingå äktenskap, tycker jag. För, även samkönade par skaffar som bekant barn... :)

4) Äktenskapet som juridisk institution är inte en kristen uppfinning.

Därmed kan man inte som kristen hävda att samhället ska inrätta sig efter den kristna synen på äktenskap. Så länge man är för religionsfrihet, vill säga. Vilket alla som inte är strikt svenskkyrkliga rimligen bör värna om, dissenterlagarna brukar man tycka var en god idé. :)

Om man argumenterar utifrån en värdekonservativ kristen ståndpunkt för hur icke-kristna i samhället bör agera måste man nog ha förståelse för att värdekonservativa kristna värderingar inte är självklart ansedda som de moraliskt bästa, inte av vare sig liberala kristna eller av icke-kristna.

Man måste hitta bättre argument för varför just ens egen sexualmoral ska vara den som gäller för alla. Jag har inte sett dig presentera sådana argument.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Olof, jag tror att fler, inklusive mig själv, har råkat mer illa ut av människors ovisa kontrollbehov än av den normlöshet som du identifierar...

olofedsinger sa...

Hej Lukas!

Att tolkningarna av skapelseberättelsen skiftar är ingen nyhet. Däremot tror jag att du har svårt att hitta seriösa bibelforskare som inte ser någon form av ”äktenskapets instiftelseord” i 1 Mos 2:24. Framför allt tänker jag att din tolkning blir svår i ljuset av Jesu undervisning i Matt 19.
Angående de texter du syftar på i NT är det som sagt en debatt hur man ska tolka dessa. Däremot finns det ingenting – vare sig i språket eller i själva argumentationen – som tyder på att Paulus i Rom 1 syftar på tempelprostitution. Detta blir därför den för mig helt avgörande texten.
Angående mitt uttryck ”sexuell förening” så kanske det var onödigt vagt. Jag menar manlig och kvinnlig könscell – och det normala är förstås att dessa förenas just utifrån en sexualakt. Frågan om provrörsbefruktning breddar visserligen perspektivet något, men ändrar inte på grundfakta: det behövs fortfarande både en man och en kvinna för att en befruktning ska bli möjlig.
I min argumentation rör jag mig hela tiden på en övergripande nivå, medan jag uppfattar att du nalkas frågan främst på individnivå. Om jag helt ville förbjuda homosexuella som har en annan syn på sin läggning än jag att leva tillsammans, skulle jag som du förstår inte stödja partnerskapslagen. Problemet uppstår enligt min mening när ett helt samhälle justerar hela sin syn på dessa frågor utifrån en problematik som bara berör en minoritet.
Gällande början på 2) förstår jag inte riktigt vad du menar. Min egen poäng är i alla fall att det som händer när vi låter samkönade relationer få en sexuell laddning redan bland barnen i skolan, och när vi predikar budskapet att vi alla behöver upptäcka vår sexuella läggning – då förstärker vi en osäkerhet kring dessa frågor hos ett stort antal barn som annars inte skulle ha behövt gå in i en sådan brottning. Som du påpekar är det inte säkert att detta leder till jättemånga personer som ”i slutändan” landar i en homosexuell identitet – men jag tror att det öppnar för en osäkerhet och ett experimenterande som många far väldigt illa av, och som de som sagt inte hade behövt ge sig in i.
Att en homosexuell livsstil kan ha flera olika bottnar är dock väl belagt även rent vetenskapligt. Det är väl just för att bilden inte är så entydig som frågan är så svår att hantera!
Angående din slutkläm så står det dig förstås fritt att avfärda mig. Men jag tror faktiskt inte att det är någon slump att en överväldigande majoritet av alla kulturer och religioner – historiskt och i dag – har resonerat på liknande sätt som jag själv. Äktenskapet är absolut inte bara en kristen institution, utan finns över hela världen. Som kristen kan jag ge det en djupdimension utifrån dess parallell till Kristi relation till kyrkan (Ef 5), men i övrigt ser jag inte detta främst som en ”religiös” fråga utan som en fråga som ligger i hela samhällets intresse.

Anonym sa...

Jag håller med Olof!

Birgitta Axelsson Edström sa...

Feghet kanske också är en dygd för den som inte vågar stå öppet för sina åsikter, eller vad säger sign. K R?

Johanna sa...

Bibeln särskiljer inte homosexualitet som en knäckfråga. I samhället är det en minioritet men står idag högt upp på agendan och kanske ibland i vägen för varje människas sökande efter Gud, livet och meningen. Så svårt. Jag har tänkt mycket på detta det sista, men jag är ingen teolog. Däremot tror jag på Bibeln som Guds ord och jag tror på Guds som levande, allvetande, helig, och allt igenom god.

Jag ser inget annat i Bibeln när jag letar, än att homosexualitet är att gå emot Guds vilja. När jag ser tälten på Pride så kan homosexualitet tyckas stå för promiskuöst levene, ett uppmuntrande av otrohet, ett experimenterande av sex. Sådant jag tror på djupet skadar människor. Men när jag ser mina homosexuella vänner så är dem precis som mig. De älskar, de vill väl, de försöker göra gott i livet, de strävar, de håller ihop. Jag ser argumenten. De skadar ingen. De älskar och kärleken är störst. Och om de väljer att skaffa barn på onaturlig väg, så är trygga relationer avgörande för barns väl och det lagliga partnerskapet viktigt. Riktiga och världsliga argument.

Argument om naturlig fortplantning, skapelseordningen och budet om mannen och kvinnan kärlek. Det är bibliska ord som tolkas som argument, men inget av dem står ju där direkt länkat till texten om homosexualitet och annat. Det bara står där och det är emot Guds vilja.

Så jag, jag har det som guide i mitt liv. Om någon frågar mig så hoppas jag att jag inte fördöms. Jag dömer ingen annan. Vi är alla ansvariga för våra egna val och beslut och den friheten är given av Gud. Men Gud är min aktoritet. Jag förstår inte, jag vet inte varför, jag har inte helhetsbilden som Gud har. Men Gud är min Herre. Gud är Helig. Livet är här och nu, Gud är evigheten. Jag behöver kanske inte förstå men jag måste lita på Gud och lönen blir troligtvis att lida… i detta fall.

Ps. Att uppmuntra sexuellt experimenterande tycker jag är mycket mycket oroväckande oavsett sexuell läggning. Vi behöver hela relationer i Sverige, trygga identiteter, familjer som satsar på varandra och den andre först och som håller fast vid vad gott är. Det är inte en fråga om homosexualitet, det gäller oss alla.

Unknown sa...

Jag håller också med Olof. Att jag hyser den åsikten hoppas jag inte ska medföra anledning att framledes vara anonym.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Vad i all världen menar du Erik Thors???

olofedsinger sa...

För den som är intresserad finns nu mitt svar på Birgittas insändare (som är en bearbetad version av ovanstående) i tidningen Dagen. Texten kommer även här:
Min insändare (Dagen 15/8) skrevs som en respons på Greger Anderssons inlägg (Dagen 8/8) angående kyrkan och homosexualiteten. Den ska alltså inte ses som något officiellt inlägg från EFS eller Salt i den aktuella frågan. EFS styrelse har dock flera gånger uttalat sitt stöd för äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, och även kritiserat införandet av såväl välsignelseakt över ingått partnerskap som vigsel av samkönade par.
Mycket av det som Birgitta Axelsson Edström tar upp tycker jag samtidigt är angeläget att få samtala om. Betoningen i det hon skriver uppfattar jag rör attityden till de människor som väljer att dra andra slutsatser än vi själva, och vi är många som kan känna oss bristfälliga när det gäller detta. Precis som Birgitta påpekar är vi som troende kallade att inte döma. Vidare är vi kallade att i möjligaste mån skilja mellan sak och person – alltså att älska syndaren (varje människa!) utan att på samma gång bejaka synden.
Jag är den förste att erkänna att jag inte alltid har lyckats med detta. Men fördenskull känner jag inte igen mig i resonemanget att jag skulle gradera olika synder. Nya testamentet lyfter fram en stort antal uttryck för den här världens bortvändhet från Gud, och homosexuella handlingar är bara ett av många exempel på detta. Paulus skriver till korinthierna: ”Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike” (1 Kor 6:9-10). Men grundorsaken till stora delar av dagens diskussion är ju att av alla de laster som aposteln lyfter fram är det en som vi hela tiden uppmanas att lyfta ut ur förteckningen. Och vi som av samvetsskäl inte känner att vi kan gå denna önskan till mötes, blir omedelbart stämplade som ”dömande”.
Jag har hört skräckexempel på hur konservativa kristna har betett sig mot personer från HBTQ-rörelsen. Alltifrån hårda ord till anonyma telefonsamtal på natten. Sådana beteenden är naturligtvis förkastliga! Men att säga och agera utifrån att något inte stämmer överens med Guds vilja kan inte vara detsamma som att döma. Med en sådan definition skulle ju även Jesus vara en dömande person. Guds kärlek är fantastisk, men den går inte att beskriva som något slags allmän låt gå-mentalitet. Kärleken ”gläds med sanningen”, skriver Paulus (1 Kor 13:6).
Vad jag ville peka på i mitt svar till Greger Andersson är att HBTQ-rörelsen har blivit spjutspetsen i ett radikalt omdaningsprojekt av hela vårt samhälle. Man förkunnar nästan alla sexuella varianter som likvärdiga, man betraktar normer som per definition förtryckande och könsidentitet som en social konstruktion. Själv tror jag inte att det är detta budskap som är lösningen för någon enda av oss – oavsett sexuell identitet. Tvärtom tror jag att det – inte minst i den unga generationen – riskerar att skapa ännu fler offer i en allt mer förvirrad tid.