måndag, augusti 04, 2014

Om världsläget, initiativ och egna funderingar

Världen är full av orättvisor och hela tiden sker övergrepp. Vi vet det. Det är krig, det är förtryck, det är kränkningar, det är mord, det är misshandel, det är bomber, det är frihetsberövanden.... Ja, det är liksom ALLT. Och jag och många med mig känner oss otillräckliga, inte bara för att vi inte rent handgripligt kan göra något för att få stopp på övergreppen utan också för att det är oss övermäktigt. Man känner sig ensam och liten. Varenda påminnelse blir en tagg i hjärtat även om konflikten ifråga inte rör oss på något personligt plan, och ännu mer känns det när man blir påmind om sina egna tillkortakommanden och om hur lite man kan göra. Man vill hjälpa till eftersom andra människors lidande i alla stycken är orättfärdigt och känns in i hjärtat, men hittar inte någon fungerande kanal. Vem vet, kanske hjälper de varma tankarna ändå på NÅT vis.

Jag har varit med på mängder av manifestationer genom åren. Jag har varit med och arrangerat dem också. Nu är jag faktiskt ganska trött på sådant. Jag är tacksam för alla dem som vill lägga tid och energi på att anordna, fixa och dona, men jag undrar ibland till vilken nytta arrangemangen till slut blir. Visst, de kan bygga upp en "vi"-känsla och stärka oss i upplevelsen att man inte är ensam i sin kamp, men vart leder de egentligen? Till att konflikten i Palestina får en lösning? Till att Israel överger sin "aldrig byta fred mot land"-regel? Till att Hamas erkänner staten Israels rätt till existens? Ja, jag HOPPAS det! Men jag måste erkänna att jag undrar ibland... och jag undrar ibland om vi inte bygger upp nya konflikthärdar när vi syftar till att göra tvärtom. Eldar vi, genom våra välskrivna korta appeller, på FÖR enhet eller MOT en tänkt fiende? Jag undrar som sagt ibland.

För ett par år sedan var jag med på Jesusmanifestationen i Kalmar. Det var en stor ekumenisk fest på Larmtorget och Stortorget, och det var förstås glädjefyllt men också en stund av allvar och eftertanke. Jag tänkte länge på min medverkan. Också då kände jag en viss tveksamhet. Är det så vi visar Kristus och Guds kärlek? Genom processioner genom stan som får människor att undra vilka de främmande i tåget är? Genom högljudd och extatisk bön och lovsång som väcker frågor om kristna har alla hästar hemma? Ja, det kanske vi gör, och det hoppas jag blir resultatet. Men som sagt, ibland undrar jag om det inte är en människa som lider som vi ska visa, en människa som kan se oss och våra svagheter, våra svek och tvivel och våra tillkortakommanden men som ändå älskar oss så mycket att han ger sitt eget liv för att vi ska få leva. En som förstår hur det är och vem jag är, men som ändå älskar mig över alla gränser. Det kanske är svårt att visa i triumftågen.

Allt arbete för rättvisa och mot våld och förtryck är naturligtvis bra. Vi kompletterar varandra med våra olika ansatser. Precis som på så många andra håll (och som när det gäller skuldfrågan i de flesta konflikter) så är det "både och" som gäller istället för "antingen eller". Man kan inte vara med på allting, inte delta i allt som sker, men man kan välja att göra det som känns rätt för en själv, och vilket ställningstagande man bestämmer sig för kan ingen annan avgöra. Därför är det viktigt att inte döma eller fördöma någon annan. Var och en har sin egen bestämmanderätt kring vad man gör och hur man agerar. Vilka bevekelsegrunder som finns till det ena eller det andra kan ingen annan veta. Det är lite tjusningen med oss människor. Vi är lika på en del sätt, men olika på en mängd andra, och vi kan aldrig känna en annan människa till 100%. Frågan är ens om vi känner oss själva.

Det viktigaste är att vi VILL ha fred och försoning. Det måste vara överordnat allt. Vägarna dit, och vilket bidrag vi vill och kan ge, måste kunna vara många och olika, men varför inte börja med det enkla vardagliga mötet människor emellan och faktiskt ärligt försöka förstå hur andra tänker? Jag tror att det, i de allra flesta fall, är det nödvändiga och mest verkningsfulla steget i rätt riktning. I mötet speglar vi oss och lär oss. Det borde kunna föda ett embryo till något mycket större. Åtminstone tror jag att det är så.

Inga kommentarer: