Idag var det skönt att vakna. Ute är det 16 grader och under natten har det blåst, regnat och åskat. Det känns nästan som en pånyttfödelse att få andas frisk luft igen. Det var ett tag sedan. Men, man ska ju inte gnälla över lite värme sägs det, och det främsta skälet lär vara att vi annars har så kallt här i Norden. Det gnäller jag dock aldrig över, som vintermänniska och snöälskare, men det finns ju annat som definitivt har andra proportioner.
Det är värre i Palestina och det är värre i Västmanland. Det är jag oerhört medveten om. Att mista familj, barn, hus och hem och ständigt vara utsatt för fara är sådant som man aldrig ens kan tänka sig in i. Ändå är jag tacksam över att få andas frisk luft. Här, i Kalmar. På den plats där jag bor och lever. Att vara tacksam för något man själv får uppleva är inte samma sak som att inte känna empati med andra som har det långt värre eller att missunna andra att uppleva en underbar morgon. Det betyder inte heller att man gör mindre för att avhjälpa världens problem, i den mån man nu kan göra nåt överhuvudtaget. Det måste man ju tro att man kan. Annars kan man ju lika gärna kasta in handduken totalt. Det är jag inte beredd att göra än. Ändå känner jag tacksamhet för den situation jag har. Den har jag inte förtjänat, men den medför också ett ansvar... Och hur tar vi tag i det?
"Har vi rätt att lära oss att döda
för att delta i ett storpolitiskt spel?
Eller kan vi låta bli att allt föröda?
Törs vi tro att militärerna har fel?"
skrev Tomas Hagenfors i "Fred på jorden" för länge sedan. Det är lika aktuellt än, tyvärr. Vågar vi stå emot? Har vi förmågan att tänka två tankar samtidigt, eller måste vi ensidigt ta ställning för den ena parten? Då tar vi samtidigt ställning FÖR konflikten. Vad betyder det att ta ställning FÖR FREDEN istället? Man kan vinna krig med våld, men man vinner inte freden...
"Har vi låtit tron få konsekvenser?
Vänder vi den andra kinden till?
Älskar vi vår nästa över gränser?
Lever vi som Herren Jesus vill?"
är avslutningen på samma sång. Försoning och förlåtelse är vansinnigt svårt. Det är något som jag har diskuterat åtskilliga gånger och i skilda sammanhang under livets gång. Att ta första steget till försoning och inte tänka tillbaka är en ganska övermänsklig uppgift. Ändå är den nödvändig. Att tro att vi vinner fred genom att den andre ska ta första steget är fåfängt. Lika fåfängt är det att tro att sanningskommissioner och "alla papper på bordet så att den skyldiga straffas"-processer skulle leda till varaktig fred. Varaktig fred, oavsett om en konflikt från början hänger på politiska, kulturella eller religiösa skiljelinjer, byggs inte på fullständig rättvisa utifrån en historisk analys som på något sätt skulle klargöra vem som har gjort mest fel. Någon konsensus kring det når man aldrig. Det man når är någon form av kompromiss där så gott som alla är missnöjda och känner sig missförstådda och kränkta, och känslan av orättvisa låter nya konflikter gro. Grunden måste istället vara en vilja, bred, djup och ärlig, att skapa och behålla fred och fredlig samexistens nu och i framtiden. Och JA, det ÄR kanske övermänskligt. Eller så är det inte det. Det är ju vi människor som bestämmer. Ingen annan. Det är vårt uppdrag. Men nu väljer människan att låta kapitalet bestämma istället.
Men här i Kalmar är det frisk luft, och jag har den stora förmånen att få bo här och ta del av luften. Hur jag ska medverka till att världens alla problem blir lösta vet jag inte, men vad jag vet är att vi som har turen att ha blivit födda i länder som så länge har varit förskonade från stora katastrofer, massdöd och stora krig, har ett ansvar för att använda de resurser vi har. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, och vi som bor här kan göra mer än många andra. Det hänger på viljan, men också på förmågan att tänka två tankar samtidigt och inte fastna i "vems är felet"-frågan hela tiden. Klarar vi det?
Skogen brinner i Västmanland. Fokus måste nu ligga på att släcka och begränsa elden, inte på att ålägga högerregeringen ansvar för att vi saknar tillräckligt med vattenbombande flygplan i Norden. Civilbefolkningen dör i Palestina. Fokus måste läggas på att stoppa våldet, inte på att diskutera religiösa tolkningar av en konflikt som är politisk och inte religiös. Hur svårt kan det vara att prioritera rätt, systrar och bröder? Frisk syrerik luft kanske kan hjälpa! Andra av våra syskon får aldrig andas sådan, än mindre fylla magen med mat och dryck och har aldrig varit i närheten av att uppleva välstånd, demokrati och åsiktsfrihet. Vi har friheten! Vad gör vi med den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar