"Vem vill vara konstnär om man bara får måla kors?"

I ett av mina tidigare liv, nåja för ungefär 23-24 år sedan efter min fil kand-examen, så arbetspendlade jag från Kalmar till Linköping. Det var ganska slitsamma år, men ändå var det något jag i det läget upplevde som positivt. Det var svårt med barnomsorgen, dottern var liten men genom att pussla så gott det gick och med god hjälp av mor och far så gick det att få ihop arbetstiden så att jag kunde jobba koncentrerat ett par dagar i veckan på universitetet och ibland även hemifrån. Vi behövde ju pengarna... Vad det gav mig utöver värdefull erfaremhet och inblick i forskningsvärlden på allvar var förstås en hel del restid, och den kan man ju utnyttja på olika sätt. Visst, en bokmal som jag läste mycket, men jag träffade också många människor som man kunde byta några ord med, både okända och känningar sedan tidigare.

En gång träffade jag en gammal god kompis från tonårstiden. Han hade det lite trassligt för tillfället och hade fastnat i en del religiösa grubblerier. Han kände sig instängd. Det är inte så svårt att förstå. Många gånger fungerar grupper på det viset, och det gäller grupper av olika slag. Man stänger både in människor och stänger ute andra. En församling, eller i det här fallet en bibelskola, är inget undantag. Den kan också hamna där om den inte är på sin vakt.

Hans stora fråga var: Vem vill vara konstnär om man bara får måla kors? Och ja, det är minsann en fråga som kan vara värd att ställa sig då och då. Den handlar om mångfald och kreativitet, om att respektera var och en som man är och låta de gåvor som olika människor har fått (vi har ju fått olika allihop!) få blomma. Tyvärr blir den här ambitionen så ofta förbytt till en makt- och kontrollapparat. Den som inte är likadan som de andra, som kanske i några stycken faller utanför "ramen" blir illa sedd och i olyckliga fall utstött. Andra försöker, precis som min kompis hade gjort, hålla sig inom ramen men känner sig stympade, begränsade och hindrade att vara sig själva. Till slut går de därifrån frivilligt, eller hur frivilligt det nu är, och efter en sådan process behöver man tveklöst individuellt stöd. Annars kan det gå illa. Känslor av att inte vara tillräckligt bra eller alltför konstig i förhållande till andra människor som man ju ändå delar en gemensam grund med, kan leda till problem på riktigt. En raserad personlighet och en försvunnen gemenskap är svåra saker att hantera på egen hand.

Makt och kontroll är inte alltid medvetna strategier hos en grupp eller en struktur. Det är mänskliga tillkortakommanden som tillsammans leder in i den riktningen, och för att komma ur den här dåliga spiralen så behövs ofta hjälp utifrån även på gruppnivå. Någon behöver se med utomstående friska ögon på klimat och attityder och på det viset hjälpa gruppen att blomstra med de resurser de har, resurser som kanske har varit oönskade i en eller annan mening just för att de inte har kunnat kontrolleras. Det är nog i sanning en resa att gå från kontroll till tillåtande kreativitet, men den är nödvändig, speciellt om vi på allvar tror att varje människa är skapad helt unik och med gåvor som skall komma den här världen till del.

Ja, vem vill vara konstnär om man bara får måla kors? Det är min fråga även idag, över 20 år senare, trots att korset är så fundamentalt och är det stora segertecknet samtidigt som det kan se så olika ut. Det är absolut inte fel att måla kors, men vi människor har ju fått möjlighet att både uttrycka och uppleva så mycket mer dessutom! Låt oss då tillåta varandra att göra det. När Saab bytte från tvåtaktaren till V4-motorn i Saab 96 blev det ett lyft för hela bilmärket. Vi ska väl inte vara sämre och stanna kvar på entaktarstadiet när både livet och vi människor har så mycket mer att ge. Släpp på kontrollen, släpp loss blommorna och njut av ett liv som innehåller regnbågens alla färger! Vi kanske förlorar makten, men vi vinner livet, inte bara vårt eget utan även andras.