Feminismen behövs, men finns den äkta viljan?

Insändare i Östran 4 aug 2014
Feminismen är på frammarsch sägs det. Feministiskt initiativ lyckades få mandat i EU-parlamentet och opinionsläget inför riksdagsvalet är ljust på den fronten. Det behövs sannerligen fler feminister i riksdagen!

Feminism är ingen trendig grej eller en modefluga som stöds av ett antal rabiata manshatande fruntimmer. Den är en livsnödvändighet för ett mänskligt och hållbart samhälle, och den bollen har inte de etablerade partierna ännu förmått att plocka ner på ett tillfredsställande sätt. De grundläggande strukturerna har inte på allvar utmanats sedan Gudrun Schyman försökte sig på detta självmordsuppdrag under avslutningen av Vänsterpartiets partikongress 2002. Vågorna efter detta vida missuppfattade ”talibantal” har inte lagt sig än, 12 år senare. Så upprörande är det nämligen att säga och stå upp för sanningen i ett Sverige som är patriarkalt präglat sedan hedenhös.

För sanningen är att kön fortfarande bestämmer. Är du man tjänar du mer pengar. Är du kvinna förutsätts du numera i den heliga entreprenörsandan starta företag, men enbart inom områden som känns ”kvinnliga”. Det är därför RUT finns. Att städa och ”ta hand om” är nämligen kvinnor bra på. En kvinna ska akta sig för att vistas ute ensam i mörker av hänsyn till risken att bli våldtagen. Borde inte män istället hindras från att vara ute då eftersom det är män som våldtar? Är du man kan du ”hamna” på en maktposition. Är du kvinna kan du i bästa fall bli nummer två, men det ifrågasätts så ofta eftersom det då är könet som bestämmer att du blir ”näst högst”. Att den huvudsakliga orsaken till att mannen sitter i makttoppen är just att han är man är det ingen som vågar säga. Så fungerar verklig könskvotering. Nämligen.

Och det är därför vi inte gillar kvotering annat än som katalysator och kortvarig övergångslösning. Vi anser att det ska vara erfarenhet, kunskap, i vissa fall utbildningsnivå men till största delen lämplighet, vilja och engagemang som ska vara avgörande för vilket arbete man kan och ska utföra. Idag befinner vi oss långt därifrån. Att vara kvinna är inte en merit, det är ett kön. Att vara man är dock i högsta grad en merit. Det finns otaliga exempel på kvinnor i olika sektorer, såväl politik som närings- och föreningsliv, som på alla objektivt bedömbara områden är överlägsna de män som innehar positionerna. Ändå förmår de inte kämpa sig fram till det inflytande som de borde ha för att deras förmågor skulle komma i funktion. I sådana lägen får man ofta höra: ”Kvinnor måste våga ta plats.” Då säger vi: ”Och män måste någon gång fatta att det är dags att flytta på sig.”

Sedan kommer med jämna mellanrum den geniala lösningen: ”Vi delar på ledarskapet.” I själva verket är detta den allra mest effektiva vägen för att garantera att män fortfarande finns kvar i makttoppen. Med delat ledarskap behöver man nämligen inte förändra några grundläggande strukturer alls, utan man kan fortsätta som tidigare. Jämställdheten har man löst lätt och enkelt genom institutionaliserad kvotering på hög nivå. Men i verkligheten har inget hänt.

Nej, feminismen behövs i ett samhälle som vill kalla sig rättvist och som i andra sammanhang än bara ord ska kunna hålla rättvisefanan högt. Kvinnor är nämligen lika mycket värda som män och båda könen ska behandlas lika. Det är feminismens revolutionerande grundtes, och den måste vi våga praktisera i verkliga livet och inte bara applicera på sommarteater från 1920-talet. Teatern skrattar man nämligen åt, många till och med utan att fatta att det de flesta skrattar mest åt är den galna verklighet som den fortfarande speglar och som de själva ännu deltar i. Verkligheten ska vi dock inte bara skratta åt. Den är så galen att vi måste förändra den, men hur stor är den viljan i maktlagren egentligen?

Birgitta Axelsson Edström, Kerstin Ljungberg, Magdalena Ronnby och Birgitta Theander

Ninjafeminister