Ja, jag borde verkligen städa lägenheten idag. Jag är ju ändå ledig och ska fylla dagen med nyttigheter medan maken är ute på valrörelseaktiviteter dagarna och kvällarna i ända. Och ja, jag HAR faktiskt börjat, men det är svårt att hålla tankarna i styr medan man går där med dammtrasa och dammsugare. Tankarna lever liksom sitt eget liv.
Just nu känner jag mig lite ansatt från olika håll. Jag engagerade mig i en diskussion om homosexualitet i kristna kretsar i allmänhet och inom EFS i synnerhet. Den gjorde mig orolig. Det är ju helt enkelt så att om man är medlem i ett sammanhang så måste man kunna ställa upp på den verksamhet som bedrivs och de värderingar som styr, åtminstone i huvudsak och i de aspekter som känns viktiga. Kan man inte göra det så är det dags att säga tack och adjö och leta nya sammanhang som passar en bättre. Det har jag ju varit med om nyligen när det gäller den partipolitiska världen, så jag vet vad det handlar om. Främst är det den egna styrkan och ärligheten som prövas, men den sistnämnda kan man ju inte välja bort, eller hur?
Och så går jag här och får en liten barnsång i skallen som beskriver hur olika sorters djur tackar Gud för att de har blivit skapade som de är och att de är glada för det. Det är en gullig sång, kanske med ett djup som inte blir tydligt förrän man blir lite äldre, men den gör mig nedstämd just idag. Det är nämligen några människor som inte ska tacka Gud för att de är skapade som de är. Det är människorna som bryter normerna, som utmanar den gängse heterokulturen och gör livet förvirrat för barn enligt en del. Det är människor som har fått en homosexuell läggning, eller någon annan som inte direkt kan räknas som heterosexuell. Det är människor som i sin sexuella aktivitet inte direkt kan alstra nytt liv, och därmed är deras sexuella aktivitet också syndig. Med det resonemanget bör man gå tillbaka till såväl preventivmedelsförbud som förbud mot all sexuell samvaro som inte syftar till att skaffa barn, men SÅ menar man förstås inte. Så klart. Så DUMT tänkt av mig! Eller?
MEN, jag tror att Gud har skapat de människorna också. Jag tror att de är lika älskade som andra, och jag tror att de har rätt att vara lika stolta över sig själva som Guds skapelser som någon av oss andra. Varför är det så problematiskt att tänka och tycka så? Varför ska vissa förmenas möjligheten att vara sig själva och ge och ta emot kärlek?
Det här funderar jag alltså på medan jag städar. Varför har människan en ständig drift att beskriva rikedomen i vår värld i termer av bättre och sämre istället för att uppmuntra mångfalden, ärligheten och kärleken? Är det inte märkligt, så säg?
"Ja, jag vill tacka dig för att jag är just jag." Ja, men det kan vara jobbigt ibland, just för att jag är jag och inte riktigt nöjer mig med att dammsuga och städa lägenheten. Det kanske är alltför utmanande sett i heteronormstermer det också även om jag lever i ett heterosexuellt äktenskap? Tja, kanske, men jag städar ändå, trots min feministiska övertygelse. Att vara feminist är inte samma sak som att ha dammigt hemma. Och jag tänker under tiden. Jag undrar vilken av de här två nödvändigheterna som egentligen är jobbigast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar