söndag, augusti 24, 2014

Dagen efter dagen före

Dagen efter en heldag på Liseberg känns verkligen som dagen efter kvällen före... Och jag tycker absolut att det är värt det! Att få springa runt med älskade dottern och åka allt som man inte har åkt sedan förra året och lite till är att tillåta sig att bli barn på nytt. Fördelen är dock att man nu klarar alla längd- och åldersgränser och inte behöver riskera att stå 45 minuter i kö för att bli bortsorterad vid biljettvisiteringen för att man är för liten. Vi hade blandat väder igår men undkom det mesta regnet genom att vara inomhus vid rätt tillfällen, och vi hann med allt vi ville innan vi började frysa och gav oss av till hotell Onyxen. Bäst under dagen var förstås Helix, en fullkomligt fantastisk berg- och dalbana som gav mersmak och att vi hade Expresspass till Kanonen, Balder och nämnda Helix. På det viset undkom vi de längsta köerna. Vi hann dessutom åka FlumeRide innan den av okänd anledning stängdes av för dagen. En speciell eloge till parken vill vi ge för den helvegetariska restaurangen som serverade underbart god lunchbuffé. Den var också en höjdare bland all snabbmat och alla kött-fisk-fågelmenyer! Sämst var vår egen planering som gjorde att vi åkte Lisebergsbanan efter Helix. Jag menar, lite kan man kanske tänka själv så att inte upplevelserna förminskas i onödan... Ett tips till alla: Spara Helix till slutet. Inget blir liksom värt nåt efter den...

Och nu, främst för att jag vill eftersom det ligger mig varmt om hjärtat, men också för att balansera denna något ytliga och alltför glättiga beskrivning av helgen, så måste jag nog reflektera även över något annat. Jag har nämligen fått förmågan att kunna tänka två tankar samtidigt. Man kan vara glad och tacksam och samtidigt djupt bekymrad.

Hur som helst, nu när jag sitter på tåget hemåt genom ett regntyngt Småland så är jag tacksam för helgens upplevelser för egen del, men mycket sorgsen över vad som hänt i Limhamn samtidigt som vi hade som roligast. Antidemokratiska krafter utnyttjar de demokratiska rättigheterna för att sprida antidemokratisk smörja, och de får stöd av en polisinsats som av rapporteringen att döma lämnade mycket i övrigt att önska. Jag skulle önska att de demokratiska partierna kunde lämna käbblet för en stund och enas i kampen FÖR demokrati och MOT nazism. Är det för mycket begärt? Är det inte dags nu när den bruna sörjan försvaras av den statliga polismakten? Jag tycker att det är hög tid, och jag tycker att det är en viktig fråga, långt viktigare än att blåsa ballonger och hitta på det ena efter det andra mediakåta utspelet med traditionella överbud som det ändå saknas budgetutrymme till. Men det är sannolikt ett önskemål som har lika stor möjlighet att uppfyllas som ett barns hemliga önskelista som skickas till Tomten.

Nu är jag trött och tåget närmar sig Kalmar. Mörkret har sänkt sig och om någon timme kan jag ligga i min egen sköna säng i vår egen trygga lägenhet och njuta av närhet och värme. Helgens olika känslor tar jag med mig och lägger till i min livs- och erfarenhetsbok. I morgon kommer en ny dag. Då kan nya möjligheter och nya dörrar öppna sig. Jag hoppas på det.

Inga kommentarer: