Ibland kommer dom
dom där stunderna
den där tiden
då man känner
att det måste vara tyst ett tag
så att tankarna kan höras.
Tankarna
som inte har fått tänkas
Känslorna
som inte har fått kännas
Insikterna
som inte har fått inses
trots att man gjort det
för länge sen.
Dom där stunderna
när dom kommer
ska välkomnas
trots att dom gör ont
både i själen
och i hjärtat
men kanske mest
i huvudet.
Huvudet
som ju borde tillåtit mig
att tänka, känna och inse
långt tidigare.
Det gör ont
att se förnekelsen
i all sin tveksamma glans
Förljugenheten
Självbedrägeriet
som de senaste åren
bara har levt
på ett enda näringsämne:
Envisheten
som har fått mig att tro
att detta var den rätta vägen
den sanna vägen
den enda vägen
trots att den gick åt fel håll.
Men nu kom den
en av dom där stunderna
med tystnaden
och frågan mina tankar nu ställer är:
Vad ska jag nu ha
min ständiga följeslagare
Envisheten
till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar