Ibland kan jag ställa mig frågan
om pannan min jämt ska va blå
Det är väl den brinnande lågan
som tvingar mig dit jag ska gå
Jag är kanske inte som andra
Jag vill göra rätt och va hel
och tycker väl att man ska vandra
en väg där man bidrar en del
Men någonting har jag dock funnit
om än med en smärtsam metod
att hjärtat som känt att det brunnit
har skaffat en hel massa mod
Det modet vill jag alltid bära
när Gud nu ny färdväg drar ut
För ett vill jag slippa att lära:
Att lusten och livet tar slut.
Så där känns det... Det är ju inte konstigt att man ibland känner visst släktskap med Lill-Marit Bugge:
Tänk att just jag blev jag
att jag blev jag på en gång.
Det var nog meningen
att just jag
skulle bli jag
ingen annan hade orkat
det är lite slitsamt att vara mig,
men man vänjer sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar