Förtröstan, trygghet...

Tro när dig världen förföljer
Med dig i ugnen het
Vandrar en Gudason härlig
Prövade själ, det vet.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Tro när dig vännerna svika
Tro när blott en står kvar
Jesus, din vän, ska dig följa
Alla, ja alla dar

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Tro under allt som dig möter
Snart du ju hemma är.
Då skall i åskådning bytas
Det som du trodde här.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Lewi Pethrus sångtext från 1913, numera nr 254 (sista stroferna) i den Svenska Psalmboken från 1986. Rubriken är Förtröstan, trygghet.

Tack och lov för en sådan förtröstan! Löftena är eviga, inte som vallöften i allmänhet som räcker över valdagen (vilket har bevisats...). Löftena bär, när annat faller. Löftena står fast, när människors svaghet blir allt tydligare. Och det enda man har kvar är löftena och nåden. Det är minsann inte det sämsta, utan det bästa. TACK!

Vi kanske måste hjälpas åt?

Sekter är något jag genom åren har försökt hålla mig undan, såväl av religiös art som annan. Visst var jag i de sökande tonårsåren i närheten av flera stycken, men jag fastnade aldrig. En gång deltog jag i en enkätundersökning på Kungsgatan i Göteborg. Det var, upptäckte jag så småningom, scientologerna som var ute och missionerade. Sedan fick jag hundratals brev med inbjudningar till kurser och utbildningar som kostade astronomiska summor samt L Ron Hubbards Dianetik att sätta i bokhyllan med beskrivningen av titanerna som skulle styra vår tillvaro. Tröttsamt... och allt detta bara för att jag var dum nog att svara på frågor av typen "Har tomaten en själ?" en varm sommardag dagen efter ett Lisebergsbesök.

Av ren nyfikenhet var jag hösten 1999 på Livets ord i Uppsala. Jag bodde nämligen i Uppsala en termin medan jag gick forskarutbildningen och bestämde mig för att trampa bort till deras kyrkobyggnad för att åtminstone sedan kunna säga att jag har varit där. Det blev EN gång, inget mer. Att sitta i denna masshysteri och höra predikanten prata skit om Olof Palme gjorde mig inte direkt förtjust. Nej, jag har min andliga hemvist någon helt annanstans. Blir någon lycklig där jag inte blir lycklig, so fine, men det får inte gå för långt. Det är DET jag är rädd för. Människor kan hamna i sammanhang där de känner att de blir sedda och därmed känner sig trygga, men i själva verket handlar det om en falsk trygghet där de hamnar i händerna på ledare som utnyttjar deras svagheter och ger utlopp för sitt eget maktbegär. Achtung Achtung!!! som man skulle ha sagt om man kunde prata tyska....

Prästen och den ledande experten på sekter och nyandliga rörelser Karl-Erik Nylund karakteriserar manipulativa och farliga sekter med fyra A: Aggression (intern kritik accepteras inte), Aversion (mot utomstående), Alienation (stänger av samhället utanför) samt Absolut sanning. Man kan roa sig med att applicera dessa karakteristika på de sammanhang (inte bara av religiös natur) där man befinner sig. Blir det bingo? Kanske till och med full pott? Då är det nog dags att dra öronen åt sig och ställa sig frågan om det är riktigt friskt eller om det faktiskt är hög tid att agera för en förändring.

Människan är född med både intellekt, känslor och andliga behov. Man är fullt kapabel att tänka själv och ska inte överlåta makten över det egna livet på andra människor som kan utnyttja ens svagheter för egen vinning, dvs de hjälper en för att själva få mer makt eller andra fördelar. Det där är inte schysst, och det ska bekämpas. Det räcker inte med att prata om respekt, man måste visa den också. Det räcker inte med att prata om kärlek, den ska omsättas i praktisk handling. Det räcker inte med att prata om människors lika värde, man måste leva som man lär. Det räcker inte att svänga sig med ord som demokrati och solidaritet, om de ska ha något värde måste man leva ut dem.

Men det är kanske så svårt att vi måste hjälpas åt, eller hur? Vi människor behöver varann. Det är ju därför vi finns till, vi små människor som är precis lika små och precis lika stora allihop. Glöm aldrig det.

Marias återkomst

Jag var i Uppsala helgen som gick. Jag fick, som många vet, hoppa in som vigselorganist på mycket kort varsel (tisdags kväll) men jag är glad att jag gjorde det. NU alltså. Det är klart att man ställer upp när ens lille Snoddas behöver hjälp ;-) Men att spela Bach på en piporgel man aldrig har sett när Bach inte är ens normala cup of tea, det skapar ångest. SVÅR ångest. Det FÅR helt enkelt inte bli fel på en vigsel.... och det GICK bra. Tack gode Gud! Så här efteråt har jag vuxit ett par centimeter. På längden och i självförtroende ;-) Tack Bertil Hammerth som lärde mig jazzens harmonilära once upon a time. Tack vare Dig hade jag NÅT att bygga på.

Igår innan vi åkte hemåt igen var vi i Uppsala Domkyrka. Vid en guidad visning fick vi lära oss en hel massa om kyrkans historia. Det var riktigt intressant. Det som dock etsade sig fast allra mest var den här lilla kvinnan.

Konstverket heter Marias återkomst och är skapat av professorn vid Konstfack Anders Widoff 2005. Hon är en liten kvinna som med sina undrande ögon tittar in i koret där Gustav Vasa ligger begravd. Gustav Vasa gjorde Sverige protestantiskt, och som en markering gentemot den katolska kyrkan och dess helgondyrkan bestämde han sig för att låta sig bli begravd i den fd katolska storkatedralen i Uppsala på just det ställe som tidigare var helgat åt den heliga Maria. Man kan förstå att det var en markering som hette duga. Nu står hon där, från år 2005 mer än 2000 år efter hon födde sin son Jesus, och tittar stillsamt in i koret och undrar vem som har tagit hennes plats.

Vi låter Maria med det tydligt arabiska utseendet och den enkla klädedräkten bli en symbol för världens kvinnor. Vi står likadant, utanför maktens boningar och undrar vem som har tagit vår rättmätiga plats och vårt beskärda utrymme. Vem har förvisat oss från inflytande? Vem vill oss illa? Vi, som är Guds avbild precis som männen, har långt ifrån tillgång till halva friheten, halva makten och halva jorden. Vi är förvisade, och vi har en lång kamp att utkämpa innan vi får tillgång till det vi har rätt till. Första steget kan vara att vi fattar, precis som Maria på bilden ovan, att någon hindrar oss. När vi har fattat det börjar kampen.

Och det är en kamp som står på rättfärdig grund, mot förtryck, orättvisa och maktbegär. Det kan ni lita på!

Dagen efter....

Så var de unga tu lyckligt förenade efter en vigsel i Lötenkyrkan full av spontana applåder och glada tillrop. Till och med ingångsmusiken funkade bra (men Bach lekte förmodligen karusellen i graven under min tolkning av Jesus bleibet meine Freude), även om jag tycker att det var en nyckfull orgel som betedde sig en aninga självsvåldigt ;) En internationell dag med svenska, engelska och tyska inslag i salig blandning (och med en viss grad av språkförbistring, åtminstone för min del) tog ut sin rätt framemot kvällen och man blev rätt slut i huvudet. Hur som helst, jag önskar Mattias och Berit all lycka och Guds rika välsignelse :)

När bröllopsfesten igår började lida mot sitt slut nåddes jag av nyheterna från dagens andra stora evenemang. Tänk vad konstigt människor kan rösta! Trots höga ambitioner och god vilja så blir det ändå pannkaka och härdsmälta till slut. Nej, man kan inte säga att folk röstar fel, men visst kan man tycka att det mänskliga beteendet är en smula märkligt ibland när originalitet och kvalitet nedprioriteras till förmån för yta och glättighet... Men som sann demokrat får man helt enkelt acceptera resultatet men absolut inte bita ihop, för nu är det snarare tvärtom som gäller till nästa år :)

Vi kan bättre, väldigt mycket bättre! En nation som fött stora artister och musikskapare har betydligt mer att ge än den lättsmälta "You".

Internationella kvinnodagen 2013: Anta utmaningen för kvinnors rättigheter!

(Debattartikel införd i Barometern 8 mars 2013)

Som kvinnor utsätts vi för orättvisor så gott som dagligen från den dagen vi föds. Flickebarn och gossebarn behandlas olika, båda fostras in i stereotypt beteende, men flickornas värld är mindre och handlingsalternativen färre. Åren går, och när det är dags att välja studieväg till gymnasiet ser vi samma mönster som så många år tidigare. Kvinnors val leder till arbeten med dåliga arbetsvillkor, låg tjänstgöringsgrad och låga löner. De unga männen väljer på ett vidare fält, och utsikterna att få ett välbetalt jobb är större. Kanske är det något som kvinnor helt enkelt ”får ta” eftersom de väljer fel?

En annan sak som vi kvinnor tydligen måste lära oss ”att ta” är näthatet. En kvinna måste nämligen förbereda sig på att anledningen till att hon anser att det är kompetens och inte kön som ska spela roll vid värdering av meriter är att hon har fått för lite av ett visst manligt organ i sig. Orsaken är förstås att hon är dum i huvudet, ful, för tjock/för mager samt motbjudande i största allmänhet. Egentligen borde hon ha blivit slagen och våldtagen med batong på offentlig plats, så urbota dumt är det att anse att kvinnor och män har samma värde och bör värderas lika.

Vårt patriarkala samhälle diskriminerar kvinnor systematiskt och gör det tillåtet att beskära kvinnors livsutrymme, att kränka kvinnor som uttrycker sin mening och att skrämma kvinnor till tystnad. Det är INTE rimligt att vi ska behöva lära oss att ”ta” förolämpningar och kränkningar eller att mäns egna tillkortakommanden ska beröva kvinnor den mänskliga rätten till det egna känslolivet. Vi ska inte behöva bli känslokalla maskiner för att vi hävdar att vi som kvinnor har rätt till en åsikt.

Idag är det den internationella kvinnodagen. Kvinnor misshandlas, blir slagna och kränks på nätet av män. Kvinnor väljer traditionellt kvinnliga yrken med låg lön och dåliga utvecklingsmöjligheter. Fortfarande. Och kvinnor får höra att de ska hantera det på egen hand, stänga av ögon och öron och skapa sig sina egna liv.

Men det här är inget individuellt problem, vilket tidens anda gärna vill få oss att tro. Det handlar inte heller om att kvinnor är offer. Istället är det hög tid att göra något åt den sneda maktbalansen i vårt samhälle vilken i sig tillåter att kvinnors möjligheter beskärs.Vi måste våga se sanningen i vitögat: Rättvisa mellan män och kvinnor uppnås inte genom städhjälp, hen-ordet och RUT-avdrag, den uppnås genom att vi river ner mossiga strukturer och ersätter dem med det självklara att kvinnor och män har lika rätt och värde i livet.

Politiken måste ta sitt ansvar. Här ska en samhällskritisk analys ta sitt avstamp, tillsammans med en politisk ambition att faktiskt göra skillnad på alla nivåer. Vi accepterar inte att våra döttrar och dotterdöttrar har sämre möjligheter än våra pojksläktingar. Vi i Vänsterpartiet är den kraft som vågar anta utmaningen. Hur länge ska vi behöva vara ensamma om det?

Birgitta Axelsson Edström och Mariann Karlsson

Kvinnopolitiskt ansvariga i Vänsterpartiet Kalmar län

Befria kungahuset!

Så var då kungaparets besök i stan över. Jag märkte faktiskt inte så mycket av det hela, men det var tydligen många som hade mött upp för att få en skymt av de kongeliga tu. Hoppas de blev nöjda, och hoppas att Kalmar och Kalmar län bjöd på lärorika studiebesök :-)

Monarkin är dock förlegad som statsskick. Jag tycker att det är en aning pinsamt att vi inte har kunnat frigöra oss från den här gamla kvarlevan från svunna dagar. Varför ska det vara så svårt att befria folk från ärftliga ämbeten? De har ju INGEN frihet alls. Från den dagen de föds, se bara på lilla Estelle, så har de blickarna på sig. Man ska sticka samma kofta som hon har och tova samma mössa, och som om inte sådana ytligheter räcker så ska man tvinga henne till en framtid som hon inte själv kan välja bort samt förlöjliga hennes föräldrars självklara rätt att bestämma vilka namn hon ska få. Jag blir så trött....

Istället för att stå och vifta med svenska flaggor på Stortorget borde vi befria kungen. Se till att han får den frihet han aldrig har fått åtnjuta, den som en vanlig medborgare har som kan välja när han vill åka nånstans och vart. När han inte har fått välja liv under sina yrkesverksamma år borde han i alla fall få råda över sin tid nu när han är ålderspensionär. Jag utgår från att både Carl Gustaf och Silvia är trevliga personer i sig. Jag har inget emot dem. Jag känner dem ju inte ens och kan inte uttala mig. De, liksom alla vi andra, har ju sina hemligheter i garderoberna, och tur är väl det. Kaffeflickor och föräldrars förehavanden har valsat runt under den senaste tiden. Problemet är ju inte hemligheterna i sig, utan att vi som undersåtar har rätt att få veta om dem just för att kungen och drottningen ska representera oss i tusen och miljoner sorters sammanhang. Och vi kan ju inte välja några andra, trots att det är vi som betalar kalaset.

Nej, befria kungahuset! De borde få känna på hur det är att ha sex timmars arbetsdag och rätt att träffa kompisar på AW över ett glas vin eller en öl när fredagens arbetsdag är slut. Det är ju nämligen så att om vi inför en arbetstidsförkortning så räcker jobben till fler, och då kan vi bekämpa arbetslösheten dessutom. Då behöver inte ens kungafamiljen, eller någon annan heller, bli arbetslös. Bra, va? ;-)

Back to work

Så där ja. Då har även vi i Vänsterpartiet fattat ett beslut, inte utan stundtals ganska hård debatt. Vi stannar kvar i majoritetssamarbete i Kalmar kommun, numera som ett av tre partier istället för ett av två. Vi har bedömt att det är det bästa sättet för att driva vänsteropinion och vänsterpolitik under rådande förhållanden.

Mitt mål med det politiska arbetet är exakt detsamma som tidigare, nämligen mer rättvisa, mer mänsklighet och mer feminism samt mindre arrogans, mindre maktbegär och mindre taktiserande. Att Centerpartiet numera kommer att ingå i majoriteten ändrar inte min inställning ens en promille. Jag är vänster. Mitt parti är vänster, och så kommer det att förbli. Vi har inte ändrat position.

Nu börjar dock en ny period under nya förutsättningar. Det kan vi inte blunda för. Utmaningarna som kommer att möta oss blir troligen både många och svåra, men inte oöverstigliga om vi jobbar hårt. Det handlar som vanligt om att ha en tydlig kompass och en övertygad vilja om att nå målen om rättvisa, mänsklighet och feminism.

So, back to work! Business as usual, eller åtminstone nästan.

Vi lämnar inte WO

Idag har Jonny Brändewall en slutreplik på en debatt som han själv initierade efter kommunfullmäktige i januari. Du kan läsa repliken här. Vi har svarat en gång tidigare (läs här), och nu kan man alltså inte bemöta argumentationen i tidningen mer. Slutrepliken är ju lagd. I och för sig kan jag förstå tidningen. Vissa debatter kan ju pågå i evighet annars.

Det är dock en aning frustrerande. Först säger han att vi inte ska bemöta honom som folkpartist. Det gör vi ju inte heller. Vi har bemött hans stöd till Folkpartiet. Han berömde ju Folkpartiets agerande, och det måste man få kommentera på samma sätt som om han hade valt att namnge något annat part, eller hur? Att han har ett förflutet i både FP och andra partier är ju ett faktum, men inget vi har med att göra.

Sedan kommer då den obegripliga tankevolten. Eftersom VI är de enda som håller fast vid den upphandlingspolicy och den uppförandekod som alla var överens om och faktiskt röstar NEJ till att skriva avtal med Ryanair så ska vi hållas ansvariga för att avtalet ändå skrivs. Man undrar ju hur det står till ibland. En förklaring är väl förstås att nämnde Jonny aldrig har suttit i majoritetskoalition och inte har en aning om hur det går till när man förhandlar och när det i en specifik fråga till slut inte går att hålla en gemensam linje. Att samtliga andra partier sviker sina tidigare ställningstaganden kan väl ändå inte vara Vänsterpartiets fel??? Och det faktum att S, som vi ju sitter i majoritetssamarbete med, väljer att gå emot kollektivavtal och schyssta villkor kan vi i Vänsterpartiet inte på något sätt ställas till svars för. Varje parti får nämligen bestämma sina egna ställningstaganden och försvara dem.

Vi försvarar vårt ställningstagande. Vi står fast vid vår vilja att skapa goda arbetsvillkor. Vi kan beklaga att vi är de enda som står fast och inte rycks med i en allmän "allt som är bra för Kalmar i det korta perspektivet är nog bra på lång sikt också bara man inte tänker så långt"-anda. Och vi kommer att göra Jonny besviken flera gånger: Vi tänker nämligen inte lämna WO i en match där vi vet att vi har rätten på vår sida.

Genomskådad

Här är texten till en alldeles underbar låt av Ingemar Olsson. Läs och ta in. "Du är avslöjad, men benådad, du kan få glömma alla krav.... helt enkelt genomskådad" men så otroligt älskad för den du är. När kraven, kanske från andra men ändå främst från en själv, blir tunga så brukar jag tänka på den här texten. Den hjälper mig. Kanske hjälper den även någon annan? Och det är DU som bestämmer, ingen annan.


Välkommen ner på jorden
Du är gjord för att leva här
Har du inte fått mer än nog än
Av din egen privata värld?
Du kan få lämna dina luftslott
Som bara är en illusion
Du är helt enkelt genomskådad
Du kan få byta position
Vara dej själv igen

Du slipper att vara stjärna
Sväva ensam i det blå
Om du vill det än så gärna
Där blir du aldrig nöjd ändå
Det finns en plats där du hör hemma
Där du får vara den du är
Du är helt enkelt genomskådad
Men lika välkommen för det
Välkommen hem igen

Välkommen hem till dej själv igen
Där du hör hemma
Samtidigt kan ingen tvinga dej
Du får bestämma

Rollerna du har spelat
Hur tror du dom har slagit ut?
En som vet vad du har velat
Är den som dömer dej till slut
Du är avslöjad, men benådad
Du kan få glömma alla krav
Du är helt enkelt genomskådad
Får väldigt gärna slappna av
Vara dej själv igen

Välkommen ut ur maskeringen
Utan att skämmas
Välkommen ur isoleringen
Äntligen hemma
Samtidigt kan ingen tvinga dej
Du får bestämma
Välkommen hem till dej själv igen
Där du hör hemma

© little beat music 

Lösa lördagstankar

Jag har en skön helg just nu:) Jag lyckades sova hela natten utan hjälp av hostdämpande medicin, för första gången på en vecka, och det blir en annan kvalitet på den sömnen. Hostan har nästan försvunnit och livsandarna har återvänt, till och med så mycket att jag tog mig samman och dammsög hela lägenheten i förmiddags! Liiite duktigt var det i varje fall....

Veckan har annars varit omväxlande. Något jag definitivt har funderat på är hur panelsamtalet som jag deltog i på kvällen den 13 februari hade gestaltat sig med andra medverkande. Det framstår nämligen ganska tydligt att sanningsbegreppet ges olika innebörd av olika människor, inte minst efter den här veckan. Kanske ska man liksom i andra sammanhang vara glad för mångfalden och för att vi är olika vi människor, men när det gäller grundläggande förhållningssätt och värderingar så kan det ställa till problem om man inte utgår från samma grundinställning. Det selektiva lyssnandet är ett exempel på ett sådant problem, och driften att alltid framhålla sin egen förträfflighet hellre än besvara frågor ärligt är ett annat. Hujedamej.

Men det där ska jag inte lägga mer tid på. Det gagnar ingen. Nu ser vi framåt och planerar för positiva förändringar som den här världen behöver istället för gamla surdegar som luktar illa. Det finns mängder av uppgifter att utföra, och medan man funderar på det kan man kolla på längdskid-VM. Det är avkopplande och förutsägbart. Norge tar fem medaljer av sex möjliga.... Tja, man kan väl inte säga annat än Grattis, men lite trist är det ju, så man sänker ambitionsnivån lite och nöjer sig med att Northug INTE vinner. Då har man i alla fall en chans att få rätt, även om den är hysteriskt liten. Lite surt är det ju att tänka på att hade vi skött korten annorlunda 1905 så hade medaljerna varit våra också....

Kanske ska vi driva en sammanslagning inför valet? I dessa tider av diskussioner kring kommun- och länssammanslagningar kan det ju ses som ren logik... Och så får vi både guld och olja ;) Men vad får Norge? Ja, det tål att funderas på. Army of lovers och Björn Ranelid kanske inte räcker i gengäld ;)

Eller hur?

Jag undrar om inte

• demokrati
• öppenhet
• respekt
• mångfald
• insikt
• hänsyn
• samarbete
• generositet
• solidaritet
• empati
• välvilja
• samsyn
• ideologi
• plus lite mer demokrati och öppenhet...

är, var och en för sig och alla tillsammans, mycket viktiga ingredienser i och förutsättningar för det politiska arbetet..... Håller ni med mig?

Klokt val?

Jag är tillbaka i jobbselen efter en vecka hemmavid. Ja, riktigt fri från jobb är man ju inte ändå, men jag undvek att gå ut med undantag av de tillfällen då jag var tvungen att gå ut, dvs ett kvällsmöte och ett panelsamtal. Det var kanske inte helt smart att inte göra sig fri när man inte är frisk, men allt styr man ju inte över. Världen pågår fortfarande och tar inte hänsyn till mina behov. Och varför skulle den det?

Nåja, hostan har jag kvar. Den ger sig inte tyvärr, och sångrösten har sprungit och gömt sig i ren förskräckelse. Ändå lyckades min härliga kör Vox Communis ljuda riktigt vackert idag. Man kanske skulle låta bli att sjunga i fortsättningen? ;) Ett ostämt piano kan ju räcka, man behöver ju inte plågas med en körledares broken voice också..... fast jag har svårt att hålla tyst. Fråga maken, han brukar påpeka det....

OK, den pågående matchen på TV ger ju inte upphov till några glädjetjut precis. Underläge för ett uselt Arsenal mot ett välorganiserat Bayern München med 2-0 ger inga höga poäng på jubelskalan. Jag tror jag ger upp och väljer det kloka alternativet denna snöiga kväll: Sängen. Jag lägger mig med kvällens medicindos i strupen och "Uti vår hage" klingande i öronen.... eller varför inte "Vilken värld det ska bli" där man kan drömma sig fram till den dag då varje man och kvinna är fri och då hatet och våldet övervunnits av kärlek. Då tror jag faktiskt inte att jag hostar heller. God natt!

"Om sanningen"

Igår kväll medverkade jag, trots hosta och elände, på ett panelsamtal i Adventkyrkan i Kalmar på temat "Sanningen". Det var en trevlig kväll, trots att den avslutades med en av de mest plumpa kommentarer jag har hört under min politiska gärning. Sådant måste man kunna skaka av sig. Samtalet var både lärorikt och utvecklande, och även ovanligt eftersom det är otroligt sällsynt att vi (kommunpolitiker i varje fall) dyker ner i filosofiska, moraliska och etiska spörsmål. Det är också ovanligt att vi är så eniga som vi var igår, från KD, FP, C och V. Sanningen står högt i kurs hos oss alla, hos oss fyra tjejer som representerade partierna liksom hos kyrkans manlige pastor. Kvällen inleddes med att vi höll varsin inledning. Här är min, för den som är nyfiken och vill läsa:

”Min sanning” är titeln på en programserie som går på TV just nu. Jag har inte sett den förut, men i söndags när jag låg sjuk hemma i TV-soffan så halkade jag in på ett avsnitt. Gästen var förre ärkebiskopen KG Hammar. Det är svårt att inte älska den mannen! Han fick frågan om kyrkan ska vara politisk. Klok som han är så konstaterade han att kyrkan per definition ÄR politisk, dock inte partipolitisk. Den kristna övertygelsen leder förstås till politiska ställningstaganden, ibland kontroversiella till sin art, ibland inte. Det måste självklart vara så att vi människor som har en kristen tro som är sann kommer att påverkas av den i vardagen, i alla sammanhang där vi verkar. Något annat skulle vara fullständigt absurt. Men att utifrån ett sådant faktum komma och säga att Gud är medlem i ett av våra politiska partier, det blir ju bara löjligt. Gud är större än så. Dessutom är han sanningen själv, och dit når vi inte fram, inte ens Vänsterpartiet ;-)

En av frågorna på den poster som gick ut som reklam inför den här kvällen var: ”Är de kyrkliga mer sanningsbenägna än politiker? ” Den skapar lite problem tycker jag…. De här kategorierna är ju inte varandra uteslutande. Det är ju inte tvunget att vara antingen eller. I min hemförsamling finns det gott om politiskt aktiva människor. Det är inte bara jag, även om jag nog måste erkänna att jag är den enda som är aktiv inom mitt parti. Där finns flest kristdemokrater förstås, men även andra, och jag tror att såväl kyrkliga som politiker i det stora hela är som folk är mest. Det är nog ingen större skillnad. Det SKA vara ett tvärsnitt av befolkningen. Att det tisslas och tasslas, det gör det i alla miljöer, inte minst i miljöer som i någon mening kan anses vara ”slutna”. Skandaler i politik och skandaler i kyrkor, såna har vi hört talas om, många gånger.

En av de första tankarna jag annars får när jag hör ordet sanning är när Pontius Pilatus ställde den frågan när Jesus skulle dömas. ”Vad är sanning?” Vad var sant om denna man? Hade han gjort sig skyldig till något som motiverade dödsstraff, och i så fall, i relation till vad? Även om han inte hade begått något brottsligt i världslig betydelse, så kunde man ju tänka sig att han hade utmanat samhället så mycket med sina idéer att han kunde vara ett farligt hot. Det var det dilemmat Pilatus ställdes inför. Sanningen kunde för Pilatus alltså vara flera olika saker. Han löste inte dilemmat. Han tvådde istället sina händer.

Och så gör vi människor också. Vi tvår våra händer och tror att det är en lösning. Vi tvår våra händer och säger att det inte är vår sak att avgöra. Vi tvår våra händer och skyller på någon annan, och hur rena är händerna då?

Politiken är ibland ett ganska smutsigt spel. Det ska vi inte sticka under stol med. Vi ser inte alltid skogen för träden. Det utformas taktiker och strategier, inte för att nå politiska och ideologiska mål, utan för att misskreditera andra eller hinna ett steg före. Kanske är det till och med så att själva målet är att rasera och söndra istället för att bygga upp och utveckla. När man hamnar där, för jag tror efter så många år i politikens tjänst att detta är något som vi alla hamnar i, kanske inte jämt eller ens varje månad, men NÄR vi gör det DÅ är det dags att stanna upp och ta sig en titt i spegeln och fråga sig om man står ut med den man ser där.

Ett uttryck jag INTE gillar är ”OM JAG SKA VARA ÄRLIG”. Jag försöker att inte använda det. Själva förutsättningen för ens eget agerande är väl att man ÄR ärlig i det man gör? Om man måste använda uttrycket i parti och minut så betyder väl det att man är alldeles FÖR van vid att INTE vara ärlig? Eller att det vanligaste är att man inte säger HELA sanningen?

Det där med sanning och politiker och allmänhet…. JO, man har rätt att som allmänhet förvänta sig att folkvalda håller sig till sanningen. Sedan kan man naturligtvis i speciella fall tänka sig att det kan finnas anledning att inte säga HELA sanningen på en gång. Det kan då och då dyka upp sådana tillfällen då förhandlingar är inne i känsliga skeden, och då tror jag också att det finns en förståelse för att allt inte kan komma ut med en gång, men det är undantagsfall förstås. Själva vitsen med en öppen demokrati, med FOLKSTYRE, är ju att processerna ska vara öppna och tillåta insyn på alla nivåer. Det är ju bland annat därför vi har öppna nämndsmöten i så hög utsträckning, men antalet åhörare är försvinnande litet. DET borde vi fundera på anledningen till.

Men åter till frågan: Vad är sanning? Finns det olika sanningar? Om ja, vem har rätt att bedöma VILKEN av dem som är mer sanning än de andra? Och VEM avgör vem som har den rätten? Är det alltid så att den som är störst och starkast har mest rätt och har mest sanning?

Nej, så klart att det inte är, men vi upplever det nog ofta så. Makten har automatiskt rätt, eller är det så att makten har rätten att avgöra vad som är sant? Makten tar sig nog den rätten ganska ofta och den som vågar utmana gör det med en ganska hög risk som insats. Det lär man sig ganska snabbt, men det bör inte hindra en från att göra det i alla fall. Det handlar om att vara sann mot sig själv och mot sitt uppdrag, i politiken som i alla andra sammanhang.

Sanning handlar i hög grad också om att vara i harmoni med sig själv, med sin egen vilja. Jag tror att vi människor vänjer oss alltför mycket vid att inte lyssna på den där magkänslan vi har, den där känslan som egentligen talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel. Vi litar inte riktigt på den, utan relaterar hellre till annat och riskerar att hamna fel. Där bör vi sträva efter att lära känna oss själva lite mer, och att lita på oss själva. Vi VET många gånger vad som är rätt och fel, det talar samvetet om för oss både i förväg och framförallt efteråt, och vi bör handla därefter. En god tankefråga som ytterligare kan vara oss till hjälp är ”What would Jesus do?”. Den ger oss möjlighet till ett hållbart ställningstagande. Det gör oss inte till vandrande sanningar, men det kan hjälpa oss att tänka och handla lite mer i linje med vad som är rätt, sant och riktigt.

Och DET, mina vänner här, det gäller oss alla, oavsett om vi är politiker eller troende eller både och eller ingetdera. Det är nåt som gäller oss alla människor i ett samhälle där vi är beroende av varandra och ska leva sida vid sida i hänsyn och respekt. Där kan man inte två sina händer, utan vi delar ansvaret, allihop, även för sanningen.

TACK!

Sjuka funderingar?

Är fortfarande sjuk. Har fortfarande tråkigt och hade velat vara någon annanstans. Världen är full av orättvisor, och dem kan man ju inte påverka när man ligger hemma och förflyttar sig på sin höjd mellan sängen och TV-soffan. Silvermedaljer i nationstävlingen var ju kul att se i och för sig, men det finns viktigare saker att utföra än att bevittna det.

Jag funderar väldigt mycket på demokratin och dess arbetsformer, på hur vi behandlar varandra och på vilket ansvar vi enkla människor har för samhällets utveckling. Det spelar nämligen roll i det stora hur vi gör i det lilla. En klok person från mitt eget parti skrev idag på Facebook att det i sanning finns två typer av människor, hjälpare och stjälpare. När man tänker efter så är det så himla sant. Vilken kategori vill vi tillhöra? Vilken kategori tillhör vi? Vågar vi ens ställa oss den frågan eller bemöter vi våra medmänniskor som konkurrenter, hot och fiender när vi i själva verket arbetar mot samma mål?

Mycket händer i våra liv. Mycket kan förändra vårt sätt att tänka och agera, och det allra mesta kan nog kategoriseras som positiv utveckling och lärande. Dock gäller det inte alltid. Man påverkas av sin omgivning, och det är inte alltid i rätt riktning. Man bör nog vara vaken för det och ställa sig framför spegeln i badrummet på kvällen och ställa sig frågan om man gillar den figur vars ögon man tittar in i. Känner man igen sig? Är det fortfarande samma drivkrafter som gäller, eller har livet skiftat fokus? Använder man härskartekniker bara för att rädda sitt eget skinn? Vågar man ta en ärlig diskussion utan att springa och gömma sig bakom andras byxben? Eller undviker man frågor helt?

Just nu ser jag hur LO vill stänga kvinnor ute från att påverka frågor som rör deras boende i Stockholms skärgård. Anna Johansson Visborgs vision om att erbjuda kvinnor med sämre ekonomi stugor i skärgården för att på det viset höja livskvaliteten lever farligt när andra intressen bedöms viktigare. Det är en sån fråga som ger upphov till ovanstående funderingar. Ingen av de manliga höjdarna vill ens kommentera. Typiskt. Är de hjälpare eller stjälpare?

Jag hoppas de tittar sig i spegeln till kvällen, men kanske är det för mycket begärt.

Nostalgi och "tycka synd om"

Sjuk. Utslagen. Det är trist.

När jag var liten gjorde mamma frukost åt mig, varje dag. Eftersom jag inte åt vad som helst (då heller.... hopplös unge....) så blev det en specialare. Jag fick en kopp vispad nyponsoppa, en smörgås och ett litet duralexglas med ett pressat apelsin. Det var inte direkt ovanligt att jag stoppade mackan i väskan och åt den på vägen till skolan eller precis före första lektionen. Morgontrött har jag ju alltid varit, så det gäller att rationalisera.

Nu har jag levt på nyponsoppa ett par dagar. Bonusdottern kom nämligen och försåg oss med näring igår när jag var däckad av förkylning och goe liberalen hade magsjuka. TACK Sofie! Och så idag, när min äkta hälft bestämde sig för att gå ut i det vackra vädret och handla lite, så kom han med med en flaska pressad apelsin, "tre och en halv apelsin rakt ner i flaskan". Så underbart gott det var! Och vilken nostalgikick :-) Och att han sedan bjöd på pulvermos till middag blir ytterligare grädde på moset ( ha ha...). Det var nämligen min ständiga meny på lördagsmyset (fast så hette det inte på den tiden). Pulvermos, gurka och tomater och kanske korv om mamma hade tur. Om pappa försökte dekorera moset med korven lite mer konstnärligt så gick den lättare ner...

Det är mysigt med nostalgi, men det är inte mysigt att ha så ont i halsen att man inte kan svälja. Men det går väl över. Speciellt snabbt går det nog över om man tycker lite synd om sig själv, så jag testar det ett tag till.

Näthatet

Så har man då varit i radion och diskuterat näthatet mot kvinnor. Det var inte i direktsändning, så vi får väl se vad det blir av det till slut. Jag kommer inte att kunna lyssna när det sänds heller, så andra får väl bedöma resultatet. Det är hur som helst en väldigt viktig fråga.

Vi ska ALDRIG acceptera näthatet. Hat, elakhet och dumhet har alltid funnits, men nu finns otroliga möjligheter att sprida skiten hur långt som helst. Det drabbar människor hårt, och speciellt tänker jag på unga tjejer som angrips utan några som helst begränsningar. Det kan förstöra deras liv att bli utpekade som horor, beskrivas som anskrämligt fula eller att höra att de en mörk kväll ska våldtas, styckas i småbitar och stekas i smör. Det är helt enkelt FÖR vidrigt. Kvinnor är villebråd i nätvärlden. Också.

Jag är blond och därmed dum i huvudet. Det har jag fått höra. Jag har också fått höra att jag inte har fått nog av en viss manlig kroppsdel på ett visst ställe och att det är därför jag är feminist. Vänsterfeminister, sådana som jag, borde dessutom våldtas och dränkas i vatten. Det är kränkande. Det är frustrerande att konfronteras med sådan dumhet när man själv är seriös. Det hjälper liksom inte att tänka, vilket i och för sig är sant, att den som uttrycker sig så illa är frustrerad, bitter och i allmänt dåligt skick själv. Det hjälper inte heller att tänka att dumheten talar på grund av att den känner sig hotad och att man själv står över sånt. Det tär på en i alla fall, även på mig trots att jag är luttrad vid det här laget. Det tär på en varenda gång, men det som tär allra mest är förstås när människor som man känner kränker medvetet för att skada. Det sker tyvärr inte enbart på nätet ens.

Vi kan inte lagstifta bort dumhet, elakhet och hat, men vi måste se till att det ska vara vars och ens rättighet att slippa känna sig hotade och förtalade. Det begränsar ju livsrummet. Unga tjejer är speciellt i skottlinjen, och jag hoppas att vi framöver ska se det som en mänsklig rättighet, även för tjejer och kvinnor, att få vara i fred på nätet OCH i verkligheten. INGET av det fungerar ju idag, tyvärr. Vi ser tecken på det dagligen.

Det gör mig ledsen, men inte uppgiven. Samhället är allas, och att frågan uppmärksammas är ett steg på vägen. Nätet erbjuder oerhörda positiva möjligheter. Dem måste vi ta vara på och utveckla. Tyvärr finns det negativa baksidor också. Jag hoppas att mänskligheten ska vara så mogen en dag att den förstår hur dessa ska undvikas. Utan det hoppet kan man ju lika gärna dra nåt gammalt över sig och somna in. Där är dock inte jag, inte än.

"En ton från himmelen"

Så har man då bytt ett par ord med  några världsmästare :-) Fast det visste varken jag eller de om då, det ryska bandylandslaget i torsdags kväll när jag nästan överföll dem på Avenyn efter förlustmatchen mot Sverige på Heden ;-)

Istället för att se klart på bandyfinalen igår så spelade jag tillsammans med Anna-Carin, Mikael och Johannes i Västerportkyrkan. Det blev en riktigt fin stund, vilket i och för sig alltid brukar vara fallet när man är där. Det är rofyllt och ger möjlighet till stillhet på ett alldeles speciellt vis. Det är många gånger jag har spelat i olika kyrkor och varit uppstirrad och har haft svårt att koncentrera mig på annat än det jag själv ska göra. Igår var det inte så. Det blev en harmonisk helhet, och en stund där man både kunde ge ut och få in.

Predikan handlade om ljus och förväntan, det som Kyndelsmässodagen brukar handla om. Pastor Oscar visade en bild som talade speciellt till mig. Det var ett fotografi av en tom sal, man kan tänka sig att det var ett tomt kyrkorum, och mitt i rummet svävade ett moln. En tolkning kan vara "När alla har gått så är Gud ändå kvar". En annan tanke kom till mig: "Gud är i sin kyrka, men utan ljuset som kommer in från sidofönstren skulle ingen se henne/honom"

Ofta upplever jag att vi kristna har det lugnt och skönt inne i våra kyrkor. Där får vi ro och stillhet, lärdom, närhet, extas, rungande lovsång och psalmsång som lyfter mot taket, kärleksfull förbön och glada budskap. Det är inget fel i det. Det behöver vi, men det ska inte stanna därvid. Vi ska ju leva i världen, men inte av den. Då måste vi gå utanför kyrksalen. Det är i världens ljus som vi kan se Gud. Det är på hur vi älskar varandra som vi kan visa Guds kärlek. Det är genom att vara Guds händer och fötter som vi kan nå dit han/hon vill nå. Det är genom att lyssna in, och inte enbart lita till vår egen bristande förmåga, som vi kan hitta rätt väg att gå.

I världen, men inte AV den. Det finns en vardag också, inte bara helgdagar och kvällar när vi kan njuta av gemenskapen i vår hemförsamling. Vi ska vara vittnen i de miljöer där vi befinner oss, med våra tankar, ord och gärningar, och det är inte alltid vare sig stillsamt eller extatiskt. Det är oftast just bara vardag, med allt vad det innebär, men är det något som vi bör känna så är det förväntan på att något gott ska ske, med eller utan vår aktiva medverkan. Även i vardagen finns nämligen guldkorn, om vi tror att de kan se dem. I kyrkan kan vi hämta bränsle till både denna förväntan och till att orka med det som inte känns som guldkorn utan snarare tvärtom. Gud är ju inte bara i kyrkan, utan överallt, och det är VÅR uppgift att visa på just det sista. Vi kan, om vi vill och lugnar ner oss så mycket att vi hinner lyssna, vara toner från himlen precis där vi befinner oss. Det är både underbart och en rejäl utmaning.

Jag avslutar detta inlägg med en av sångerna vi framförde igår: En ton från himmelen

"Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton."

På hemväg

Nu är vi på väg hem efter ett par riktigt fina dagar i Göteborg. Goe liberalen önskade sig upplevelsen Sverige-Ryssland i bandy-VM, så vi var på Heden och hjälpte till att slå publikrekordet. Utan oss hade det varit två färre på arenan :-) Vi gjorde vad vi kunde för att värma upp stämningen. Vi hejade på varsitt lag och hade olika supporterhalsdukar.... Ja ja, jag ÄR svensk men det betyder också "obotligt solidarisk med dem som har det sämre". Alltså hejade jag på Ryssland med en blå-vit-röd halsduk med texten Россия i vitt.

Liberalen skämdes.... kanske mest medan jag sjöng med i ryska nationalsången, men ni MÅSTE ändå hålla med mig: Den ÄR vackrast av dem alla! Nåja, matchen slutade med svensk seger (7-5) trots att Ryssland tog ledningen med 1-0 nästan direkt och de flesta av de över 5800 i publiken jublade. Det var snyggt att både det ryska och det svenska laget åkte runt och tackade publiken för det fina stödet tyckte jag.

Kvällen avslutades med en liten stund på The Rose and Crown tillsammans med bland andra Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg samt Johan Gry... Nåja, tillsammans och tillsammans, de satte sig vid bordet bredvid. Och så kom hela ryska bandylandslaget och ställde sig utanför så att jag kunde RUSA ut och få några ord med dem. De ni! :-) Tyvärr var damen som jag bad om att ta kort på mig och dem lite väl skakig på handen, så de korten funkar inte alls :-( Men här ovan ser ni en del av grabbarna i varje fall.

En stor del av fredagen vek vi åt besök på Röhsska. Intressant, tänkvärt och upprörande, precis som ett museibesök ska vara. Goe liberalen hängde dock upp sig en aning på ett konstverk och grunnar nog fortfarande på vad liberalismen egentligen gjorde när den gjorde sitt intåg i societeten ;-) Allvarligt, vi måste nog börja fundera över vad vår konsumtionshets leder till, såväl för oss och våra medmänniskor som för Moder Jord. Det är något åtminstone jag kommer att bära med mig i de framtida politiska gärningarna, vilka och var det nu blir. Det beror på.....

Nu ser jag att solen skiner i Borås. Det hör till ovanligheterna. Så gott som alla gånger jag har varit här har det regnat, men det är ju roligt att vädret kan komma med överraskningar och bete sig oförutsägbart. Tänk om det ändå vore vanligare i andra sammanhang också.... Åtminstone NÅN gång skulle det vara kul att INTE veta på förhand VAD som sägs av VEM. Kom ihåg det i morgon, dagen efter första melodifestivalsomgången ;-)

Genom fair play når man längre

Idag skriver en moderat företrädare en slutreplik om valfrihet, se här. Hon gör det efter att ha frontalangripit Socialdemokraterna utan att ha fått ett enda svar från dem. Däremot reagerade vi två vänsterpartister med en förkortad variant av den här och nu väljer hon alltså att avsluta debatten. Lite snöpligt kanske, eller blev argumenten övermäktiga?

Slutklämmen är intressant. Vänsterpartiet riskerar att hamna utanför riksdagsspärren i nästa val. Vad har DET med ett resonemang om valfriheten och vinstintresset i välfärden att göra? Nivån blir så pinsamt låg... Tänk om jag skulle lyfta fram att moderaterna sitter i regeringsställning med TVÅ partier som i var och varannan opinionsundersökning hamnar under fyra procent. Kannibalismen inom alliansen skäms inte direkt för sig, och den stora jätten Glufs-Glufs är ju moderaterna själva. Tänk om jag dessutom skulle påpeka att Moderaterna i Kalmar gärna sätter sig i knät på Socialdemokraterna i både tillväxtgrupp och annat och att den egna partigruppen slits sönder av bittra interna konflikter inför öppen ridå. Man kan också tänka sig att det havererade allianssamarbetet i Kalmar med djupa och kanske irreparabla sprickor skulle kunna vara tacksamt att dissekera.

Men så lågt sänker jag mig inte, inte i en offentlig debatt där man ska hålla sig på en hyfsad nivå och använda politiska och ideologiska argument. Nu handlade det om valfrihet, och tydligen blev den moderata hållningen i den frågan alltför svår att hantera. Om man inte klarar det så bör man nog gå hem och göra hemläxan. Argumentet att man inte ska låta någon annans otillfredsställda behov gå före redan tillfredsställda bemedlades begär efter mer bekvämlighet kanske är för tydligt och avslöjande för högerns verkliga syften?

Det är ingen genomtänkt strategi att genom sandlådemetoder bidra till att spä på det redan utbredda politikerföraktet. Genom fair play, respekt för både allmänhet och politikerkolleger och genom att använda seriösa ideologiska argument når man längre. Det är i varje fall min fasta övertygelse.

"You scratch my back and I'll scratch yours"

Vi känner nog igen uttrycket de flesta av oss. Gör du en sak åt mig så gör jag en annan sak åt dig. Främst handlar det om att göra något som man själv inte klarar, t ex att klia sig på ryggen. Och det kan ju vara skönt i och för sig, men håller det där i alla situationer? Kan det möjligen missbrukas?

Nej, det håller inte i alla situationer. Ja, det kan missbrukas. Vi människor bildar nämligen en helhet, tillsammans, och våra gåvor och förmågor ska vi bruka för att göra världen så mänsklig som möjligt. Då håller det inte att säga "Jag gör dig en tjänst om du gör mig en". Då blir ju tillvaron nån form av absurd byteshandel där en del kan dra ÄNNU större fördelar än de redan har medan andra, som inte har det så väl förspänt, får ännu mindre. Det är långt ifrån det samhälle som vi vill bygga, vi som på allvar har anammat tesen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Karl Marx var rätt klurig ändå, eller hur?

Där finns inte rum för köpslående, där finns visionen om att vi, var och en efter våra förutsättningar, tillsammans bildar ett samhälle som fungerar på riktigt och på lång sikt. Där handlar det inte om att skaffa sig makt, fördelar, fanclubs eller harem utan om att tillsammans uppmuntra varandra att bidra med det man kan. Då kan man kosta på sig att visa uppskattning, för man vet väldigt tydligt att alla har ett bidrag och att alla har något att ge, och det faktum att det finns människor som har begåvningar som inte man själv har är i det läget något att vara tacksam för istället för ett hot som ska bekämpas. Och kan dessa begåvningar komma till sin rätt och i funktion så hjälper de till i samhällsbygget, utan att innehavaren behöver bli kliad på ryggen som tack för hjälpen. Det faller sig nämligen naturligt, och vi som tror på människans inneboende drift att göra gott, vi tror och vet att det fungerar. Om vi inte tror det kan vi ju lika gärna lägga ner och lämna fältet fritt för kapitalismen, vinstjägarna och exploateringshysterin.

Jo, hur ställer jag mig till ryggkliande i det konkreta sammanhanget? Ja, jag erkänner att med mina eksemproblem så kliar det MYCKET på min rygg, och även om goe maken ofta ställer upp och hjälper till så klarar jag det numera riktigt bra på egen hand med den ryggkliare med teleskopskaft som jag fick av goa dottern i julklapp för ett par år sedan. Den har jag ständigt med mig i väskan utifall att behovet uppstår, och faktiskt, just nu så inser jag att den är en riktigt tydlig påminnelse om att jag inte ska se mina medmänniskor som redskap för mina behov utan istället som unika medskapare av det samhälle som vi alla mår bäst av. DET får bli dagens lärdom ;-)

God frukt

Igår delade jag en känsla med en av mina goda vänner. Framåt förmiddagen kom man på att det bästa att göra vore att åka hem, gå och lägga sig och göra en omstart. Nu är det ju inte lika enkelt att lösa trilskningar i verkligheten som i datorvärlden tyvärr, men idag är en annan dag då vi är i Åtvidaberg för att hälsa på svärföräldrarna som behöver lite hjälp :-)

Jag är tacksam för alla vänner jag har, vänner som har empati och förmåga att tänka själva, som kan dela med sig av klokheter vunna ur erfarenheter och som kan det där med att omsätta ideologi och praktik i verklig praktisk handling. Jag vet att inte alla av mina vänner delar tro med mig, men är det något från min andliga övertygelse som jag ser har bäring på mänsklig gemenskap i allmänhet så är det uttrycket "På frukten känner man trädet". Det är nämligen i våra gärningar, i de attityder vi visar och i det sätt vi behandlar våra medmänniskor som det visar sig vilka vi är. Vad hjälper det att säga kärlek om man visar hat? Att prata om solidaritet när man regelmässigt sätter sig själv och sin egen bekvämlighet framför andras? Att hylla demokrati och jämlikhet med arrogans och härskartekniker? Det kan bara bli fel, och det visar att orden inte har någon sann innebörd. "På frukten känner man trädet" som sagt.

Då är det långt bättre att som mina vänner inte vara så noga med vad saker heter eller att prata om dem, men att göra rätt ändå. Äktheten lyser nämligen igenom, som en god, klyftig och saftig apelsin en kall och snöig vinterlördag då man behöver uppiggande C-vitamin som allra mest.

Omöjligt och otroligt? Nää då!

Igår samlades över 80 glada sångare på plats för vårterminens första Vox Communis-övning, och idag ska jag träffa Ninjakompisarna Eva-Britt och Mariann och planera feministiska genidrag. Vissa dygn är "stolpe in och tre poäng" som Cidden skulle ha sagt. Båda aktiviteterna innehåller både glädje och framtidstro, och även om de är väldigt olika och inte har något med varandra att göra mer än att jag är och petar i båda två, så förgyller båda livet, åtminstone för mig!

Och utanför skiner solen på ett vintrigt Kalmar där termometern i morse visade på 10,6 minusgrader. Kanske är det så att det är just när man mår så här bra som man orkar ta itu med alla stolligheter som pågår runt i världen? Det är i varje fall värt att testa! Och på sommaren, när jag mår pyton och inte vill nånting eftersom det är för varmt, för soligt, för kladdigt och för otrevligt i största allmänhet, så tar någon sol- och värmedyrkare stafettpinnen!

Bäva månde tjurighet, patriarkat och kapitalism, för nu laddar vi om! Som vi sjöng för länge sedan i en av mina gamla körer:

"Här kommer vi, dom omöjliga, hand i hand med dom otroliga. 

Vi ska få till det omöjliga så det kan ske, det otroliga!"

För omöjligt på riktigt, det är det inte. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Hoppet som bär mej

Man skriver, man lägger förslag, man argumenterar, man formulerar och förhandlar, man reserverar sig när det inte blir som man vill, man funderar över vägval, man försöker tänka strategiskt.... och man kämpar helt ärligt sig ända in i kaklet. Så ser verkligheten ut när man som vi människor har med viktiga frågor att göra. Då är det skönt att plocka fram följande text av Ingemar Olsson och dra en trudelutt på pianot (även musiken är komponerad av Ingemar Olsson).

Jag har legat i min säng och blundat
tänkt på när jag dör
Tänkt på andra och mej själv och undrat
vad vi lever för
Allt som jag har lagt ner min tid på
- vart har det tagit vägen
Alla ord jag har sagt
och allting som jag har gjort
Är det borta och finns inte mera?
Fick nån människa mod till att leva?
Det är hoppet som bär mej

Vissa människor kan göra mycket
andra bara finns
Vissa lyckas i sitt eget tycke
Vem är störst och minst?
Kanske allting som sker av kärlek
har ett värde som varar
Medan allt annat ytligt märkvärdigt bleknar bort
Ingen mänska har levat förgäves
som av kärlek har gjort vad som krävdes
Det är hoppet som bär mej

När en vacker dag mitt liv är över
och min tid är slut
finns det ingenting som jag behöver
som jag haft förut
Och ju mera den tanken slår mej
desto bättre förstår jag
att en gång har jag ingenting jag kan lita på
utom löftet jag fått utav en
som har dött, men har uppstått igen
Det är hoppet som bär mej

© little beat music

Och så är det ju. Visst är det skönt att sortera ibland så att man mitt i all röra får se det som är vackert och beständigt och viktigt på allvar?

Tvärtom?

Det finns många barn som lever i utsatta lägen. Vi har dem i Sverige, de finns i andra länder, de finns i vår närhet och de finns långt borta. Det handlar om barn som aldrig blir bjudna på det välfärdskalas som många av oss andra unnar oss vid våra middagsbord och i vår vardag. Vi hör gråten mellan raderna i tidningsartiklarna, vi ser behoven och vi känner att samhällets maskor är för glesa. Mest av allt känner vi dock vår egen otillräcklighet att hjälpa till. Och det är kanske där den stora svårigheten faktiskt ligger.

Istället för att göra gott så letas det fel i organisationen hos de verksamheter som faktiskt FÖRSÖKER göra nåt praktiskt för att göra vardagen lite lättare för de människor som är precis likadana som vi och våra barn, men som just nu av olika skäl behöver stöd och hjälp. Istället för att ta det moraliska ansvaret för den överkonsumtion och den egoism som präglar vårt välfärdssamhälle så försöker man skjuta sönder det lilla som ändå görs. Det är ganska skamligt. Nej förresten, det är rejält skamligt. Janne Josefsson och Uppdrag granskning förra veckan ramlade rejält i fällan. PANG vad det smällde!

Vi KAN om vi VILL, men det hjälper inte med skyttegravsgrävande och fattigdomsstämplar. Den pågående debatten just nu är också ganska fruktlös. Barn ÄR per definition rika. Familjer med barn kan INTE per definition vara fattiga. Barn är nämligen den största rikedomen som finns! Att det finns barn som lever i utsatta lägen, som växer upp i en känsla av hopplöshet och att inte räcka till och som inte känner att de tillhör de "riktiga" barnen eftersom de saknas pengar därhemma, det är ett misslyckande som vi måste se till att reda upp. Menar vi allvar med att vi VILL, då KAN vi. Vi kan börja med att sluta tänka i termer av vi och dom.

Så släng prestigen åt sidan och GÖR nåt istället. En förändring i det stora sammanhanget blir inte mindre nödvändig eller mindre sannolik för att vi också gör något i det lilla. Det kanske är precis tvärtom.

Moralisk kompass

Jan Eliasson (S), tidigare utrikesminister, uttryckte ungefär följande om Per Anger i programmet om Raoul  Wallenberg som visades i höstas:

"Han var en man med moralisk kompass. Han valde att handla på grundval av sina värderingar och sina principer. Den typen av människor behöver vi, för vi ställs dagligen inför sådana situationer där vi måste erinra oss hur dessa förebilder har agerat."

Det är kloka ord, uttalade av en klok människa som har snappat det där med ideologi och moral. Vi ser nu hur det blåser rasistvindar över Sverige. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar ett skrämmande högt stöd för en extremhögerpolitik där en del av våra bröder och systrar räknas som oönskade och mindre värda. Vi ser också en utveckling, som i och för sig har pågått länge, där människor i allt högre grad får skylla sig själva för olyckor, sjukdomar och svårigheter. Gemensamt ansvar och demokratiskt styrda försäkringssystem byts mot privata lösningar och skattesänkningar. Tycker vi att det är OK?

Det tycker inte jag. Hela mitt inre skriker "NEJ! Det finns en annan väg!" Hur bör vi då agera? Tja, vi kanske borde lyssna på Jan Eliasson. Han ger en fingervisning.

Välkomna besked från LO

Höga vinstuttag i välfärden har under lång tid varit ett problem som vi i Vänsterpartiet har pekat på. Det är orimligt att skattepengar, som betalas solidariskt av invånarna i syfte att bekosta välfärdsverksamhet som skola, vård och omsorg, ska delas ut i aktieägares privata fickor. Vi kan nu med glädje konstatera att LO i väsentliga delar ansluter sig till samma modell som vi driver. LO uttalar nämligen att vinstdrivande företag inte ska kunna bedriva välfärdsverksamhet. På så vis garanteras att skattemedlen används till just behovsstyrd välfärd.

LO föreslår en rad positiva förändringar jämfört med dagens system. Man säger exempelvis att den så kallade lagen om valfrihetssystem (LOV) avskaffas. Det är ett välkommet besked för oss i Vänsterpartiet som på senare tid har börjat känna oss ganska ensamma på den politiska arenan om att vilja utveckla den gemensamma välfärden. Det senaste lokala exemplet är det LOV-beslut i Omsorgsnämnden i december som vi ensamma reserverade oss emot och som öppnar för vinstuttag i en redan ansträngd sektor.

Däremot öppnar LO upp för undantagsregler för kommunerna när gäller icke-vinstprincipen vilket kan leda till bekymmer. Därmed skulle det fortfarande finnas möjlighet för borgerligt orienterade kommuner att fortsätta betala ut skattepengar till vinster istället för att lägga dem på verksamhet som gynnar kommuninvånare och brukare. Det gynnar företag, men knappast brukare.

Det är ändå i huvudsak välkomna besked som kommer från LO. Vi ser fram emot en gemensam kamp FÖR välfärd värd namnet och MOT det resursslöseri som vinstuttagen i välfärdssektorn innebär. Ju fler vi blir som tar ställning FÖR välfärden, desto bättre är det.

Ge inte upp!

Många drabbas av känslor av hopplöshet då och då. Kanske händer det oss alla? Hur som helst, hösten och vintern kan inbjuda till sådant för många här uppe i vårt land som inte gillar klimatet vi har. Då kan det vara lättare att hamna i apati och tankar som"det spelar ingen roll vad jag gör, det är kallt och otrevligt ändå". Jag är inte sådan. Jag gillar kylan och mår som bäst när temperaturen letar sig ner under nollstrecket, även om kroppen inte gillar det fullt ut. Trasiga nerver gillar inte kyla, men det gör jag!

Hur som helst, det spelar ALLTID roll vad vi gör. Även om många resignerar inför tanken "Det tjänar inget till i alla fall" så måste man inse att man har en betydelse, i det stora och i det lilla. Om man ger upp, vem står då upp för det rätta? Om man tystnar, vem ska då säga de förlösande orden som bara DU kan säga? Vem ska påtala stanken från ruttna argument och ersätta dem med friska som ger en hållbar framtid om inte DU gör det?

Så ge inte upp. Vi behövs! Det vi gör är viktigt, även om det kan kännas tungt ibland. Då får vi söka stöd hos varandra. Det har jag fått lära mig att göra, the hard way, och det är jag innerligt glad för idag. Att däremot ompröva i vilka former och på vilka arenor vi arbetar då och då, det är bara nyttigt och ett tecken på att man lever, tänker och vågar göra nytt. Vi har en kamp att vinna, vi som kämpar för rättvisa, solidaritet, kärlek och mångfald. Låt oss inte lämna WO i den kampen. Då når vi aldrig fram till de resultat världen och vi människor behöver.

Valfritt???

Idag kan vi läsa i Östran att den sk Kalmarmodellen av LOV inte kommer att bli så mycket Kalmarmodell, om man nu ska hålla sig till det regelsystem som gäller. Försöket att linda in en högeråtgärd i vackert omslagspapper i solidarisk färg och sätta en S-ros som dekoration misslyckas nämligen. Innehållet pyser ändå ut och förändras inte. Är det borgerlig politik så är det. Man ska inte inbilla sig något annat.

Det där med att inte kalla saker för sitt rätta namn är en taktik som ofta används för att försköna det man egentligen säger när man har problem med att stå för det. Istället för marknadsstyrning säger man valfrihet. Istället för privatisering säger man valfrihet. Istället för vinstjakt säger man valfrihet. Istället för orättvisa säger man valfrihet. Istället för politisk vilja att skapa ett samhälle som fungerar säger man valfrihet.

Är det verkligen valfritt att använda ordet valfrihet i vilken betydelse som helst???

Alternativa tankar...

Idag är det kallt. Då gäller två lager byxor, tre lager tröjor plus päls, tjock mössa och pälsvantar. Jag klagar inte. Jag trivs! Dessutom är det bedårande vackert. Rapporterna talar om temperaturer på nedåt 20 minusgrader här i vårt annars så försiktiga och småfega lilla Kalmar. Bra jobbat!

Sträng kyla medför en känsla av katharsis. Oväsentligheter fryser liksom bort och man kan ägna sig åt andra viktiga saker, såsom planering inför framtiden. Vad kan den månne bära med sig? Och vad VILL jag att den ska bära med sig? Hur vill jag att ett framtida samhälle ska se ut, och hur gör jag för att komma åtminstone en bit på väg? Det är viktiga frågor, mycket viktigare än att gnälla över småsaker som vad folk hade på sig på Idrottsgalan, att prinsen läste fel eller att en högst vanlig sexistisk gubbkommentar hördes ut i etern. Hellre än att förfasa sig över det pinsamma i att den hördes bör man kanske ställa sig frågan VARFÖR sånt sägs och varför det sägs så ofta att vi inte ens reagerar på det.... DET borde vi ändra på, hellre än att försöka placera mikrofoner så att skiten inte hörs.

Jag ser och hör många som beklagar sig över vädret. Det är för kallt och för mycket snö. Hallå, vi bor i Norden. Väder som detta uppkommer då och då, så det är knappast någon större katastrof (mer än för de människor som helt enkelt inte KAN ta sig ut för att fixa livet). Varför inte göra nåt bra av det istället? Jag menar, det är väl likadant som att segla istället för att bygga vindskydd när det blåser eller att lära sig att dansa i regnet istället för att krypa ihop under ett litet paraply. Är det kallt så får vi väl värma varann, precis som vi i den borgerliga alliansens Sverige måste se till att skapa mänskliga alternativ! Det är bara fantasin som sätter gränserna, så sätt igång! Använd vantarna istället för att tappa dem vid busshållplatsen ;-)

Hela livet igenom

Hela livet igenom söker vi dig
men du finns inte där där vi letar febrilt
Hela livet igenom irrar vi kring
för att finna den frid som beskrivits för oss

Vi söker dig förgäves i mystik och spiritism
för mörkrets makter sprider inget ljus
Vi söker dig i droger och i flummig eskapism
men vaknar upp med frågor utan svar

Vi söker dig i böcker och med mänskligt intellekt
men märker att vi når ju aldrig fram
Vi söker dig i rymden och i stora mikroskop
vi ser ditt verk men aldrig ser vi dig

Vi söker dig i regler, i förbud och sträng moral
och tror att du vill ha vår asketism
Vi söker dig i kyrkan, i extas och ritual
i verksamhet och andlig nostalgi

Men du finns mitt ibland oss nu liksom förr
fast vi aldrig törs tro att det kan vara sant
Och du har faktiskt lovat vara hos oss
hela livet igenom i evighet
(Tomas Hagenfors)

En text från "long time ago" som jag just nu av okänd anledning har gått och nynnat på i flera dagar. I det här mångdimensionella livet vi lever så tror jag att det betyder något, så jag delar helt enkelt med mig :-) Lite julbudskap är det ju, men av det eviga slaget. Vi kan, som de tre männen från Österlandet söka efter en kung med hjälp av en stjärna. För dem tog det tretton dagar att hitta rätt. För oss andra kan det ta hela livet, men vi har ju löfte om en evighet, så lite tid kan det ju få ta....

"Julen är utsjungen, och en ros utsprungen..."

"Nu är glada julen slut slut slut...." Så här såg det ut på Larmtorget igår kväll. Granen finns kvar och det vackra vita täcket gör sitt till för att bilden ska bli extra fin.

Idag har vi varit med Vox Communis och sjungit ut julen på HRFs månadsmöte. Det var en riktigt skön känsla att få sjunga julmusik igen med snön utanför de stora fönstren på TIC-huset och åter få minnas julstämningen. Jag menar, julen är ju inte BARA kul, stämningsfull och full av förväntan. Den är stress, köphets, planeringshysteri och dessutom nervös. Blir helgen som man vill? Kommer maten att smaka bra? Blir alla nöjda med sina julklappar? Och hinner vi få upp alla tomtar på rätt ställe i tid? Och, för sjutton, tänk om man glömmer köpa rödbetssallad och röd mjölk så det räcker och missar rätt sorts sill???

Ja, allting har sin tid. Det blev en härlig jul för vår del, och den är jag tacksam för. Nu blickar vi framåt. Ljusare tider lär vänta sägs det, men än har vi EN dag kvar innan Knut säger till oss att vinka adjö till julen för denna gång. Då åker granen ut på balkongen, kulorna, glittret och ljusen packas ner i källaren och tulpanerna får helt överta uppgiften att sprida färg och ljus. Just nu är det lite konkurrens... men även det hör tidpunkten till.

Dock, misströsta inte: "Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat" Julen kommer åter, Tomten dyker upp och Jesusbarnet föds en gång till, precis som vanligt om ungefär ett år. En ros blir utsprungen även julen 2013. Fram till dess får vi ta tillvara varje dag, inse att det viktiga är inte att tomtarna hamnar på rätt plats och att alla julklappar blir fina och inköpta i rätt tid, utan att det viktiga istället är att vi på alla sätt vi kan försöker bygga en värld där vi alla får plats och kan utvecklas efter våra unika förutsättningar. När juleljusen försvinner får vi bli ljus i oss själva. Det är en uppgift som heter duga!

Välkommen!

Så var det dags igen. Snön kom åter, precis lagom till att de sista tomtarna förpassades till förrådet. Det är onekligen lite taskig tajming som gäller för tillfället, men Oj vad jag välkomnar vintern till oss!

Nu är det januari, och då SKA det vara vinter och kallt. Våtvarma omslag kan säkert vara bra i vissa sammanhang, men inte vädermässigt och INTE på vintern. Sedan vet jag att det är många som har stora problem med det här vädret, och det respekterar jag.Har man svårigheter att ta sig fram med kryckor och rollatorer så är det inget favoritläge med meterhöga snövallar. Jag tycker inte heller att det är kul att ramla i halkan och slå sig (händer mig minst en gång varje vinter)  eller att snurra runt med bilen och tappa kontrollen (har jag också prövat på, ja), så jag förstår åtminstone en del av problemet. Men oavsett vad jag, eller någon annan, tycker så kommer snön ibland, och vi som gillar den blir glada då. Dessutom blir det mycket ljusare ute och en varm kopp te på kvällen i stearinljusens sken medan snön yr i nordanvinden utanför knuten smakar ännu bättre än annars :-)

Men det där med kyla, det har även andra dimensioner. En del av dem gillar jag inte alls. När kontakten mellan människor tappar all värme och blir iskall, då blir livet tråkigt och hårt. När vi bygger ett samhälle på principen att var och en ska sköta sig och skita i andras problem och svårigheter, då är jag inte längre med. Kylan måste inte sätta sig i hjärtat, det räcker att den finns utanför fönstret. Då är den hanterbar och har onekligen sina goda poänger. Det tycker i varje fall jag som hellre är varm inombords än äckligt sommarsvettig.

Så:  Välkommen vackra vita vinterland!

Vi jobbar för ett varmare samhällsklimat!

Min parti- och Ninjakompis Susanne och jag fick en debattartikel publicerad i dagens Östran:

Många längtar nu efter våren. Efter julens alla ljus väntar man nu på att vårsolens strålar ska lysa och värma upp tillvaron. Själva längtar vi mer efter ett varmare samhällsklimat i ett Sverige som har blivit allt kallare.

Det vi idag ser är nämligen en skrämmande attityd som går ut på att först och främst tänka på sig själv och på att få sitt på det torra. Egna bartenders, billiga flygresor och skattesubventionerade  hushållsnära tjänster  är viktigare att finansiera än att vi tillsammans försöker skapa ett samhälle där vi alla får plats och får våra behov tillgodosedda. På det här sättet slår vi effektivt sönder solidariteten och demokratin. Varför ska vi överhuvudtaget ha ett demokratiskt styrelseskick som bygger på gemensamma beslut när det ändå är det privata och det individuella som är viktigast? Att demokratiskt välja en regering som ger en några hundralappar mer i plånboken när man jobbar är nog enkelt, men man kan snabbt bli utan skyddsnät om man blir sjuk eller arbetslös. Då behövs en solidaritet i samhället, och den har man oturligt nog röstat bort.

Varför ska vi se till att våra arbetsplatser har kollektivavtal så att alla får lön när man själv kan få högre lön om det INTE finns kollektivavtal? Varför ska vi se till att vi har en fungerande skola där alla barn får utvecklas efter sina unika förutsättningar när JAG kan välja en privatskola till MITT barn? Varför ska ALLA äldre få hjälp och stöd när hälsan sviktar när vi kan se till att riskbolag och privata entreprenörer kan tjäna pengar på omsorgsverksamhet? Varför ska man överhuvudtaget tänka på andra när det högern kallar ”valfrihet” gynnar mig?

I ett borgerligt styrt Sverige är dessa frågor skrämmande nog relevanta. Det mesta går nämligen ut på att vara sig själv närmast. Det är den politiken som banar väg för rasism och avundsjuka liksom för motsättningar mellan grupper av människor som har det sämst. Det är den politiken som gör att kostnader för försörjningsstöd ställs mot utlandsbistånd och katastrofhjälp och att människor ses som problem och kostnader istället för som resurser. Det är med en sådan politik du ställs utan försörjning den dag du eller ditt barn, utan egen förskyllan, står utan arbete och utan hälsa. Det är den politiken vi måste ersätta med en annan.

Det är mänskligt att stödja och uppmuntra varandra medan det är barbariskt att slå ut varandra. Vi människor behöver helt enkelt varandra för att vårt samhälle ska kunna fungera. Det är ett sådant varmt och mänskligt samhälle vi längtar efter, och det är detta vi kommer att arbeta för oavsett årstid. Det är det enda sättet att skapa hållbarhet i en värld där vi måste fatta att ensam varken är stark eller lycklig i det långa loppet. Hon/han är i själva verket bara ensam.

Birgitta Axelsson Edström och Susanne Johansson

Vänsterpartiet Kalmar

Socialister på riktigt!

"Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna."

Orden är från Jesu bergspredikan. Visst kan det handla om hur kristenheten ska agera, men det är lika viktigt på andra områden. Jag tänker just nu politiskt och ideologiskt. Ett part som inte står för sin ideologi, som inte är tydligt med vilken politik som ska föras och vilket samhälle som är målet saknar ganska avgörande skäl för sin existens. Varför skulle man vilja lägga sin demokratiska rättighet, den enda rösten man har i allmänna val, på ett parti som är otydligt? En sådan röst är ju bortkastad. Man vet ju inte vad den ger för resultat.

Jag är ingen konfliktfanatiker, men konfliktteoretiker är jag, liksom alla andra marxister. Jag vet att det är genom konflikterna, genom att olika åsikter och olika strategier möts och krockar med varann, som utveckling uppnås. Jag vet att ett ideologiskt självförtroende, och därmed en lika ideologisk kompass fast förankrad närmast hjärtat, borgar för tydlighet, ärlighet och uppriktighet. Saknar man en sådan blir man, för att åter använda ett bibliskt uttryck, "ett rö för vinden". Sådana kan man inte lita på. När vinden vänder vänder även strået.

Vi ska vara jordens salt, och det ska vara på allvar. Salt ska inte blandas med sötsliskigt socker. Resultatet blir en äcklig sörja som inte sätter god smak på nånting. Vi ska vara jordens ljus och inte skämmas för det samhälle vi vill skapa, ett samhälle där alla får plats och där var och en är en resurs och en medmänniska. Det är ett samhälle där solidariteten är överordnad egoismen. Det ska vi våga säga och agera efter, både i det stora och i det lilla. Varför skulle vi annars finnas och varför skulle någon tro på oss annars??? Vi är inget socialistparti light, vi är Vänstern och vi är socialister på riktigt!

Hemåt

Ett nytt arbetsår inleds. Visserligen är man aldrig riktigt ledig numera, men när det är helger och årsskifte så går man inte rent fysiskt till jobbet utan man är någon annanstans, företrädesvis hemma. Idag är det arbetsdag på expeditionen. Det är en viss skillnad. Alla mail som har kommit sedan före jul har nu gåtts igenom. Det var en ansenlig mängd kan jag lova. De allra flesta var dock enkla att hantera.

Igår avslutades den kyrkliga julen. Trettondagen firades med sändningsgudstjänst i Kalmar domkyrka. Kristina och Anders Göranzon sändes ut på Svenska kyrkans uppdrag till Sydafrika. Jag önskar välsignelse över deras arbete! Trettondagen är traditionellt sett en dag som uppmärksammar missionen. Det var den dag då de tre stjärntydarna från Östern nådde fram till stallet och det lilla barnet som låg i krubban. De hade hört om en kung som skulle finnas på den plats dit stjärnan visade dem, och så fann de en fattig liten pojke i ett stall. Snacka om antiklimax, rent mänskligt sett alltså. Ändå förstod de storheten. De var utvalda, och deras uppdrag blev att, med hänsyn tagen till de faror som lurade, sprida budskapet om frihet, fred, försoning och Guds kärlek given till jorden i det lilla barnets gestalt. Det var en mission som hette duga!

Vad söker vi efter år 2013? Har vi någon stjärna att följa? Biskopen predikade igår över bland annat detta. Han sa att varje människas sökande, oavsett vilka former det tar sig, är värt att ta på allvar. Det är både klokt och sant. Vi MÅSTE få ställa våra egna frågor och söka svaren där vi tror att vi kan finna dem. Kanske går vi omvägar, men likväl måste vi få välja den väg vi känner är den rätta för just OSS. Kanske ser inte heller svaren ut som vi trodde. Vi kanske tror, kanske som vetenskapsmännen från Österlandet, att vi ska få en magnifik upplevelse med trumpeter, blixtar och dunder och så blir det ett stillsamt möte på gatan med grannen eller en stilla stund vid tekoppen vid köksbordet därhemma som ger oss svaren. Det gäller att vara öppen för möjligheterna!

Biskop Jan-Olof Johansson avslutade sin predikan med orden "Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem". Hur många gånger har man, jag och många med mig kan jag tänka mig, sjungit de orden utan att tänka på innebörden? Stjärnan leder oss inte till något främmande för oss, den leder oss hem. En skön tanke. På vår sökande vandring är vi på väg hem, inte bort. Då behöver man inte vara rädd. Hemma ska ju vara den trygga platsen. Tyvärr är det inte alltid så. Många, speciellt barn och kvinnor, lever under fruktansvärda förhållanden just i det egna hemmet. DET får vi inte glömma mitt i vårt eget sökande. Det finns mängder av uppdrag att utföra, att hjälpa, att lappa ihop, att lindra, att vara där man behövs, och det är också viktigt. Kanske är just detta, att göra vad man kan för att ge andra en trygg tillvaro, en ansenlig del av vårt eget sökande?

DET är en fråga som jag brottas med just nu, i början av arbetsåret 2013. Jag hoppas att jag kommer lite närmare svaret med tiden på min väg hemåt. Det är i varje fall dit jag ska, oavsett om jag arbetar i kyrkan, om jag går till stadshuset för sammanträde med politikervännerna eller om det är tisdag och dags för övning med Vox Communis i Oxhagshemmets samlingssal. Stjärnan visar mig vägen via kompassen som sitter i hjärtat. Det är jag tacksam för!

Frihet för alla, även för oss...

Är man livegen som politiker? Om man en gång har gått in i politiken, blivit partimedlem och fått ett förtroendeuppdrag av något slag, betyder det automatiskt att ens stora och enda dröm är att bli heltidspolitiker resten av livet? Man kan ju nästan tro det. Går man in i politikerskrået byter man nämligen skepnad från att vara vanlig människa till just ”politiker”, och då är man girig, maktlysten, inkompetent, egocentrerad och en belastning för samhället. Man blir, för att travestera en känd potentat från en helt annan arena, ”en elakartad svulst på samhällskroppen” som inget kan, inget vill och inte har nåt värde annat än i just politiken.

Nu är ju inte detta sant, om man ska vara ärlig. De allra flesta som går in i ett politiskt parti gör det av anledningen att man vill vara med och göra samhället bättre, och så ser man en möjlighet att bidra med sin tid, sin förmåga och sitt engagemang genom politiskt arbete, ibland arvoderat, ibland ideellt. Och hör och häpna, man ÄR samma människa fortfarande som man var INNAN man började med politik.

Och det finns ett EFTER politiken också. Allt har nämligen sin tid här i världen. Det är bara himlen som är evig, och där är vi inte än. Därför finns det ett EFTER, och detta EFTER kan komma både före och efter heltidsuppdrag av något slag. Sådant kan man aldrig veta. Livet innehåller så mycket, och att utgå från att alla som har engagerat sig politiskt vill bli riksdagsledamöter, statsråd, kommunalråd eller nåt annat i samma stil är att förenkla ett antal varv för mycket. Många av oss har civila karriärer, akademiska meriter eller intresseområden som har fått stå åt sidan och som pockar på uppmärksamhet av olika skäl. Mycket kan locka ens engagemang om man bara tänker efter :-) Att det sedan finns folk som verkligen uppfyller en smutsig politikerkostym enligt mediamodell genom att inte vilja annat än att leva på politikerpension i unga år och därmed cementera bilden av inkompetens och egoism, det kan inte förnekas. Det som gör mig uppretad är att denna bild klistras på oss andra. Vi är trots allt många många fler.

Och livegenskap har jag aldrig gillat, inte av något slag, varken i formen Fas 3 eller i formen politiska förtroendeuppdrag. Jag gillar frihet bättre, frihet för alla. DET är vad jag eftersträvar, både för egen del och för andra.

Min favoritpoet har lämnat oss

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg idag på temat Politikens livegenskap. Nu blev det inte så. Det får vänta. Jag hann inte, och när jag till slut satte mig vid datorn fick jag ett sorgligt besked. Min favoritpoet Bengt Cidden Andersson från Läckeby har fått sluta sina dagar. Det känns tomt.

Jag träffade Cidden när han jobbade på Radio Kalmar på 80-talet. Jag, tillsammans med två kompisar från Vasakyrkan, vår kyrka som då var alldeles nybyggd, fick vara med i hans program och prata kristen tro. Det var STORT att vara med i radion och att sitta i en radiostudio. Cidden lotsade oss genom programmet och fick oss att glömma nerverna. Han var en trevlig person, nära till skratt och varm i sinnet. Hans poesi, livsnära och idrottsnära, skildrande andra sidor av vardagen och fotbollsföreningslivet än vi kanske är vana vid (ni vet, sån där fotboll som luktar korv!), har berört mig mycket. Tillfällena är många då Ciddens dikter har fått tjäna som inspiration för mig när jag har haft talaruppdrag här och där. När vi har sjungit med kören Vox Communis har Cidden ofta funnits med på ett eller flera hörn. Hans böcker, även om jag tyvärr inte har lyckats få tag i alla, står på hedersplats i min bokhylla. Dem måste jag veta var jag har. Dem behöver jag ju ofta, både nu och framöver!

TACK Cidden för alla fina dikter! Tack för alla goa tankar, för ditt sätt att skildra arbetartillvaron så självklart, den lilla ortens karakteristika, fotbollsföreningens betydelse för den sociala sammanhållningen och familjelivets olika faser. När du nu har lämnat oss så vet jag att himlen är en gudabenådad poet rikare, och där vet jag också att du inte längre är fjättrad vid den sjukdom som tog ifrån dig orden i så unga år. Jag kan bara gratulera alla änglarna och Gud Fader själv som nu får skratta och glädjas med dina underfundigheter medan du själv går i blåkläder och njuter av vårsolens första värmande strålar!

Att brädklä

en södervägg 

i dagsmejans tid.

Ja...

Dom få dagarna

har jag vikt ihop

likt en spetsnäsduk

och lagt i bröstfickan

på min blåblus

mellan snusdosan

och hjärtat.

(Bengt Cidden Andersson)

Nyårstal

Jag fick ett uppdrag av min politikerkollega Michael Granstedt från Mörbylånga kommun. Han bad mig, och flera andra, om att skriva ett nyårstal för publicering på hans blogg här. Nu är det publicerat där och då lägger jag ut det här också. Jag önskar Dig som läser, och alla andra också förstås, ett riktigt Gott Nytt År!

I ett samhälle där egoismen är den bärande principen vinner den starke. Problemet är att den starke inte är stark. Han är helt enkelt bara ensam.

Vi har ett nytt år framför oss. Det ligger där som ett oskrivet blad. Visserligen är nyårshelgen en konstruerad högtid. Den finns där för att det har visat sig praktiskt att ha en tideräkning som byter år vid den här tiden. Kyrkan byter år vid första söndagen i advent. Jag tror inte att björnarna i idet tänker på att det är nyårsafton i december, förutsatt att de inte vaknar av fyrverkerierna förstås. För många människor vaknar inte livsandarna förrän till våren när grönskan kommer åter. Det spelar ingen roll hur vi tänker, det är ändå så att varje ny dag, oavsett årstid, är den första dagen på resten av vårt liv. Det är vår uppgift att fylla den med det vi kan för att skapa ett bättre samhälle för oss alla. Inte bara för oss själva, utan för oss alla tillsammans. För man är inte stark om man är ensam. Man är bara ensam. Och ensammare blir man om man mer och mer tänker på sig själv och sina egna behov.

Vi är sociala varelser. För ganska länge sedan insåg mänskligheten att fördelarna med att organisera livet i grupper och samhällen är överlägset den individuella tillvaron, separerad från andra. Vi klarar oss inte på egen hand. Vi behöver helt enkelt varandra.

Det är därför jag ser med oro på hur vårt land utvecklas. Jag ser hur det blir allt viktigare att hitta lösningar på problem och behov ENBART med tanke på MIG och MINA behov. I takt med att fler och fler väljer efter den principen kommer utrymmet för alla de människor som av olika skäl, det kan vara sjukdom, ålder, ekonomiska förutsättningar, funktionsnedsättningar eller något annat, inte KAN välja, att minska. Man får helt enkelt skylla sig själv om man inte har valt rätt. Och allra mest får man skylla sig själv om man är kvinna…. För mig är detta ett omänskligt och primitivt samhälle. Jag önskar att vi, så här långt in i 2000-talet och i en tid när vi via nätet kan umgås med varandra oberoende av tid och rum, när vi kan skicka raketer till Mars och klona så många lamm som vi kan önska oss, hade kommit längre. Jag hade hoppats att vi hade insett att människovärdet inte är beroende av individuella förutsättningar utan helt enkelt bara ÄR. Men så är det inte. Var och en förväntas vara sig själv nog. Och så fungerar det ju inte.

Vad kan vi då göra? Vi kan jobba i det stora och i det lilla, för läget är inte hopplöst. Vi KAN vända den här skutan, men det kräver att VI, du och jag, gör det, TILLSAMMANS. Vi kan välja rätt väg när många andra väljer fel. Vi kan välja att utjämna skillnader mellan människor istället för att förstora dem. Vi kan se till att förtroendeuppdrag ges efter förtroende och inte efter makthunger och pengabegär. Vi kan ge varandra en hjälpande hand istället för att vända ryggen till. Vi kan leva efter de principer som har byggt vårt demokratiska samhälle. Vi kan helt enkelt sluta upp med att värdera varandra olika. Vi kan visa att det är tillsammans, som män och kvinnor med alla våra olikheter, som vi bildar den oslagbara mångfalden som skyddar oss från faror och som ger livet harmoni.

För den ensamme är inte stark. Han är bara ensam. Låt oss tillsammans göra 2013 till året då vi gemensamt byter ut egoismen som bärande princip mot solidariteten och kärleken. Det är nämligen nyckeln till ett bättre och långt mer mänskligt samhälle än vad vi har idag. Vi KAN om vi VILL. Och JAG VILL. VILL DU?