"Om sanningen"

Igår kväll medverkade jag, trots hosta och elände, på ett panelsamtal i Adventkyrkan i Kalmar på temat "Sanningen". Det var en trevlig kväll, trots att den avslutades med en av de mest plumpa kommentarer jag har hört under min politiska gärning. Sådant måste man kunna skaka av sig. Samtalet var både lärorikt och utvecklande, och även ovanligt eftersom det är otroligt sällsynt att vi (kommunpolitiker i varje fall) dyker ner i filosofiska, moraliska och etiska spörsmål. Det är också ovanligt att vi är så eniga som vi var igår, från KD, FP, C och V. Sanningen står högt i kurs hos oss alla, hos oss fyra tjejer som representerade partierna liksom hos kyrkans manlige pastor. Kvällen inleddes med att vi höll varsin inledning. Här är min, för den som är nyfiken och vill läsa:

”Min sanning” är titeln på en programserie som går på TV just nu. Jag har inte sett den förut, men i söndags när jag låg sjuk hemma i TV-soffan så halkade jag in på ett avsnitt. Gästen var förre ärkebiskopen KG Hammar. Det är svårt att inte älska den mannen! Han fick frågan om kyrkan ska vara politisk. Klok som han är så konstaterade han att kyrkan per definition ÄR politisk, dock inte partipolitisk. Den kristna övertygelsen leder förstås till politiska ställningstaganden, ibland kontroversiella till sin art, ibland inte. Det måste självklart vara så att vi människor som har en kristen tro som är sann kommer att påverkas av den i vardagen, i alla sammanhang där vi verkar. Något annat skulle vara fullständigt absurt. Men att utifrån ett sådant faktum komma och säga att Gud är medlem i ett av våra politiska partier, det blir ju bara löjligt. Gud är större än så. Dessutom är han sanningen själv, och dit når vi inte fram, inte ens Vänsterpartiet ;-)

En av frågorna på den poster som gick ut som reklam inför den här kvällen var: ”Är de kyrkliga mer sanningsbenägna än politiker? ” Den skapar lite problem tycker jag…. De här kategorierna är ju inte varandra uteslutande. Det är ju inte tvunget att vara antingen eller. I min hemförsamling finns det gott om politiskt aktiva människor. Det är inte bara jag, även om jag nog måste erkänna att jag är den enda som är aktiv inom mitt parti. Där finns flest kristdemokrater förstås, men även andra, och jag tror att såväl kyrkliga som politiker i det stora hela är som folk är mest. Det är nog ingen större skillnad. Det SKA vara ett tvärsnitt av befolkningen. Att det tisslas och tasslas, det gör det i alla miljöer, inte minst i miljöer som i någon mening kan anses vara ”slutna”. Skandaler i politik och skandaler i kyrkor, såna har vi hört talas om, många gånger.

En av de första tankarna jag annars får när jag hör ordet sanning är när Pontius Pilatus ställde den frågan när Jesus skulle dömas. ”Vad är sanning?” Vad var sant om denna man? Hade han gjort sig skyldig till något som motiverade dödsstraff, och i så fall, i relation till vad? Även om han inte hade begått något brottsligt i världslig betydelse, så kunde man ju tänka sig att han hade utmanat samhället så mycket med sina idéer att han kunde vara ett farligt hot. Det var det dilemmat Pilatus ställdes inför. Sanningen kunde för Pilatus alltså vara flera olika saker. Han löste inte dilemmat. Han tvådde istället sina händer.

Och så gör vi människor också. Vi tvår våra händer och tror att det är en lösning. Vi tvår våra händer och säger att det inte är vår sak att avgöra. Vi tvår våra händer och skyller på någon annan, och hur rena är händerna då?

Politiken är ibland ett ganska smutsigt spel. Det ska vi inte sticka under stol med. Vi ser inte alltid skogen för träden. Det utformas taktiker och strategier, inte för att nå politiska och ideologiska mål, utan för att misskreditera andra eller hinna ett steg före. Kanske är det till och med så att själva målet är att rasera och söndra istället för att bygga upp och utveckla. När man hamnar där, för jag tror efter så många år i politikens tjänst att detta är något som vi alla hamnar i, kanske inte jämt eller ens varje månad, men NÄR vi gör det DÅ är det dags att stanna upp och ta sig en titt i spegeln och fråga sig om man står ut med den man ser där.

Ett uttryck jag INTE gillar är ”OM JAG SKA VARA ÄRLIG”. Jag försöker att inte använda det. Själva förutsättningen för ens eget agerande är väl att man ÄR ärlig i det man gör? Om man måste använda uttrycket i parti och minut så betyder väl det att man är alldeles FÖR van vid att INTE vara ärlig? Eller att det vanligaste är att man inte säger HELA sanningen?

Det där med sanning och politiker och allmänhet…. JO, man har rätt att som allmänhet förvänta sig att folkvalda håller sig till sanningen. Sedan kan man naturligtvis i speciella fall tänka sig att det kan finnas anledning att inte säga HELA sanningen på en gång. Det kan då och då dyka upp sådana tillfällen då förhandlingar är inne i känsliga skeden, och då tror jag också att det finns en förståelse för att allt inte kan komma ut med en gång, men det är undantagsfall förstås. Själva vitsen med en öppen demokrati, med FOLKSTYRE, är ju att processerna ska vara öppna och tillåta insyn på alla nivåer. Det är ju bland annat därför vi har öppna nämndsmöten i så hög utsträckning, men antalet åhörare är försvinnande litet. DET borde vi fundera på anledningen till.

Men åter till frågan: Vad är sanning? Finns det olika sanningar? Om ja, vem har rätt att bedöma VILKEN av dem som är mer sanning än de andra? Och VEM avgör vem som har den rätten? Är det alltid så att den som är störst och starkast har mest rätt och har mest sanning?

Nej, så klart att det inte är, men vi upplever det nog ofta så. Makten har automatiskt rätt, eller är det så att makten har rätten att avgöra vad som är sant? Makten tar sig nog den rätten ganska ofta och den som vågar utmana gör det med en ganska hög risk som insats. Det lär man sig ganska snabbt, men det bör inte hindra en från att göra det i alla fall. Det handlar om att vara sann mot sig själv och mot sitt uppdrag, i politiken som i alla andra sammanhang.

Sanning handlar i hög grad också om att vara i harmoni med sig själv, med sin egen vilja. Jag tror att vi människor vänjer oss alltför mycket vid att inte lyssna på den där magkänslan vi har, den där känslan som egentligen talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel. Vi litar inte riktigt på den, utan relaterar hellre till annat och riskerar att hamna fel. Där bör vi sträva efter att lära känna oss själva lite mer, och att lita på oss själva. Vi VET många gånger vad som är rätt och fel, det talar samvetet om för oss både i förväg och framförallt efteråt, och vi bör handla därefter. En god tankefråga som ytterligare kan vara oss till hjälp är ”What would Jesus do?”. Den ger oss möjlighet till ett hållbart ställningstagande. Det gör oss inte till vandrande sanningar, men det kan hjälpa oss att tänka och handla lite mer i linje med vad som är rätt, sant och riktigt.

Och DET, mina vänner här, det gäller oss alla, oavsett om vi är politiker eller troende eller både och eller ingetdera. Det är nåt som gäller oss alla människor i ett samhälle där vi är beroende av varandra och ska leva sida vid sida i hänsyn och respekt. Där kan man inte två sina händer, utan vi delar ansvaret, allihop, även för sanningen.

TACK!