Helgen som nu är

Helgen har bjudit på en hel del. Teaterpremiären i fredags (Lasse Sonnesjös avslutningsföreställning "Dockteater, kan de' vau nå't?") gav oss inblick i dockteaterns värld på ett alldeles speciellt och handgripligt sätt. Flera kära återseenden blev det, lite praktiska övningar och en hel mängd med berättelser och episoder från ett långt teaterliv. Tack Lasse!

Igår, undan regnvädret, tog vi vår tillflykt till Kalmar Sportcenter för att se Kalmarsunds innebandyherrar ta klivet vidare in kvalet till Superligan. De ledde med 4-2 mot Örebro när matchen närmade sig slutet men förlorade ändå på straffar. Det var bittert så klart. Besvikelsen gick nästan att ta på, men regnet hade lugnat sig och lite mat på vägen hemåt lugnade känslorna, åtminstone för oss.

I heliga lila fastetider...

Idag har jag spelat på högmässan i Heliga korsets kyrka. Ordinarie kantor hade tyvärr skadat sig och jag fick hoppa in på kort varsel. Det var länge sedan jag spelade där, men det var roligt  och dessutom så lyckades jag pricka in rätt liturgisk klädfärg också:) Hade högtaleriet funkat hade det varit ännu roligare förstås... Nu fick jag sitta däruppe på läktaren på helspänn eftersom den lilla skvallerhögtalaren på orgeln hade bestämt sig för att kasta in handduken just idag. Att få avsluta en högmässa med ett rejält stycke på en rejäl piporgel är dock svårslaget som nöje! Hoppas att nöjet inte bara var mitt ;)

Jag undrar vad som händer med mina ögon just nu. I morse så rann de ohejdat, och när jag till slut fick stopp på både dem och den rinnande näsan och tog mig iväg till kyrkan så såg jag ut som om jag hade gråtit hela natten. Det hade jag INTE. Jag hade sovit gott. Nu känns de lite lagom irriterade men de rinner inte. Det är så skönt!!! Ibland blir man själaglad över sådant som man annars tar för givet. Det är faktiskt ganska nyttigt.

Det här var alltså en ny upplevelse. Jag börjar bli rädd för att ha utvecklat pollenallergi. Det har jag aldrig haft förut, men varför skulle jag INTE få det också när jag reagerar på så mycket annat? Sannolikheten lär väl vara i den absoluta närheten av värdet ett och det finns inte en enda sak jag kan göra åt det. Jag kan bara konstatera att jag verkar ha ärvt det mesta efter pappa, långt mer än jag trodde och det allra mesta är jag ju väldigt glad för. Att vara lik pappa är sannerligen inget att vara ledsen för! Pollenallergin hade jag dock gärna sluppit...

I morgon börjar en ny vecka. Efter att ha fått bedrövande men samtidigt sällsamt bekräftande nyheter under gårdagen så vill jag bara uppmana oss alla till några saker inför den kommande veckan: 

• Vi kan försöka vara snälla mot varandra! 
• Vi ska inte ta varann för givet! En dag är man ensam kvar.
• Vi måste vara glada för de medmänniskor vi har omkring oss och som delar våra visioner om en bättre värld! 
• Låt oss lära oss att  lyssna istället för att bara höra oss själva prata. Då kanske vi lär oss någonting! 
• Låt inte makten berusa oss även om det är lätt hänt i maktens varma famn!

Och en sak till: 

• Är du själv en gammal knähund (inte av födsel men av ohejdad mångårig vana), försök ändå att bete dig som folk och inte som värsta sortens rövhatt! 

Och se där, så var också en dammsugning av lägenheten på mottot Ta bort all skit som syns och lämna resten genomförd! Nu övergår jag till studierna igen. Här kommer en lärdom till från mig: Det är aldrig för sent att lära gamla hundar sitta :-)

På nya och syrerika stigar

Idag har jag fått en massa syre ner i lungorna. Det behövdes! Okristligt tidig tågfärd till Växjö där solen sken på promenaden till och från Östrabo följdes av promenad hem från Kalmar central med uppehåll för försenad lunch på Café Lorens och med en vända med nya blommor till gravarna. Det var riktigt varmt när solen sken och vinterjackan lät jag bli att stänga. Ändå var jag genomsvettig när jag kom hem. Efter en natt som inte gav så mycket sömn som jag egentligen ville så känns tröttheten i kroppen nu. Det är en angenäm känsla på sitt sätt. Högerknäet smärtar liksom högerarmen, men det går väl över så småningom det också. Högern har jag aldrig kommit riktigt överens med ;-)


Våren börjar göra sitt intåg. Det gror i vägrenarna och det känns som om kyrkogården skriker efter lite färg. De blommor som Emmy och jag ställde vid mammas och pappas grav för nästan två veckor sedan hade blivit aningen frostnupna (läs: det handlar alltså om ett totalhaveri efter flera dagars rejäl kyla samt snöfall och sjutton vet om inte rådjur eller liknande hade gjort sitt på de stackars stjälkarna också...) men nu ser ju temperaturen ut att ligga ovanför nollstrecket så långt man kan se i varje fall. Jag köpte sålunda de sista buketterna som Lidl hade. Det blev en röd och en rosa, ovanligt fina! Det går ju inte att ställa röda blommor på morfars grav, han som inte ens klarade rött på en skjorta. En röd bukett skulle orsaka ett smärre jordskalv när hans urna skulle börja leka karusellen. Det vet jag ju. Den rosa buketten ställde jag alltså där. Den röda står hos mamma och pappa. Båda lyser ordentligt och pryder sina platser. Saknaden är stor, men kärleken är större. Tack för allt jag fick av er!

Mormors och morfars grav ska få lite plantor

senare. Hoppas bara de överlever i en

jordmån som lämnar en hel del i övrigt att önska.

Lite snittblommor medan vintern övergår i vår

skadar i varje fall inte, bara de inte är röda...

Mamma och pappa behövde nya snittblommor.

En gång när jag kör bil ska jag ta med mig 

ljuslyktan hem. Efter Kyndelsmäss räknar man

med att ljuset har återvänt så då krävs inga ljus

på gravarna längre. En ny lärdom för mig, men ganska

logisk när man tänker efter.

Livet går vidare, på nya och syrerika stigar. Jag hoppas att jag är på rätt väg nu, den väg som jag är menad att gå. Jag tror och hoppas det. För första gången i livet så känns det rätt. Det måste ju betyda nåt, tänker jag...

Kom ihåg att du är människa!

Hominem se esse etiam triumphans in illo sublimissimo curru admonetur. Suggeritur enim ei a tergo: Respice post te! Hominem te memento!

Ja, det där är något vi bör tänka på då och då. Framgången kan stiga en åt huvudet, och det är viktigt att hålla balansen. Visst ska man njuta av livet och vara glad när det går ens väg! Att avstå från det är inte vad jag menar att man ska göra, men det finns en punkt när man börjar surfa så mycket på sin egen framgång att man tappar perspektivet. Det är den punkten när man ser andra som instrument för att förstärka eller till och med för att skapa ens egen lycka.

Media i ett fritt samhälle ska kritiskt granska makten. I min värld betyder inte det att mjäkigt stryka makthavare medhårs eller skriva spaltmeter om adelns val av kläddesigners. Det betyder inte heller att till varje pris jaga sensationer, skandaler eller häftiga oneliners att använda som löpsedelsmagneter eller att med mössan i hand positivt särbehandla den som för tillfället innehar makten. Det är betydligt mer seriöst än så. Det är att ta sin roll på allvar och att fatta sin mission. En mediasektor som sätter annat överst på agendan stärker inte demokratin. Den förstärker dumheten.

Så det där med att makthavare ska komma ihåg att även de är mänskliga är inte så dumt, eller hur? Kanske skulle det vara en uppgift för en seriös mediasektor att tala om det? Men det är klart, då krävs det lite mer jobb än att skrapa på ytan och skriva så korta artiklar att de nästan går att förväxla med ingresser ;)

Om helgen, ömma tår och ny vecka

En trevlig helg har förflutit. Visserligen innebar lördagens Melodifestival en besvikelse, men livet går ju vidare trots sådana katastrofer, eller hur? En kvintett dansande modeller från Elloskatalogen med en dänga som inte berör ett enda smack förutom att den är ytligare än en skräddare på en vattenpöl får kievas med övriga bidrag i Kiev. Vi får se hur det går. Postorder har ju varit ett framgångsrikt koncept under långt tid, så varför inte? Jag har varit mycket flitig postorderkund genom åren, men jag trodde nog inte att branschen skulle ge sig in i ESC-svängen.

Vi var i Domkyrkan igår på högmässa. Det var högtidligt och vackert, med stämningsfull sång av sångare ur Domkyrkokören och med tänkvärd predikan av kyrkoherden. När Maria hällde en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam över mästaren, en balsam som var värd så mycket som en hel årslön, så protesterade omgivningen: "Varför slösar hon så, den där lösaktiga tokan? Vi kunde ju ha sålt flaskan och gett pengarna till de fattiga!!" Hur många av oss hade inte reagerat likadant? Ändå är det Maria som är föredömet. Hon gav allt hon hade. Det ska vi också göra. Vad betyder det? Att ge Herren allt? Att lämna allt till Herren och följa efter, vad betyder det i mitt liv idag? Vad i vårt liv är en flaska dyrbar äkta nardusbalsam? Det är värt betänka samtidigt som man tänker på Marias handlande. Andra söndagen i fastan heter Reminiscere, dvs kom ihåg, minns. Kom ihåg Maria.

Och en sak till som ni kan lägga på minnet: Vill man sjunga psalmer som man definitivt aldrig sjungit förut och dessutom göra det till högklassiskt orgelspel så är det till Domkyrkan man ska gå ;-)

Hockeyn igår eftermiddag i Iffehallen glömmer jag däremot gärna, liksom domarinsatsen. Punkt.

Och så dagens lokaltidningar... ja, suck, vad ska man säga? Alltså, jag är verkligen, som en av församlingsborna förutsatte förra söndagen efter högmässan, själaglad över att ha lämnat ankdammspolitiken. Migrationsverket vill flytta från Högsby, och det väcker så klart reaktioner. Man får nog helt enkelt acceptera att det är precis så det är. Människor har rätt att reagera, ställa frågor och leta svar. Att däremot göra som Starke Man i Kalmar, som av förklarliga skäl hamnar i skottgluggen här, är penibelt. Allvarligt talat, finns det något som är mer omoget, för att inte säga osexigt, än att offentligt lufta sin ömma tår och spruta ut sina lättkränkta krokodiltårar över sandlådan och tidningssidorna? Väx upp, dra in fötterna eller skaffa stålhätta på tofflorna!

Nu är det en ny vecka. Den blir spännande, det kan jag lova!

Kampen måste gå vidare!

Idag är det den internationella kvinnodagen. Idag uppmärksammar vi de kämpande kvinnor som historiskt banat väg för kvinnors mänskliga rättigheter och dem som nu fortsätter deras verk. Det handlar inte om att gratulera någon för att hon har fötts som kvinna. Det är i sanning ingen vinstlott i ett patriarkalt samhällssystem!

Kampen går vidare. Ännu finns mycket kvar att göra. I dagens lokaltidningar blir det ännu tydligare att vårt samhälle och dess värderingar helt enkelt inte har fattat grejen. I Östra Småland publiceras en artikel som anger första världskriget som orsaken bakom att kvinnor fick rösträtt.

I Barometern uppmanas kvinnor att ta mer plats.

Det är således inte många mynt som har trillat ner. Kvinnors hårda kamp osynliggörs när den ger resultat men ges skulden för uteblivna effekter. Sömnen och soffliggandet som karakteriserar stora slemmiga jätteproppen Orvar och hans småbröder är fenomen som inte lyfts till diskussion en enda liten gång. Att män förlorar privilegier när kvinnor gör framsteg kanske ändå är en fråga som borde problematiseras? Där ligger nämligen en stor del av svaret på frågan varför det går så trögt. Att hela tiden hävda att alla tjänar på jämställdhet, vilket en del (män) speciellt på vänsterkanten gör, men ändå inte göra ett dyft för att flytta på sin egen bakdel är, om det nu inte vore så sorgligt, ganska skrattretande.

Så kampen måste gå vidare, FÖR kvinnors rättigheter och MOT sovande gubbstrukturer!

Reformera pensionssystemet NU!

Insändare införd i Östra Småland 8 mars 2017
Nu, lagom till Internationella kvinnodagen, har de orangefärgade kuverten nått våra brevlådor. Innehållet är allt annat än en uppmuntrande läsning för många kvinnor. Pensionsnivån kommer som en chock. Mer än hälften av de kvinnor som idag går i pension blir fattigpensionärer och beroende av garantipension. Man hamnar därmed långt under EU:s gräns för fattigdom.

Framtiden ser inte bättre ut. Unga bränner sina chanser redan innan de fått sitt första fasta jobb med tjänstepensionsavtal eftersom det är allt svårare att ta sig in i arbetslivet. Många pluggar också allt längre.

Dagens pensionssystem är svårt att förstå och att veta hur stor pensionen blir är näst intill omöjligt. Vår pension är ett hopplock av statlig allmän pension, kollektivavtalade tjänstepensioner, privat pensionssparande och om den är tillräckligt låg, olika former av ekonomiskt stöd. Det är ett system utformat efter en traditionellt manlig norm. Systemet bygger nämligen på värderingen att det bara är lönearbete som ska avgöra hur stor pensionen blir. Nitlotten i det systemet drar kvinnorna som ju generellt har jobbat deltid och tagit hand om barn och åldrande föräldrar samt haft huvudansvaret för hemmet. Obetalt arbete ger ju inga pensionspengar. En annan grupp som drabbas är utrikes födda, som ofta har svårt att nå full pension eftersom rätt till full garantipension kräver 40 års arbete eller bosättning i Sverige. Feministiskt initiativ tycker inte att det är rimligt utan vill se över möjligheten att istället låta de bästa 20 åren i yrkeslivet styra slutpensionen. Vidare bör andra beräkningsgrunder än 40 års heltidsarbete tas i beaktande för att uppnå full pension.

Feministiskt initiativ menar att det är statens ansvar att trygga invånarnas ekonomi. Vi kan inte vänta på jämställda löner innan vi gör något åt pensionssystemet. När inkomstklyftorna i pensionen ökar så kommer allt fler bli beroende av ekonomiskt stöd. Pensionssystemet måste reformeras nu!

Feministiskt initiativ anser att det ska finnas en ekonomisk trygghet för alla på ålderdomen, genom ett lättförståeligt och förutsägbart gemensamt finansierat trygghetssystem som heter allmän pension. Feministiskt initiativ har inget emot att de som tjänar mer också får ut mer i pension. Det får dock inte vara på bekostnad av att alltfler grupper, exempelvis kvinnor, invandrade, sjuka, arbetslösa eller dem med osäkra anställningar, får ständiga försämringar. Så ska inte ett välfärdssamhälle fungera. I ett mänskligt feministiskt samhälle så ser vi istället till att hjälpa varandra, inte bara på Internationella kvinnodagen utan alla dagar även efter pensioneringen!

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Vegetarisk kyckling på McDonalds?

I lördags eftermiddag besökte Emmy och jag McDonalds vid Giraffen i Kalmar. Vi skulle ta en liten lätt lunch innan vi gick till kyrkogården för att göra lite fint vid mammas och pappas grav. Visst, det småregnade men det var inte värre än att vi skulle klara av en promenad. Lite mat behövde vi dock och vi bestämde oss för att McDonalds var ett både snabbt och gott alternativ.

Jag beställde en VeggieWrap med två påsar äppelbitar och Emmy en sedvanlig QP med minimorötter. Beställningen expedierades med fart och vi började äta, men jag upptäckte ganska snabbt att det var något som inte stämde med min wrap. Den smakade konstigt. På etiketten stod det "veggie" men innehållet var emellertid helt klart något annat. Det var nämligen kyckling.

Jag fick en ny omedelbums, men det jag hade hunnit svälja hade jag ju helt enkelt svalt. Personalen skämdes, och det förstår jag. Fel kan alla göra, men man MÅSTE ha koll på vad man serverar. Nu blev det inga värre efterverkningar än en kollapsad mage från lördag kväll till måndag morgon, visserligen mindre trevligt när man dessutom skulle jobba, men ändå något som jag så klart överlevde utan större bekymmer. Har man varit vegetarian i över 20 år så klarar inte verkmästaren i magen av att hantera kött längre.

Det kommer alltså att dröja ett bra tag innan jag vågar mig på att äta på McDonalds igen. Magsjuka vet jag att man kan åka på då och då, men jag tänker undvika att köpa och betala för den i fortsättningen. De pengarna kan gå till nyttigare saker.

"Det var inte jag!"

I dagens gammaltestamentliga text läser vi om hur syndafallet gick till. Ormen frestade Eva så att hon smakade av kunskapens frukt. Den frukten åt sedan också Adam av, och där började då historien om människans liv utanför lustgården. Gud konfronterade dem och de blev utslängda. Synden hade tagit sitt grepp om människan.

Man tolkar naturligtvis inte texten bokstavligt. Det finns många djup att utforska om man tänker lite längre än så. Det som slog mig idag var främst mannens fega beteende. Eva hade inte så mycket att säga, hon hade fallit för frestelsen och lyssnat på ormens lockelser trots att hon borde vetat bättre. Det var hon medveten om. Adam var långt fegare. Det han gjorde var att skylla ifrån sig. Han lyckades skylla på både Eva som gav honom frukten och på Gud som hade gett Eva åt mannen. Att han själv tog steget att äta ville han liksom inte prata om alls. Det hela var ju någon annans fel. "Det var både Evas och Guds fel, inte mitt!"  läser vi att han säger.

Det där är fegt. Att alltid jämt och ständigt skylla på någon annan är så pinsamt lågt men likväl en strategi som både har överlevt och frodats under mänsklighetens hela historia. "Det var inte jag, det var han/hon!" Hur många gånger har vi hört det eller uttalat det själva? Ärligt talat?

Och trots det, trots vår feghet och våra undanflykter, så har vi då fått möjligheten till rättfärdiggörelse genom ett ställföreträdande offer. Gud förbarmade sig över oss och lät den ende Sonen ta vårt straff.

Det är här vi har anledning att använda vår feghetsstrategi, fast tvärtom. Det är ju inte vi som ordnar med rättfärdiggörelse. Det är någon annan. Det är Gud själv som räddar oss, inte vi själva. "Det är någon annan och inte jag". Vi kan inte ta någon egen ära för det utan bara ta emot den gåvan som någon annan har köpt.

"Det var inte jag, det var Jesus!"

Dagens eftertanke

Igår hade vi besök från stiftet i Kalmar domkyrka. På dagen var det anställda som var inbjudna att vara med och på kvällen var det förtroendevaldas tur. Jag kunde inte vara med på eftermiddagen då jag skulle spela på mässan på Norrlidshemmet, men jag kunde delta på kvällen istället. Det var en givande och intressant stund! Jag måste ge en eloge och ett varmt tack till biskop Fredrik och hans medarbetare.

Trots att domkyrkans arkitektur inte direkt inbjuder till sociala aktiviteter i smågrupper så lyckades vi få till ett antal gruppdiskussioner kring angelägna frågor. Temat var de 18 framtidsbilder som vi i stiftet tillsammans har utformat, och det var nyttiga diskussioner som jag hoppas ger avtryck framöver i det lokala arbetet också.

En av bilderna handlar om att Svenska kyrkan i Växjö stift är en del av den världsvida kyrkan. En annan handlar om att vi ska visa respekt för människor med annan trosuppfattning. Det är två mycket viktiga "statements". Det gjorde mig därför uppriktigt ledsen när jag i morse upptäckte att min egen hemförsamling, nämligen EFS här i Kalmar, just den helg som nu inleds har samlingar kring temat vad som skiljer katolsk och evangelisk teologi åt. Visserligen är det Luther-år i år, men är det verkligen motiverat att förstärka skillnader? Ingen av oss, ärligt talat, kan med säkerhet veta vem som har helt rätt (om nu någon har det vilket jag betvivlar) så jag kan därför tycka att det är långt viktigare  att söka likheter än skillnader. Vi är delar av samma gudsfolk och om vi ska kunna vara ljus i världens mörker så ska vi inte lägga energin på att kivas. Enheten är långt viktigare. "Vi ska ha gemenskap och vara rädda om varandra. Man ska kunna se att vi är syskon och vi ska vara förenade i kärleken från Gud. denna kärlek är det enda som består. Såsom han har älskat och gett av sin kärlek ska vi också älska varann" sjunger vi ju i musikalen Befriad som gestaltar Johannesevangeliet.

Jag hoppas och ber att vår kyrka, menat i vid och inkluderande bemärkelse, ska kunna karakteriseras av både den enhet och den mångfaldsrikedom som den har potential till och att vi ska hitta vägar att undkomma sådana strider som leder till ännu mer splittring. Vi har haft nog av dem. EFS lyder inte under Växjö stift men är likväl en del av Svenska kyrkan. Jag hoppas att även den enheten ska kunna stärkas.

Gud är kärlek. Kristus lever. Den helige ande verkar idag. Vi har alla möjligheter att nå framgång!

I heliga fastetider...

Så har vi då gått in i fastan. Askonsdagsmässa firade vi igår. Det är nu vi ska tänka lite extra på det som är viktigt och sortera bort det som inte är lika viktigt. För en del handlar det om att välja bort kött eller något annat och för andra kan det betyda att man lägger mer tid på bön och bibelläsning. Det handlar om att hålla fokus, och det kan göras på olika sätt beroende på vem och hur man är. Det exempel vi ska följa är det rena lammets vandring som slutade på korset på Golgata för vår skull. Han gick i döden för att rädda oss.

Lammet som metafor är ganska intressant. Det är svårt att tänka sig något mer oskyldigt än ett ulligt litet lamm. Samtidigt är just fåren inte det djur som man förknippar med högst intelligens i vår Herres hage. De är ganska naiva och lättledda. Det är inte för intet som får måste ha en herdes hjälp för att klara sig, och den gode herden följer de slaviskt. kanske följer de den onde herden minst lika slaviskt förresten eftersom de inte alltid klarar av att skilja mellan ont och gott. Fåren är också nyttodjur som kan ge både näring och värme, exempelvis jättegod ost och härliga ullkläder.

Ett lamm klarar sig dock aldrig ensamt. Det behöver andra lamm och får, och det behöver ledning för att inte gå vilse, precis som vi.

Får, eller lamm, i dotter Emmys tappning 2006.

Fast vi är inte lika söta, och inte på långt när lika oskyldiga. Det kan vara bra att betänka så här i fastetider.

Åter på banan

En kopp kaffe mellan musikvarven... Idag är jag trött. Jag åkte naturligtvis på förkylningen som Pierre drog hem och det hände så klart när det inte gick att ta det lugnt. Förra veckan bestod av spelningar, körövningar, skrivande, barnvakteri och en föreläsning som jag skulle hålla på fredagen. Sådant kan man inte ställa in. Sedan var det teater i Linköping på fredagkvällen, en nostalgiheldag i Studentstaden på lördagen och bandy med besök hos svärföräldrarna igår. Tack och lov så hade jag slutat hosta och nysa vid det laget, men rösten och halsen har tagit stryk liksom orken. Jag hoppas att jag inte har smittat ner någon. Jag har gjort mitt bästa för att hålla avstånd. Det går ju rätt bra när man är placerad bakom orgel och piano den mesta tiden.

Det var dock riktigt trevligt på Gamleby folkhögskola i fredags! Det var en glad och intresserad samling SPF-seniorer som avslutade sin utbildningsvecka med att lyssna på mig. Ämnet var Äldre hörselskadades delaktighet i den egna vård- och omsorgsprocessen. Det jag hade att berätta berörde många, och jag hoppas att vi får se ett allmänt engagemang för den här frågan framöver. Det är inte rimligt att en stor del äldre inte kan vara aktiva när det gäller den egna omsorgen beroende på att de själva och omgivningen saknar kunskap om hur man kan övervinna de problem som sätter hinder i vägen! Kan jag hjälpa till så gör jag gärna det!

Det är roligt att föreläsa när man vet att man har något viktigt att säga. Jag känner att jag lever upp en hel del även om det den här gången slet ordentligt på rösten. Halsen har inte hämtat sig än. Pierre beklagar nog inte detta direkt kan jag tänka mig. Det blir ju lugnare och tystare i varje fall. Kvällen avslutades med La Cage aux Folles på Östgötateatern. Det var en riktigt härlig upplevelse som pekade på hur viktigt det är att vi låter oss vara oss själva och tar vara på den stund som är. Föreställningen var tre timmar lång och jag kan lova att det blev varmt däruppe under taket när man som vi hade fått biljetter på andra raden. Desto skönare var det att komma ut i den svala kvällen, ta en iskall spritzer i baren på hotellet, duscha av sig all svett och sedan somna sött mellan rena lakan och veta att kärleken är större än allt annat.

Söndagens bandymatch på Korvgubbens Arena (jag älskar det namnet!) slutade med ÅBK-seger och solsken lagom tills vi skulle åka hem. Därmed hade vi dagsljus nästan hela vägen vilket var väldigt skönt. Det som var oroande med dagen var tyvärr besöket hos svärföräldrarna. De är gamla och trötta. Speciellt svärfar har tappat väldigt mycket kraft sedan sist. Har man passerat 90 med god marginal kan det vara svårt att hämta upp ny energi. Vi hoppas och ber om Guds omsorg.

Nu ska jag ta itu med skrivandet en stund igen innan det är dags att åka in till Domkyrkan för en måndagkväll med den helige i centrum. Tänk vilken förmån det är att få möta Herren tillsammans!

Återupprätta det politiska samtalet!

Uttalande antaget vid årsmötet i Feministiskt initiativ Kalmar län 12 februari 2017

Vi ser en oroande utveckling både i lokalsamhället och i världen omkring oss. Demokratin, folkstyret, den styrande princip som vi under lång tid såväl i Sverige som i större delen av den utvecklade världen har sett som överlägsen annan maktutövning, håller på att urholkas. Icke-demokratiska partier ställer upp och får relativt stort stöd i allmänna val, presidentkandidater utan demokratisk agenda vinner människors förtroende och etablerade politiska partier öppnar upp för samarbete med rörelser som delar upp människor i ett ”vi” och ett ”dom”. Kvinnor, flyktingar och människor med behov av samhällets stöd blir som vanligt de stora förlorarna.

Demokrati är inte enkelt. Det är inte alltid roligt heller, och framförallt är det inte alltid snabbt och effektivt. En fungerande demokrati är däremot den enda garant vi har för en rättssäker tillvaro. Demokratin kan vi aldrig ta för given. Det finns alltid krafter som mer än gärna vill roffa åt sig makt åt sig själva och därigenom beskära den demokratiska friheten för andra.

Vi i Feministiskt initiativ Kalmar län är beredda att anta utmaningen. Vi måste tillsammans vända utvecklingen. Om demokratin ska säkras så måste vi återupprätta det politiska samtalet. Det kan ske genom en process som syftar till samhällelig bildning snarare än genom att vinna billiga poänger i dagens alltmer populistiska politiska landskap. Politiken måste bli mer varje persons angelägenhet och mindre kohandel och spel i maktens korridorer. Framtiden är för viktig för att överlåtas till makthungriga populister!

Låt oss tillsammans uppmuntra till möten och samtal varthelst vi får möjlighet. Använd fikaborden, köksborden, studiecirklar, föreningslivet och passa på att mötas både i och mellan de politiska partierna.  En fungerande demokrati kräver folklig förankring och folkbildning. Det är kanske svårt och komplicerat, men det är enda vägen framåt om vi ska kunna möta framtiden utan att skämmas över vad vi av kortsiktiga, makthungriga och egoistiska skäl och mot bättre vetande spelade bort under 2000-talets början. Vi får aldrig sluta mötas, samtala och bry oss!

Feministiskt initiativ Kalmar län

Apropå Gubbfesten...

Insändare publicerad i Östra Småland 20 februari 2017

Kalmar kommun säger sig arbeta för jämställdhet och mångfald och har till och med nominerats till tunga nationella priser på området. Det är naturligtvis positivt! Det finns många som jobbar helhjärtat, envist och energiskt för att tillskapa rättvisa inom kommunens verksamhetsområden. Det ska de ha credit för. Arbetet sker ofta i motvind om man ser till hela bilden. Att ledningen pratar om jämställdhet betyder nämligen inte att det genomsyrar organisationen. För att nå dit har kommunen en bra bit kvar att vandra.

Guldfestens planerade dagsprogram med fokus på företagande utgjorde ett tydligt bevis på hur illa det är ställt. Ett program bestående av manliga vita heterosexuella föredragshållare med enbart något undantag från normen borde aldrig ens ha kunnat arbetas fram om Kalmar kommun i sin verksamhet hade införlivat den normkritik man skryter om att man så framgångsrikt har jobbat in. Inte förrän en utomstående kvinna med ögon och öron på skaft (Tack Johanna Wihl!) uppmärksammade problemet i media reagerade kommunens höga politiker och tjänstemän. "Pinsamt är bara förnamnet" som man numera brukar säga.

Vore det inte passande om arbetet med jämställdhet och mångfald kunde bedrivas på annat vis än i media och av eldsjälar på lägre nivåer som stångar sig halvt medvetslösa mot glastak och stenhårda machoattityder? Att gå från ord till handling är sannerligen svårt, men Kalmar kommuns ledning kan väl i varje fall försöka? Det räcker inte med att visa handlingskraft genom att ställa in en planerad konferens på temat Gubbfesten. Nu vill vi gärna se konkreta bevis på att myntet har trillat ner!

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson Feministiskt initiativ Kalmar län

Att leva som man lär är svårt

Kalmar kommun brukar slå sig för bröstet för sitt jämställdhets- och mångfaldsarbete, eller rättare sagt, Kalmar kommuns ledande politiska företrädare brukar göra det. De som gör jobbet på golvet har fullt upp med att göra just jobbet och hinner inte springa till media fler att visa upp sig. Ändå blir den glittrande Guldfesten år 2017 mest ihågkommen som den vita Gubbfesten till och med långt innan den är genomförd.

Landstinget i Kalmar län tycker om att marknadsföra sig med etiketten Hälsolänet. Elementär kunskap om hur man förhindrar att smitta förs vidare verkar det dock vara skralt med hos de högre skikten. När jag körde hem från Öland i onsdags så hörde jag på radion hur man uppmanade folk som kände sig sjuka att stanna hemma och inte umgås med andra för att i möjligaste mån hålla nere förkylnings- och influensatalen. Den uppmaningen har nog helt gått förbi de beslutsfattare som tror att deras genomförkylda närvaro på landstingets heldagsmöten är nödvändig,

Det är uppenbarligen väldigt svårt att leva som man lär, och svårare blir det tydligen ju högre hästar man har placerat sin bakdel på.

Hur svårt kan det vara???

Demokrati än en gång

Jag funderar lite på det där med demokrati. Det är tydligen svårt att praktisera. Samtidigt så måste man vara demokrat. Inget annat är egentligen gångbart, och det ska vi nog vara tacksamma för. Men, hur ser det ut egentligen?

Är demokrati

• att alla får säga sin mening? Ja, men också att man ska lyssna på andra.
• att alla måste ha en åsikt om allting? Nej, men den som inte tycker något får finna sig i andras beslut.
• att alla får göra som de vill? Nej, majoritetens beslut gäller.
• att alla frågor måste diskuteras och beslutas demokratiskt? Nej, men man måste på demokratiskt vis bestämma vilka områden som demokratin gäller.
• att rätten att kränka andra är lika stor som rätten att säga sin mening? Nej, rätten att slippa bli kränkt är lika stor som rätten att säga sin mening.
• att alla människor, oavsett alla variabler, är lika värda och att allas röster väger lika? Ja, men det är lättare att fatta kloka beslut om man är insatt i den aktuella frågan.
• att alla människor har rätt till bildning? Tveklöst JA.

Jag tror på demokratin. Det är det allra bästa sättet vi har för att styra ett samhälle, men demokrati på riktigt är ganska krävande. Demokratiska processer tar tid. Att både framföra sin mening och lyssna på andra går inte snabbt. Dessutom kräver demokratin, om den ska leda till kloka och hållbara beslut, en viss nivå på folkbildningen. Även det tar tid och resurser i anspråk, men alternativet är att vi får en elit som sitter inne med kunskap och en folkmassa som inget annat val har än att acceptera vad eliten bestämmer. Begreppet elit är också problematiskt. Det handlar inte om en elit i objektiv mening. Det handlar om en grupp människor som av olika skäl anser sig ha rätt att inneha en ledande position och inte drar sig för att bruka den till att styra över andra som berövas sitt eget inflytande.

Så ska vi inte ha det, inte någonstans. Demokratin måste utvecklas, inte avvecklas, men det finns ingen QuickFix. Det är långsiktigt, resurskrävande och förmodligen ganska tröttsamt. Ändå är det inget vi har möjlighet att välja bort om vi vill behålla ett civiliserat samhälle.

Så: "På att bara" som vi säger i Kalmar!

Efter-julstädning med pappas hjälp

Igår hade jag plötsligt möjlighet att plocka ner all julbelysning från balkongen. Vädret var fint och hyfsat varmt och inte var textilierna blöta heller. Det gick alltså alldeles utmärkt att plocka ner hela härligheten i källaren utan att riskera mögelangrepp och stelfrusna fingrar.

Jag brukar numera sätta grön fleece runt balkongräcket för att det ska se lite snyggare ut och sedan vira kulörta ljusslingor runt. De där fleecebitarna är egentligen en IKEA-filt som jag har klippt till i fyra delar så att tyget passar exakt till balkongräcket. Det är andra året vi använder den modellen, och före advent hade jag fullt sjå med att hitta "rätt bit fleece till rätt bit räcke". Dessutom var det ganska kallt så processen krävde en hel del tålamod. Till slut blev det ändå rätt, efter ett antal "trial and error"-omgångar. Igår tänkte jag se till så att det går lättare nästa år. Jag märkte således upp delarna med spritpenna innan de packades ner. Så lade jag varje ljusslinga i en egen plastpåse och alla övriga elektriska komponenter i en annan lite större innan jag lade alltihop i en stor kasse som precis fick plats bland våra adventssaker i källaren.

Och när jag var klar så insåg jag hur mycket pappagener jag bär på. Hans systematik och smarta lösningar har lärt mig att alla irritationsmoment av praktiska slag går att undvika med god planering. Jag är inte uppfostrad med att en enda gång uppleva att julgransbelysningen låg i en härva likt ett skatbo när julgranen skulle kläs. Den låg där i sin gröna kartong, varje ljus i ordning så att det gick smidigt att sätta ljusen i lämpliga grenar. Varje uteslinga låg för sig och blandades inte med någon annan. Alla sladdar var uppfästa så att inga härvor låg på golven och samlade damm. Alla julsaker var sorterade i lådor rumsvis och på kartongerna till adventsljustakar och stjärnor stod det vilket rum och vilket fönster de tillhörde. Det var inte bara julen som var välordnad. Till och med i klädskåpet satt det små etiketter på lådorna så att man visste var man kunde hitta "t-skjortor", "korta strumpor" eller "näsdukar".

Så långt har det inte gått hemma hos oss ännu, men när jag tittade på min kasse med utebelysningsprylarna så kunde jag inte låta bli att le, att skänka en tacksamhetens tanke till pappas systematiska sinne och att känna mig stolt över att ha snappat upp användbara delar av hans livsvisdom. Tack pappa! Visst kunde jag tycka att du rutade in din tillvaro in absurdum ibland, men jag kan ge dig rätt i att struktur och systematik gör att man får tid över till annat som är roligare att sysselsätta sig med samtidigt som "måste"-sysslorna också blir utförda. Du var/är smart!

Sökandet fortsätter

Jag fick förmånen att vara med på en av pastoratets personaldagar på Ekerum. Den dagen ägnades åt att tänka, diskutera och resonera under biskop Fredriks ledning. Det var en dag som spände från frågan om kyrkan ska vara politisk till vilka samhälleliga vad-frågor som kyrkan ska engagera sig i. Vi som skulle hålla mässa på anstalten i Kalmar på tidig kväll missade de sista minuterna av programmet men det gjorde inget. Vi fick med oss en hel massa insikter ändå. En av frågorna rörde hur en kärlek ser ut som inte väntar något tillbaka. Den blev för en rejäl tankeställare för min del. Kan vi människor hysa sådan kärlek? Ja, vi hamnar nog någonstans i närheten om vi tittar på bandet en förälder har till sitt barn. Den är ju nästan villkorslös. Men Guds kärlek till oss är precis så stor! Den storheten kan vi nog inte fatta, åtminstone inte jag.

Det är konstigt. Just sådant har man hört, sjungit och läst hur många gånger som helst, men plötsligt slår insikten till med full kraft:

Hans kärlek är gränslös,

hans nåd är oändlig,

hans kraft ingen människa utforskat än

men av sina väldiga, eviga skatter

han giver

och giver

och giver igen.

Ivar Lindestads svenska översättning av Annie Flints gamla läsarsång känner man ju igen sedan länge, men innebörden blev plötsligt så verklig. Han ger, hela tiden, utan att räkna med något tillbaka. Gud är kärleken själv, den kärlek som inte söker sitt. Inte ens en bekräftelse av något slag krävs, det som vi på något sätt räknar med, och inte heller självtillfredsställelsen som man kan få av att veta att man har gjort något gott för någon annan. Det är inte konstigt att vi inte fattar storheten i det här. Det är långt bortom vår mänskliga förmåga.

Det hindrar oss dock inte från att försöka att älska på det sättet. Det är vårt uppdrag här i världen. Vi kan alla försöka, och vägarna är många. Igår var vi inbjudna till Jan Nordströms bokrelease. Jan är en mycket ödmjuk mästare på att beröra både med sina talade och skrivna ord, sina bilder och sina böcker. Vi fick också ett litet smakprov från en film han planerar att göra. Hans nya bok Hemligheten som handlar om två bröder och deras stora trädgård "nära eller kanske längre bort" ger möjlighet att stanna upp och tänka till. Vi får ta del av Jans tankar, hans bilder, hans upplevelser och utifrån dem kan vi våga oss in i oss själva och ut i Hemligheten, utan krav men med nyfikna sinnen och öppna ögon och öron. Vilka spår lämnar vi? Vilka vill vi lämna? Vad gör vi här? Och vad vill vi göra? Ja, frågorna är många, och nånstans finns det en trädgård, "nära eller kanske längre bort".

Och sökandet fortsätter... Livet är en resa, fylld av vägväl och hemligheter, men den eviga kärleken bär oss. Även om vi inte fattar hur det funkar så är det så.

Sprid kärlek!

Hoppas att ni alla har haft en fin Alla Hjärtans Dag! Jag tycker att vi borde lova varandra att göra alla dagar till hjärtedagar. Det är något som vi alla skulle behöva.

Sprid kärlek! Det kan aldrig bli för mycket av kärlek i världen!

Februaritankar

Nu börjar mitt vikariat som kantor i Kalmar pastorat gå mot sitt slut. Det har varit en på många sätt både lärorik och trevlig tid. Mötena med människor i glädje och sorg, i fest och i vardag har varit många och berikande. Jag har spelat på gudstjänster, mässor och andra förrättningar såväl i kyrkor som på andra ställen. Mot min egen förmodan så tror jag att tillfällena på kommunens äldreboenden har varit något av de insatser som har varit allra mest givande. Att möta äldre människor som delar med sig av sina tankar och deltar i psalmsång, fika och mässfirande har varit berörande i djup mening. Våra mässor på Kalmaranstalten och på måndagskvällarna i Domkyrkan spelar också i en division för sig. Att få leda en kyrkligt anknuten kör, om än bestående av väldigt få men naggande goda sångare, har naturligtvis varit en stor förmån. Tack för att jag fick chansen så amatör jag är!

Nu lämnar jag ju inte riktigt allting. Jag kommer att finnas med lite här och där även i fortsättningen. Jag har lite andra planer som ska förverkligas framöver, och de kommer att kräva tid och energi så det gäller att planera så att jag klarar av dem. "När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster" säger en av nunnorna i Sound of Music. Ja, så är det nog. Det gäller bara att man vågar lita på sin klättringsförmåga och/eller sina vingar så att man vågar sig ut genom den där rutan. Jag ska minsann försöka!

Mitt liv ter sig just nu ljusare än på mycket länge. Jag saknar mamma och pappa och har väldigt svårt att förstå att det nu är mer än ett år sedan vi hade begravningsakt för mamma. Ännu svårare är det att tänka att det snart är ett år sedan pappa lämnade oss. Jag skulle behöva speciellt hans råd varje dag om otaliga praktiska ting, men faktum är att jag på något vis lyckas lösa uppkomna problem rätt så hyfsat. Jag har ärvt en del av hans syn för möjligheter, om än långt ifrån lika högfungerande som han hade. Han brukade säga "Har jag klarat av det här så är det en sak mindre att klara av sedan" och för honom var inga praktiska problem olösliga. Han brukade säga att det omöjliga bara tar lite längre tid. Och pappa, det är omöjligt att låta bli att sakna dig, men med tiden så klarar jag, med ett litet steg i sänder, att leva med den saknaden. Det har du mer än någon annan lärt mig att jag kan.

Våren lär vara i antågande, men snön har just fallit och det är faktiskt vitt utanför fönstret här där jag sitter vid min förre chefs gamla skrivbord. Jag sitter här nu och jobbar eftersom den nyanställde tillsvidarekantorn har flyttat in i musikerrummet med mängder av nya tekniska prylar och dessutom vill ha innetemperaturen i rummet ca 10 grader högre än jag står ut med. Då disponerar jag kyrkans största arbetsrum mina sista veckor här, och jag klagar inte. Jag brukar inleda dagen med att säga "Hej chefen!" precis som jag gjorde innan arbetsledaren Mattias slutade i somras. Han blev lika glad varje gång. Nästan i alla fall. ;-)

Ta hand om er och varandra därute! Det är en hård värld vi lever i, men genom att försöka finnas till för varandra så kan vi göra den lite varmare, lite mänskligare och lite mer kärleksfull. Det är värt ett försök, eller i ärlighetens namn, otaliga försök. DU behövs!

Vi ringer efter Gunnel!

Idag hade vi avtackning i kyrkan i samband med högmässan. Det var kantor Gunnel som har bestämt sig för att gå i pension efter lång och trogen tjänstgöring i Två Systrars församling. Idag var det hennes tur att motta folkets jubel i form av applåder, tal, presenter och ett par rappande tuffingar. Vi i arbetslaget sjöng en liten trudelutt:

Vi ringer efter Gunnel (Go tell it on the mountain)

1 En dag för länge sedan du kom till vårt kapell

Med vackra spröda toner och aura speciell (och sedan dess)

Refr: Ringer vi till Gunnel. Hon tar en ton och lär oss låten

Vi ringer efter Gunnel som vet var skåpet ska stå

2 Sen dess har du förgyllt vår lilla kyrka med musik

Diskanter, blås och lovsång med gung: Vår gudstjänst blev så rik!

Refr: Vi ringer efter Gunnel. Hon tar en ton och lär oss låten

Vi ringer efter Gunnel som vet var skåpet ska stå

3 När vi gör ett skifte i kyrkoårets gång,

 Agendan bör förnyas med ny liturgisk sång

Refr: Då ringer vi till Gunnel. Hon tar en ton och lär oss låten

Vi ringer efter Gunnel som vet var skåpet ska stå.

4 Med körer och med flöjter, gitarrer och klaver

Du hjälpt oss lova Herren och vi vill höra mer

Refr: Så då ringer vi till Gunnel. Hon tar en ton och lär oss låten.

Vi ringer efter Gunnel som vet var skåpet ska stå.

5 Varmt tack för alla åren, för allt som du har gjort

Sån tur att du bor nära så att vi når dig fort

Refr: För vi ringer efter Gunnel. Hon är ju bäst trots helpensionen

Vi ringer efter Gunnel så att vi hittar vår ton!

Varmt tack Gunnel för att jag fick lära känna dig och för att du släppte in mig på kantorsjobbet! Du är den enda kantor jag känner som har spelat Supermantemat på orgel utklädd till Spiderman. Det är värt ett stort antal guldstjärnor i pensionskuvertet!

Gunnel "Spiderman" Johansson
Två Systrars kapell februari 2016

Sinnesrobönen än en gång

Bland "sanningar" och nya perspektiv

Jag bläddrade i ett psalmbokstillägg från 1991 som jag tidigare inte hade sett. Det kändes lite märkligt till sitt innehåll. Bland annat så fanns psalmen Fädernas kyrka med, en psalm som plockades bort ur psalmboken när den reviderades 1986. Texten var, minst sagt, problematisk och övermåttan nationalistisk. Vi har ju en sådan historia. Med tanke på att förra psalmboken kom år 1937 så förstår man att sådana strömningar var vanliga. Nu dök den alltså upp här så sent som 1991. Även andra psalmer fick mig att höja på ögonbrynen.

Jag läste förordet och förstod att detta var en reaktion på 1986 års psalmbok. Här presenterades nämligen psalmer som skulle behövas för att kyrkan skulle kunna spegla djup och innehåll i den korrekta teologin. Gruppen som arbetade fram tillägget ses på bilden nedan.

Plötsligt så kunde jag ganska enkelt förstå vilka djup och vilka innehåll man tyckte var hotade och vilket/vilka nya perspektiv som var boven i dramat. Jag antar att jag inte behöver vara tydligare än så? Ni som läser detta förstår säkert vad det kan handla om, eller hur?

Det kom ett nytt tillägg år 2002. Det finns med i de psalmböcker som idag används i Svenska kyrkan och EFS och omfattar psalmerna 701-800. För nyansens skull: Jag älskar inte alla sånger där heller, men många är riktigt fina och tillför såväl innehåll och bredd som djup. Jag undrar vad höga vederbörande farbröder bakom 1991-tillägget skulle tycka exempelvis om psalm 718 som börjar med raden "Hennes starka vingar bär" och har fått svensk text av Anna-Karin Hammar. Där hittar vi i slutet på första strofen: "Då svävade Guds Ande över vattnet, allt blev ljus. Som en moderfågel bar hon livet fram."

Förresten, jag behöver nog inte undra. Jag tror att jag vet. Det finns många förgivettagna sanningar som inte tål att ifrågasättas av en rad skäl. De patriarkalt färgade och motiverade skälen brukar ofta vara starka även på det kristna området. Vi behöver dock ifrågasätta ännu mer för att Guds rikedom ska bli ännu tydligare. Det är min starka övertygelse. Jag tänker på ärkebiskopens ord: Gud är större.

Det är en sanning som inte behöver ifrågasättas, men vi behöver dock begripa den. Det gör vi inte än, inte på långa vägar.

Förintelsens minnesdag

Idag är det den 27 januari. Vi minns en särskild händelse. Det var just detta datum, fast året var 1945, då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau befriades. Freden var nära, Hitlers och nazisternas skräckvälde var på upphällningen och en mycket lång längtan efter frihet höll på att omvandlas till verklighet. För fångarna i utrotningslägren (judar, romer, homosexuella, Jehovas vittnen, människor med funktionsnedsättningar av olika slag och andra som inte var önskvärda i det tyska "överlägsna och ariska" riket) var sannolikt befrielsen långt större och ofattbart mer påtaglig än vi i något avseende kan föreställa oss. Hur skulle vi egentligen kunna förstå? Vi som ser det som ett bekymmer att vi kanske inte har råd att köpa Per Morbergs specialdesignade trancheringsbräda till alla som fyller år eller gifter sig?

Idag, 72 år efteråt, håller den politiska manegen på att krattas för ett nytt högerextremt maktövertagande. Förstår ni inte, ni som sympatiserar med Åkesson och med Kinberg Batras senaste utspel, att ni föder utrensningsgamarna med era strävanden? Förstår ni inte att er makthunger kräver att andra människor får sina liv raserade? Kan ni inte fatta att den enda chansen vi har, om den här jorden ska överleva som människans hemvist, är att vi lär oss att fungera och leva tillsammans?

Tydligen inte. Det är djupt tragiskt att människor inte har förmågan att lära av historiens misstag. Det är en fundamental brist i vårt lands bildning.

Aldrig mer. ALDRIG MER.

Roliga dagar :)

Vissa dagar är roligare än andra...

Jag var på en förrättning häromdagen. In genom dörren ett par minuter före start kommer en man med mycket bekant utseende och jag tänkte direkt: "Är det du eller är det din bror?" Efter några sekunder bestämde jag mig för att det var hans bror. När vi hälsade så sa jag som det var: "Dig känner jag igen. Jag har gått i samma klass som din lillebror i nio år."

Hans reaktion var ett förbluffat ansikte och orden: "Va?! Men han är ju gammal!"

De orden bevarar jag. He made my day! Senare samma dag blev jag kallad "Lilla tösabiten". Vissa dagar är som sagt roligare än andra trots att det ligger nära till hands att dra slutsatsen att blindhetsgraden i samhället har utvecklats exponentiellt på senare tid ;)

Verklighet och drömmar ännu en gång

Det händer mycket nu, inte bara i mitt liv. På andra sidan Atlanten har en av historiens mest oförutsägbara figurer installerats som president för världens enda kvarvarande supermakt. Vad som blir följden av det kan vi omöjligt säga. Det enda vi kan säga med säkerhet är att osäkerheten har vuxit. Mycket tyder också på att kvinnors mänskliga rättigheter kommer att beskäras. Det är allvarligt och hotar det mänskliga samhället. Vår fysiska miljö kommer inte heller undan oskadd. Medan kompetenta människor vill rädda jorden undan fossilbränslen och vatten- och luftförgiftning vill Trump tvärtom skapa möjligheter för att producera och konsumera ännu mer olja och kol. "Make America great again" lär tydligen strategin heta. Vem vet, USA kanske blir ett vackert lik i sina skönhets- och storhetssträvanden. Ljuspunkterna i det allmänna mörkret är de folkliga uppror och demonstrationer som har kommit till stånd. Det inger hopp om en framtid trots allt!

Apropå mörker: Anna Kinberg Batra och M öppnar dörren till SD. C och L stänger den. Om jag får säga vad jag tror så är detta dödsstöten för Alliansen. Efter valet 2018 kommer vi att se att även blockpolitiken är död. Det är inget jag sörjer. Politiken behöver förnyas för att utmaningarna ska kunna hanteras. Annars är risken att både politiken och vår omvärld blir mer och mer enfaldig och smutsbrun. Jag vill se en utveckling åt andra hållet: Mer rosa och mer mångfald! Det behövs MER än någonsin!

I övrigt jobbar jag på med musiken ett litet tag till och med studierna. Religionspedagogik blir det denna gång, och det känns långt mer intressant än den förra kursen som jag avbröt i höstas. Håll tummarna för att jag ska orka hålla ut!

Till hösten är det kyrkoval. Jag kan naturligtvis inte hålla fingrarna borta. Är man engagerad så är man, och jag får nog lov att acceptera det personlighetsdraget (som min terapeut har rekommenderat). Dock har jag bestämt mig för att byta nomineringsgrupp. Det skulle kännas konstigt att gå till val med Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK) när jag har lämnat partiet och inte vill förknippas med höger-vänsterskalan längre. Jag har representerat ViSK i två mandatperioder, men till hösten kommer jag istället att kandidera för Öppen Kyrka. Det är en partipolitiskt obunden grupp som i sitt program lyfter fram behovet av en öppen och lättillgänglig kyrka och som ser mångfald som ett tecken på Guds skapelses rikedom. Läs gärna mer på hemsidan http://oppenkyrka.se/. Det ska bli roligt att samarbeta och kampanja med nya människor för en kyrka som både har ett evighetsperspektiv och som kan verka i tiden nu och här!

Mina drömmar fortsätter... Det ena är konstigare än det andra. Häromnatten skulle jag stänga garageportarna hemma hos mina föräldrar när det kom in en ursinnig kvinna med vidhängande rottweiler på uppfarten och började skälla ut mig för att jag var dum i huvudet som tyckte att vi skulle ha en öppen attityd till invandrare och flyktingar. Hunden höll av allt att döma med med gläfsande käftar. Det hela slutade med att jag satt och fikade med damen (utan hund) men med hennes manliga partner i ett större sällskap. Jag undrade om inte hans skånska dialekt tydde på att han egentligen var från Skåne och undrade vilken principiell skillnad det var mellan hans flytt till Småland och till kärleken å ena sidan och en man från Afrika som flyttar hit av familjeskäl. "Anhöriginvandring som anhöriginvandring" sa jag, och den argumentationen emottogs med skratt och visslingar. Vid bordet satt också ett fd närstående kommunalråd. Jag förklarade, lika högljutt, att jag aldrig kommer att sätta mig på samma politiska sida som han igen. Det är faktiskt ganska frigörande att se hur tydlig man kan vara i skydd av nattsömnen ;-) Sedan gick vi alla och fikade på Fyra Kök på Kvarnholmen. Tyvärr hade man drabbats av strömavbrott inne i hela Kvastengallerian, men det blev ändå gott fika (kanske tack vare att det var gratis) ;) Andra nätter så har jag drömt om tapetsering, spionjakter och lägenhetsbyten. Det är spännande varje kväll att gå och lägga sig, och vet ni: Att drömma är alldeles gratis! Till skillnad från den mardröm som verkligheten håller på att utvecklas till så skadar inte drömmar någon enda, tack och lov.

Ikväll börjar vi öva med Vox Communis igen. Det är en mycket positiv grej som verkligen finns i verkligheten. Vi skapar musik tillsammans och mår gott av det. Jag har sagt det förut: Har du aldrig prövat att sjunga i kör, gör det! Det är en upplevelse du ska unna dig innan du flyttar en trappa upp och får sjunga med änglakören i evigheten!

Inte brunt utan rosa!

Moderaterna öppnar upp för att med en gemensam alliansbudget med SDs stöd fälla regeringen. Det är ett synnerligen dåligt och smutsigt vägval. Visserligen har KDs ledning (mot ett internt inte försumbart motstånd) flirtat mer än lovligt med brunhögern men övriga alliansen kommer naturligtvis att vara kallsinnig. Därmed har man saboterat trovärdigheten för ett allianssamarbete i regeringsställning. Det största borgerliga partiet kan inte öppna dörren till brunskjortorna högerut. Det är kört, AKB. Vilken nit du/ni har gått på. Ni har visat för alla vad ni är beredda att svälja för att få makten i er hand. Vi andra mår illa.

Ingen, utom M och SD, vill ha nyvalskaos oavsett om man tycker att nuvarande regering gör ett bra jobb eller inte. Vad Sverige behöver är ansvarsfull mänsklig politik. Det kommer inte M att kunna bidra med. Såväl M som SD är uteslutna från regeringskoalitioner framöver. Övriga riksdagspartier, förutsatt att KD kan få tillbaka en del av de röster som gått till M men som nu kanske drar sig tillbaka till KD (beroende på om KD byter fot i asylfrågan och kanske även partiledning) så att man klarar 4%-spärren, kan naturligtvis komma ifråga för en blocköverskridande regering dock med ett undantag: Vänsterpartiet. Jag kan inte tänka mig ett enda scenario där L och C skulle sätta sig i regering med V. Det ville ju inte S eller MP heller sist det begav sig. I övrigt är skillnaderna mellan L, C, S och MP inte på något sätt överväldigande. Det visar väl inte minst dagens regeringspolitik. Valet 2018 kan bli spännande och en riktig rysare. SD kan visserligen bli stora, men någon egen majoritet får de inte. Det kan vi vara hyfsat säkra på.

Men Moderutterna har klantat till det. Någon allians finns inte längre. Nu måste det bildas nya alternativ! Sverige behöver en politik som sätter människan först, inte partiprestigen, makthungern eller feta politikerarvoden. Sverige behöver en politik som vägrar att stödja samhällets onda krafter. Sverige behöver en stark feministisk och människovänlig rörelse. Vi i Feministiskt initiativ behövs mer än någonsin, för den väg som den gamla unkna blockpolitiken har halkat in på är alltför smutsig. Sverige behöver inte bli mer brunt, det behöver bli mer rosa!

Hopp för den fångne...

Jag spelar på Kalmaranstalten ibland. Kyrkan har en besöksgrupp och den anordnar cafétillfällen och mässor, och jag har halkat in i den verksamheten. Det har jag inte ångrat.

Visst, miljön är tuff. Jag som har en (inte så liten) klaustrofobisk läggning kan i såväl fysisk som psykologisk mening känna av att murarna är tjocka på många sätt och att dörrarna och låsen är otaliga. Säkerheten är rigorös, och jag både vet och förstår att det behövs. Man sitter inte inlåst på en kriminalvårdsanstalt utan anledning. Ändå är det mer som förenar oss, vi som är här ute och de som är därinne, än vad som skiljer oss åt. Vi är människor allihop. Vi har fel och brister och vi har misslyckanden och erfarenheter av olika slag i bagaget.

Att få fira mässa ihop är starkt. Då blir det så tydligt att vi tillhör samma krets. Vi får del av Kristi kropp och blod, vi ber tillsammans och vi delar ordet med varandra. Det är värdefulla stunder, inte minst för oss som får ta oss hem efteråt till ett liv i frihet. Det är en påminnelse om att vi inför Gud inte har något att berömma oss av. Vi är lika.

Jag tänker på en textrad från en gammal låt av Terra Nova där man talar om anstalten Hall: "Utan hopp kan ingen människa leva, därför måste någon kunna rymma någon gång då och då." Hopp kan ju vara så mycket mer än att rymma från ett fängelse om man nu har hamnat där. Förresten kan man ha ett liv som i många stycken liknar ett fängelse utan att man rent fysiskt är inlåst. Våra begränsningar är stora, och ibland bygger vi burar av dem utan att vi måste. Vi kan vara fångar på så många olika sätt. Men hoppet behöver vi, hoppet om något bättre.

Vad är ditt hopp? Det är skillnad på hopp och önskemål. I hoppet finns någon form av realistisk förväntan om att det SKA kunna ske. Ett önskemål är vagare. Vi har vårt hopp hos Herren. Kan det egentligen bli starkare än så? Och det hoppet gäller oss alla, oavsett var vi lever våra liv.

Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, han som har gjort himmel och jord. (Ps 121:1-2)

Stödben, knähund eller nåt annat?

"Om man släpper sin kontroll
öppnas scenen upp för troll!"
Kanske är det vad som krävs 
när debatten dör och kvävs?

Men när makten är så god
smakar sött av andras blod
sitter man ju självklart kvar
om än rumpan lyser bar

Nya kläder kejsarn fått
Rött har blivit ganska blått
Mesta tyget syns dock ej
Han kan inte skyla sej!

Värmen från en sossehand
gör att han går snällt i band
Under mantelns tunna flor
samma knähund ännu bor

Rättvisan har han just glömt
Det var bara nåt han drömt
"Nu ska vi se om vårt hus
Inget är som maktens rus!"

Om tro, hopp och kärlek

På söndag, tredje söndagen efter trettondagen, är temat enligt kyrkoåret Jesus skapar tro. Vi kommer att läsa om hur Jesus botade en dödssjuk pojke på distans. Det undret gjorde att många kom till tro, men hur fungerar det idag? Jesus finns ju inte här på jorden lika påtagligt i fysisk mening, och det är svårt att se tecken och under på samma tydliga sätt. Ändå är tron i högsta grad levande hos många. Hur går det till? Hur kan man tro på en Gud när man ser all ondska, allt våld, allt förtryck, alla orättvisor och all terror som finns i världen? Hur kan man hävda att Gud är kärlek när så många lider av sjukdom och andra människors orättfärdiga maktutövning?

Ja, det är inte lätt, men på något sätt så fungerar det. Hur-frågan är intressant och har sysselsatt många under århundradena. Ändå finns tro fortfarande. Vi är många som har en levande relation med levande Gud (sann Gud och sann människa) om än i en annan dimension än de relationer vi har med andra människor. Det är en Gud som vill helighet men som är barmhärtighet. Det är en vän som är närmare än någon annan. Jag önskar att fler ska lära känna den vännen och min bön är att vårt sökande efter svaret på hur-frågan ska leda till att fler hittar hem!

Människan behöver tro och hopp. Utan hopp kan man inte leva, men hopplösheten breder ut sig mer och mer. Jesus skapar både tro, hopp och kärlek. Må vi inte stå i vägen. Min bön är: Gud, ge oss förstånd och ödmjukhet nog att lämna över oss till dig så att vi kan vara dina händer och fötter här bland alla de människor som du älskar men som ännu inte vet om det!

Flickors rättigheter måste värnas!

Debattartikel i Barometern 14 januari 2017 och Östra Småland 20 januari 2017

Ensamma barn på flykt lever farligt och flickor är särskilt utsatta för tvångsgifte, övergrepp och sexuell exploatering. Problemen upphör inte när de kommer till Sverige. Därför har vi myndigheter som ska se till att varje barn skyddas mot våld, exploatering, tvångsgifte och övergrepp. Här ska det inte göras skillnad på barn och barn. Sverige har ju en lagstiftning mot barnäktenskap i syfte att undvika risken för exploatering av barn. Flickor i Sverige har helt enkelt rätt att leva i frihet och har också rätt att själva välja sin partner.

Utländska barnäktenskap är inte giltiga i Sverige om det inte finns synnerliga skäl, och varje fall ska prövas utifrån det enskilda barnets rättigheter. De senaste dagarnas medierapportering pekar dock på att kommuner i vårt län verkar sakna handlingsberedskap för att hantera barnäktenskap på ett rimligt sätt. Ändå finns flera för kommunernas socialtjänst kända fall där mycket unga flickor lever i äktenskapligt samliv med män som i många fall är betydligt äldre. Att flickor i mycket späd ålder blir gravida och föder barn innan de själva har lämnat barndomen borde vara en varningsklocka med mycket skarp klang. Tyvärr verkar den ändå inte ha uppfattats.

Kunskapen om mänskliga rättigheter verkar alltså vara bristfällig i våra kommuner. I de kommuner i landet där Feministiskt initiativ har mandat ligger därför ökad kunskap om mänskliga rättigheter högt upp på dagordningen. Det behövs sannerligen om flickors rättigheter ska bedömas som lika viktiga som pojkars/mäns. Så bör det vara även i Kalmar län!

Feministiskt initiativ kommer aldrig acceptera att utsatta flickor på flykt utnyttjas eller att olika regler ska gälla för barn i Sverige och barn på flykt. Barnkonventionen gäller för alla barn, såväl i Kalmar län som i hela Sveriges land.

Birgitta Axelsson Edström

Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Dagens ord

Hopp

Ibland känns livet meningsfullt :-)

Drömvardag

Så har vardagen återkommit, och med den mina drömmar. Julhelg betyder inte ledighet när man jobbar i kyrkan, utan det är snarare tvärtom. Det märkte jag inte minst idag när jag skulle tidsredovisa december månad, men det märks ändå att det är en annan lunk under storhelger. Det har definitivt sin charm, men faktum är att även vardagen har en viss charm. Att städa ut julen, vilket vi detta år gör gradvis, är nog rätt skönt det också när det väl är färdigt. Jag var dock inte alls beredd på det stora vemod som sköljde över mig i söndags när de flesta tomtarna åkte ner i källaren. Jag klarade julen hyfsat, mycket tack vare en härlig familj, goa vänner och mycket jobb, men nu i söndags kom saknaden efter mamma och pappa tillbaka. Det känns in i hjärtat. På söndag den 15 januari är det ett år sedan mamma tog sitt sista andetag. Det har varit ett hemskt år, men nu är det över åtminstone i kalendermening.

Mina drömmar, ja. Natten till igår var jag på någon form av tillställning, det var oklart om det var begravning eller bröllop för det fanns tydliga referenspunkter till båda, men hur som helst var både det svenska och det brittiska kungahuset på plats. Vi skulle ha våra platser i närheten av vår prinsessa Madeleine eftersom vi stod henne närmast. Vi åkte till stället där vi skulle vara (en plats som såg ut som det stora torget i Karlskrona) i bil med prinsessan Sibylla och hennes otroligt bortskämda vinthundar. De kräken var inte bara oerhört snorkiga, de kunde prata också och då menar jag inte hundprat i Lady och Lufsen stil, alltså "Hundar kan inte prata! Han prata med mig!!!" som vi kan höra varje julafton, utan verkligen PRATA. De här sade bestämt att de inte tänkte kliva ur bilen på rastning om de inte fick ha långkalsonger på sig. Ungefär när vi var på väg att inta våra platser blev jag väckt av goe maken som meddelade att frukosten var klar. I skenet av den fortfarande lika gröna julgranen kunde jag äta frukost och tacka Gud för att jag slapp vinthundarna och all övrig överklassetikett ;-)

I natt var det dags igen. Då var det Pierres och min tur att gifta oss, och det gjorde vi i Bohuslän. Själva ceremonin minns jag inget av, men jag vet att middagen hölls på Hotell Nordevik i Skärhamn. Det var en brokig samling gäster som hade samlats och vi var tvungna att springa ner i förråden i källaren för att hitta stolar till alla. Medan vi sprang upp och ner i trapporna så såg jag genom ett fönster hur en av våra dagstidningsjournalister med skräckslagen blick åkte förbi i rullstol i racerfart nerför en backe på gatan utanför. Två personer försökte hysteriskt bromsa farten. Den ena var min yngsta faster, iklädd bygdedräkt, och den andre var en fd förvaltningschef på Kalmar kommuns barn- och ungdomsförvaltning. Jag gick ut när de väl fått stopp på färden och deklarerade mycket stolt att det minsann var min faster Naima som utgjorde räddningen, men jag hade svårt att hålla mig för skratt för det såg ju helt enkelt för dråpligt ut. Journalisten, vi kan kalla honom Anders Matsson, blev ännu surare när jag inte tog hans skräckupplevelse på allvar utan skrattade år något som kunde blivit hans död. Ja, visst är jag en hemsk människa!

Nåväl, inne i matsalen pågick festen. En av gästerna försökte göra sig hörd genom att läsa upp en Powerpointpresentation som han hade skrivit ut på papper i så litet format att han var tvungen att hålla förstoringsglas med en hand och papperet med den andra. Det gjorde att han inte kunde hålla i mikrofonen också, så han skrek istället för full hals. Det hade jag svårt att acceptera, så jag fixade fram ett mikrofonstativ (jag har ju ett liggande i bilen) och så sa jag att han fick ta det från början när jag väl hade fått dit mikrofonen. Problemet var ju att själva föredraget va så långt att gästerna inte orkade lyssna en gång till. Ett annat problem, eller hellre en räddning, var att det var dags för mig att vakna. Återigen stod frukosten framdukad och jag fick äta fil och flingor istället för bröllopsmiddag. En sån har jag ju redan ätit för drygt tio år sedan så jag sörjer inte över det. Brudgummen har jag ju framför mig varje morgon, nästan i alla fall, sedan dess.

Vad betyder de här drömmarna? Ingen aning, men jag drar åtminstone slutsatsen att min kreativitet börjar vakna till liv igen. Tankarna virvlar när jag inte kan kontrollera dem, alltså när jag sover. Jag tror att det är ganska friskt egentligen, men med tanke på dröminnehållet så kan det måhända finnas en hel del som ser tecken på begynnande galenskap. Man får väl tycka och tänka vad man vill, tänker jag. Mina drömmar lever nog sitt eget liv ändå. Jag tänker inte hindra dem!

Och spännande är det att se vad som händer varje natt. Dessutom är det gratis :-)

Trettondedag jul 2017

(Skrevs 6 januari men pga tekniska problem blev publiceringen fördröjd...)
Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Natt över Judaland,

natt över Sion.
Borta vid västerrand
slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar
korus av röster,
skåda en härligt klar
stjärna i öster;

Gånga från lamm och hem,
sökande Eden.
Stjärnan från Betlehem

visar dem leden
fram genom hindrande
jordiska fängsel
hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,
viska och räckas dem,
ljuva och friska:
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Viktor Rydbergs Betlehems stjärna är nog något av det vackraste jag vet... Och idag på trettondedag jul så är den alldeles speciellt talande.

Litet tips till If...

Det där med postgången i Sverige är en liten följetong i sig. Igår fick jag en faktura från försäkringsbolaget If. Den var utskriven den 22 december. Den nådde mig igår den 2 januari och ska betalas senast 10 januari. Jag kan vara lugn, och det kan ni också vara: Jag har inga problem med att betala den. Jag gjorde det med en gång.

Men, kära If, vi befinner oss fortfarande i långhelgernas tidevarv. Att människor är ute på resor är trots allt inte ovanligt under den här tiden på året. Är det då rimligt att skicka ut fakturor som ska betalas inom åtta dagar från ankomstdag i brevlådan? Jag antar att försenings- och påminnelseavgiften inte är försumbar. Det brukar den nog inte vara i något sammanhang, vilket jag minns från den gången jag missade en CSN-betalning av misstag och fick punga ut med åtskilliga hundralappar totalt i onödan. Sådant aktar jag mig för.

Skriver man ut fakturor och skickar iväg dem den 22 december, två dagar före julafton, så händer det här. Det bör inte vara en nyhet för någon på vilket försäkringsbolag som helst. Ett tips till nästa år: Ge fakturamaskinen julledigt dagarna före jul men låt den jobba övertid fram till Lucia så att fakturorna når fram i tid. Det ger fler nöjda och färre missnöjda kunder, jag lovar!

Toner till tusen

Ett sätt att summera året 2016 är att räkna samman de bidrag som vi i kören Vox Communis har varit med om att samla in till välgörande ändamål. Fyra konserttillfällen under året gav 65 512 kr. Pengarna har gått till Världens barn, Kisima Mixed Secondary School i Kenya, Operation Smile och Barncancerfonden Östra.

Att sjunga och skapa musik tillsammans är något som förgyller livet i sig. Kan man dessutom se till att stödja värdefullt arbete som stödjer barn medan man sjunger och skapar glädje såväl åt sig själv som åt de åhörare som lyssnar och kanske sjunger med så är det en spinoffeffekt som ger ännu mer mening.

Tack till alla som har bidragit och som vi har samarbetat med. Badrumskören med Lage Olsson i spetsen och Gärdslösa kammarkör under ledning av Ingegärd Cafourek ska särskilt nämnas. 2017 är ett nytt körår. Håll utkik! Vi har sprakande planer även för det året, och musik kan det inte bli för mycket av!