På nya och syrerika stigar

Idag har jag fått en massa syre ner i lungorna. Det behövdes! Okristligt tidig tågfärd till Växjö där solen sken på promenaden till och från Östrabo följdes av promenad hem från Kalmar central med uppehåll för försenad lunch på Café Lorens och med en vända med nya blommor till gravarna. Det var riktigt varmt när solen sken och vinterjackan lät jag bli att stänga. Ändå var jag genomsvettig när jag kom hem. Efter en natt som inte gav så mycket sömn som jag egentligen ville så känns tröttheten i kroppen nu. Det är en angenäm känsla på sitt sätt. Högerknäet smärtar liksom högerarmen, men det går väl över så småningom det också. Högern har jag aldrig kommit riktigt överens med ;-)


Våren börjar göra sitt intåg. Det gror i vägrenarna och det känns som om kyrkogården skriker efter lite färg. De blommor som Emmy och jag ställde vid mammas och pappas grav för nästan två veckor sedan hade blivit aningen frostnupna (läs: det handlar alltså om ett totalhaveri efter flera dagars rejäl kyla samt snöfall och sjutton vet om inte rådjur eller liknande hade gjort sitt på de stackars stjälkarna också...) men nu ser ju temperaturen ut att ligga ovanför nollstrecket så långt man kan se i varje fall. Jag köpte sålunda de sista buketterna som Lidl hade. Det blev en röd och en rosa, ovanligt fina! Det går ju inte att ställa röda blommor på morfars grav, han som inte ens klarade rött på en skjorta. En röd bukett skulle orsaka ett smärre jordskalv när hans urna skulle börja leka karusellen. Det vet jag ju. Den rosa buketten ställde jag alltså där. Den röda står hos mamma och pappa. Båda lyser ordentligt och pryder sina platser. Saknaden är stor, men kärleken är större. Tack för allt jag fick av er!

Mormors och morfars grav ska få lite plantor

senare. Hoppas bara de överlever i en

jordmån som lämnar en hel del i övrigt att önska.

Lite snittblommor medan vintern övergår i vår

skadar i varje fall inte, bara de inte är röda...

Mamma och pappa behövde nya snittblommor.

En gång när jag kör bil ska jag ta med mig 

ljuslyktan hem. Efter Kyndelsmäss räknar man

med att ljuset har återvänt så då krävs inga ljus

på gravarna längre. En ny lärdom för mig, men ganska

logisk när man tänker efter.

Livet går vidare, på nya och syrerika stigar. Jag hoppas att jag är på rätt väg nu, den väg som jag är menad att gå. Jag tror och hoppas det. För första gången i livet så känns det rätt. Det måste ju betyda nåt, tänker jag...