Kulturen: Vingar som bär!

(Debattartikel publicerad i Barometern idag 3 maj, skriven 17 april)

Just hemkommen från en konsert, där jag sjungit tillsammans med kören Vox Communis, överväldigas jag av insikten om hur mycket kultur i olika former betyder för oss människor. Det handlar om att jag ger mig själv chansen att vidga vyerna, att vara öppen för nya saker, att våga uppleva sådant jag inte tidigare upplevt samt att jag har mod att utmana mina egna gränser. Vi har som människor möjlighet att växa och utvecklas hela livet, och varför ska jag då förmena mig den möjligheten?

Allt är inte ekonomisk tillväxt här i världen. Jag är inte så naiv att jag tror att vi kan skapa ett välfärdssamhälle utan tillväxt, men jag ställer på allvar frågan om hur välmående ett samhälle blir om vi inte ser till att våra behov av kultur tillgodoses. Kulturen är näm­ligen det som utvecklar oss allra mest, och vi måste redan i unga år vänja oss vid att använda och förstå de kul­turella uttrycken.

Därför är det så livsviktigt att den estetiska bildningen, den som ger oss beredskap för att utnyttja hela vår potential, får det utrymme som krävs i skolan. Skolan har aldrig varit och kan aldrig vara en institution där allt kretsar kring lönsamhet, svenska, matematik och engelska.

Skolan ska ge HELA eleven möjlighet att utvecklas, och vi måste också utanför skolan ha andra möjligheter att utvecklas vidare. Det kan handla om kulturskolor, musikscener, bibliotek och bildningsförbund men också om teatrar, föreningsliv och utställnings­ytor för att bara nämna några arenor. På det sättet skapas förutsättningar för ett välmående samhälle bestående av välmående människor och inte bara av välmående pengar.

Kultur är glädje, kreativitet, inspiration, insikt och hopp, men det bygger på att vi har människor som deltar och som ställer sina förmågor till tjänst. Det handlar om professionellt kulturarbete självklart, men också om att delta själv på amatörens villkor. Det råder inget motsatsförhållande mellan de två. Det är just DET som är det fina i kulturens kråksång: Det är en mångfaldsverksamhet som enbart berikar och inte konkurrerar.

Våren är på gång, det känns i luften. Jag säger inte att vi i Vox Communis har bidragit till att våren till slut är här, men jag säger att vi genom att ha roligt tillsammans dels står ut med den rent fysiska kylan bättre, dels tvingar undan en stor del av den mänskliga kyla som ibland omger oss.

Dessutom ger kultur oss redskap som hjälper oss att delta i den demokratiska utvecklingen. Jag unnar fler den upplevelsen. Våga pröva kul­turens vingar! De bär dig ut i världen, långt längre än du trodde var möjligt! Kanske kan du till och med lära känna grenar av ditt eget möjlighetsträd, grenar som du själv inte ens trodde att du hade? Det ger ditt liv ännu fler dimensioner och gör dig ännu mer levande!

Birgitta Axelsson Edström, lekmannakörledare, Kalmar

Naturens baksidor

Jag gillar naturen, inte så att jag ofta vistas i skog och mark och kollar in blommor och fåglar och så, men det finns mycket att förundras över när man tar sig tid att kolla lite. Egentligen är det rätt fantastiskt att naturen väcks till liv varje vår, att blommorna kommer åter och bär och frukter växer. Människans härjningar i naturen förstör både klimat och förutsättningarna för liv och växtlighet, men ännu har vi inte lyckats förstöra allting utan vi slipper en "tyst vår" i år också. Naturen är ganska tålig, men vi bör ju tänka till över hur vi förvaltar den. Det skulle inte skada.

När man nu cyklar in till stan på cykelvägen genom Djurängsbackarna så kvittrar det i en underbar symfoni över de vidsträckta vitsippskolonierna. Man blir ganska andlös. Det är skört, och det är vackert. Även en vinterfantast som jag kan se det sköna. Men, allt i naturen är inte vackert.

Jag har alltid varit arg på gökens natur. Hur i hela fridens namn kan det vara meningen att man ska lägga sina ägg hos andra och låta dem uppfostra ens egna ungar? Hur kan det vara meningen att de här stora glupska ungarna ska sparka ut småfågelungarna ur boet och ta all näring själv? Visst är det ganska horribelt? Hur tänkte du Gud när du skapade göken??? Kolla bilden HÄR. Göken söker upp bon för småfåglar (mesar och sångare etc) och lägger sina ägg hos dem. Sedan tar gökungen all plats. Tvi vale.

Som sagt, naturen är fantastisk, men det finns baksidor. Gökungarna är en av dem.

Våren är här....

Igår var det Valborgsmässoafton. Själv firade jag den på Värsnäs tillsammans med Friluftsfrämjandet, naturnörden Pav Johnsson som vårtalade och mina härliga körkompisar i Vox Communis.

"Längtan till landet" och andra vårsånger klingade nere vid strandkanten där väldigt många människor hade samlats för att hälsa våren välkommen och se det flytande bålet tändas. Visst var det kallt, men gemenskapen värmer!

Nu sjöng vi i ärlighetens namn inte bara vårsånger. Vi pressade in "Joshua fit the battle of Jericho" också, mest för att påminna om att vi kan faktiskt påverka saker och ting själva också, inte bara se på när naturen förändrar sig. Hur mycket tid lägger vi inte på att oja oss över att vädret inte är fint nog eller att våren är för sen? Istället kan vi se till att göra vintern varm och trevlig på mänskligt vis, genom att exempelvis behandla varandra med värme och visa varandra kärlek. Varför lägga energi på fel saker när vi kan välja att göra något gott? Se på Josua. Han handlade envist, utan våld men enligt instruktionerna, och till slut rämnade Jerikos murar. Han nådde målet.

Och nu HAR våren kommit. Idag är det första maj. Solen skiner från en klarblå himmel och grillarna plockas fram på gårdarna. Det har varit en annorlunda första maj för min del, inte helt oangenäm, men av ett nytt slag. Jag lär få anledning att vänja mig vid sådana framöver, och det är ingen fara, det klarar jag. "Visst gör det ont när knoppar brister " men jag föredrar ändå att ha öppna ögon och klar blick framför att gå sovande och skumögd hela livet. 

Ha en trevlig maj allihop där ute!

Inte bara kors, vi behöver be också...

Idag skulle vi sjunga Sven Lidmans underbara "O salighet, o gåtfullhet" Sv Ps 234 i gudstjänsten i Vasakyrkan. Den är vacker, såväl i text som melodi, men den är knepig att spela. Den är nämligen noterad i Ass-dur. Det klingar bra, men det är ingen hit att snabbt försöka få fingrar och fötter med på noterna. Konstigt nog klingar det ALLTID bättre när man spelar på svarta tangenter än på vita. Fråga mig inte varför, men det kräver lite mer att reda ut det.

Psalmen handlar om skuld och förlåtelse, och det slog mig när jag tittade på noterna (som jag av olika skäl inte riktigt hade hunnit att kolla på i förväg så mycket som jag hade behövt) att om man bara hade sänkt ett halvt tonsteg så hade det blivit G-dur och ETT korsförtecken. Det hade passat texten bättre, och det hade blivit flera divisioner lättare att spela. Texter om Kristi törnekrona och försoning BORDE ha korsförtecken ;)

Men nu står det FYRA b-förtecken istället och det var bara att försöka hantera, fast i ärlighetens namn så körde jag en feg säkerhetsvariant för att reda ut den idag.... Och så blev jag påmind om att det inte bara handlar om kors, vi kan behöva b(e) också, så det gör jag och jag bad fler om hjälp dessutom. Det står ju skrivet: Be så skall ni få, sök så ska ni finna :)

Vårtid - brytningstid

Luften är lättare att andas
Framtiden känns som ett oskrivet ark
Förväntan och oro kan blandas
Det ska kännas så när man bryter ny mark

För visst är det så man ska göra
När vägen har stängts på din färd
Man öppnar båd öga och öra
Och går mot en ny okänd värld!

Om isshow, samarbete och sandlådefasoner

Jag sitter på tåget upp igenom Skåne för att så småningom anlända till Kalmar efter ett snabbt besök hos dottern i Malmö. Hon har slitit häcken av sig tillsammans med kurskompisar för att producera en konståkningsshow om lilla spöket Casper. Så klart att jag som stolt men nervös mamma ville vara med på premiären i Färs och Frosta Sparbank Arena i Lund. Och det gick jättebra!!!! Mammans tuppkam växte flera meter ;) Det var jätteduktiga barn och ungdomar som åkte på isen också,  det hela var väl värt ett besök. Befinner du dig i närheten i helgen så finns det två chanser kvar. Idag kl 15 och i morgon söndag kl 18 spelas föreställningen igen. Missa den inte! 50 kr för vuxenbiljett är väl investerade pengar. Dessutom får man se vår kandelaber som gör ett sällsynt gästspel i ishallen ;)

Det är underbart att få uppleva hur barn och ungdomar utvecklas till engagerade och ansvarstagande människor. Jag är så stolt över att min lilla baby idag rattar en hel arena, tänker på säkerhetsaspekter, gör scenografi och kulisser, drar kablar och har ett konstnärligt sinne utöver det vanliga. Jag är så glad över att där finns ett kompisgäng som jobbar ihop, som självklart stöttar varandra och som hjälper varandra att förverkliga planer och idéer. Det är ju så det ska vara! Tillsammans når vi längre!

Det är just vid den insikten som det slår mig hur mycket av den varan vi egentligen saknar i andra sammanhang. Egoismen har ersatt solidariteten, hjälpsamheten har blivit irrationell och samarbete klassas som mindre effektivt än enmansdiktatur. Andras förmågor ses som hot mot egna brister istället för tillgångar som kan komplettera och berika. Jag undrar väldigt ofta vart vi är på väg.

Vilket samhälle hade vi haft om vi inte hade byggt det tillsammans? Hur skulle vårt rika svenska föreningsliv ha kunnat utvecklas om vi inte hade arbetat MED varann utan istället MOT? Den sandlådenivå man numera ser människor emellan, människor som sitter på inflytelserika poster men som har totalmissat vikten av att agera i demokratisk och respektfull anda, är pinsam.

Och jag undrar vilken föreställning jag hade fått se igår kväll om ungdomarna som skapade den tillsammans hade agerat enligt vuxenvärldens sandlådefasoner (förutom att sandlådan i allt väsentligt bara genom sin närvaro hade förstört föreställningens själva hjärta, nämligen skridskoåkningen och isen). Det finns ändå hopp om framtiden när våra unga fattar grejen. Att lära gamla loppbitna hundar att sitta är som bekant svårt. Heja ungdomarna! Framtiden tillhör er! Och HIMLA BRA JOBBAT!

Eller hur?

När orden inget betyder
När hjärtat inte längre slår i takt
När praktisk handling avslöjar mörker
Och leendet stelnar i en ful grimas.

Då har man blivit smittad
Epidemin är ett faktum
Fler och fler förgiftas
Av okunskap eller feghet

Då är det dags att stanna en stund
Se om spegeln tål vad den ser
Sedan fråga den varför inte
Och våga lyssna in dess sanna svar.

Tack för förtroendet!

Det här var riktigt roligt! För ett par veckor sedan fick jag en fråga som jag blev så glad för att jag nästan började gråta. Det är nämligen så att jag sedan en tid tillbaka, om än i tysthet, har börjat söka nya vägar i livet. Nu fick jag frågan, behagligt utsträckt med en morgontidning i handen i en hotellsäng på Strand i Borgholm, om jag jag skulle kunna tänka mig att bli ny ordförande för Byteatern Kalmar läns teater.

Som sagt, det var en riktigt rolig fråga att få! Där, med den ständigt leende Lasse Lönndahl (rummen på Strand är ju dekorerade med stora svartvita fotografier av stjärnor som har uppträtt där under åren som gått) som såg på mig med värme i blicken så insåg jag att JA, det är ett uppdrag jag gärna vill ha! Det händer mycket på Byteatern nu, det är stora planer på gång med kulturcentrum och utveckling av verksamheten med två nya chefer vid rodret, och det är ett positivt sammanhang med entusiasmerande förtecken och kompetenta människor i både styrelse, teater och i föreningen i stort. Det handlar om själva livselixiret för människan, nämligen kulturen och därmed möjligheten att utveckla sig själv, uttrycka sig fritt och att utmana både sig själv och andra. Självklart tackade jag JA!

Idag var det årsmöte i föreningen, och jag fick förtroendet. Det är med en stor dos ödmjukhet jag tar mig an uppgiften, och jag hoppas att vi tillsammans kan utveckla och fördjupa styrelsearbetet så att det kommer teatern, människorna och samhället till del. Vi behöver kulturen mer än nånsin i ett samhällsklimat som blir allt hårdare, och jag bidrar gärna med de delar jag kan även om det är väldigt små delar. Tillsammans är vi starka!

Nu ser jag fram emot året som kommer. Vi har massor att göra, men vi tar oss an uppgiften med en gemensam vilja att sätta kulturen och teatern på dess rättmätiga plats, nämligen som ett av fundamenten för det mänskliga och utvecklande livet. TACK för förtroendet!

Mixade dagar

En dag av kontraster är till ända. Trevliga samtal, helt avbockad "Att göra"-lista och sångövning med bästa Vox Communis (något kaotisk, men rolig!) följdes av dagens gapskratt när jag såg postskörden innanför dörren och en förkrossande Bayern München-seger över ett sömnigt Barcelona som inte verkade ha vaknat. Det har i sanning varit en heldag!

På lördag den 4 maj är det VÅRSKRIKET på Kalmar Slott. Många körer, däribland vi i  Vox Communis, kommer att medverka i fyra timmars körsång i slottets kamrar, salar, gårdar och vrår. Missa inte det! Biljetter köper ni på Turistbyrån eller på Kalmar Slott. Dessförinnan kan man sjunga in våren på Värsnäs med oss och Friluftsfrämjandet på Valborgsmässoafton :)

Nu väntar sängen. I morgon är en annan dag, även den välfylld med möten, samtal och möten igen. Jag önskar alla en god natt, en dag fylld av kamp för rättvisa i morgon och ett ärligt uppsåt att göra världen bättre! Det kan sannerligen behövas! Som vi sjunger: Jag ser det i min fantasi: Vilken värld det ska bli!

Debatten om debatten

Jag är med i aktionsgruppen Vi tar kampen (mot rasismen). Här är ett inlägg i den kampen, publicerat i dagens Barometern:

Yttrandefriheten är något vi kämpat oss till, trots motstånd från övermakten. Den innebär att vem som helst har rätt att tala om vilka ämnen som helst liksom att skriva artiklar. Men den innebär inte att någon måste bry sig om det och inte heller att ingen får kritisera det. Om jag skriver behöver du vare sig hålla med mig eller bry dig om vad jag tycker.

Det återkommande kravet på att ”ta debatten” om vilken åsikt som helst är inte en yttrandefrihetsfråga. Det är en fråga om makten över vilka frågor som ska vara viktiga. Genom att ”ta debatten” med rasister ser man till att öka deras svängrum. Är det verkligen önskvärt?

Jag vill inte ta debatten om att aborter ska vara illegala. Jag vill dock gärna ta debatten om sex timmars arbetsdag, mäns våld mot kvinnor och mobbning i skola och på arbetsplatser. Jag vill inte ta debatten om hur många flyktingar Sverige har råd med. Jag vill däremot gärna ta debatten om vad som kan göras för att säkra flyktingars möjligheter till ett gott liv.

Om den flyktingpolitiska debatten förs med ekonomiska eller rent fientliga förtecken är den inte värd att ta. Att ge människor skydd finns nedskrivet i FN:s konventioner. Ska vi då ta debatten om att skrota FN?

Alla frågor går inte att reda ut genom att sitta ner och lyssna på varandra. Den som tror det har en övertro på att alla människor kan uppföra sig respektfullt. De främlingsfientliga har i många år kämpat för att få en offentlig talarstol. Nu har de det, och de kommer inte att ändra vare sig uppfattning eller uppförande för det.

Med den här insändaren har jag inte tystat någon annan. Det finns ingen risk för att rasistiska uppfattningar förtigs – de hörs både från ministernivå, från riksdagsledamöter och från skumma internetsajter. Yttrandefriheten är till för att användas. Sedan får den tänkande människan bilda sig en egen uppfattning.

Det är då jag lever...

Jag har haft förmånen att få uppleva en härlig helg med solsken och underbart sällskap. Lagom av allt skulle man kunna säga, bortsett från de idrottsliga resultaten då. De gick inte alls min väg, men man kan ju inte få allt här i världen. Fyra mål i baken i premiärmatchen är ju ingen dröminledning på säsongen, men nu kan det inte bli värre. Det FÅR INTE bli värre menar jag. Basta.

Nu väntar en arbetsfylld vecka med nämndsmöten, redovisningar och styrelsemötet. Dessutom är kvällarna fulltecknade. Det är flera möten per kväll, sångövning och kulturafton med Lars Ohly och Kim Stranne och så avslutas veckan med examensföreställning i Lund. På lördag blir det allsvensk fotboll i Kycklinggrytan innan söndagen tar vid med kantorsuppdrag. Det blir en full vecka, inte alls oangenäm men det är fullt i kalendern.

Så där brukar våren se ut. Man hinner liksom inte med. Jag säger som Cidden: "Vem har tid med en morgon som den här?" Det är ju NU, när naturen väcks till liv, som man borde stanna upp och uppleva det som sker. Det är ju NU, eller hur?

Men jag klagar inte. När schemat är fullt trivs jag egentligen som bäst. Det är då jag känner att det jag gör betyder nåt. Det är då det finns mål och mening, och det är då jag helt kan koppla bort irriterande, infantilt och patriarkalt grus i ena dojan. Det är då jag lever, trots förlorade matcher och brustna drömmar om SM-guld.... Så välkommen, du vecka som kommer! Du kan bli som en av vårens allra vackraste blommor!

Segerchampagne får nog vänta....

Det verkar inte bli någon segerchampagne den här kvällen. Istället lutar det åt gravöl, men något sådant har jag inte hemma. Förlust i fyra raka matcher är svårt att smälta, men så verkar det bli. Å andra sidan, SAIK spelar SM-final för tredje året i rad. Tredje gången gillt kan man säga. Det KAN ligga någon rättvisa i det, om man nu ska leta förmildrande omständigheter. Jag försöker i alla fall.

Fast egentligen spelar det ingen roll. Luleå är mitt lag ändå. Och Luleå är inte sämst, de är näst bäst. De spelar SM-final som ett av två lag. Så det så. Och mitt hjärta finns hos dem.

Förresten har sommaren har kommit till oss. Våren har lämnat WO. Det känns lite märkligt, men så är det. Myggnätet är uppe och vi måste ha balkongdörren öppen. För bara någon vecka sedan var det minusgrader på morgnarna. Nu, efter regeringens vårpropp, inser vi dock att kylan består trots allt fast i en helt annan dimension. Det blir inga sötebrödsdagar för kommunernas välfärdsverksamhet framöver. Sötebrödet för skattemedel kommer de vinstdrivande företagen och deras ägare till del istället för välfärdsarbetarna och de brukare som är beroende av skola, vård och omsorg. Strejk står för dörren pga låga löner.

Ja, det blir en kall sommar oavsett temperatur, men jag hoppas hösten blir bättre i flera avseenden. DÅ ska jag i varje fall ha min lilla segerchampagne :)

Tack Vox Communis!

Jag har världens bästa kör. Jag ville bara säga det, helt enkelt. Det är en totalt outstanding samling underbara glada människor som slösar med sin energi och sin glädje och som sprider så mycket solsken omkring sig att till och med våren lockades fram från vinterlandet igår kväll.

Tack Vox Communis! Ni är guld värda allihop!

DÄR går gränsen!

Min dotter med sambo tog hand om en liten frusen hittekatt i vintras. Han var uppskattningsvis ca två månader gammal, okastrerad men rumsren. Han fick namnet Franz och blev kastrerad efter alla konstens regler i början av mars. Och så växte han rejält. Han blev STOR, men inte tillräckligt stor för att växa i sina gigantiska öron ;-)

Nu bor ju inte dottern i en idealisk lägenhet för en katt. Eftersom det är studentboende i södra storstaden så funkar det inte för katter att gå ut. De kommer helt enkelt inte in igen. Att hoppa upp och visa en tagg för digital läsning övergår de flesta katters förmåga, åtminstone tror JAG det. 50 kvadratmeter blir då i minsta laget för en pigg liten kattpojke att vistas på. Därför gav Franz sig på dotterns fötter för att leka. Ju längre tiden gick, desto värre blev det. Till slut fick hon gå med gummistövlar inomhus för att inte få tårna sönderbitna, och ni som har sett hennes fötter vet att dom är hiskeligt små redan från början. Man började alltså leta efter ett annat hem åt Franz.

Vi det laget började ju jag bli lite orolig i själen. Jag har visserligen aldrig träffat Franz, men jag har hört talas om honom och han var ju en liten familjemedlem. Faktum är att Franz började kännas som ett litet barnbarn, i brist på "riktiga" barn i familjen. Det gjorde lite ont i hjärtat faktiskt att han skulle lämnas bort. Dottern tycker att jag är knäpp. Det är inte helt omöjligt att hon har rätt. Dessutom tål jag inte katter....

Nåväl, Franz fick ett nytt hem i fredags. Han hamnade hos "farfar och farmor" på den småländska landsbygden. Där kan han få springa fritt både inne i ett stort hus och utomhus och där finns möjlighet att leka med både hundar och andra djur. Det blir nog jättebra, och dessutom så stannar han ju inom familjen. Rapporter hittills talar om en smärre succé. Franz är numera Kaiser Franz of Algutsboda, och visst ser han väl en aning majestätisk ut?

(Foto: Emmy A E)

Jag har dock gjort en sak fullständigt klar: Den dag det kommer riktiga barnbarn ska de inte placeras ut på bygden! DÄR går min gräns!

Tillsammans!

"There is no life, no life without its hunger...."

Orden kommer från den underbara "You raise me up" av norrmannen Rolf Lövland och irländaren Brendan Graham. När man har hört den med Josh Groban så är man liksom fast. Vi hade den som solosång på vårt bröllop, och i morgon kväll ska den framföras med samma solist som då fast denna gång på vår Vårkonsert. Jag hoppas många kommer och lyssnar samt att jag fixar kompet :-)

Just den här raden har dock satt sig fast i mitt medvetande alldeles speciellt just nu. Det där med hungern i livet, viljan att utvecklas, drivkraften att komma längre och göra mer.... Det är väl det som är själva livet. Ett liv utan drivkraft, är det levande?

Nej, i min värld är det nog inte så. Jag måste vidare och inte stanna till, men det är klart, man kan inte ta alla steg på en gång. En annan låt vi ska sjunga med kören i morgon handlar just om det, nämligen att ta "en liten bit i taget". Kanske är det de små stegen åt rätt håll som tillsammans betyder nåt, men RÖRELSEN måste finnas där. Man måste vilja nånting, i alla fall måste jag det. Och det gör jag.

Jag vill vara med och bygga en bättre värld, men vägarna och metoderna dit är många, tack och lov. Man vill ju inte fastna som enfrågeterrorist, eller hur? I vardagen, i jobbet, på fritiden...... Det finns mängder av val att göra och viktiga saker att ta itu med, och vi är många som kan hjälpas åt. Låt oss då vara hungriga tillsammans!

Vi bestämmer... Och spelar roll!

Dagens tema var "Den gode herden". Kyrkan var full av scouter och som ett drama illustrerades berättelsen om herden som hade 100 får. Vi fick följa herden Arvid som letade efter det hundrade lilla lammet Bertil som hade gett sig av på upptäcktsfärd i skogen på alldeles egen hand och gått vilse. Det hela slutade lyckligt: Arvid hittade Bertil och ställde till med fest med de andra fåren.

Det är inte bara får som går vilse. Det gör vi med, ganska rejält vilse till och med. Det sköna i kråksången är dock att det alltid går att hitta hem igen. Man kan, som GPSen gör numera, "räkna om rutten" när man kör in på fel väg och inte gör en U-sväng snabbt som ögat. Vi kan få en chans till.

Det är väl skönt? Det är inte kört, vi får en ny dag i morgon "med blanka ark och nya kritor till". Vad gör vi då av morgondagen? Ja, det är vi som bestämmer. Möjligheten finns att välja rätt väg med hjälp av Herden, om vi vill. Vi kanske inte kan välja precis HUR som helst eller VAD som helst, men det finns bättre och sämre val att göra i de allra flesta situationer, och de val vi gör spelar roll, såväl för oss själva som för andra.

Livet är nu. Låt oss göra det bästa av det!

Kasta ut på djupet!

Vi har ett spännande evenemang på gång i Vänsterpartiet. Vår förre partiledare Lars Ohly kommer hit till Kalmar Teater för att tillsammans med Kim Stranne göra en helkväll i kulturens tecken den 25 april. Det ska bli kul! Kolla här!

Självklart satsar vi på marknadsföring i olika former och hoppas på stor och bred uppslutning. Flera av oss affischerar och sprider information via nätet och sociala media. En av våra medlemmar sa något väldigt klokt när jag var hemma hos honom med en uppsättning posters, nämligen "Jag har nog några i bekantskapskretsen som kan tänkas vara intresserade. Inte dom man tror, utan helt andra."

De där orden slog ner rakt i hjärtat. Självklar har han helt rätt. Vi kastar sällan ut på djupet, utan går i de lugna, ofarliga, säkra och trygga vattnen och skickar ut beten och garn, men det är kanske inte där vi får napp. Det är inte i båthuset fisken finns, den finns i öppet hav. Den finns där vi inte ser den. Den finns på ställen där vi inte känner oss hemma, men där DEN känner sig hemma.

Frågan är hur länge vi ska hålla på att stanna i bunkern och driva politik. Jag tror att det är dags att gå ut och vara öppna för den mångfald som finns, att våga öppna dörren för det som är nytt och olika samt att utmana våra egna trånga gränser. Varför inte våga???

Jag tycker att det är hög tid att förändra världen, och då gäller det att våga gå utanför ramarna och testa nya vägar utanför de slutna rummen och traditionella gränserna. Vår medlem hade helt rätt. Man ska kasta ut på djupet. Jag ger mig sjutton på att näten knappt håller på grund av fångstens storlek om vi kastar på rätt sätt, och då är jag den förste att jubla. Gamla strukturer ska inte hindra oss att förändra världen till en mänsklig och kreativ plats. Öppna båthuset och dra ut!!!

En bruten penna.... men inte utan spets

På övningen i förra veckan med Vox Communis hittade jag ett meddelande till mig på pianoklaviaturen. Nåja, meddelande och meddelande... Det var en blyertspenna med avbruten spets. Blyspetsen hängde så sorgligt vid sidan av pennan och såg ut att sitta fast med en minimalt liten bit hel träfiber. Det var vad man skulle kunna kalla en totalkaputt penna. Den dög inte till nånting. Inte ens radérgummi hade den i andra änden. Den var körd.

Och så kände jag mig just då. Totalt körd. Värdelös. Inte till någon nytta alls. Dagar av den typen har man ju då och då. Just nu har jag dem ofta. Idag är en ny sådan dag. Sådana dagar borde förbjudas.

Jag förklarade för kören om mitt något mystiska meddelande, och vad det beror på. Vilken kärlek jag möttes av! Vilken omtanke! Och vilken energi! Det fick mig på banan igen. Dessutom fick jag en present av en av deltagarna, goa Gisela som tidigare har gett oss supergoda lussekatter :-)

Jag fick en ny penna! En som är fullt funktionsduglig, vässad och som kan vässas många många gånger till. Nu har jag alltid den här pennan i min väska. Den påminner mig om att det alltid kommer fler chanser. Även om man är bruten, så finns det chans att vässa sig igen, och det tänker jag göra, men kanske på helt andra sätt än tidigare.

För, om man brukas på det sättet att man bryts av istället för att utföra vackra, inspirerande, kreativa och förbättrande saker, då är det nog hög tid att låta sig brukas på nya sätt. Världen är full av saker som behöver göras, och då är det mer meningsfullt att söka sig till dem, eller hur? Dags att plocka fram pennvässaren alltså, men pappret pennan ska skriva på bör bytas ut liksom handen som håller i den. Då kan det på nytt hända grejer!

Välkomna!

Minusgrader varje natt och varje morgon, snön ligger fläckvis kvar men dess existens är hotad, en och annan krokuslök gror och sticker upp ur den hårda myllan invid husväggarna..... Det finns de som säger att våren är på väg trots allt. Vad passar då bättre än att sjunga in den på riktigt?

Välkomna på en energigivande kväll 

med världens trevligaste kör 

Vox Communis :-)

Välkommen tillbaka!

Det är med blandade känslor jag hälsar Gudrun Schyman välkommen tillbaka in i rikspolitiken. Gudrun är en färgstark kvinna, bland de allra skarpaste politiker Sverige har skådat och hennes argumentationsförmåga och retoriska skicklighet lämnar andra hjälplöst kvar med bakhala skidor i uppförsbacken. Hon är den politiker som vi andra partier saknar.

Men det sorgliga är ju att hon har en stor roll i rollistan att fylla. Den feministiska kampen går på sparlåga år 2013. Patriarkatet skördar offer efter offer. Det borgerliga högerstyrda och tidigare så stolta landet Sverige är på väg bakåt med stormsteg. Kvinnliga politiker kommer och går, men gubbväldet består. Annie Lööf förmår liksom inte på allvar utmana systemet, främst för att hon helt enkelt inte ser det. Att förneka det som de flesta av oss kvinnor ser är inte någon framgångsväg. Ändå finns det kvinnor, ty Annie Lööf är långt ifrån ensam, som på allvar hävdar att feminism inte har med kön att göra. Snacka om att valla skidorna fel..... samt missa alla skotten vid varenda skjutning. Magdalena Forsberg har en del att lära de kvinnor som inte hjälper varandra.

Vi andra, större och mer etablerade partier, borde ha utformat politiken så att rättvisan hade kommit betydligt längre i utvecklingen än den har gjort. Vi borde vid det här laget ha lämnat snackstadiet och gått in och jobbat i verkstaden. Det har vi inte. Till och med uttalat feministiska partier företräds av människor som ifrågasätter feminismens berättigande. Man blir ju mörkrädd.

Och därför finns Feministiskt Initiativ fortfarande. Därför kommer det här partiet att skörda röster som vi andra, på grund av okunskap och ibland av bristande vilja, slarvar bort. Det kommer inte att vrida politiken och samhällsutvecklingen mer åt rätt håll, snarare mindre, men med Gudrun Schyman på barrikaderna kommer vi att få möjlighet att få upp frågan på agendan betydligt mer än utan henne. Sköter vi våra kort rätt så kan det gynna oss. Vi i Vänsterpartiet ligger absolut närmast FI när det gäller den feministiska analysen, och vi har en politik som håller även på övriga områden.

Men då gäller det, kamrater, att vi sköter korten och inte stoppar huvudet i sanden som strutsen som förmodligen aldrig ens har reflekterat över könsmaktsordningen här i världen. Strutsar har farligt liten hjärna.... och ingen flygförmåga.

Välkommen Gudrun. Den feministiska kampen behöver Dig. Du borde vara hos oss, men nu är Du inte det. Då får vi förenas i det vi har gemensamt, nämligen kampen för kvinnors självklara rätt till ett värdigt liv med rättvisa villkor. Där står vi absolut på samma sida!

Underbar morgon!

Tänk så glad man kan bli av ett litet telefonsamtal på lördag förmiddag!!! Känslan av att vara uppskattad för den man är är så mycket mer värd än det ständiga gnällandet och klagandet från människor som till allra största delen har problem med sig själva.... Livet är för kort för att man ska lägga energi och tid på sådant som är utsiktslöst. Ett ständigt letande efter hjärta där det helt enkelt inte finns dränerar livet på glädje. Nu kan jag se framåt igen!

Så håll tummarna nu, alla mina riktiga vänner, ni som vill mig väl. Jag vet att ni finns! Jag vet att det är tillsammans vi kan förändra världen till det bättre, och då gäller det att vi använder en mångfald av arenor och förmågor. Vi behöver stärka varandra, uppmuntra varandra och uppskatta varandras olikheter. Det är av dem vi väver den vackraste och mest kreativa livs- och samhällsväven. Det är i den vi får vara den unika människa vi är, inte genom att hugga av, klippa ner och bränna ut.

Så tack! Det är en underbar morgon, som Lundell sjunger. Låt oss fortsätta att utforska dagen!

Till hösten är det kyrkoval!

Idag har så gott som hela arbetsdagen, med undantag av två planeringsmöten, gått åt till att förbereda kyrkovalet. Listor ska skrivas, valsedlar beställas och en hel del undersökande arbete krävs för att bringa reda i kyrkans organisatoriska struktur. Hur ser pastoratsgränserna ut? Vilka församlingar ingår? Och var bor alla våra kandidater???

Med hjälp av goa Christine och stiftskansliets Jonas och Ola så nådde vi nästan ända fram idag. Den sista biten ska jag försöka klura ut imorgon. Sedan kan listorna med alla bilagor gå iväg. I Växjö stift ställer Vänstern i Svenska kyrkan i årets kyrkoval upp i såväl val till kyrkomöte och stiftsfullmäktige som till sex lokala kyrkofullmäktige. Det kallar jag en ordentlig uppryckning! Tack kamrater!!!

Sedan till sommaren väntar valsedelsdistribution..... Det lär ta sin tid, men det är kärt besvär och kanske kan vi hjälpas åt? Och nu till hösten alla ni andra, glöm inte att gå och rösta! Svenska kyrkan behöver människor och förtroendevalda med ett varmt hjärta till vänster!

Tydligt?

Låg i morse under en vaken timma och funderade på ett blogginlägg om kvinnors roll i politiken. Sen kom jag på att den bästa illustrationen av sakernas sanna tillstånd är att antingen skriva väldigt kort, att inte skriva alls eller att lägga in ett foto på en söt kattunge, helst med stora bröst ;-)

Hittade ingen sån bild, så ni får hålla tillgodo med ett kort på lille söte Frasse. Hans uppgift är ganska långt ifrån den roll som kvinnorna fick när de möttes av beskedet att Kristus hade uppstått och när de var de första som fick uppdraget att sprida nyheten.

Det finns mycket att vara tacksam för

Jag har så mycket att vara tacksam för. En härlig familj med som jag älskar över allt, goda vänner som ställer upp när det blåser och som jag delar glädje och sorg med, en kyrka som jag får spela i och där jag möts av kärlek och goda tankar, en härlig kör i Vox Communis samt mat på bordet och tak över huvudet i ett charmigt hus med goda grannar. Och så har Jesus dött och uppstått dessutom och slösar med in nåd över mig och alla andra som vill ha den, som om resten inte vore mer än nog. Det finns så mycket att vara tacksam för! Dessutom vann Luleå även den andra semifinalen i SM-hockeyn ;)

Smolket i glädjebägaren hanterar jag en annan dag. Gupp på vägen och fula hål i asfalten kan man försöka styra förbi. Sk kamrater som snackar mer än de agerar är energitjuvar som kan lämnas därhän. Visst kan jag välsigna dem, men jag väljer att göra det på avstånd så jag slipper bli skadad själv. Jag litar på nåden när det gäller mina tillkortakommanden i det avseendet. Jag har försökt så länge i motvind att det nu är mer fruktbart att borsta dammet från mina sandaler och gå en annan väg.

Jag tänker inte agera efter uttrycket "Varför be när man kan oroa sig istället?" utan väljer motsatt strategi. Jag vet att jag inte är ensam i den frågan heller..... För det finns så mycket att vara tacksam för :)

Närmare än vi anar?

På en avlägsen höjd stod ett grovt dystert kors
Symbolen för smärta och skam
Åh, jag älskar det kors där vår Herre för oss
Blev till döden en smärtornas man

Jag vill älska det urgamla kors
I dess kraft ska jag segra till slut
Jag omfamnar det heliga kors
Tills mot kronan jag byter det ut.

Texten är skriven av George Bennard 1913. Hundra år har gått, men aktualiteten har inte bleknat. Speciellt för mig, och speciellt under långfredagen, speglar texten något väldigt viktigt: Smärtan, skammen och föraktet som ledde till den världsliga döden omvandlas till den verkliga och sanna kärlekens triumf över både synd och död. Det är paradoxalt, men likväl ett faktum. Avrättningsredskapet blir en segerkrona.

Med detta i minnet kan jag gå till en trygg vila även denna påskhelg. De goda vaniljbullarna ligger nybakade på köksbänken. I andra sammanhang väntas andra bullar. Framtiden är, som vi sjunger i en annan psalm, "ljus och lång och räcker bortom tidens tvång". Kampen är rättvisa, fred och frihet måste föras, men kanske på andra arenor än vi är vana vid om vi ska nå resultat. Låt oss då göra det!

Kanske är det långt viktigare att vi gör NÅT där vi är än att vi väntar på att läget ska bli perfekt i de parlamentariska och stängda rummen. En korsfästelse på Golgata är långt ifrån en idealisk plats, men det ledde till mänsklighetens räddning. Var och när uppenbarar sig VÅRT tillfälle? Det gäller nog att vara vaken när tillfället uppenbarar sig! Kanske är det närmare än vi anar?

Hem till mig själv

Vet ni, jag borstar dammet från ovilliga gator bort från mina fötter. Den som känner sin Bibel förstår nog exakt vad jag menar.

Det är inte smärtfritt och det har tagit lång tid att ta mig hit, men nu är det dags. Det är hög tid att söka nya mål med nya medresenärer. Livet är ett äventyr och en gåva. Den dag då det istället känns som en förutsägbar börda så måste man ta konsekvenserna, breda ut vingarna och ställa sig beredd när den rätta vinden kommer.

Så det är precis det jag gör. Dammet borstas bort och vinden bär. Vart vet jag inte, men jag vet att Betlehems stjärna inte leder bort, utan istället hem. Hem till mig själv.

... men så sällan har jag svar...

Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Jag står ofta vid ett vägskäl och jag tvekar vid mitt val.
Många gånger är jag ensam, mina frågor saknar ord.
Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Sv Ps 218:1

Det här är en av de psalmer som jag vet ska sjungas på skärtorsdagens gudstjänst. Den är skriven av prästen Tore Littmarck och har en mycket tilltalande melodi som kanske inte känns så allvarligt frågande till sin karaktär som texten, men de två funkar alldeles utmärkt ihop. Frågor har vi säkert allihop, och de är ett mänskligt fenomen som vi bör lära oss att leva med i livets alla skiftningar. Inte ens när man är genomglad och euforisk är man befriad från frågor, eller hur? Så varför ska de då överdramatiseras?

Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Inte bara på min fråga men som väntar just på mig.
Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag?
Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Sv Ps 218:2

Även Jesus kände tvivel och frågor. I Getsemane trädgård, när det var mörkt och Jesus visste att Judas, den arma människan, hade sålt sin mästare för ynka trettio silvermynt, så kom säkert frågorna. Varför? Kan det här lidandet som ligger framför mig undvikas? Och senare på korset: Varför, min älskade Far, har du övergett mig???!!

Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar.
Det som ger mitt liv en mening är att du Gud vill mitt väl.
Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Sv Ps 218:3

Jag tror att Jesus visste vad han fick utstå. När han gav upp andan och överlämnade sin ande till Gud så visste han att det offer han hade lämnat hade betydelse. Han visste att han genom att dö skulle ge liv till oss andra, och han gjorde det av kärlek till oss. Inget annat än ren och självutplånande kärlek, och den kärleken får vi ta del av. Kärleken som inte söker sitt. Kärleken som bara ger. I evighet.

Men frågorna, dem har vi kvar. Ibland får de svar, ibland inte. Ibland förstår vi dem inte alls, och ibland så blir de så stora att de känns övermäktiga, och då kanske vi ska lämna dem och söka en annan väg. Vi har möjligheten att fokusera på kärleken istället, den är ju ändå viktigast av allt. Hindrar något i vårt liv oss från att både se och leva ut den, så ska vi helt enkelt vända om och ta en annan väg. Ser vi inte någon annan väg? Har vi inga svar? Det gör inte så mycket. Om Gud stänger en dörr öppnar hen istället ett fönster, så lyft vingarna och flyg ut i den friheten! Vingarna bär och Guds hand lyfter!

Från ord till handling!

Vi har en vacker värld. Människor tar hand om varandra och om naturen, och vi har fungerande samhällen där människor och djur mår gott. Det känns bra.

Men, så ser det inte ut överallt. Det blir alltmer uppenbart att vi utsätter vår jord och vårt samhälle för så allvarlig skada att det hotar vår framtid. Klimathotet är kanske det allra tydligaste exemplet på detta.

Vår västerländska livsstil är inte hållbar. Vi människor måste därför våga ifrågasätta hur våra vardagsval påverkar nutid och framtid. Vi måste också hela tiden tänka: Vi KAN göra skillnad! 

Den industrialiserade världen har fram till nu byggt sin välfärd på en ohållbar livsstil. Vi förbrukar till exempel alldeles för mycket energi. Dessutom bygger vår ekonomi på att det finns billig och utnyttjad arbetskraft i fattigare länder. Utan dem skulle vi inte kunna köpa vare sig kläder eller mat till de låga priser vi idag har. Det verkliga priset för vår konsumtion betalar dock de med urusla arbetsförhållanden och lika dåliga löner. Det känns INTE bra.

Många människor upplever också att vår livsstil här och nu inte håller på det personliga planet. Trots vår höga levnadsstandard stressar vi sönder våra liv och får sämre hälsa såväl fysiskt som psykiskt. De sociala problemen i vårt samhälle blir allt större. Fler och fler hamnar vid sidan om välfärdens skyddsnät. Vi riskerar att suga kraften ur både varandra och ur de utnyttjade arbetstagare som på andra sidan jordklotet producerar vår mat, våra prylar och våra kläder. Det håller inte!

Men vi KAN göra skillnad! Självklart måste vi driva en rättfärdig politik såväl lokalt som nationellt och globalt, men vi kan också var och en påverka utvecklingen. Vi kan göra val som främjar en hållbar utveckling, till exempel genom att välja Fairtrade (Rättvisemärkt). Då stödjer man inte de bananodlingar som bokstavligen riskerar sina arbetares liv genom att spruta ner dem med bekämpningsmedel. Vi kan välja att stanna upp och fråga hur grannen mår istället för att hetsa iväg till närmaste elektronikfirma som säljer senaste mobilen till lägsta priset. Vi kan åka kollektivt istället för att var och en av oss kör ensamma i egen bil. Vi kan tillsammans hitta vägar för en mer hållbar vardag och för ett friskare samhälle. Vi kan också se till att dela på jobben genom en allmän arbetstidsförkortning. Då får vi tid för det som är viktigt i livet, och kan samtidigt ge fler möjlighet att jobba. Det går, om man vågar omsätta de fina orden om hållbar utveckling i praktisk handling. Vi KAN göra skillnad!

En god inledning och en god avslutning på dagen :)

Min dag inleddes med ett studiebesök på Kalmar Stadsmission (se gärna länken HÄR). Jag och min arbetskamrat Christine träffade direktorn och ekonomiansvarig häromdagen när vi åt lunch, och blev personligen inbjudna av dem att se hur verksamheten utvecklas. Vi tackade förstås JA.

Vilket engagemang! Vilken hängivenhet! Och framförallt, vilken medmänsklighet man visar där! Det handlar inte om att skaffa sig fördelar, tänka taktiskt eller planera smart, det handlar om att göra det man kan för de människor som behöver det allra mest. Kort sagt: Att erbjuda en väg framåt i livet för den som inte ens tror att det finns en framtid.

Jag fick mig en tankeställare likt den jag fick i Uppsala  hösten 1999, och nu tänker jag inte vänta så länge med att ta nästa steg som jag gjorde den gången. Vi har ETT syfte med vårt liv här på jorden, och det är att vara händer och fötter åt den som inte har egna händer och fötter att använda. Det förpliktigar.

Dagen avslutades med en uppiggande och energirik körövning med bästa Vox Communis som stod ut med en förkyld ledare idag samt med en hockeymatch som jag i skrivande stund inte vet hur den slutar, men jag hoppas på Norrbottenseger. Det skulle vara den perfekta avslutningen innan det är dags att knyta sig i de ljusgrönblommiga lakanen :) Sov gott alla!

En stjärna föll...

Livet måste levas 

också när man inte längre vill

Men jag gick aldrig mer på cirkus

Jag hörde inte längre till

Det är som miste man förmågan

att ge sig drömmarna i våld

när man har sett en stjärna falla

på alltför nära håll

(ur Lindansaren av M Wiehe)

Förtröstan, trygghet...

Tro när dig världen förföljer
Med dig i ugnen het
Vandrar en Gudason härlig
Prövade själ, det vet.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Tro när dig vännerna svika
Tro när blott en står kvar
Jesus, din vän, ska dig följa
Alla, ja alla dar

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Tro under allt som dig möter
Snart du ju hemma är.
Då skall i åskådning bytas
Det som du trodde här.

Himmel och jord må brinna
Höjder och berg försvinna
Men den som tror skall finna
Löftena de stå kvar.

Lewi Pethrus sångtext från 1913, numera nr 254 (sista stroferna) i den Svenska Psalmboken från 1986. Rubriken är Förtröstan, trygghet.

Tack och lov för en sådan förtröstan! Löftena är eviga, inte som vallöften i allmänhet som räcker över valdagen (vilket har bevisats...). Löftena bär, när annat faller. Löftena står fast, när människors svaghet blir allt tydligare. Och det enda man har kvar är löftena och nåden. Det är minsann inte det sämsta, utan det bästa. TACK!

Vi kanske måste hjälpas åt?

Sekter är något jag genom åren har försökt hålla mig undan, såväl av religiös art som annan. Visst var jag i de sökande tonårsåren i närheten av flera stycken, men jag fastnade aldrig. En gång deltog jag i en enkätundersökning på Kungsgatan i Göteborg. Det var, upptäckte jag så småningom, scientologerna som var ute och missionerade. Sedan fick jag hundratals brev med inbjudningar till kurser och utbildningar som kostade astronomiska summor samt L Ron Hubbards Dianetik att sätta i bokhyllan med beskrivningen av titanerna som skulle styra vår tillvaro. Tröttsamt... och allt detta bara för att jag var dum nog att svara på frågor av typen "Har tomaten en själ?" en varm sommardag dagen efter ett Lisebergsbesök.

Av ren nyfikenhet var jag hösten 1999 på Livets ord i Uppsala. Jag bodde nämligen i Uppsala en termin medan jag gick forskarutbildningen och bestämde mig för att trampa bort till deras kyrkobyggnad för att åtminstone sedan kunna säga att jag har varit där. Det blev EN gång, inget mer. Att sitta i denna masshysteri och höra predikanten prata skit om Olof Palme gjorde mig inte direkt förtjust. Nej, jag har min andliga hemvist någon helt annanstans. Blir någon lycklig där jag inte blir lycklig, so fine, men det får inte gå för långt. Det är DET jag är rädd för. Människor kan hamna i sammanhang där de känner att de blir sedda och därmed känner sig trygga, men i själva verket handlar det om en falsk trygghet där de hamnar i händerna på ledare som utnyttjar deras svagheter och ger utlopp för sitt eget maktbegär. Achtung Achtung!!! som man skulle ha sagt om man kunde prata tyska....

Prästen och den ledande experten på sekter och nyandliga rörelser Karl-Erik Nylund karakteriserar manipulativa och farliga sekter med fyra A: Aggression (intern kritik accepteras inte), Aversion (mot utomstående), Alienation (stänger av samhället utanför) samt Absolut sanning. Man kan roa sig med att applicera dessa karakteristika på de sammanhang (inte bara av religiös natur) där man befinner sig. Blir det bingo? Kanske till och med full pott? Då är det nog dags att dra öronen åt sig och ställa sig frågan om det är riktigt friskt eller om det faktiskt är hög tid att agera för en förändring.

Människan är född med både intellekt, känslor och andliga behov. Man är fullt kapabel att tänka själv och ska inte överlåta makten över det egna livet på andra människor som kan utnyttja ens svagheter för egen vinning, dvs de hjälper en för att själva få mer makt eller andra fördelar. Det där är inte schysst, och det ska bekämpas. Det räcker inte med att prata om respekt, man måste visa den också. Det räcker inte med att prata om kärlek, den ska omsättas i praktisk handling. Det räcker inte med att prata om människors lika värde, man måste leva som man lär. Det räcker inte att svänga sig med ord som demokrati och solidaritet, om de ska ha något värde måste man leva ut dem.

Men det är kanske så svårt att vi måste hjälpas åt, eller hur? Vi människor behöver varann. Det är ju därför vi finns till, vi små människor som är precis lika små och precis lika stora allihop. Glöm aldrig det.

Marias återkomst

Jag var i Uppsala helgen som gick. Jag fick, som många vet, hoppa in som vigselorganist på mycket kort varsel (tisdags kväll) men jag är glad att jag gjorde det. NU alltså. Det är klart att man ställer upp när ens lille Snoddas behöver hjälp ;-) Men att spela Bach på en piporgel man aldrig har sett när Bach inte är ens normala cup of tea, det skapar ångest. SVÅR ångest. Det FÅR helt enkelt inte bli fel på en vigsel.... och det GICK bra. Tack gode Gud! Så här efteråt har jag vuxit ett par centimeter. På längden och i självförtroende ;-) Tack Bertil Hammerth som lärde mig jazzens harmonilära once upon a time. Tack vare Dig hade jag NÅT att bygga på.

Igår innan vi åkte hemåt igen var vi i Uppsala Domkyrka. Vid en guidad visning fick vi lära oss en hel massa om kyrkans historia. Det var riktigt intressant. Det som dock etsade sig fast allra mest var den här lilla kvinnan.

Konstverket heter Marias återkomst och är skapat av professorn vid Konstfack Anders Widoff 2005. Hon är en liten kvinna som med sina undrande ögon tittar in i koret där Gustav Vasa ligger begravd. Gustav Vasa gjorde Sverige protestantiskt, och som en markering gentemot den katolska kyrkan och dess helgondyrkan bestämde han sig för att låta sig bli begravd i den fd katolska storkatedralen i Uppsala på just det ställe som tidigare var helgat åt den heliga Maria. Man kan förstå att det var en markering som hette duga. Nu står hon där, från år 2005 mer än 2000 år efter hon födde sin son Jesus, och tittar stillsamt in i koret och undrar vem som har tagit hennes plats.

Vi låter Maria med det tydligt arabiska utseendet och den enkla klädedräkten bli en symbol för världens kvinnor. Vi står likadant, utanför maktens boningar och undrar vem som har tagit vår rättmätiga plats och vårt beskärda utrymme. Vem har förvisat oss från inflytande? Vem vill oss illa? Vi, som är Guds avbild precis som männen, har långt ifrån tillgång till halva friheten, halva makten och halva jorden. Vi är förvisade, och vi har en lång kamp att utkämpa innan vi får tillgång till det vi har rätt till. Första steget kan vara att vi fattar, precis som Maria på bilden ovan, att någon hindrar oss. När vi har fattat det börjar kampen.

Och det är en kamp som står på rättfärdig grund, mot förtryck, orättvisa och maktbegär. Det kan ni lita på!

Dagen efter....

Så var de unga tu lyckligt förenade efter en vigsel i Lötenkyrkan full av spontana applåder och glada tillrop. Till och med ingångsmusiken funkade bra (men Bach lekte förmodligen karusellen i graven under min tolkning av Jesus bleibet meine Freude), även om jag tycker att det var en nyckfull orgel som betedde sig en aninga självsvåldigt ;) En internationell dag med svenska, engelska och tyska inslag i salig blandning (och med en viss grad av språkförbistring, åtminstone för min del) tog ut sin rätt framemot kvällen och man blev rätt slut i huvudet. Hur som helst, jag önskar Mattias och Berit all lycka och Guds rika välsignelse :)

När bröllopsfesten igår började lida mot sitt slut nåddes jag av nyheterna från dagens andra stora evenemang. Tänk vad konstigt människor kan rösta! Trots höga ambitioner och god vilja så blir det ändå pannkaka och härdsmälta till slut. Nej, man kan inte säga att folk röstar fel, men visst kan man tycka att det mänskliga beteendet är en smula märkligt ibland när originalitet och kvalitet nedprioriteras till förmån för yta och glättighet... Men som sann demokrat får man helt enkelt acceptera resultatet men absolut inte bita ihop, för nu är det snarare tvärtom som gäller till nästa år :)

Vi kan bättre, väldigt mycket bättre! En nation som fött stora artister och musikskapare har betydligt mer att ge än den lättsmälta "You".

Internationella kvinnodagen 2013: Anta utmaningen för kvinnors rättigheter!

(Debattartikel införd i Barometern 8 mars 2013)

Som kvinnor utsätts vi för orättvisor så gott som dagligen från den dagen vi föds. Flickebarn och gossebarn behandlas olika, båda fostras in i stereotypt beteende, men flickornas värld är mindre och handlingsalternativen färre. Åren går, och när det är dags att välja studieväg till gymnasiet ser vi samma mönster som så många år tidigare. Kvinnors val leder till arbeten med dåliga arbetsvillkor, låg tjänstgöringsgrad och låga löner. De unga männen väljer på ett vidare fält, och utsikterna att få ett välbetalt jobb är större. Kanske är det något som kvinnor helt enkelt ”får ta” eftersom de väljer fel?

En annan sak som vi kvinnor tydligen måste lära oss ”att ta” är näthatet. En kvinna måste nämligen förbereda sig på att anledningen till att hon anser att det är kompetens och inte kön som ska spela roll vid värdering av meriter är att hon har fått för lite av ett visst manligt organ i sig. Orsaken är förstås att hon är dum i huvudet, ful, för tjock/för mager samt motbjudande i största allmänhet. Egentligen borde hon ha blivit slagen och våldtagen med batong på offentlig plats, så urbota dumt är det att anse att kvinnor och män har samma värde och bör värderas lika.

Vårt patriarkala samhälle diskriminerar kvinnor systematiskt och gör det tillåtet att beskära kvinnors livsutrymme, att kränka kvinnor som uttrycker sin mening och att skrämma kvinnor till tystnad. Det är INTE rimligt att vi ska behöva lära oss att ”ta” förolämpningar och kränkningar eller att mäns egna tillkortakommanden ska beröva kvinnor den mänskliga rätten till det egna känslolivet. Vi ska inte behöva bli känslokalla maskiner för att vi hävdar att vi som kvinnor har rätt till en åsikt.

Idag är det den internationella kvinnodagen. Kvinnor misshandlas, blir slagna och kränks på nätet av män. Kvinnor väljer traditionellt kvinnliga yrken med låg lön och dåliga utvecklingsmöjligheter. Fortfarande. Och kvinnor får höra att de ska hantera det på egen hand, stänga av ögon och öron och skapa sig sina egna liv.

Men det här är inget individuellt problem, vilket tidens anda gärna vill få oss att tro. Det handlar inte heller om att kvinnor är offer. Istället är det hög tid att göra något åt den sneda maktbalansen i vårt samhälle vilken i sig tillåter att kvinnors möjligheter beskärs.Vi måste våga se sanningen i vitögat: Rättvisa mellan män och kvinnor uppnås inte genom städhjälp, hen-ordet och RUT-avdrag, den uppnås genom att vi river ner mossiga strukturer och ersätter dem med det självklara att kvinnor och män har lika rätt och värde i livet.

Politiken måste ta sitt ansvar. Här ska en samhällskritisk analys ta sitt avstamp, tillsammans med en politisk ambition att faktiskt göra skillnad på alla nivåer. Vi accepterar inte att våra döttrar och dotterdöttrar har sämre möjligheter än våra pojksläktingar. Vi i Vänsterpartiet är den kraft som vågar anta utmaningen. Hur länge ska vi behöva vara ensamma om det?

Birgitta Axelsson Edström och Mariann Karlsson

Kvinnopolitiskt ansvariga i Vänsterpartiet Kalmar län

Befria kungahuset!

Så var då kungaparets besök i stan över. Jag märkte faktiskt inte så mycket av det hela, men det var tydligen många som hade mött upp för att få en skymt av de kongeliga tu. Hoppas de blev nöjda, och hoppas att Kalmar och Kalmar län bjöd på lärorika studiebesök :-)

Monarkin är dock förlegad som statsskick. Jag tycker att det är en aning pinsamt att vi inte har kunnat frigöra oss från den här gamla kvarlevan från svunna dagar. Varför ska det vara så svårt att befria folk från ärftliga ämbeten? De har ju INGEN frihet alls. Från den dagen de föds, se bara på lilla Estelle, så har de blickarna på sig. Man ska sticka samma kofta som hon har och tova samma mössa, och som om inte sådana ytligheter räcker så ska man tvinga henne till en framtid som hon inte själv kan välja bort samt förlöjliga hennes föräldrars självklara rätt att bestämma vilka namn hon ska få. Jag blir så trött....

Istället för att stå och vifta med svenska flaggor på Stortorget borde vi befria kungen. Se till att han får den frihet han aldrig har fått åtnjuta, den som en vanlig medborgare har som kan välja när han vill åka nånstans och vart. När han inte har fått välja liv under sina yrkesverksamma år borde han i alla fall få råda över sin tid nu när han är ålderspensionär. Jag utgår från att både Carl Gustaf och Silvia är trevliga personer i sig. Jag har inget emot dem. Jag känner dem ju inte ens och kan inte uttala mig. De, liksom alla vi andra, har ju sina hemligheter i garderoberna, och tur är väl det. Kaffeflickor och föräldrars förehavanden har valsat runt under den senaste tiden. Problemet är ju inte hemligheterna i sig, utan att vi som undersåtar har rätt att få veta om dem just för att kungen och drottningen ska representera oss i tusen och miljoner sorters sammanhang. Och vi kan ju inte välja några andra, trots att det är vi som betalar kalaset.

Nej, befria kungahuset! De borde få känna på hur det är att ha sex timmars arbetsdag och rätt att träffa kompisar på AW över ett glas vin eller en öl när fredagens arbetsdag är slut. Det är ju nämligen så att om vi inför en arbetstidsförkortning så räcker jobben till fler, och då kan vi bekämpa arbetslösheten dessutom. Då behöver inte ens kungafamiljen, eller någon annan heller, bli arbetslös. Bra, va? ;-)

Back to work

Så där ja. Då har även vi i Vänsterpartiet fattat ett beslut, inte utan stundtals ganska hård debatt. Vi stannar kvar i majoritetssamarbete i Kalmar kommun, numera som ett av tre partier istället för ett av två. Vi har bedömt att det är det bästa sättet för att driva vänsteropinion och vänsterpolitik under rådande förhållanden.

Mitt mål med det politiska arbetet är exakt detsamma som tidigare, nämligen mer rättvisa, mer mänsklighet och mer feminism samt mindre arrogans, mindre maktbegär och mindre taktiserande. Att Centerpartiet numera kommer att ingå i majoriteten ändrar inte min inställning ens en promille. Jag är vänster. Mitt parti är vänster, och så kommer det att förbli. Vi har inte ändrat position.

Nu börjar dock en ny period under nya förutsättningar. Det kan vi inte blunda för. Utmaningarna som kommer att möta oss blir troligen både många och svåra, men inte oöverstigliga om vi jobbar hårt. Det handlar som vanligt om att ha en tydlig kompass och en övertygad vilja om att nå målen om rättvisa, mänsklighet och feminism.

So, back to work! Business as usual, eller åtminstone nästan.

Vi lämnar inte WO

Idag har Jonny Brändewall en slutreplik på en debatt som han själv initierade efter kommunfullmäktige i januari. Du kan läsa repliken här. Vi har svarat en gång tidigare (läs här), och nu kan man alltså inte bemöta argumentationen i tidningen mer. Slutrepliken är ju lagd. I och för sig kan jag förstå tidningen. Vissa debatter kan ju pågå i evighet annars.

Det är dock en aning frustrerande. Först säger han att vi inte ska bemöta honom som folkpartist. Det gör vi ju inte heller. Vi har bemött hans stöd till Folkpartiet. Han berömde ju Folkpartiets agerande, och det måste man få kommentera på samma sätt som om han hade valt att namnge något annat part, eller hur? Att han har ett förflutet i både FP och andra partier är ju ett faktum, men inget vi har med att göra.

Sedan kommer då den obegripliga tankevolten. Eftersom VI är de enda som håller fast vid den upphandlingspolicy och den uppförandekod som alla var överens om och faktiskt röstar NEJ till att skriva avtal med Ryanair så ska vi hållas ansvariga för att avtalet ändå skrivs. Man undrar ju hur det står till ibland. En förklaring är väl förstås att nämnde Jonny aldrig har suttit i majoritetskoalition och inte har en aning om hur det går till när man förhandlar och när det i en specifik fråga till slut inte går att hålla en gemensam linje. Att samtliga andra partier sviker sina tidigare ställningstaganden kan väl ändå inte vara Vänsterpartiets fel??? Och det faktum att S, som vi ju sitter i majoritetssamarbete med, väljer att gå emot kollektivavtal och schyssta villkor kan vi i Vänsterpartiet inte på något sätt ställas till svars för. Varje parti får nämligen bestämma sina egna ställningstaganden och försvara dem.

Vi försvarar vårt ställningstagande. Vi står fast vid vår vilja att skapa goda arbetsvillkor. Vi kan beklaga att vi är de enda som står fast och inte rycks med i en allmän "allt som är bra för Kalmar i det korta perspektivet är nog bra på lång sikt också bara man inte tänker så långt"-anda. Och vi kommer att göra Jonny besviken flera gånger: Vi tänker nämligen inte lämna WO i en match där vi vet att vi har rätten på vår sida.

Genomskådad

Här är texten till en alldeles underbar låt av Ingemar Olsson. Läs och ta in. "Du är avslöjad, men benådad, du kan få glömma alla krav.... helt enkelt genomskådad" men så otroligt älskad för den du är. När kraven, kanske från andra men ändå främst från en själv, blir tunga så brukar jag tänka på den här texten. Den hjälper mig. Kanske hjälper den även någon annan? Och det är DU som bestämmer, ingen annan.


Välkommen ner på jorden
Du är gjord för att leva här
Har du inte fått mer än nog än
Av din egen privata värld?
Du kan få lämna dina luftslott
Som bara är en illusion
Du är helt enkelt genomskådad
Du kan få byta position
Vara dej själv igen

Du slipper att vara stjärna
Sväva ensam i det blå
Om du vill det än så gärna
Där blir du aldrig nöjd ändå
Det finns en plats där du hör hemma
Där du får vara den du är
Du är helt enkelt genomskådad
Men lika välkommen för det
Välkommen hem igen

Välkommen hem till dej själv igen
Där du hör hemma
Samtidigt kan ingen tvinga dej
Du får bestämma

Rollerna du har spelat
Hur tror du dom har slagit ut?
En som vet vad du har velat
Är den som dömer dej till slut
Du är avslöjad, men benådad
Du kan få glömma alla krav
Du är helt enkelt genomskådad
Får väldigt gärna slappna av
Vara dej själv igen

Välkommen ut ur maskeringen
Utan att skämmas
Välkommen ur isoleringen
Äntligen hemma
Samtidigt kan ingen tvinga dej
Du får bestämma
Välkommen hem till dej själv igen
Där du hör hemma

© little beat music 

Lösa lördagstankar

Jag har en skön helg just nu:) Jag lyckades sova hela natten utan hjälp av hostdämpande medicin, för första gången på en vecka, och det blir en annan kvalitet på den sömnen. Hostan har nästan försvunnit och livsandarna har återvänt, till och med så mycket att jag tog mig samman och dammsög hela lägenheten i förmiddags! Liiite duktigt var det i varje fall....

Veckan har annars varit omväxlande. Något jag definitivt har funderat på är hur panelsamtalet som jag deltog i på kvällen den 13 februari hade gestaltat sig med andra medverkande. Det framstår nämligen ganska tydligt att sanningsbegreppet ges olika innebörd av olika människor, inte minst efter den här veckan. Kanske ska man liksom i andra sammanhang vara glad för mångfalden och för att vi är olika vi människor, men när det gäller grundläggande förhållningssätt och värderingar så kan det ställa till problem om man inte utgår från samma grundinställning. Det selektiva lyssnandet är ett exempel på ett sådant problem, och driften att alltid framhålla sin egen förträfflighet hellre än besvara frågor ärligt är ett annat. Hujedamej.

Men det där ska jag inte lägga mer tid på. Det gagnar ingen. Nu ser vi framåt och planerar för positiva förändringar som den här världen behöver istället för gamla surdegar som luktar illa. Det finns mängder av uppgifter att utföra, och medan man funderar på det kan man kolla på längdskid-VM. Det är avkopplande och förutsägbart. Norge tar fem medaljer av sex möjliga.... Tja, man kan väl inte säga annat än Grattis, men lite trist är det ju, så man sänker ambitionsnivån lite och nöjer sig med att Northug INTE vinner. Då har man i alla fall en chans att få rätt, även om den är hysteriskt liten. Lite surt är det ju att tänka på att hade vi skött korten annorlunda 1905 så hade medaljerna varit våra också....

Kanske ska vi driva en sammanslagning inför valet? I dessa tider av diskussioner kring kommun- och länssammanslagningar kan det ju ses som ren logik... Och så får vi både guld och olja ;) Men vad får Norge? Ja, det tål att funderas på. Army of lovers och Björn Ranelid kanske inte räcker i gengäld ;)

Eller hur?

Jag undrar om inte

• demokrati
• öppenhet
• respekt
• mångfald
• insikt
• hänsyn
• samarbete
• generositet
• solidaritet
• empati
• välvilja
• samsyn
• ideologi
• plus lite mer demokrati och öppenhet...

är, var och en för sig och alla tillsammans, mycket viktiga ingredienser i och förutsättningar för det politiska arbetet..... Håller ni med mig?

Klokt val?

Jag är tillbaka i jobbselen efter en vecka hemmavid. Ja, riktigt fri från jobb är man ju inte ändå, men jag undvek att gå ut med undantag av de tillfällen då jag var tvungen att gå ut, dvs ett kvällsmöte och ett panelsamtal. Det var kanske inte helt smart att inte göra sig fri när man inte är frisk, men allt styr man ju inte över. Världen pågår fortfarande och tar inte hänsyn till mina behov. Och varför skulle den det?

Nåja, hostan har jag kvar. Den ger sig inte tyvärr, och sångrösten har sprungit och gömt sig i ren förskräckelse. Ändå lyckades min härliga kör Vox Communis ljuda riktigt vackert idag. Man kanske skulle låta bli att sjunga i fortsättningen? ;) Ett ostämt piano kan ju räcka, man behöver ju inte plågas med en körledares broken voice också..... fast jag har svårt att hålla tyst. Fråga maken, han brukar påpeka det....

OK, den pågående matchen på TV ger ju inte upphov till några glädjetjut precis. Underläge för ett uselt Arsenal mot ett välorganiserat Bayern München med 2-0 ger inga höga poäng på jubelskalan. Jag tror jag ger upp och väljer det kloka alternativet denna snöiga kväll: Sängen. Jag lägger mig med kvällens medicindos i strupen och "Uti vår hage" klingande i öronen.... eller varför inte "Vilken värld det ska bli" där man kan drömma sig fram till den dag då varje man och kvinna är fri och då hatet och våldet övervunnits av kärlek. Då tror jag faktiskt inte att jag hostar heller. God natt!

"Om sanningen"

Igår kväll medverkade jag, trots hosta och elände, på ett panelsamtal i Adventkyrkan i Kalmar på temat "Sanningen". Det var en trevlig kväll, trots att den avslutades med en av de mest plumpa kommentarer jag har hört under min politiska gärning. Sådant måste man kunna skaka av sig. Samtalet var både lärorikt och utvecklande, och även ovanligt eftersom det är otroligt sällsynt att vi (kommunpolitiker i varje fall) dyker ner i filosofiska, moraliska och etiska spörsmål. Det är också ovanligt att vi är så eniga som vi var igår, från KD, FP, C och V. Sanningen står högt i kurs hos oss alla, hos oss fyra tjejer som representerade partierna liksom hos kyrkans manlige pastor. Kvällen inleddes med att vi höll varsin inledning. Här är min, för den som är nyfiken och vill läsa:

”Min sanning” är titeln på en programserie som går på TV just nu. Jag har inte sett den förut, men i söndags när jag låg sjuk hemma i TV-soffan så halkade jag in på ett avsnitt. Gästen var förre ärkebiskopen KG Hammar. Det är svårt att inte älska den mannen! Han fick frågan om kyrkan ska vara politisk. Klok som han är så konstaterade han att kyrkan per definition ÄR politisk, dock inte partipolitisk. Den kristna övertygelsen leder förstås till politiska ställningstaganden, ibland kontroversiella till sin art, ibland inte. Det måste självklart vara så att vi människor som har en kristen tro som är sann kommer att påverkas av den i vardagen, i alla sammanhang där vi verkar. Något annat skulle vara fullständigt absurt. Men att utifrån ett sådant faktum komma och säga att Gud är medlem i ett av våra politiska partier, det blir ju bara löjligt. Gud är större än så. Dessutom är han sanningen själv, och dit når vi inte fram, inte ens Vänsterpartiet ;-)

En av frågorna på den poster som gick ut som reklam inför den här kvällen var: ”Är de kyrkliga mer sanningsbenägna än politiker? ” Den skapar lite problem tycker jag…. De här kategorierna är ju inte varandra uteslutande. Det är ju inte tvunget att vara antingen eller. I min hemförsamling finns det gott om politiskt aktiva människor. Det är inte bara jag, även om jag nog måste erkänna att jag är den enda som är aktiv inom mitt parti. Där finns flest kristdemokrater förstås, men även andra, och jag tror att såväl kyrkliga som politiker i det stora hela är som folk är mest. Det är nog ingen större skillnad. Det SKA vara ett tvärsnitt av befolkningen. Att det tisslas och tasslas, det gör det i alla miljöer, inte minst i miljöer som i någon mening kan anses vara ”slutna”. Skandaler i politik och skandaler i kyrkor, såna har vi hört talas om, många gånger.

En av de första tankarna jag annars får när jag hör ordet sanning är när Pontius Pilatus ställde den frågan när Jesus skulle dömas. ”Vad är sanning?” Vad var sant om denna man? Hade han gjort sig skyldig till något som motiverade dödsstraff, och i så fall, i relation till vad? Även om han inte hade begått något brottsligt i världslig betydelse, så kunde man ju tänka sig att han hade utmanat samhället så mycket med sina idéer att han kunde vara ett farligt hot. Det var det dilemmat Pilatus ställdes inför. Sanningen kunde för Pilatus alltså vara flera olika saker. Han löste inte dilemmat. Han tvådde istället sina händer.

Och så gör vi människor också. Vi tvår våra händer och tror att det är en lösning. Vi tvår våra händer och säger att det inte är vår sak att avgöra. Vi tvår våra händer och skyller på någon annan, och hur rena är händerna då?

Politiken är ibland ett ganska smutsigt spel. Det ska vi inte sticka under stol med. Vi ser inte alltid skogen för träden. Det utformas taktiker och strategier, inte för att nå politiska och ideologiska mål, utan för att misskreditera andra eller hinna ett steg före. Kanske är det till och med så att själva målet är att rasera och söndra istället för att bygga upp och utveckla. När man hamnar där, för jag tror efter så många år i politikens tjänst att detta är något som vi alla hamnar i, kanske inte jämt eller ens varje månad, men NÄR vi gör det DÅ är det dags att stanna upp och ta sig en titt i spegeln och fråga sig om man står ut med den man ser där.

Ett uttryck jag INTE gillar är ”OM JAG SKA VARA ÄRLIG”. Jag försöker att inte använda det. Själva förutsättningen för ens eget agerande är väl att man ÄR ärlig i det man gör? Om man måste använda uttrycket i parti och minut så betyder väl det att man är alldeles FÖR van vid att INTE vara ärlig? Eller att det vanligaste är att man inte säger HELA sanningen?

Det där med sanning och politiker och allmänhet…. JO, man har rätt att som allmänhet förvänta sig att folkvalda håller sig till sanningen. Sedan kan man naturligtvis i speciella fall tänka sig att det kan finnas anledning att inte säga HELA sanningen på en gång. Det kan då och då dyka upp sådana tillfällen då förhandlingar är inne i känsliga skeden, och då tror jag också att det finns en förståelse för att allt inte kan komma ut med en gång, men det är undantagsfall förstås. Själva vitsen med en öppen demokrati, med FOLKSTYRE, är ju att processerna ska vara öppna och tillåta insyn på alla nivåer. Det är ju bland annat därför vi har öppna nämndsmöten i så hög utsträckning, men antalet åhörare är försvinnande litet. DET borde vi fundera på anledningen till.

Men åter till frågan: Vad är sanning? Finns det olika sanningar? Om ja, vem har rätt att bedöma VILKEN av dem som är mer sanning än de andra? Och VEM avgör vem som har den rätten? Är det alltid så att den som är störst och starkast har mest rätt och har mest sanning?

Nej, så klart att det inte är, men vi upplever det nog ofta så. Makten har automatiskt rätt, eller är det så att makten har rätten att avgöra vad som är sant? Makten tar sig nog den rätten ganska ofta och den som vågar utmana gör det med en ganska hög risk som insats. Det lär man sig ganska snabbt, men det bör inte hindra en från att göra det i alla fall. Det handlar om att vara sann mot sig själv och mot sitt uppdrag, i politiken som i alla andra sammanhang.

Sanning handlar i hög grad också om att vara i harmoni med sig själv, med sin egen vilja. Jag tror att vi människor vänjer oss alltför mycket vid att inte lyssna på den där magkänslan vi har, den där känslan som egentligen talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel. Vi litar inte riktigt på den, utan relaterar hellre till annat och riskerar att hamna fel. Där bör vi sträva efter att lära känna oss själva lite mer, och att lita på oss själva. Vi VET många gånger vad som är rätt och fel, det talar samvetet om för oss både i förväg och framförallt efteråt, och vi bör handla därefter. En god tankefråga som ytterligare kan vara oss till hjälp är ”What would Jesus do?”. Den ger oss möjlighet till ett hållbart ställningstagande. Det gör oss inte till vandrande sanningar, men det kan hjälpa oss att tänka och handla lite mer i linje med vad som är rätt, sant och riktigt.

Och DET, mina vänner här, det gäller oss alla, oavsett om vi är politiker eller troende eller både och eller ingetdera. Det är nåt som gäller oss alla människor i ett samhälle där vi är beroende av varandra och ska leva sida vid sida i hänsyn och respekt. Där kan man inte två sina händer, utan vi delar ansvaret, allihop, även för sanningen.

TACK!

Sjuka funderingar?

Är fortfarande sjuk. Har fortfarande tråkigt och hade velat vara någon annanstans. Världen är full av orättvisor, och dem kan man ju inte påverka när man ligger hemma och förflyttar sig på sin höjd mellan sängen och TV-soffan. Silvermedaljer i nationstävlingen var ju kul att se i och för sig, men det finns viktigare saker att utföra än att bevittna det.

Jag funderar väldigt mycket på demokratin och dess arbetsformer, på hur vi behandlar varandra och på vilket ansvar vi enkla människor har för samhällets utveckling. Det spelar nämligen roll i det stora hur vi gör i det lilla. En klok person från mitt eget parti skrev idag på Facebook att det i sanning finns två typer av människor, hjälpare och stjälpare. När man tänker efter så är det så himla sant. Vilken kategori vill vi tillhöra? Vilken kategori tillhör vi? Vågar vi ens ställa oss den frågan eller bemöter vi våra medmänniskor som konkurrenter, hot och fiender när vi i själva verket arbetar mot samma mål?

Mycket händer i våra liv. Mycket kan förändra vårt sätt att tänka och agera, och det allra mesta kan nog kategoriseras som positiv utveckling och lärande. Dock gäller det inte alltid. Man påverkas av sin omgivning, och det är inte alltid i rätt riktning. Man bör nog vara vaken för det och ställa sig framför spegeln i badrummet på kvällen och ställa sig frågan om man gillar den figur vars ögon man tittar in i. Känner man igen sig? Är det fortfarande samma drivkrafter som gäller, eller har livet skiftat fokus? Använder man härskartekniker bara för att rädda sitt eget skinn? Vågar man ta en ärlig diskussion utan att springa och gömma sig bakom andras byxben? Eller undviker man frågor helt?

Just nu ser jag hur LO vill stänga kvinnor ute från att påverka frågor som rör deras boende i Stockholms skärgård. Anna Johansson Visborgs vision om att erbjuda kvinnor med sämre ekonomi stugor i skärgården för att på det viset höja livskvaliteten lever farligt när andra intressen bedöms viktigare. Det är en sån fråga som ger upphov till ovanstående funderingar. Ingen av de manliga höjdarna vill ens kommentera. Typiskt. Är de hjälpare eller stjälpare?

Jag hoppas de tittar sig i spegeln till kvällen, men kanske är det för mycket begärt.

Nostalgi och "tycka synd om"

Sjuk. Utslagen. Det är trist.

När jag var liten gjorde mamma frukost åt mig, varje dag. Eftersom jag inte åt vad som helst (då heller.... hopplös unge....) så blev det en specialare. Jag fick en kopp vispad nyponsoppa, en smörgås och ett litet duralexglas med ett pressat apelsin. Det var inte direkt ovanligt att jag stoppade mackan i väskan och åt den på vägen till skolan eller precis före första lektionen. Morgontrött har jag ju alltid varit, så det gäller att rationalisera.

Nu har jag levt på nyponsoppa ett par dagar. Bonusdottern kom nämligen och försåg oss med näring igår när jag var däckad av förkylning och goe liberalen hade magsjuka. TACK Sofie! Och så idag, när min äkta hälft bestämde sig för att gå ut i det vackra vädret och handla lite, så kom han med med en flaska pressad apelsin, "tre och en halv apelsin rakt ner i flaskan". Så underbart gott det var! Och vilken nostalgikick :-) Och att han sedan bjöd på pulvermos till middag blir ytterligare grädde på moset ( ha ha...). Det var nämligen min ständiga meny på lördagsmyset (fast så hette det inte på den tiden). Pulvermos, gurka och tomater och kanske korv om mamma hade tur. Om pappa försökte dekorera moset med korven lite mer konstnärligt så gick den lättare ner...

Det är mysigt med nostalgi, men det är inte mysigt att ha så ont i halsen att man inte kan svälja. Men det går väl över. Speciellt snabbt går det nog över om man tycker lite synd om sig själv, så jag testar det ett tag till.

Näthatet

Så har man då varit i radion och diskuterat näthatet mot kvinnor. Det var inte i direktsändning, så vi får väl se vad det blir av det till slut. Jag kommer inte att kunna lyssna när det sänds heller, så andra får väl bedöma resultatet. Det är hur som helst en väldigt viktig fråga.

Vi ska ALDRIG acceptera näthatet. Hat, elakhet och dumhet har alltid funnits, men nu finns otroliga möjligheter att sprida skiten hur långt som helst. Det drabbar människor hårt, och speciellt tänker jag på unga tjejer som angrips utan några som helst begränsningar. Det kan förstöra deras liv att bli utpekade som horor, beskrivas som anskrämligt fula eller att höra att de en mörk kväll ska våldtas, styckas i småbitar och stekas i smör. Det är helt enkelt FÖR vidrigt. Kvinnor är villebråd i nätvärlden. Också.

Jag är blond och därmed dum i huvudet. Det har jag fått höra. Jag har också fått höra att jag inte har fått nog av en viss manlig kroppsdel på ett visst ställe och att det är därför jag är feminist. Vänsterfeminister, sådana som jag, borde dessutom våldtas och dränkas i vatten. Det är kränkande. Det är frustrerande att konfronteras med sådan dumhet när man själv är seriös. Det hjälper liksom inte att tänka, vilket i och för sig är sant, att den som uttrycker sig så illa är frustrerad, bitter och i allmänt dåligt skick själv. Det hjälper inte heller att tänka att dumheten talar på grund av att den känner sig hotad och att man själv står över sånt. Det tär på en i alla fall, även på mig trots att jag är luttrad vid det här laget. Det tär på en varenda gång, men det som tär allra mest är förstås när människor som man känner kränker medvetet för att skada. Det sker tyvärr inte enbart på nätet ens.

Vi kan inte lagstifta bort dumhet, elakhet och hat, men vi måste se till att det ska vara vars och ens rättighet att slippa känna sig hotade och förtalade. Det begränsar ju livsrummet. Unga tjejer är speciellt i skottlinjen, och jag hoppas att vi framöver ska se det som en mänsklig rättighet, även för tjejer och kvinnor, att få vara i fred på nätet OCH i verkligheten. INGET av det fungerar ju idag, tyvärr. Vi ser tecken på det dagligen.

Det gör mig ledsen, men inte uppgiven. Samhället är allas, och att frågan uppmärksammas är ett steg på vägen. Nätet erbjuder oerhörda positiva möjligheter. Dem måste vi ta vara på och utveckla. Tyvärr finns det negativa baksidor också. Jag hoppas att mänskligheten ska vara så mogen en dag att den förstår hur dessa ska undvikas. Utan det hoppet kan man ju lika gärna dra nåt gammalt över sig och somna in. Där är dock inte jag, inte än.

"En ton från himmelen"

Så har man då bytt ett par ord med  några världsmästare :-) Fast det visste varken jag eller de om då, det ryska bandylandslaget i torsdags kväll när jag nästan överföll dem på Avenyn efter förlustmatchen mot Sverige på Heden ;-)

Istället för att se klart på bandyfinalen igår så spelade jag tillsammans med Anna-Carin, Mikael och Johannes i Västerportkyrkan. Det blev en riktigt fin stund, vilket i och för sig alltid brukar vara fallet när man är där. Det är rofyllt och ger möjlighet till stillhet på ett alldeles speciellt vis. Det är många gånger jag har spelat i olika kyrkor och varit uppstirrad och har haft svårt att koncentrera mig på annat än det jag själv ska göra. Igår var det inte så. Det blev en harmonisk helhet, och en stund där man både kunde ge ut och få in.

Predikan handlade om ljus och förväntan, det som Kyndelsmässodagen brukar handla om. Pastor Oscar visade en bild som talade speciellt till mig. Det var ett fotografi av en tom sal, man kan tänka sig att det var ett tomt kyrkorum, och mitt i rummet svävade ett moln. En tolkning kan vara "När alla har gått så är Gud ändå kvar". En annan tanke kom till mig: "Gud är i sin kyrka, men utan ljuset som kommer in från sidofönstren skulle ingen se henne/honom"

Ofta upplever jag att vi kristna har det lugnt och skönt inne i våra kyrkor. Där får vi ro och stillhet, lärdom, närhet, extas, rungande lovsång och psalmsång som lyfter mot taket, kärleksfull förbön och glada budskap. Det är inget fel i det. Det behöver vi, men det ska inte stanna därvid. Vi ska ju leva i världen, men inte av den. Då måste vi gå utanför kyrksalen. Det är i världens ljus som vi kan se Gud. Det är på hur vi älskar varandra som vi kan visa Guds kärlek. Det är genom att vara Guds händer och fötter som vi kan nå dit han/hon vill nå. Det är genom att lyssna in, och inte enbart lita till vår egen bristande förmåga, som vi kan hitta rätt väg att gå.

I världen, men inte AV den. Det finns en vardag också, inte bara helgdagar och kvällar när vi kan njuta av gemenskapen i vår hemförsamling. Vi ska vara vittnen i de miljöer där vi befinner oss, med våra tankar, ord och gärningar, och det är inte alltid vare sig stillsamt eller extatiskt. Det är oftast just bara vardag, med allt vad det innebär, men är det något som vi bör känna så är det förväntan på att något gott ska ske, med eller utan vår aktiva medverkan. Även i vardagen finns nämligen guldkorn, om vi tror att de kan se dem. I kyrkan kan vi hämta bränsle till både denna förväntan och till att orka med det som inte känns som guldkorn utan snarare tvärtom. Gud är ju inte bara i kyrkan, utan överallt, och det är VÅR uppgift att visa på just det sista. Vi kan, om vi vill och lugnar ner oss så mycket att vi hinner lyssna, vara toner från himlen precis där vi befinner oss. Det är både underbart och en rejäl utmaning.

Jag avslutar detta inlägg med en av sångerna vi framförde igår: En ton från himmelen

"Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton."