tisdag, augusti 22, 2017

"På väg fast jag inte vet vart"

Så har då mina sista begravningsspelningar passerat. Det kändes bra att göra dem i Heliga Korsets kyrka som ju var platsen där jag tjänstgjorde den första begravningen som vikarierande kantor i Kalmar pastorat. Till och med prästen var densamme. Den här gången vägrade jag inte panikslaget att kompa begravningsbönen vilket jag ju gjorde i augusti 2015 när jag tio minuter före klockringning fick veta att den skulle sjungas. Jag hade ju inte ens en aning om hur den lät! Jag lärde mig dock hyfsat snabbt och spelade den vid min andra begravning, dock med en annan präst. Begravningsentreprenör på eftermiddagen var goe Per på Fonus som ju hjälpte oss med både mammas och pappas begravningar. Med honom kan man alltid byta många ord om livet i allmänhet och det är riktigt roligt att samarbeta då. Samarbetet med Kalmars begravningsbyråer går förresten överlag väldigt lätt och smidigt. Varje begravning blir ett teamwork och det känns gott att få bidra.

Just begravningar är känslofyllda av naturliga skäl, men det är sällsamt meningsfullt att medverka. Musiken talar till människor på ett speciellt sätt och den gör att känslorna kan tillåtas komma fram. I själva verket är det kanske så att känslorna tvingar sig fram när garden sänks. Ett kyrkorum med en kista eller urna i blickfånget betyder att en människas liv är över och att vi tillsammans får tacka för den tid som varit. Det är fint att få avsluta så, men det gör så klart ont. Ont på ett speciellt grymt sätt gör det kanske om den tid som varit inte alls blev som man hade önskat. Liv kan vara korta och långa, fyllda av arbete och sjukdom, rika på vänner och materiella tillgångar men när livet en dag är slut så är vi alla lika. Saknaden finns kvar hos de sörjande. Det är tungt. Jag vet det.

Skogskyrkogården, Kalmar.

Jag har känt att just musiken kan betyda mycket i sorgeprocessen. Det är viktigt för många att musiken stämmer med den avlidne. Önskemålen kan vara många och olika. Det är en del av charmen med arbetet att tillsammans försöka hitta rätt i musikdjungeln. Allt oftare kommer förslag på nyare och modernare musik, och det tycker jag känns gott. Låtar som exempelvis My way, La vie en rose, Strövtåg i hembygden, Green grass of home, Håll mitt hjärta och Tro blir personliga och är dessutom roliga att spela. Visst är det oerhört vackert med de traditionella styckena, men man behöver ju inte vara rädd för att gå lite grann utanför ramarna för att på det sättet forma akten så att den känns mer som ett personligt avsked. Nu i fredags spelade jag till exempel ett potpurri på Vikingarna-låtar, något jag faktiskt inte trodde att jag skulle få önskemål om i ett sådant sammanhang, men det blev helt rätt just där.

Nu går jag vidare till nya uppdrag. "Jag är på väg fast jag inte vet vart" är ord från Mikael Wiehe som jag återigen har anledning att citera. Nya vägar öppnas, och två mycket roliga och lärorika år som kantorsvikarie är över. Jag vill säga TACK till Kalmar pastorat och alla härliga kolleger för att jag fick chansen att uppleva det! Det kanske är nödvändigt av flera skäl att avsluta det här kapitlet. Jag har nämligen under flera månader haft ont i höger arm och jag misstänker att det har att göra med att jag använder högerhandens fingrar på ett felaktigt sätt vilket ger eko upp i armbågens muskler och nerver. Kanske har det med min nackskada att göra i grund och botten. Att vakna på nätterna av ilande värk är ju inte hållbart i längden, men så blir det efter intensivt spelande och sedan klingar det av lite grann även om det aldrig riktigt släpper. Första september gör jag alltså min första arbetsdag på mitt nya heltidsarbete och det känns riktigt bra och spännande! Jag hoppas ändå kunna få spela då och då i någon kyrka när hjälp behövs någon helg eller kväll så jag inte glömmer bort allt jag har lärt mig under åren som gått. Musiken är ju fortfarande viktig för mig och jag vill gärna bidra med det jag kan i kyrkan. Kanske kan det bli på fler sätt än via musiken framöver om Gud så vill, men jag tar ett steg i sänder.

Dag för dag, en liten stund i taget, alltid trygg trots allting runt omkring. 
Jag får vila i min Faders händer. Som hans barn så är jag inte rädd, 
för han älskar mig och är mig nära varje dag i glädje och i sorg. 
Jag får del av kraften från min Herre och hans löften får jag lita på.
(Tomas Hagenfors)

Idag blir det en mässa på Kalmaranstalten. Det är också ett sällsamt meningsfullt sammanhang. Därefter till kvällen inleder vi höstens sångövningar med Vox Communis. Livet går vidare och det ser faktiskt mer ljust ut än på länge, dag för dag, en liten stund i taget...

Djurängsbackarna, Kalmar

Inga kommentarer: