Jag tog mig en cykeltur idag ner till Två Systrars kapell för att leta upp noter inför kommande förrättningar. Det känns alltid kul att komma dit och byta några ord med folket där, så även denna dag. Det visade sig att just denna måndag fanns så gott som alla i tjänst, så jag hade tur. De såg pigga ut och mådde gott efter semesterledigheterna. Kul! Jag hittade dock inte riktigt allt jag behövde, men nästan. Det ska nog gå att fixa ihop vad jag behöver till fredagens begravningar. När jag kom hem så insåg jag dessutom att en del av det jag hade letat efter ju redan fanns i min egen nothylla. Så där blir det ibland numera. Jag känner mig som pappa som inte hittade rätt hammare eller rätt mejsel och därför köpte nya när behovet visade sig. Resultatet blev att han hade x antal snarlika hammare och mejslar eftersom de gamla dök upp när han väl hade köpt nya.
Jag bestämde mig för att cykla förbi mitt föräldrahem också. Nu är det ett år sedan vi lämnade det och den nya lilla familjen har bott in sig. Medan jag fortfarande jobbade i Två Systrars kapell så tvingade jag mig till att promenera förbi därborta en gång i veckan. Det var för att vänja mig vid tanken på att någon annan än mamma och pappa bodde där och så att jag inte skulle utveckla någon form av rädsla för själva huset och mina egna reaktioner. Det har fungerat bra, men nu var det ett tag sedan jag var i närheten. Idag befann sig båda de nya ägarna i arbete med trädgården så jag stannade och pratade med dem. Jag blev till och med inbjuden att se hur det såg ut inne i huset, och det var spännande! De flesta ytskikt var utbytta utom kök och badrum, en vägg var borta men visst var det samma hus! Det kändes riktigt bra att se att huset blir omhändertaget med respekt för dess egen karaktär. Till och med "det blå rummet" (som hade husets äldsta tapeter: ganska extrema ljusblå och vita jätteblommiga anno 1977) hade behållit namnet. De nya ägarna ville ha det så och hade därför valt att ha tre vita väggar och en blå :-)
Jag var lite rädd för min egen reaktion när jag steg in genom dörren, men det gick bra. Mina minnen av hur det var förut finns kvar ändå och jag vårdar dem väl. Andra vårdar nu huset på ett sätt som jag inte förmår. Jag tror att mamma och pappa ler i sin himmel. Jag saknar dem, men det hade inte varit lättare om jag dessutom skulle tagit över ett hus som jag egentligen varken vill eller kan ta hand om. Det förstår säkert de också. De känner ju mig bättre än de flesta gör. Mina intressen befinner sig ju så långt ifrån trädgårdsskötsel och husvård som de kan göra.
Innan jag lämnade Fasanvägen så fick jag ett löfte också: När äpplena och päronen mognar till hösten så får jag komma och plocka! Det blir gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar