Grattis Kalmar AIK!

Foto: Pierre Edström

Igår säkrade Kalmar AIK seriesegern efter en lång sejour i östra Elitfyran och är nu inte bara klara för trean nästa säsong. Man är seriesegrare också med fyra omgångar kvar att spela. YES! Med guldhattar efter seger över tabelltvåan Hvetlanda med krossiffrorna 7-0 på Fredriksskans firade laget till tonerna av We are the Champions. Och JA, jag erkänner. Det kom en tår i ögat på mig också, eller flera var det ju faktiskt om jag nu ska vara lika ärlig som vanligt. Det var stort. Det kändes. Det är killar som har kämpat länge, det är en förening som har gått på knäna ännu längre och det är en förening som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det är arbetarklubben, det är föreningen som sedan länge gör allvar av alla fina ord om integration och det är ett lag som har befunnit sig i strykklass av olika skäl sedan hedenhös. De är underdogs, och sådana är värda respekt! Och igår fick de inte bara respekt, de fick även guldhattar :-) Och som de har spelat den här säsongen! Tack för underhållningen!

Idag är det min mormors födelsedag. Hade hon levt hade hon fyllt 111 år. Det gör hon inte. Hennes hjärta slutade att slå strax efter hennes 74-årsdag. I samma grav finns askan efter morfar. Morfar spelade i Kalmar AIK, och hans hjärta slutade aldrig att slå för Klubben. Jag tror att det slår fortfarande trots att han gick ifrån oss 1992. Jag minns så väl när jag var liten och gick i samma lekskoleklass som dottern till Kalmar FFs dåvarande tränare, Lars Laban Arnesson. Jag fick liksom inte ihop det där. Det var ju bara KAIK det handlade om hemma, men det var KFF som skördade framgångarna. AIK låg i trean och spelade mot Grimsås och Norrby, FF låg i tvåan och mötte IFK Sundsvall. Jag frågade morfar: "Men är inte FF bättre än AIK egentligen?" Svaret blev: "Det är klart att dom är bättre. Dom är ju en hel division bättre, men det är Klubben vi håller på."  Det hade han lärt sig från barnsben när han kollade fotboll med sin far. Det var inte sprättarna i FF som skulle ha sympatierna, det var arbetarna i AIK. Punkt. Så kände vi i lekis också. När vi gick på led genom Berga och Funkabo på väg till eller från olika lekplatser så var det AIK vi sjöng om. Alla utom Christina. Hon var ju tvungen, för sin pappas skull, att hålla på FF ;-) Sedan har ju historien flutit på, och vi vet ju alla vilka som har dragit det längsta strået. Sånt kan livet vara. Men morfar höll fast vid sin övertygelse och vägrade konstant att ta på sig kläder som det fanns rött i och varje gång FF förlorade så spelade ett litet leende i ansiktet, men det var mycket mindre än det leende som fanns när Klubben vann. Alltså, jag gillar ju människor som lever som de lär!

Idag lämnade jag en bukett vid mormors och morfars grav. Den har de rätta färgerna som ni ser. Jag gratulerar mormor på födelsedagen och morfar till avancemanget. Klubben är tillbaka i trean där de var när jag var liten (Ssccchh, säg inte att seriesystemet är ändrat!) och ordningen är återställd. Nu ser vi framåt! Den ljusnande framtid är vår, förutsatt att det finns en hemmaplan att spela på. Faktum är ju att Ängö BK fortfarande har chans på avancemang till trean de också, och då har vi i Kalmar två lag som ska spela i division tre men som börjar se en aning husvilla, eller hemmaplanvilla, ut. Undrar hur kommunen har tänkt sig det här då, när Fredriksskans ska bebyggas och Kalmars centrum förtätas ännu mer. Det kan väl ändå inte vara meningen att det inte ska gå att spela fotboll i stan längre när fler och fler barnfamiljer bosätter sig centralt?

Om en vecka är det val. Håll rasisterna ute från de beslutande rummen. Låt inte primitiva känslor ta överhanden utan rösta med både hjärta och hjärna. Det är så vi människor kan visa att vi är människor och inte djur. Ut med rasisterna, in med feministerna. "Rättvisan framför allt" - Hur svårt kan det vara?