Nu är det ju valrörelsens slutspurt, och att man får räkna med lite onyanserade inlägg här och där är väl bara naturligt. Det lovas både det ena och det andra. överbuden står som spön i backen, som i tidigare valrörelser. Dock finns det anledning att stanna upp lite och tänka till. Jag tycker i varje fall att det är en god ambition.
Man kan nämligen som vanlig menig i röstkollektivet Sverige ta sitt eget ansvar, men ibland undrar jag hur det står till med den saken. Det är svårt att lyssna på allt i mediebruset, men hur mycket reflekterar vi över våra egna filter? Jag tror att det är alltför sällan. Det enklaste är ju att säga "Jag vet att jag är X-partist och därför har alla andra fel." Då har man ju redan bestämt sig, och det kanske är helt rätt. Det blir dock lite problematiskt när motståndarlaget börjar driva samma politik som det egna partiet. Är det fel då också eller kan man medge att det åtminstone är lite rätt?
Och hur är det med dikeskörningen? När ett parti protesterar mot att andra partier kör i det ena diket, och i de fall där dessa partier faktiskt styr landet så rör det sig ju om att hela samhället kör snett, så bara måste det tolkas som att man ska köra i det andra? Vi har frågan om den patriarkala könsmaktsordningen med en förtryckande heterosexuell norm som Fi påtalar. Då blir man beskylld för att förespråka matriarkat och enbart lesbiskt leverne. När klassamhället ifrågasätts, den fråga som V (och tidigare S) har som övergripande samhällsperspektiv, så måste det betyda att all privat företagsamhet är ond och att alla ska klä sig i likadana kläder. I själva verket vill man ju bort från diket och upp på den hållbara vägen som leder till en rättvis framtid. Det handlar inte om matriarkat och likriktning, det handlar om förändring i rättvis riktning. Är det fler än jag som reflekterar över den här taktiken/retoriken?
Jag tror att vi måste börja tänka i termer av vår egen förförståelse. Vi kan aldrig ta bort den eller utplåna den, men vi kan vara medvetna om vad den betyder för vårt eget seende. Jag läser ju som ni vet teologi just nu. I den kurs som nu har startat studerar vi bibeltexter och olika sätt att tolka dem. I de studierna bär jag med mig många och långa erfarenheter efter många år i olika kyrkomiljöer. Jag vet att det finns människor som hävdar att Guds ord är Guds ord i konkret mening och att det därför ska tolkas, eller knappt tolkas förresten, det ska läsas och förstås bokstavligt. När man närmar sig fältet lite mer vetenskapligt så ser man att det finns en mängd olika perspektiv att lägga på ordet, och det finns olika sorters tolkningsramar som ger utrymme för kontextualisering och som ger en långt mer kvalificerad förståelse för innebörden. Tillhör man den första skolan, den lite mer bokstavstroende, så kan det sistnämnda ses som ett heretiskt avståndstagande till både Bibelns ord och Gud själv. Jag tror inte att det är så. Jag tror att Guds rikedom kan speglas ännu mer om vi använder den hjärnkapacitet vi har fått oss till skänks. Det mångsidiga och rika i att vara människa måste ha en betydelse för hur vi kan erfara Gud. Vi ska inte vara rädda för de förmågor vi har fått. Vi har ju fått dem för ett speciellt syfte, eller hur?
Så jag känner igen tongångarna från både politiken och kyrkan. De nyanserade bilderna, den respektfulla debatten och diskussionen och förmågan att se annat än rätt eller fel, svart eller vitt och ont eller gott råder det tyvärr alltför ofta brist på. En handling är inte enbart det ena eller det andra, den kan vara både och, precis som en värdering eller en åsikt. Vi får hjälpas åt här. Vi behöver färgerna, de spännande formerna och de nya tankarna, men det kräver att vi först tittar på oss själva och ser vad vi själva inte vågar eller vill se. Dumheten står nämligen på lur bakom en omedveten förförståelse.
Kör inte i diket varje gång! Man når lättare sitt mål om man kör på vägen, har blicken riktad framåt och håller utkik åt sidorna! Och glöm inte rösta för framtiden på söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar