Inte längre ett bildat land

Så var det över, valet. Jag som lämnade den politiska arenan, inte engagemangs- eller intressemässigt men väl födkroks- och karriärmässigt redan förra året, har haft en långt mindre stressande valrörelse än tidigare. Den personliga insatsen i spelet har varit liten. Besvikelsen igår var dock inte mindre för det. Det politiska läget i Sverige är svårt. Ett nytt politiskt landskap har ritats upp, och konturerna ser vi ännu inte klart. Att en alliansregering avgår och lämnar över till en S-ledd minoritetsregering, som inte har vunnit valet utan bara förlorat mindre än alliansen, är inte så mycket att glädjas över. En del kallar det en Pyrrhusseger. Tja, det är nog inte helt feltänkt.

Så fort man försöker sig på att reflektera över ett valresultat som är oroande så kan man få etiketten "gnäll" och "dålig förlorare" klistrad på sig, både av media och av andra. Den här gången tänker jag helt enkelt strunta i om någon ens försöker. Jag har stött ett parti som var snubblande nära att komma in i riksdagen, ett part som har mångdubblat sitt väljarstöd och som trots missade riksdagsmandat hör till valets vinnare. Det är jag glad över! Det är tydligt att det finns ett behov av ett nytt alternativ, ett alternativ som för in en ny dimension och som vägrar inordna sig i det vanliga arroganta hierarkistuket som lämnar människans behov utanför beslutsrummen. Feministiskt initiativ har en framtid, men riksdagsdebuten får skjutas upp i fyra år. Däremot så är jag bekymrad över den äckelbruna framfarten i Sverige.

Ett rasistiskt parti samlar nästan 13% i riksdagsvalet och gör stora framsteg i väljarkåren såväl lokalt som regionalt. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Ändå borde det inte vara förvånande för den som kan sin historia. Apropå det, det är MÅNGA som inte kan sin historia. Bildningsnivån är betänkligt låg, och nu pratar jag inte bara om väljarkollektivet. När högerpolitik drar ett samhälle isär, när människor faller igenom välfärdsnäten och mister sin trygghet och när "var och en sköter sig själv"-mentaliteten konkurrerar ut solidariteten så läggs grogrunden för att ogräset i form av "vi-och dom"-tänkande, rasism och intolerans växer. Det är precis det som har hänt. Alliansregeringen, stödd av svenska folket, har ett stort ansvar för den uppkomna situationen, och när jag nu ser alliansväljare lägga ut budskap som: "Skyll inte på mej! Jag röstade på Alliansen!" så blir jag inte bara arg utan nästan även uppgiven inför dumhet, kortsiktighet och egoism. Vems är skulden om inte vårt samhälles, och är inte alliansväljare en del av det samhället? Hur kan man ens tänka tanken att man saknar ansvar??

Människor söker trygghet i ett otryggt samhälle, och när någon kommer med den enkla syndabocksförklaringen som lägger skulden hos någon annan, så köper man den även om det betyder att man därmed stödjer en politik som är rasistisk, homofob och intolerant. Det verkar inte bekymra 13% av väljarkåren att exakt samma process skedde i Tyskland efter första världskriget. Hade man haft en gnutta mer insikt hade man som väljare kanske inte hamnat där, så bildningsnivån måste helt enkelt höjas! Man kanske inte hade hamnat där om det fanns något som hade attraherat mer hos den rödgröna sidan, men där fanns heller inget alternativ. Man valde SD, ett rasistiskt skitparti, och nu ska S i minoritet, troligen tillsammans med MP och med stöd bland de allianspartier som har varit med och gödslat i den bruna myllan, försöka bygga upp en grundtrygghet värd namnet som drar undan benen på rasismen. Man kan ju säga Lycka till. Typ.

SD som sitter som "vågmästare" representeras nämligen av rasister som aldrig har behövt visa sin bristande förmåga. De har inte vunnit stöd på grund av sin kompetens, de har vunnit stöd eftersom de inte har behövt visa sin inkompetens. De kan fortfarande, efter fyra år i riksdagen och trots alla skandaler runtom som media har blåst upp till ingen nytta mer än för SD-sympatierna som har vuxit, hävda att de har en politik som fungerar. De har ju aldrig behövt visa den! Nu måste de göra det. De ska ut i ljuset och granskas som andra. De ska tvingas ner från offeraltaret, tvingas ta av sin älskade offerkofta och visa vad de går för på allvar. Tvinga dem att ta ställning i de vanliga trista politiska frågorna. Tvinga ut dem på banan i frågor där det bara finns politiskt kännbara alternativ. Tvinga dem att harva med de demokratiska rutinerna. Jag hoppas de hinner visa mycket på fyra år. Det som finns att visa är sannerligen inget att vara stolt över. Det är beklagligt att det inte har framstått tydligare nu år 2014, men framtiden kan ge hopp. Jag kan liksom inte förlika mig med tanken på att folk med hyfsad intelligensnivå i längden kan klara av att låta rasistiska och rädda pellejönsar sköta landets framtid. Kalla mig naiv, men jag måste ju tro så. Jag tror på människan, trots allt. Det hänger dock till stor del på hur de övriga partierna behandlar SD. Gud, sprid kloka tankar för att stödja demokratin!

Vänsterpartiet lyfte inte. Man får ynka 0,1%-enhet mer än 2010 då vi var så gräsligt besvikna, men vi borde inte ha blivit speciellt överraskade då Lars Ohly (en av mina stora favoriter på grund av sin ärlighet) som partiledare fick slåss i motvind precis hela tiden såväl internt som externt. Det är självklart en besvikelse nu också. Med en ny partiledning borde man ha kunnat hämta hem betydligt mer stöd, men så blev det inte. Att bara vara emot något, även om det är en fråga som de flesta tycker är viktigt att vara emot, är inget framgångsrecept. Självklart borde V ha varit ett parti som skulle erbjuda konstruktiv framtidstro, men istället blev man en lågmäld ganska arg aktör med stora svårigheter att väcka sympati. Det kan inte annat än ses som ett misslyckande. Man hade chansen men tog den inte. Att man dessutom av naturliga skäl hamnar utanför en ny regering är ytterligare något som jag tror är en besvikelse internt men som kan vara en räddning på sikt. En S-ledd regering som hela tiden måste söka stöd hos de övriga mittenpartierna kan inte ha med V i båten. Det skulle stänga dörren totalt högerut och regeringskrisen skulle inte vara långt borta någonsin under de kommande fyra åren. Däremot kan V attackera från vänster och erbjuda alternativ, men det krävs alltså mer än att bara säga NEJ. Å andra sidan, det är bara under S-minoritetsregeringsår som Vänsterpartiet har vuxit på allvar. Kanske kan man ta chansen och nå framgångar om fyra år. Vad som har hänt lokalt och regionalt undviker jag att kommentera utförligt. Jag konstaterar bara att det kunde gått långt bättre om man skött korten. Ett ytterligare mandat i kommunfullmäktige som gått från S till V som nu får summa tre (1+2 enligt känd kategorisering) när SD får sex stycken är ingen guldsits utan snarare bara ett kvitto på att maktens fartblinda arrogans har förlorat en del av sin forna glans. Och där rimmade jag visst ;-)

Hur som helst, det är Sverige som har förlorat valet, inte alliansen. Någon värdig vinnare finns inte. Nu räcker det inte med bara partipolitik. Partipolitiken klarar nämligen inte det här problemet. Den etablerade partipolitiken har blivit för mycket dominerad av spel, PR och smutskastning. Det är därför man måste söka nya arenor om man vill kunna påverka på riktigt. Utmaningen är hela Sveriges, och nyckeln ligger hos alla de människor som inser vikten av bred bildning och insikt. Ett bildat land är inte intolerant. Ett bildat land är inte stängt. Ett bildat land värderar inte människor olika. Så enkelt är det. Sverige är inte längre ett bildat land, i alla fall inte mer än till högst 87% räknat i värderingar uttryckta i röstkuverten, och det är ett samhällsproblem.