tisdag, april 22, 2014

Vardag igen...

Så är då vardagen här igen, med studier och arbete. Jag har lyssnat igenom ett antal föreläsningar och känner mig rätt tillfreds med det just nu. Det är jätteintressanta spörsmål om religion och samhälle som står på agendan, och jag som tidigare har läst både Weber, Marx och Durkheim fast med annat fokus har ändå lätt att känna igen mig. Det är riktigt roligt! Fast, det är klart, innan jag väl kunde slå mig till ro med hörlurar och dator så var jag ju tvungen att städa i pappershögen, kontakta medlemsregistret, klippa tidningar och en massa annat.... Typiskt studentbeteende ;)

Dagen innehöll dessutom en veckomässa i Heliga Korsets kyrka där jag fick förmånen att spela, en mysig fika med hjärtat och en tripp till Coop. Tro det eller ej, men nu behövde lagret i kylskåpet fyllas på! Det som ändå bekymrar mig mest denna dag är gruppmötena inför nästa veckas sammanträde i omsorgsnämnden. Vi var tre deltagare på vårt gruppmöte medan det som återstår av alliansen lyckades samla två personer.

Vad är det som håller på att hända? Vi är en av kommunens allra största och viktigaste nämnder, men deltagandet sviktar. Känns det demokratiska arbetet meningslöst? Är det LOV-frågan som spökar? Är uppdraget för tungt och komplicerat? Tja, det är ju varken enkelt eller bekvämt att så gott som alltid vara i strykklass rent politiskt och konfronteras med missnöje från folk som inte begriper, men man blir knappast bättre rustad att stå emot angrepp från maktcentrum om man inte deltar vid de informations- och diskussionstillfällen som ändå står till buds. Det är inte lätt att bygga och bemanna nya boenden, erbjuda rätt till heltid, höja kvaliteten, jobba fram LOV (till ingen nytta eftersom ingen vill delta har det visat sig), mäta ihjäl sig visavi jämförelsekommuner och förändra resursmixen samtidigt som man årligen ska spara in fem till tio miljoner, men så ser det uppdrag ut som har lagts på oss.

Situationen är förstås inte bekväm. Det finns naturligtvis en tanke bakom att det är just vi som har fått uppdraget, men nu sitter vi ju där vi sitter. Det är ändå bara att bita ihop när ingen annan verkar göra det och kämpa ända in i kaklet. En tröst är att vi snart är där, men än finns tid att visa intresse och engagemang. Visst borde vi vara fler kamrater som visar det? Om inte vi som har fackkunskapen agerar, vilka vansinnesbeslut fattas då?

Inga kommentarer: