Insändare i dagens Östran:
Sverige har ett av världens mest decentraliserade
skolsystem. Skolan har blivit extremliberal sedan kommunaliseringen sjösattes
av Göran Perssons regering och Bildtregeringen genomförde friskolereformen.
Resultaten har därmed dalat. Skolsegregationen har ökat. Skolans legitimitet
ifrågasätts och den nuvarande regeringens skolpolitik med Jan Björklund (FP) i
spetsen försöker råda bot på problemen genom att vrida klockan tillbaka utan
att ta tag i grundproblemet. Det pratas istället om mobilförbud, slöjförbud och
kepsförbud samt betyg i fjärde skolåret. Det är både osmakligt, omoget och
kränkande.
Friskolereformen har inte medfört ökad kvalitet i den
svenska skolan. Det vet vi. Kommunaliseringen har inte heller gjort att våra
elever får ett bättre utgångsläge. Det är dessa två reformer vi måste förändra,
och de har inte ett dugg med kepsar, mobiler eller slöjor eller ens betyg att
göra.
Det svenska systemet som gör att skattemedel kan plockas
ur skolan och göra livet lättare för riskkapitalbolagens ägare måste förändras
så att resurserna istället kommer eleverna till del. I skolan ska man möta
kamrater från olika håll och lära sig att samarbeta med hjälp av varandras
olikheter, inte hamna i segregerade skolor där skolkamraterna är likadana som
en själv. Det ter sig ganska naturligt. Forskningen säger detsamma:
Likvärdigheten i skolan, Sveriges största framgång i skolsammanhang, har tagit
stryk av decentraliseringen och vinstdriften och problemlösningsförmågan
försämras.
Kommunaliseringen har vidare medfört att lokala politiker
sitter i ansvariga nämnder och fattar beslut. Det skulle kunna fungera om
engagemang och kunnande vore utmärkande för de demokratiskt tillsatta organen.
Tyvärr är det inte så. Vi måste kvalificera beslutsfattandet, och fram till
dess att det kan garanteras på lokalnivå så måste ansvaret för skolan lyftas bort.
Våra barn ska inte betala med sämre möjligheter till utveckling bara för att
lokala politiker ska få arvoden för beslutsfattande som många av dem, kanske på
grund av kompetensbrist, inte engagerar sig i.
Men det räcker inte som enda åtgärd. Skolan måste få tillgång
till redskap att hänga med i samhällsutvecklingen. Det kan inte garanteras bara
med ett förstatligande. Det behövs en helt ny skolpolitik, en skolpolitik som
vågar anta de verkliga utmaningarna och som grundar sig på vetenskapligt
kunnande och beprövad erfarenhet. För att nå dit krävs inte bara en ny regering
utan också en helt ny politik som lämnar rubrikerna, populismen och de snabba
ytliga lösningarna därhän. Det är något som krävs för våra barns och ungdomars
skull.
Birgitta Axelsson
Edström (V)
Pedagog med
mångårig erfarenhet från skolpolitiken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar