Arga tankar från sjuksängen på vänsterkanten...

Jag är rätt låg idag. Det har sin förklaring i att det känns som om jag har en förskärare instucken i vänstra sidan av halsryggen. En sån kan få vem som helst ur balans. För mig innebär det en massa sängliggande, värktabletter och uteblivet politiskt arbete. Det stör mig i allra högsta grad. Jag har inte självmant valt att utebli från dagens kommunfullmäktigemöte, det ska alla veta i varje fall. Det finns det väl tillräckligt med folk som har gjort, om man tittar på hur det såg ut i bänkarna hos andra partier. Viktigare i ett längre perspektiv än min krånglande nacke är den sandlådementalitet som sprider sig i de parlamentariska leden. Den kan hota demokratin. Jag hoppas folkvalda är mer mogna än så.... Hallå! Väx upp!

Detsamma skulle jag vilja säga till det stora partiet vi har till höger om oss på den politiska skalan. Jag såg nämligen fyra toppolitiker sitta i TV-soffan idag. De skulle kommentera sin "affärsplan". Ja, jag medger att själva ordet får mig att hamna på minus. När man inte pratar om politik, visioner, ideologier och vilja utan om affärer, då har det blivit allvarligt fel. När man dessutom inte, trots otaliga chanser, lyckades lämna klara ja- eller nejbesked på enkla frågor, då blir det direkt pinsamt.

Sanningen är ju att detta är borgerlig politik. Innehållet ger inget alternativ till dagens regeringsvägval, det är typ samma sak. Det är major Björklunds utbildningsförslag, fast klädda mindre i revärer och mer i plysch, och det är högerinspirerad skatte- och privatiseringspolitik, dock med lite mindre steg. Jag blir bedrövad. Och jag kan mycket väl tänka mig att det finns många sympatisörer och medlemmar som undrar vilket håll "det hederliga gamla arbetarpartiet" är på väg. Det måste kännas märkligt.

Den store partiledaren betonade att folk ska kunna lita på att saker och ting bevaras som de är. Det handlade om jobbskatteavdragen till exempel. Man ska inte "riskera tryggheten". Vilken trygghet? Eller vems trygghet? Det är tydligen viktigare att bevara tryggheten för den som har den i överflöd, medan viljan att ge trygghet till den som saknar den inte är speciellt högprioriterad. Nu var jag kanske snäll i onödan förresten. Viljan är inte lågprioriterad, den verkar helt enkelt inte finnas. Eller är det en ny konstig trygghet man pratar om, den att veta att morgondagen är precis lika fattig och arbetslös som gårdagen och dagen som idag är?

Jag blir orolig. Vi har ett val 2014. Ytterligare fyra år med alliansen i styrhytten vore en katastrof. Men vad är alternativet egentligen? Ja, i dagsläget finns det bara ett. Medan ett parti gräver ner sig i sin affärsplan och sätter siffrorna framför mänskliga behov och ett annat parti sätter sig i knät på regeringen och bidrar till en flyktingpolitik som inte heller den sätter människan främst så finns det bara ett parti som vågar formulera en alternativ politik som innebär skillnader mot dagens. Ingen är nog speciellt överraskad när jag säger att det är Vänsterpartiet.

Nu gäller det att vi vässar argumenten, lägger konkreta och genomförbara förslag och ser till att vända skutan. 2014 gäller det. Vi, vår miljö, vårt klimat och vår gemenskap behöver en annan politik, och det lär inte vara någon annan som formulerar den. Vi lär spela ensamma på vänsterkanten, men vi kan göra det jäkligt bra!

Frihet!

Nej, man kan ju inte vara nöjd med allting jämt.... Då skulle ju vitsen med att vi är olika vara tämligen obefintlig. Vi är olika som människor, tänker olika, tycker olika och agerar olika. Sedan kan vi vara ense om vad som är målet med allt vi gör, men ibland är vi inte ens det, och det vanliga är att vi har helt olika vägar dit. Det är ju det som är själva charmen med oss människor. Det är en rikedom i sig.

Jag vrider mig dock ganska obekvämt när jag blir utsatt för instängslande åtgärder. Jag gillar inte att vara instängd nämligen. För mig är friheten viktig, friheten att tänka, tycka och agera efter det huvud och det hjärta Gud har gett mig. Jag far illa när jag ser att andra behandlas på liknande sätt, när nya perspektiv upplevs som hotfulla och när tankar, tänkta med gott uppsåt och med ett lika gott syfte, misstänkliggörs och svärtas ner. Jag reagerar oerhört starkt på människor som tar sig själva på så stort allvar att de otroligt nog hävdar att de, i kraft av en position, kan döma ut andra. Då antingen lämnar jag sammanhanget eller så skriker jag högt. Ibland gör jag bådadera.

För vi lever här på jorden, MED våra olikheter, och meningen är att vi ska leva TILLSAMMANS. Ingen är mer värd än någon annan. Ingen har större rättigheter än någon annan. Ingen kan diskvalificera någon annans tankar. Friheten ska vi ha gemensamt, och den ger oss alla rätt att leva våra liv på det sätt vi kan och önskar, fram till gränsen då vår frihet beskär någon annans. Precis DÄR går gränsen.

Och med respekt för varandra och för vars och ens frihet så kan vi bygga ett samhälle där vi kan få plats allihop. Det är i varje fall mitt mål. Är det ditt också? Kanske kan vi göra det tillsammans, även om du inte är precis likadan som jag!

Vinträdet

Det här är texten till den musik jag ska spela i kyrkan i morgon. Ibland känner man precis vilket stycke man ska spela.... och det här är ett sådant tillfälle.
Vinträdet 
(Joh. 15:1-17)
Text: Lars Mörlid, musik: Peter Sandwall

När du talade till oss en gång du sa ett träd du är

Du är vinträdet och grenarna är vi som frukten bär

Om vi inte lever nära dig då vissnar vi och dör

Men i dig har vi den styrka vi behöver

Låt oss alla växa starkare mot himmel och mot jord

Ja, vi ska vara enade i kraften av hans ord

Och vi ska vara grenarna med frukt som alla ser

Tillsammans enade i den kärlek Herren ger

Du har lovat om vi är i dig, då är du hos oss kvar

Herre, hjälp oss att förbli i dig som kraft till livet har

Herre, låt de ord du talade, de bud som du oss gav

Växa starka och ge frukt som alltid varar

Låt oss alla växa starkare mot himmel och mot jord

Ja, vi ska vara enade i kraften av Hans ord

Och vi ska vara grenarna med frukt som alla ser

Tillsammans enade i den kärlek Herren ger

Björklunds skolpolitik går med rumpan före..

En insändare i dagens Östra Småland:

Den borgerliga skolpolitiken väljer än en gång att gå med rumpan före in i framtiden. Nu ska man införa ettårig gymnasieutbildning för elever som är "skoltrötta” och som inte klarar av kraven för att komma in på ett nationellt gymnasieprogram.

Det här är en fortsatt nedmontering av gymnasieskolan. Regeringen tycks inte ha lärt sig något av misslyckandet med de nya yrkesutbildningarna, dit allt färre elever söker. Istället för att tillföra mer medel till gymnasieskolan, så att fler elever både vill och kan studera där, så vill Björklund införa ännu en utbildningsform. På det sättet utarmas ungdomarnas möjligheter.

En ettårig gymnasieutbildning är ingen öppnad dörr till arbetslivet. Det är en stängd dörr till framtiden. Hur många arbeten i framtiden tror regeringen att man klarar med en ettårig gymnasieutbildning i bagaget? Är inte våra ungdomar, oavsett bakgrund och föräldrars utbildningsnivå, värda något mer än en stängd dörr och en återvändsgränd?

Självklart finns det mycket vi bör göra för att se till att skolungdomar klarar av gymnasiestudierna. Det är den säkraste biljetten till framtida möjligheter i arbetslivet. Vi bör öka den studie- och yrkesvägledande verksamheten samt tiden som både grundskolans och gymnasieskolans mentorer lägger ner på coachande samtal med eleverna. Risken att “skoltrötta” elever, de som ska omfattas av den här ”satsningen”, tar den enklaste utvägen utan någon större tanke på framtida konsekvenser är stor. I den komplexa verklighet som vi befinner oss är det inte alltid lätt att som ung tänka långsiktigt. Vi i Vänsterpartiet, som anser att alla ungdomar har utvecklingspotential, ser förstås vikten av att ge stöd i den processen.

Arbetsmarknaden skriker efter ingenjörer, inte efter ungdomar med låg utbildningsnivå. Är det ett faktum som gått regeringen och Jan Björklund helt förbi?

Birgitta Axelsson Edström (V)

Ledamot i Kalmarsunds gymnasieförbunds styrelse

Passion och inspiration!

Idag fick jag en katalog från hemtextilföretaget Jotex i brevinkastet. Ja, jag tycker att det är roligt att fixa och dona hemma, och jag är något av en färgnörd. Det ska matchas och stämma ihop, inte nödvändigtvis (eller helst inte alls förresten) med DYRA prylar eller ens NYA, men jag tycker om att ha det fint där jag bor. Jag är definitivt ingen pedant när det gäller städning, men jag vill att det ska finnas ett system när det gäller ljus, dukar, tapeter, lampskärmar, grytlappar, gardiner och mattor. Det kanske är lite nördigt, men det bjuder jag på ;-)

Därför gillar jag att titta i hemtextil- och möbelkataloger, men idag så blev det trots allt lite galet alltihop. På katalogens utsida står det nämligen Passion och inspiration! och det var exakt DÄR jag slog bakut.

Passion kan man nämligen inte KÖPA, den KÄNNER man. Detsamma gäller inspiration. Vi luras att tro att vi kan skapa ett harmoniskt hem för pengar, och det är naturligtvis bara kapitalistiskt lurendrejeri. Man försöker få folk att tro att det går att ersätta genuint mänskligt liv med fladdrande kontanter (eller kontokort...) som flyger rakt ner i köpmännens fickor. I gengäld får man nya gardiner i syntetmaterial och två ljuslyktor Made in China av barnahänder som så gott som aldrig får skåda solen eller andas frisk luft.

Nej, tvi vale. För min del hämtar jag passionen, inspirationen och harmonin inifrån. På något sätt är jag övertygad om att det lönar sig i längden, och då menar jag INTE gardinlängden med omtag....

Med kärlek kan man skapa rikedom!

Nu är det höst. De frön som man satte i våras har gett både blommor och grödor. Mogna äpplen och plommon syns på fruktträden. Röda och gula nyanser syns bland det gröna. Hösten är en rik tid, men det går inte automatiskt. Växtligheten behöver näring, vård och omsorg.

Och så är det med oss människor också. Tar vi inte hand om våra barn från början, så blir det svårt för dem att blomma ut i vuxen ålder. Visst finns det maskrosbarn som klarar sig igenom mycket svåra förhållanden, men de allra flesta av oss behöver kärlek, omsorg, mat och dryck för att kunna utveckla våra inneboende förmågor. Känner vi oss inte trygga så vågar vi inte pröva våra vingar i det som är okänt. Har vi inte fått känna att någon tror på oss kan vi heller inte tro på oss själva. Får vi inte känna oss betydelsefulla för någon utan bara känner oss som besvär så får vi svårt att bidra till världen med allt det positiva som vi egentligen bär på.

Jag vet inte vilket ursprungsland fröerna hade som planterades i mina föräldrars trädgård. Pappa vårdar dem ändå. Det spelar ingen roll om de kom från Sverige, Europa eller någon annanstans ifrån. Frukterna är lika goda oavsett ursprung, och det är rätt fantastiskt att man kan få dem att växa här, i den småländska myllan, och att de genom sin mångfald bidrar till att middagsmaten kan bli så god.

Det är det synsättet jag önskar att vi kunde ha på våra nya svenskar också. Insikten om att varje människa, oavsett ursprung, bär på värdefulla förmågor som berikar oss andra och vår värld önskar jag att vi hade allihop, precis som förståelsen för att inget kan växa om inte näring och omsorg ges. SD talar gång på gång om att de inte har fattat detta enkla elementära faktum. För dem är en del människor goda, dvs svenskar, och andra är onda, dvs icke-svenskar. De senare ger enbart upphov till besvär, de förra är per definition tillgångar. Så fel de har! Det räcker att gå ut i närmaste trädgård för att inse att växtlighet, oavsett sort och ursprung, far illa och ser visset utom inte grundläggande behov har täckts.

Men det är klart, för SD gäller inte visionen om att alla blommor ska blomma. För SD är nämligen enbart svenska blommor värda att vårda. Det är ett fattigt, färglöst och enahanda land SD vill skapa. Jag vill se något helt annat, ett färgsprakande, välsmakande, vackert, generöst och kärleksfullt land, precis som trädgården hemma hos mina föräldrar, men det krävs vård, omsorg, näring och kärlek för att vi ska nå dit. Det förstår nog de flesta, förutsatt att man har hjärtat på rätta stället och viljan att använda det på rätt sätt. Vi människor behöver kärlek. Så enkelt, och så svårt, är det att bygga ett samhälle som fungerar och som gör oss alla till tillgångar för varandra.

Respekt, inte helt fel....

Jag får vara som jag är.
Du får vara som du är.
Han får vara som han är.
Låt oss pröva vilket mått
av närhet respektive avstånd
som är det rätta i vår relation
när vi nu inte vill irritera
och kontrollera varandra
utan istället berika och komplettera.

Margareta Melin

Fredagstankar

Igår började elitserien i hockey och idag var det premiär för jacka när jag cyklade. På något sätt verkar tiden ha kommit ifatt sig själv, åtminstone lite. Idag är det grått och blåsigt och regnet hänger i luften. Det känns som den första riktiga höstdagen! Och den har jag tillbringat på heldagsutbildning med Kalmarsunds gymnasieförbund. En tid fylld av utmaningar lär ligga framför på det området, det kan jag lova.

Det blev vinst igår! Luleå slog Rögle borta med 3-1. Tre sköna bortapoäng och en härlig start på serien! Och nu undrar vän av ordning: Varför i hela världen håller jag på Luleå? En Kalmartjej, med rötter från Bohuslän, Ångermanland och Småland har väl ingen anledning att heja på ett lag från Norrbotten? Jodå, det har jag!

Jag tror mycket på det där med känslor, på att känna sig hemma och välkommen. Det ska nog alla veta: Välkommen känner man sig definitivt inte överallt, åtminstone inte om man är kvinna, feminist, vänsterpartist, troende, gränsöverskridare och envist vägrar att hålla tyst när översittare och andra trampar en rakt i ansiktet. Man får liksom vänja sig vid att vara skiten som katten har släpat in. Så kände jag INTE när jag landade på Kallax allra första gången. Då kände jag att jag hade kommit HEM. Visst är det konstigt när man inte under någon längre period har bott längre norrut än Uppsala?

Luleå är en vänlig stad, det känns i luften. Det är en vacker stad, det syns. Det är en stad som andas på allvar och som i ganska uppkäftig frihet har placerat sig på ett antal öar i ett klimat som många inte gillar, men det gör jag. När jag var där första gången så hette hockeyarenan Delfinen. Bara DET gör ju att man smälter!

Så jag tänker fortsätta att vara Luleåsupporter, om jag än är den enda i hela Kalmar som är det. Jag hoppas på både serieseger (som ifjol) och på bättre lycka i slutspelet (välj inte AIK en gång till....) Kalmar är också vackert förresten. Det visar väl bilden nedan, en vy över Domkyrkan från Lindö, tagen igår när jag cyklade hem?

Nu laddar jag om!

Nu börjar det kännas i luften att hösten är på väg. Även om det kan vara varmt mitt på dagen så är det kyligare tidiga morgnar och när man tar sig hemåt på kvällarna. Det är inte en utveckling jag på något sätt beklagar. Jag gillar hösten. Den ger mig ro.

Det är när mörkret sänker sig lite tidigare som man kan stressa ner. Den ljusa tiden ska oftast fyllas med något aktivt, men när det börjar bli skumt sjunker tempot. Det är inte så att man lägger ner jobbet, men plötsligt blir det mer tid till att fundera, att tänka lite längre tankar och att skriva. Sommartid är man mest stressad av att ta tillvara sommaren som alltid är för kort och regnar bort.... Dessutom är klimatet på min arbetsplats sådant att det är alldeles för kallt på vintern och alldeles för varmt på sommaren. Det är höst och vår som det är möjligt att vara där utan några större bekymmer. Och nu är det helt enkelt höst. Man kan spänna av. Det finns tid till att vara människa igen! Som jag har längtat!

Och då, när jag vill göra det där som man under de senaste månaderna inte har haft ro till, att gå igenom arbetsrummet, att skriva de där artiklarna, att leta reda på de där argumenten som kan behövas i kommande debatter, att på allvar formulera visioner och berättelser om det goda samhället, det är DÅ jag inte KAN jobba på mitt jobb. Förbaskade svartmögel. Förbaskade avstängda vatten. Förbaskade försummade underhåll.

Och det sura i historien, förutom det gamla tidningspapperet som finns under väv och tapeter förstås som är surt i mer konkret betydelse, är att det är högern, patriarkatet, rasisterna, välfärdshaveristerna, privatiseringsextremisterna och våra andra motståndare som vinner på eländet. Det är kampen mot det som är orätt som tar stryk. Det är det goda samhället som vi vill vara med och bygga som tappar fart. Det tycker jag är tråkigt....

Men kampen kan inte ta paus. Den måste föras på andra arenor. För min del får det bli hemifrån ett bra tag till, och med hjälp av nätet kan man göra mycket nytta helt oberoende av tid och rum. Även om det går troll i vår vattenskadesanering så finns det gott om troll också på nätet att hantera. Så, akta er! Nu laddar jag om!

"Sanna mina ord"

Han räknas till tomtar och troll
en gammal kär legend
En halvsann sagofigur
från den kristna mytologin
En dammig symbol
för gårdagens samhällsmoral
ett gammalt och förlegat livsideal

Hans namn klingar i mångas öron
som en flykt från verkligheten
Ett farligt lyckopiller
Ett opium för folken
Det sista sköra halmstråt
för vilsna människobarn
suggererade till att tro
av illusionisten "pastor Pratkvarn"

Men, sanna mina ord
det är inte den verklighet
jag lever i
Inte den melodi
jag går och nynnar på

Men visst låter det som en saga
för den som aldrig upplevt Gud
En frukt av amerikansk
kulturimperialism
Ett verk av smarta businessmen
förklädda i vita kragar
Moderna tempelmånglare
med "dollarstinna" magar

Men, sanna mina ord...

Jesus Kristus är mitt livsideal
Nerven och pulsen
Hjärtat i min sång

Ibland säger andra det bättre med ord än man själv gör. Tack till Ingmar Johansson för den här texten från 1979. Den är lika aktuell idag...

Om en schysst attityd och systematiska fel...

Idag har jag en massa olika saker att ta itu med. Det är frågor som ska besvaras, texter som ska läsas och kommenteras och så ska jag hitta ett piano att använda i morgon kväll när vi i Vox Communis ska sjunga under Nattloppet. Det ska nog gå bra :-)

Igår var det stort offentligt möte i Kalmarsalen. Det var Linnéuniversitetets utvecklingsplaner som skulle diskuteras. I panelen satt fem män.

Kvällen leddes av en kvinnlig moderator. I publiken satt ca 350 åhörare, ca två personer var under 30. De allra flesta frågorna ställdes utifrån ett negativt perspektiv, typ "Behöver universitetet nya lokaler överhuvudtaget?" eller "Ölandshamnen är det viktigaste vi har. Måste ni bygga där?". Jag tar inte ställning till frågorna här och nu. Jag noterar bara att det finns många röster, och det var just dessa som hördes igår kväll, som inte gillar universitetets planer. Hur vi i politiken ska hantera det är en kommande fråga, men man ska ha klart för sig att det inte är vi som är engagerade i kommunpolitiken som bestämmer över hur Linnéuniversitetets ledning driver sin egen verksamhet.

Det är dock svårt att låta bli att poängtera att alla frågor från åhörarna, av ren nödvändighet den här kvällen eftersom den såg ut som den gjorde, besvarades och kommenterades av enbart män. Det var ju, som ni ser på bilden, fem män som satt i varsin clubfåtölj på podiet. I mina egna tankar drog jag en lättnadens suck över att de i varje fall inte satt på varsin Emma.... Nu är det ju inte dessa fem män som det var fel på, det är ju den systematiska sneda könsfördelningen som gör att det var just dessa fem som hamnade där. Och så finns det folk som tycker att jämställdheten har gått för långt..... Man kan i vart fall säkerställa att när det gäller framtida universitetsplaner så har inte kvinnor med saken att göra. Det är lite problematiskt. Vilka är det egentligen som skaffar sig högre utbildning idag? Ja, kolla könsfördelningen bland grundutbildningsstudenterna. Det är intressanta siffror!

Att sedan den enda kvinnan på scen, moderatorn Åsa Lindell, blev påhoppad av en allt annat än behärskad äldre herre i publiken när hon försökte hålla de tidsramar som var uppsatta (universitetsrektorns otroligt långa inledning måste ha spräckt tidsschemat redan den första halvtimmen), är bara ytterligare ett tecken på att man (läs: äldre män) kan behandla kvinnor hur som helst. Jag skämdes å Kalmar vägnar.

Hur som helst, frågan rullar vidare. Jag hoppas på öppenhet och schysst debatt utan raljeranden, idiotförklaringar och konspirationstänkande in absurdum. Istället vill jag se en uppriktig och ärlig vilja från alla parter att detta ska bli en riktigt lyckad satsning för Kalmars del. Vi mår väl av utveckling och utmaningar, men vi mår också väl av god samverkan, en demokrati som fungerar och en respektfull attityd gentemot varandra.

Och det är en sådan attityd jag ska försöka ha nu när jag ska sätta mig med frågor från olika håll och av helt skilda slag. Det är en övning i gott uppförande, och det mår vi alla bra av då och då. Som man själv behandlar andra blir man själv behandlad. Det kan låta enkelt, men ack så svårt det är att dra lärdom av, åtminstone för en del då och då.

Kvinna från Tellus...

Alltid nära, inga gränser

Alltid nära till försoning

Aldrig jaga eller jagas

Bara lika och förlikas....

Py Bäckman har i "Kvinna från Tellus" på ett poetiskt men inte desto mindre tydligt sätt beskrivit kvinnors situation i ett patriarkalt samhälle. Och jag gillar det INTE. Jo, jag gillar texten och musiken, men jag gillar inte det som beskrivs.

Jag tänker inte acceptera en världsordning där kvinnor trycks ned och män lyfts upp. Det är inte mer naturligt för kvinnor att ta ansvar för nära relationer än det är för män. Var finns logiken i att män ska kunna bete sig som drumlar medan kvinnor för enkelhetens skull ska tänka "det var väl inte så farligt" eller "det får man ta"? Varför ska män skyddas från att behöva be om ursäkt genom att kvinnor tar på sig ansvaret för att det ska råda "god stämning"? Och varför i hela världen kallas kvinnor för envisa och tjatiga när det är män, som i de allra flesta fall faktiskt är hyfsat begåvade, som systematiskt kränker kvinnor genom att inte räkna dem som varandes lika mycket människovärda som de själva?

Ja ja ja, jag ÄR arg. Och JA, jag vet att det finns kvinnor som kränker både män och kvinnor, men det jag talar om är de generella systematiska problemen: Att män är överordnade medan kvinnor ska underkasta sig, "aldrig jaga eller jagas utan bara lika och förlikas....."

Och det gör mig tämligen uppretad. Vi har kommit till 2012, och feminismen tappar mark. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar, jämställdhet är ett jobbigt ord och "kön får aldrig gå före kompetens". Känner vi möjligen igen oss???

Ja, jag gör det, men mina vänner och ovänner, DET ÄR INTE NATURGIVET eller NATURLIGT. Det är skapat av oss människor, och därmed fullt möjligt att ändra. Tror man inte det kan man lika gärna gå hem och dra nåt gammalt över sig, förslagsvis en Fredrika Bremer-publikation eller en  biografi över Emmeline Pankhurst. Där har ni kvinnor som trodde på förändring och som kämpade för att den skulle bli verklighet. De kan lära oss mycket. Så trist att de har hunnit dö. De var nog, med tanke på hur världen och Sverige ser ut idag, födda alldeles för tidigt, eller är det världen och Sverige som har blivit efterblivet på gamla dar?

Tack för 25 års arbete!

Kalmar kommun delar ut hedersgåvor till anställda som har arbetat i kommunens tjänst i 25 år. Man får välja en egen gåva och så uppmärksammar respektive nämnd och förvaltning jubilarerna på lämpligt vis. På Kultur- och fritidsförvaltningen, där jag fanns i åtta år, samordnade vi detta med nämndens julfest. Omsorgsnämnden brukar anordna en speciell fest i september för anställda och berörda enhetschefer. 2012 års upplaga gick av stapeln igår på Pukeberg med hyttsill och glasblåsning. Det var gott och trevligt på alla vis och våra "25-åringar" fick enligt konstens alla regler ta emot blommor och berätta om den gåva som de hade valt. Agneta och Kerstin på förvaltningskontoret hade på ett förtjänstfullt vis ordnat med allt det praktiska. TACK!

Medan jag delade ut blommorna till var och en stod jag och tänkte på alla de timmar som de här människorna har lagt på omsorgen om våra äldre, på allt engagemang, på alla tunga arbetsuppgifter såväl fysiskt som psykiskt, på alla känslor som de måste hantera och på de arbetsvillkor som bjuder en hel del i övrigt att önska. Jag tänkte på arbetsscheman som måste hanteras, på stressen som uppstår när behoven och resurserna inte stämmer överens och på den betydelse som personalen har för att de äldre ska få en värdig tid när de egna krafterna inte längre räcker till. Det är en avsevärd betydelse som de här kvinnorna, för det var bara kvinnor som jubilerade igår, har haft och fortfarande har. Man fylls av vördnad.

Och OJ vad jag önskar att arbetet kunde ge mer även till personalen i form av tillfredsställelse och lönekuvert som ger möjlighet att leva ett gott liv! Jag önskar att man som anställd inom äldreomsorgen ska känna en stor stolthet över det arbete man utför, och inte fyllas av uppgivenhet och stress på grund av för hård arbetsbelastning. Jag önskar att det vore mer värt att vårda människor än maskiner. Jag önskar att vi gemensamt, så att det äntligen händer nåt, över den politiska skalan skulle inse att vi måste ge hårt arbetande personal i omsorgen, till stor del kvinnor som ger allt, en lön som motsvarar ansträngningarna. Jag önskar att vi kunde värdera välfärdsarbetet efter den betydelse det faktiskt har och inte efter omoderna patriarkala och kapitalistiska mått.

Här finns mycket att göra. Det handlar om att omfördela resurser, inte att starta upp sedelpressar i källaren. Att skapa drägliga arbetsvillkor för kvinnor är ett arbete som måste ta sin utgångspunkt i att andra sektorer får dela med sig, och det är ju här det spricker. Ingen vill nämligen avstå från egna privilegier för att andra ska få det bättre.

Eller är det så illa? Kanske inte ändå. Det KAN ju vara så att vi har en pedagogisk utmaning framför oss, nämligen att i så många sammanhang som möjligt påtala vikten av att vi delar med oss och att vi hjälps åt. Nånstans tror jag att insikten om att det är just DÄR och DÅ, när vi har insett att vi behöver varann, som vi kan skapa ett bättre samhälle för alla. Det är när resurserna fördelas rättvist och solidariskt som vi fördelar och använder dem klokt och hållbart i ett längre perspektiv.

Och just klokt och hållbart är ledorden för framtidens äldreomsorg. Gemensamma lösningar för att tillgodose grundläggande behov är vägen vi ska gå om vi vill ha en äldreomsorg värd namnet, och där är personalens kompetens, engagemang, självförtroende och självkänsla nödvändiga byggstenar. Då menar jag inte vart 25:e år, utan kontinuerligt, inte minst den 27:e varje månad då lönen sätts in på kontot.

En förmiddag med Jonas Sjöstedt

Idag när Jonas Sjöstedt, ordförande för oss i Vänsterpartiet, besökte Café Storken på Linneuniversitetet och träffade bland andra socionomstudenter fick han både möjlighet att hålla ett kortare anförande och svara på frågor. Det var ett välbesökt möte, även om det fanns plats för betydligt fler :-)

Han talade om vikten av att stoppa privatiseringarna inom den sektor som vi kallar “grundläggande rättigheter”, dvs välfärd såsom omsorg, vård och skola. Han tog också upp det stora misstaget att privatisera apoteksbranschen vilket leder till sämre service och persontrafiken på järnvägen vilket leder till att gemensamma investeringar på banorna läggs i onödan om ingen privat aktör vill köra där. Vinsterna i välfärden leder till lägre kvalitet, slöseri med skattepengar och det sliter ut den personal som ska arbeta i hyperslimmade organisationer och som därför inte hinner med det som känns viktigt, nämligen att SE och GE TID till den som behöver hjälp och stöd. Som en konkretisering: De 8 miljarder av svenska gemensamma skattemedel som delas ut i vinster (efter avskrivningar etc) inom välfärdsområdet motsvarar, om de inte hamnade i klorna på de bolag som drivs med vinstintresse, 20 000 heltidstjänster som kunde användas att höja kvaliteten. Det är en ganska rimlig politisk linje att vilja använda våra resurser på det sättet istället för att pumpa ut dem till skatteparadis. Åtminstone tycker jag det, som vänsterpartist och feminist.

Vidare påpekade Jonas att VALFRIHET är bra, men att vi inom välfärdsområdet tjänar mycket mer på att genomföra valfriheten inom ramen för den offentliga driften. Det är VINSTJAKTEN som drar ner kvaliteten. Vänsterpartiets politik bygger till stora delar på den insikten, liksom på övertygelsen att vi människor kan bygga ett gott och jämlikt samhälle om vi ser till att hjälpas åt och hitta gemensamma lösningar på allmänneliga problem.

Klimatfrågan ligger Jonas och Vänsterpartiet varmt om hjärtat. Han poängterade med emfas att det är fullt möjligt att vara ett modernt samhälle samtidigt som man slår vakt om miljön. Sverige kan bli ett föregångsland på området, men det förutsätter en klar politisk ambition. Det saknas hos den borgerliga regeringen.

(Visst är det lite kul att Jonas och jag är precis lika gamla,

födda på samma dag? Men han har betydligt längre ben....och

pratar INTE kalmaritiska....)

Under frågestunden kom frågor om bland annat utrikespolitik, vapenexport, bostadsmarknadens villkor, strategier för att visa på alternativ till “sköt dig själv och skit i andra”-trenden och tryggheten på jobbet. Vänsterpartiet har ett stort uppdrag, nämligen att formulera ett realistiskt alternativ till den nu rådande borgerliga regeringspolitiken. Vi måste, med gemensamt arbete, visa på en politik som gör skillnad på allvar och som ger alla människor sitt människovärde tillbaka. Det handlar om att reformera sjukförsäkringen, att tro på människors vilja och förmåga och att skapa trygghetssytem som gör att människor vågar ge av sina talanger till det gemensamma bästa och det handlar också om att jobba för jämställdhet på allvar. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat under den borgerliga regeringen, och när det gäller värderingsdiskussionen har vi tappat mark. Vi har mycket att ta igen. Det är vi som måste ta striden för att kvinnor och män ska värderas lika. Vem skulle annars göra det?

En annan viktig fråga som väcktes var hur vi ska jobba för att motverka rasismen. Det är ett stort arbete, men den frågan möter vi bäst genom att praktisera öppenhet och genom att på allvar värdera alla människor lika. I morgon kan det vara VI som behöver andras hjälp. Har vi egentligen tänkt på det?

Tack Jonas Sjöstedt för att du kom till oss i Kalmar och varmt lycka till i det fortsatta arbetet!

SOS

Det finns dagar då en strof sätter sig i sinnet och vägrar att lämna en. I fredags hände det mig. Det var Terra Novas "SOS" från 80-talet (musik Bengt Johansson, text Göran Sahlberg) som började göra sig hörd, för första gången på väldigt väldigt länge. Det är många år sedan jag lärde mig den, många upplevelser har passerat, många erfarenheter har jag samlat på mig och många gånger har jag omvärderat mina uppfattningar..... men fortfarande säger den mig något viktigt.

"Här i tystnaden griper vi efter varann
varje handslag är som ett ord
varje ord är som ett mättande bröd
varje blick som ett minnesvärt vin"

Många människor saknar social gemenskap. Många människor lever i osynlighet, och ännu fler vågar inte visa vilka de egentligen är. De äkta kontakterna, de äkta och genuina mötena med andra människor där man utbyter tankar, känslor och idéer, blir färre och färre i ett samhälle där allt är inriktat på kortsiktig lönsamhet och finansiell tillväxt. Människor, med all den rikedom som finns samlas i dem, räknas inte. Istället ska man vara professionell vilket numera betyder helt fri från känslor och empati.

Jag värderar äkta möten, möten mellan människor där man ömsesidigt vågar glänta på den glättiga fasaden. Sådana handslag, ord och blickar är värdefulla, långt mer värdefulla och utvecklande än de ytliga möten är legio idag, möten som inte är annat än egoistiska informationsinhämtningar eller knytande av nätverk för att längre fram kunna sko sig själv. Jag gillar inte utvecklingen.

Jag vill att vi ska få vara hela människor. Jag vill att vi ska förstå att tystnaden människor emellan kan vara förödande. Jag vill att vi ska våga visa oss själva, för oss själva men också för varandra, att vår kamp för en bättre värld ska kunna föras som ett gemensamt projekt i öppenhet och ärlighet.

Men fram till dess att vi når dit så får vi ta vara på de äkta möten vi kan få uppleva. De berikar, långt mer än en högre lön i plånboken, för den verkliga rikedomen finns inte i människors plånböcker, utan i människors ärliga hjärtan.

Frågor från en blivande präst

Jag fick i veckan ett antal frågor från en präststuderande i släkten. Det var inga små eller enkla frågor, men när man väl tänkte igenom dem så var de riktigt stimulerande. Frågorna och svaren skulle utgöra underlag till en gruppdiskussion som skulle handla om hur människor från olika yrkesgrupper som är engagerade i samhället ser på samhällsutvecklingen. Genom att göra intervjuerna är målet att de blivande prästerna ska bli mer medvetna om samhället som vi lever i, både nu och när de kommit ut i tjänst så att de bättre ska kunna relatera till det.Så här svarade jag:

1. Vilka är de viktigaste förändringarna (enligt din bedömning) som skett i det svenska samhället sista 10 åren?

Egoismen breder ut sig, solidariteten med svaga och utsatta ger vika för ”att ta hand om sig själv och skita i andra”-mentaliteten. Vi går också alltmer från tanken på att vi löser problem gemensamt till att den som kan betala får vad man vill.

2. Vilka starka sidor finns i lokalsamhället? Vilka krafter (människor/grupper/institutioner) ser du som viktiga i att bygga upp ett bra samhälle?

Det ideella föreningslivet i vid bemärkelse är oerhört viktigt som sammanhållande kraft. Där ett sådant finns fungerar samhället betydligt bättre än där var och en bara bryr sig om sig själv och de sina.

3. Vad anser du vara det största sociala problemen i ditt närområde just nu? Hur hanteras de?

Här, där vi bor, har vi stora klyftor mellan olika bostadsområden. Det skapar motsättningar. På en del håll bor välbeställda familjer med fina hus och välbetalda jobb medan det på andra håll bor arbetslösa med låg utbildning i flerfamlijshus som inte har renoverats sedan hedenhös. Det hela ledde till att affärscentrumet som ligger mittemellan sattes i brand för knappt ett år sedan. Nu byggs samhället upp, med ideella krafter och med de institutioner som verkar här, kyrkan, fritidsgården, affärerna etc etc och en ”vi”-känsla börjar spira. Den typen av samverkan har man inte haft förr.

4. Vilka ser du som de viktigaste ”opinionsbildarna” i ditt närområde?

Mycket svårt…. Det är de aktörer som sticker ut näsan och faktiskt GÖR något positivt men också de som bara klagar över ”ungdomen” och ”invandrarna”. Här har tidigare funnits väldigt få föreningar som har drivit verksamhet på plats (däremot en liten bit bort men det kan vara lång nog...), så opinionsbildningen har nog skett i informella grupper, kanske i väntrummet hos tandläkaren och på vårdcentralen samt naturligtvis i spelbutiken och på fiket. Kyrkan har försökt, men har inte nått ut förr så som den nu försöker göra. Det är positivt!

5. Vad ser du som de viktigaste värdeförändringarna idag (jämfört med 10 år sen)?

Se fråga 1. Det är samma svar. Från kollektivt gemensamt ansvar till privata lösningar.

a. Vilka värderingsförändringar tror du kommer ske de närmaste åren?

Jag tror att vi kommer att inse att vi måste samverka, arbeta tillsammans och inte bara tänka på kortsiktig lönsamhet om vi ska kunna få ett hållbart samhälle. Det gäller stora frågor som klimat- och miljöfrågan, men också närmare företeelser som t ex hur våra skolor och vårdinrättningar ska fungera.

6. Vilka krav kommer den mångkulturella situationen i Sverige att ställa på samhället i framtiden? Vilken roll tror du att kyrkorna kan spela?

Den ställer krav på öppenhet, nyfikenhet och kommunikation. Vi måste lära oss att lära av varandra. Det leder fel att automatiskt tro att det som är främmande också är ”felaktigt” eller ”farligt” bara för att det är olikt hur man själv tänker och gör. Empati, generositet, att vara säker i sin egen identitet för att kunna uppskatta den andre – Det är viktiga egenskaper i vår gemensamma värld. Kyrkan kan vara ett föredöme där.

7. Vilka religiösa förändringar (eller livsåskådningar) kan du se i dina kretsar/i det svenska samhället idag?

I ”mina” sammanhang ser jag misstänksamhet mot kyrkan och kristendomen men samtidigt en nyfikenhet på andra religioner/religiösa uttryck och institutioner. Mångfalden ger möjligheter för alla, och så måste det också vara i ett fritt samhälle. Utmaningen för de kristna samfunden är stor, och man kämpar i motvind. Tro i vid bemärkelse har dessutom också blivit en mer individuell fråga (i linje med den samhälleliga rörelsen från gemensamt ansvar till individuellt) och inte något man diskuterar i grupper eller ens mellan människor. Var och en har rätt till sin tro, och det är ju bra, men det är mer och mer tabu att diskutera varför man tror si eller så, och det kan vara bekymmersamt för samfund som bygger till stora delar på just ”gemenskap". Då blir det svårt att verka, men jag tror att vi kommer tillbaka till "tillsammans"-attityden framöver, för vi människor behöver helt enkelt varann.

Tack Mattias för förtroendet att få svara på dina frågor!

Regnbåge

Jag såg en regnbåge idag :-)

Efter ett långt och ischiasvärkande sammanträde med omsorgsnämnden i ett osedvanligt varmt och fuktigt mötesrum och sedan en presskonferens var det dags att sätta sig på cykeln hem. Då öppnade sig himlen. Det inte bara regnade. Det verkligen REGNADE. Jag trivs med regn, det är inte det, men jag trivs inte med att cykla hem utan regnkläder. Det borde jag förstås ha haft med mig..... Blöt, en aning sur både i bokstavlig och bildlig mening och rejält trött kom jag ändå hem till slut. Och regnet fortsatte medan vi bar flyttkartonger, möbler, TV och allsköns prylar åt bonussonen som har fått en liten lägenhet i stan. Det blev BLÖTA flyttkartonger.

Och sedan kom den, regnbågen. En skimrande vacker hel regnbåge sträckte sig över hela himlavalvet i öster. Jag antar att jag är barnslig, men åsynen av en regnbåge gör mig lycklig. Det är ett naturfenomen som jag helt enkelt älskar, en sak som går att förklara på naturvetenskaplig väg men som egentligen saknar praktisk användning. Den bara finns där då och då, kanske med avsikten att visa oss människor på hur vackra färger kan vara och hur spännande det blir när de finns bredvid varandra, var och en med sin särart och sinsemellan olika men i fullkomlig harmoni i en otroligt vacker och mångfasetterad enhet.

Ja, jag tror att Skaparen har både sinne för skönhet och en rejäl skopa humor. Kanske är det därför jag älskar regnbågen. Hur som helst, den fick mig på gott humör igen. "Den som kan glädja sig åt lite har mycket att glädjas åt" som man brukar säga... men regnbågen är inte liten, den är magnifik!

Och vet ni, den är gratis och har inte ett dugg med tillväxt att göra. Skönt, va?

En dag i demokratins tjänst

Idag har jag öroninflammation och jobbar därför hemifrån. Det är ingen drömsituation, men det är ändå skönt att kunna göra på det sättet. När öronen krånglar med jämna och ojämna mellanrum så medför det problem. Det har jag varit tvungen att lära mig att leva med, liksom med gula kladdiga örondroppar som kan missfärga textilier. Blä.

Hur som helst, mycket arbete kan idag skötas oberoende av tid och rum, bara man har en dator tillhands. Tankeverksamheten kan också gynnas av lugnet och tystnaden då och då, men det får inte bli för ofta. Jag vet med mig att jag jobbar bra under viss press och att jag inte är speciellt lättstörd av ljud och annat, men visst är det skönt att vila hjärnan från inkommande intryck ibland. Dessutom kan man låta diskmaskinen gå under tiden man jobbar. Det gäller att söka upp de fördelar som finns!

Idag har jag en del produktion på schemat. Röda tankar ska omsättas i nya former mitt i min blåa köksmiljö. Jag inbillar mig att det är nyttigt. De får liksom vänja sig vid att slåss mot högern redan från tidig ålder ;-) Det borde göra dem starkare!

Många tankar flyger genom huvudkontoret just nu med anledning av händelser i den lokala omvärlden. Det handlar om vikten av att sköta partiinterna angelägenheter just partiinternt, om vikten av att behålla sin professionalitet i jobbiga frågor och inte förfalla till maktspråk och härskartekniker samt vikten av att bevara lugnet och det goda humöret trots en omgivning som har andra perspektiv och åsikter än man själv har. Även om det inte handlar om att mitt eget parti springer gatlopp i media just nu, så stänker det över på oss allihop som är inne i politiken när en del inte kan hantera konflikter och personmotsättningar på ett klokt sätt. HELA demokratin förlorar på sådant, och det är bekymmersamt. Demokratin är nämligen värd att både bevara och att utveckla. Den är något av det finaste vi har, även om den inte är perfekt, men vem är egentligen det?

Alltså, åter till produktionen i demokratins tjänst, denna dag i ett blått men hemtrevligt kök :-)

Samma gamla rädsla....

Det där med rädsla är ganska intressant. Och vanligt, men det är verkligen inte speciellt hippt att visa att man är rädd, eller att erkänna att man har gjort en missbedömning i någon fråga. Man tar till andra strategier istället, men egentligen handlar väldigt mycket om just rädsla.

Rädsla inför kunskap, nyheter, det främmande och okända, inför det som är olikt en själv, det som inte låter sig kontrolleras eller styras, inför framtiden. Kanske är rädslan, och strategierna för att hantera den, något av det mest grundläggande mänskliga vi har. Just idag blev det så tydligt för mig.

En del blir mästrande för att dölja egen okunskap och låter den egna osäkerheten övergå till överdrivet styrande av andra. Andra går undan och bygger berg av sin rädsla, berg som hindrar den egna tillväxten. Åter andra suger åt sig varje möjlig situation att utöva någon form av makt och tror sig därigenom både kontrollera situationer, andra människor och sin egen rädsla. Känner vi igen det?

Idag känner jag igen det i Anders Behring Breivik. Jag ser i hans vilja att hindra, rasera och förstöra just det maktbegär som är frukten av den lille pojkens rädsla inför det som känns nytt, främmande och olikt honom själv. Hans självhävdelse, hans "rätt att döda för den rätta kampens skull" och hans ovilja till att känna ånger inför de fruktansvärda terrormord han har begått är i själva verket strategier för att hantera rädsla. Det är en insikt som gör både ont och som gör en upprörd. Vilket samhälle fostrar sådana människor, rädda små människor som anser sig ha rätt att använda andra för sina egna syften bara för att de inte själva kan hantera sina egna problem?

Vi måste göra vad vi kan för att motverka att sådan händer igen. Vardagsrasismen breder tyvärr ut sig. Det hjälper inte att Breivik hamnar i fängelse i 21 år med omprövning vart femte år. Vi måste göra mer. Idag fick vi en rapport från ett arbete som bedrivs i Kalmarsunds gymnasieförbund. Det handlar om en Global profil som innebär samarbete med elever, lärare och skolor i andra länder (Uganda, Sydafrika och Nicaragua har hittills varit aktuella) och arbetet syftar bland annat till till att öka förståelsen mellan kulturer, att inspireras av varandra och att utveckla den egna lärandeprocessen. Presentationen vi fick idag av deltagande elever och lärare var MYCKET givande.

Deras arbete inspirerar verkligen! Jag hoppas att deras förhållningssätt smittar av sig på andra som inte direkt deltar i profilen, och jag tror faktiskt att "ringar på vattnet"-bilden är relevant här. Unga människor (och lärare förstås) som får uppleva att det som är främmande inte är farligt bara för att det är nytt och olikt utan istället lärorikt, spännande och utvecklande kan sprida goda vibrationer långt utanför skolans väggar och långt efter det att skolan är slut. Jag tror på de goda exemplens makt även i det här sammanhanget!

Rädsla motverkas och hanteras med kunskap, nyfikenhet och stark självkänsla. Låt oss satsa på att bygga upp det, hos oss själva, hos varandra och hos det uppväxande släktet, snarare än att via olika strategier bygga murar av en rädsla som vi inte vågar hantera. Då kan vi bygga en betydligt bättre värrld, "där var och en är människovärd" som vi sjöng redan på 1970-talet. Nu är det 2012, och vi behöver sjunga precis samma sak fortfarande. För än har vi en ganska lång bit kvar.

Framtidsutsikter??

Det finns dagar då ord så att säga fastnar i hjärnan och ljuder där hela dagen. Idag är en sådan dag, och orden är Madeleine Albrights:
"There is a special place in hell for women who don't help other women."

Alltså, det är här jag inte förstår logiken. Hur kan man vara blind för det patriarkala systemets begränsande effekter? Hur är det möjligt att man som kvinna är blind för, eller bagatelliserar, ojämlikheten och orättvisorna? Hur kan man hävda att hälften av alla människor ska stå ut med den andra hälftens övergrepp, förnedranden och kränkningar? Finns det inget som heter solidaritet i vissa grupperingar?

Tydligen inte, och det är just det som gör mig så trött. Hur ska vi kunna uppnå rättvisa och kunna ge alla, män som kvinnor, möjlighet att välja och skapa sina egna liv om vi inte vill se hur det är ställt? Hur ska vi kunna skapa trygghet om det ska vara så stört omöjligt att få stöd när man känner sig utsatt? Om man ger kvinnliga medsystrar knivar i ryggen när man borde ha gett stöd istället, hur tror man att man betjänar kampen för rättvisa då? Hur kan man vara så hjärtlös?

Och det är i detta samhälle som en figur som Ulf Brunnberg kan gå ut och publicera i en tidning att det är feminismens fel att en häktesvakt blev dödad genom 38 hårda slag mot kroppen. Den självklara sanningen är väl i stället att det är patriarkatet som bär ansvaret för att våld brukas mot just kvinnor???

Men det är klart, så länge kvinnor, och dessutom på maktpositioner, hävdar att det inte finns något  patriarkat och att det inte behövs något stöd kvinnor emellan, så får figurer som Brunnberg fortsätta sprida sin dynga utan att skämmas. Vilka framtidsutsikter, va?

Det är tur att det finns Ninjafeminister. Vi vill ha en annan framtid, och vi ger oss INTE!

Tack!!!

Ironman-tävlingen var en mäktig upplevelse. Jag har nog aldrig upplevt ett så stort och engagerande idrottsevenemang i Kalmar, och jag njöt i fulla drag. Deltagarnas kämpaglöd, såväl etablerade proffs som andra som kanske gjorde sin allra första (och enda?) Ironman, imponerade stort. Det är vilja, det är ambition och det är smärta. Det är en stor prestation, och vi som stod längs tävlingsbanorna kunde inte undgå att bli inspirerade till aktivitet. Det kanske inte blir Ironman för varenda en av oss, men det kanske kan bli en cykeltur då och då eller ett besök i simhallen en gång i veckan. Fysisk aktivitet är bra för oss alla!

Ironman är en tävling som ”sätter Kalmar på kartan” som vi brukar säga. Jag är stolt över att det fungerade så bra. Tack till alla inblandade som har jobbat före, under och efter arrangemanget.

Jag vill ge en speciell eloge till de ideellt arbetande funktionärer som såg till att tävlingen kunde fungera. Det är många oavlönade mans- och kvinnotimmar som har gått åt till att bland annat dela ut dricka och städa toaletter, sådant som är ytterst viktigt för upplevelsen av Kalmar som tävlingsstad. Jag vill lyfta fram Kalmars föreningsliv som till stor del bidrog till detta.  Ni är guld värda! Utan Er skulle Kalmar aldrig kunna åta sig evenemang av den här kalibern, och utan Er skulle Kalmar vara mycket fattigare. Tack för att Ni finns!  Och så hoppas jag förstås att vi som kommun kan ger Er stora möjligheter att utveckla Er verksamhet framöver. 

Svart/vitt och infantilt...

Två aktuella inslag i nyhetsflödet just nu har stora likheter. Det handlar om Julian Assange och Alexander Gerndt. Den förstnämnda ska slippa undan åtal i Sverige för sexualbrott eftersom han framgångsrikt har arbetat mot korruption (genom en obegriplig politisk asyl i Ecuador av alla länder…). Den andre ska spela fotboll i landslaget efter att ha blivit dömd för att ha misshandlat sin fru. Bådadera var för sig får mig att må dåligt. När de dyker upp samtidigt blir det helt enkelt alldeles för mycket.


Ja, Julian Assange är en hjälte i ett avseende. Hans arbete med Wikileaks kan och ska inte förminskas. Och ja, Alexander Gerndt är en fotbollsspelare av rang. Han har definitivt kvaliteter som platsar i landslaget. Jag säger inget annat. Men, frågan är: Gör dessa förtjänster, erfarenheter och förmågor att man får frispel när det gäller andra brott? Kan man kompensera ett brott genom att överprestera på ett icke-brottligt moraliskt oantastbart område? Är det så svårt att hålla isär problemen?

Nej, naturligtvis inte. Då skulle vi behöva göra om straffskalorna och lagarna efter en betydligt mer relativ princip. En duktig lärare, med 100% högsta betyg både i sin egen examen och bland sina elever, hur mycket kan han/hon köra för fort utan att åka dit? Och hur mycket alkohol kan han/hon dricka bakom ratten innan det kallas rattfylla? En skicklig arkitekt, som kan rita de allra vackraste byggnader man kan tänka sig, hur mycket kan han/hon förskingra innan det kan kallas ekonomisk brottslighet? Allvarligt, så kan man ju inte resonera. Men så resonerar man när det gäller både Assange och Gerndt. Det ena kan rättfärdiga, eller åtminstone förminska, det andra. Det är korkat tänkt, och för att vara nästan övertydlig, svart/vitt infantilt.

Och sedan finns det ytterligare en parallell. De båda har förbrutit sig mot kvinnor, och kvinnor kan man tydligen förgripa sig på utan att det ”är så farligt”. Det är ju ”bara kvinnor” som är drabbade, och ”lite får man väl ta” eller? Nej, vi har ett samhälle som även i detta fall visar sin patriarkala dominans och sitt patriarkala värderingssystem, och ”SÅ kan vi ju inte ha det” som Gudrun Schyman brukade säga.

Nej, så klart inte, men varför HAR vi det så då?

Vad betyder tillgänglighet för Kalmar kommun?

Igår 13 augusti bevistade jag ett informationsmöte som Kalmar kommun anordnade i Djurängsskolans matsal. Det handlar om ganska betydande förändringar av boendemiljön i Djurängen, nämligen nybyggnation av drygt 250 lägenheter på gamla Bergagårdens tomt. Mötet var välbesökt. Tonen var i huvudsak positiv. Egentligen hördes nog inte en enda negativ åsikt om själva byggnationen trots att det är en stor grej som planeras, med ett höghus av en kaliber Kalmar nog inte har skådat tidigare.

Problemet var dock att ingen högtalaranläggning eller hörslinga fanns att tillgå. Kommunens tjänsteman gjorde vad han kunde för att höja rösten, men när man samtidigt som man pratar ska vända sig mot en kartbild, peka och dessutom måste konkurrera med matsalens skorrande och brusande kylanläggningar, då blir det en svår kamp att nå fram med information. Och det är väl ändå information som skulle ges till åhörarna, en åhörarskara med ganska hög medelålder som kom dit med ett enda intresse: Att få veta mer om vad som ska hända med boendemiljön.

Som företrädare för Kalmar kommun skäms jag faktiskt. Det var ett av samtalsämnena när vi grannar pratade lite direkt efter mötet. Flera tackade mig för att jag sagt ifrån under diskussionen om den bristande tekniken, men frågan är om det verkligen hjälper. Kalmar kommun pratar om tillgänglighet och slår oss för bröstet över ramper vid trappor och soffor med armstöd vid busshållplatserna, men var finns omsorgen om de människor som saknar delar av sin hörsel? Jag har tidigare många gånger påtalat problemet under kommunstyrelsens möten, då vissa ledamöter helt verkar sakna förmåga att lära sig använda den enklaste teknik man kan tänka sig. Jag har också påtalat det ganska absurda i att vi tidigare genomförde det kommunala handikapprådets sammanträden utan fungerande ljudanläggning. Så är det nog tack och lov inte längre. Det FINNS ju hjälpmedel, både fasta och mobila, och det kan inte vara en omöjlighet att anskaffa och använda sådana år 2012. Jag vill att Kalmar ska vara en kommun för ALLA, även under samhällsbyggnadsnämndens informationsmöten. Med lite vilja och engagemang så borde det gå.

Viktiga möten

Idag har jobbet börjat lite mer "på riktigt". Det första formella mötet för hösten är avklarat, men tempot är inte riktigt uppe i marschfart ännu. Idag har vi röjt undan allt från vårt kök. Vattenskadan föranleder lite större ingrepp. Golvet ska brytas upp och framtiden är alltså ganska oviss. Hur lång tid detta kommer att ta vet ingen i dagsläget, men klimatet inne i vår lokal är inte gynnsamt. Huvudvärk, halsbesvär och snuva dyker upp efter 45 min inomhus. Det tyder på mögel och större problem än bara "lite vatten", så vi får väl se hur det går. Kanske blir det klart till jul ;-)

Men möten kan man som sagt genomföra ändå, fast på andra platser. De mer betydelsefulla mötena (sett i ett livsperspektiv) är dock inte alltid planerade och saknar dessutom dagordning. Därmed inte sagt att jag gillar formella möten utan formell dagordning. Det gör jag INTE. Ordning och reda är min melodi, liksom respekt inför allas åsikter och möjlighet till engagemang!

Men idag på Åhléns, under lunchtimmens sista minuter när jag skulle handla lite underkläder och ett nytt läppstift i ny färg, fick jag en pratstund med en kvinna så där helt apropå. Det började med att hon klagade på priserna, och ja, hon hade rätt. Det ÄR dyrt med märkesunderkläder. Sedan fortsatte hon att prata, om sitt liv, sina operationer, sin familj och de människor hon hade mött. Hon var 91 år idag och hade flytt hit från Tyskland undan krigets bomber tillsammans med sina föräldrar. På ganska knagglig svenska med tysk brytning berättade hon, och SOM HON BERÄTTADE :-) Om sina ständiga uppror mot läkares råd, ibland med olycklig utgång som när hon hade försökt ta sig ut från ett sjukhus med hög feber och ramlat och slagit sig halvt fördärvad, ibland med rena rama änglavakten som när hon fick medicin mot besvär under graviditeten. "Jag öppnade inte burken" sa hon. "Jag hade hela burken kvar, och tur var väl det för hade jag ätit hade min pojk inte haft armar och ben!" Hon hade fått en stor burk Neurosedyn.

Vilka människoöden det finns, och så ofta vi missar dem helt och hållet. Det är som Ingemar Olsson har skrivit i sin Sköna människor:

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig kommer fram
Precis som böcker i ett bibliotek
som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå
då missar man en värld
som man aldrig får en enda aning om
Fast hela tiden finns den där

En del är långa, andra korta
En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge
Yeah yeah yeah, nåt att ge

Det finns så många sköna människor
som liksom aldrig får en chans
Dom blir bedömda efter pärmarna
precis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inuti
är värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull
En del är långa ...

Det finns så många sköna människor
som liksom alltid kommer snett
Precis som böcker i ett bibliotek
Dom kommer aldrig till sin rätt
En ynklig rygg utav ett mäktigt verk
är allt som sticker fram
Av alla andra sidor ser man ingenting
Och det är både synd och skam
En del är långa ...

Man ska ta vara på mötena och på människorna man möter. De berikar vårt liv, precis lika mycket som Du själv gör om Du bara vill!

Stadsfest 2012

En underbar Stadsfest har passerat. Det var lysande dagar, med glada människor och berikande upplevelser.  Speciellt skulle jag vilja framhålla Frankley Everlong som spelade på Biblanscenen, Räfven som spelade balkansprall på Sveaplan, Brolle och Nisse Hellberg som båda var på Stortorget och sist men inte minst Graveyard som gjorde avslutningen i sommarnatten nästan magisk. På bilden syns delar av publikhavet under Timoteijs spelning.

Det är en stor förmån att som kalmarbo få ta del av detta stora evenemang, med idrottsinslag som kanalsimning, massor av kultur runt om i stan och sjudande stadsliv, dessutom utan extra kostnader. Det är ett samarbete mellan Destination Kalmar, Kalmar kommun (kultur och fritid) och näringslivet och insatsen av kommunala pengar är minimal. Det hela är en mycket välsmakande anrättning med Åke Andersson som förste köksmästare. STORT TACK TILL ALLA INBLANDADE FÖR EN HÄRLIG HELG!

Att solen sken stora delar av helgen, och att Sverige dessutom tog sig till handbollsfinal i OS är rejäla bonusinslag :-) Nu tar arbetet vid på allvar, sommaren lider mot sitt slut... och nej, jag är inte ENBART ledsen över det :-) Nu kavlar man upp ärmarna och tar nya tag!

Tji fick du, högerregering ;-)

Minns ni Narnia-böckerna, heptalogin om Aslan och kampen mellan det goda och det onda? Där kunde man via ett skåp gå in i en helt annan värld, från den vanliga till en parallellvärld befolkad av fauner, satyrer, kentaurer och många fler väsen, till och med en myrslingerbult. Jag älskade de böckerna när jag var liten, och gissa om jag önskade mig ett sånt där förtrollat skåp som Lucy och de andra kunde gå genom och uppleva oförklarliga saker. Nu har jag ett!

Nej, inte riktigt på det sättet, men nästan. Ni som har följt mina datoräventyr vet nog att jag via kommunen har blivit förärad en dator för att kunna jobba. Numera får man nämligen inte handlingarna i pappersform utan via länk. Datorn är ruskigt snabb men tyvärr alldeles för stor och tung för att dra runt på. Därför har jag använt min lilla rosa dvärgdator istället trots att den har för lite minneskapacitet. Hellre det än ingen kapacitet alls, typ. Och större delen av tiden jag har haft kommunens dator så har den ändå inte fungerat. Den har uppenbara problem att koppla upp sig mot nätet. Den helt enkelt VILL INTE.

Före semestern, det var säkert redan i maj, tröttnade jag sålunda. Jag stängde in den i min garderob. Där har den fått ligga och skämmas. Jag har inte ens skänkt den en tanke. Dumma idiotdator. Men idag, när jag sitter hemma pga krånglande nacke och hade en hel del att skriva, så kom jag på att det nog vore bättre med ett stort tangentbord än ett litet, så jag kopplade in den och VIPS så funkade den :-) Utan något som helst problem kom jag in på nätet och kunde öppna två olika webläsare och till och med läsa e-posten från Telia. WOW alltså! Min garderob är MAGISK!

Och vet ni, jag tror inte på sagor egentligen, men det som slår mig är att vi har en regering som tror just på sagor. Den här metoden, att slänga in problemen i en mörk garderob och låtsas som att de inte finns, är ganska flitigt använd av vår högerregering. Utförsäkringar. Fas 3. Aktivitetsgaranti. Sysselsättningsfasen. Allt det där är exempel på samma sak, nämligen att nolla statistiken och VIPS så finns inte problemen längre. Om man stryper möjligheten till sjukpenning så blir sjuka människor tydligen friska. Om man inte får A-kassa så får man jobb. Visst låter det fantastiskt???

Och tyvärr funkar det inte.... Magiska skåp finns ju inte, åtminstone inte såna som man stoppar in människor i.... Det finns bara ett, och det är min underklädesgarderob, och den funkar ENBART på HP-datorer. Kanske var det nätstrumporna som inspirerade nätverkskortet? Inte vet jag, men MAGISKT är det i varje fall, nästan på Narnia-vis. För även i Narnia-böckerna är det den goda sidan som vinner, inte den onda. Tji på dig, högerregering!

Back on the road again...

Det är med blandade känslor man återgår till kalmarpolitiken efter en ganska lång sommar. Jag hoppas på att kunna tillföra något den stundande hösten för Kalmars utveckling. Det är ju därför jag är här.

Den politiska situationen har blivit något rörig, minst sagt. Det är lite som Kalle Anka, Musse Pigg och Janne Långben på campingsemester i julaftonens traditionella disneyprogram. Frågan ”Vem är det som styr egentligen?” har fått ny aktualitet. Det är inte nog med att det finns någon form av tillväxtgrupp över blockgränserna, nu finns det även samarbete på andra nivåer. Båda delarna verkar dock vara lika slutna och exklusiva.

Det är inte så att jag gillar skvaller. Jag undviker i möjligaste mån att få sånt i öronen, och gör vad jag kan för att låta bli att sprida det, men när det uppstår situationer som påverkar vår gemensamma verksamhet och väljarnas förtroende, då måste alla inblandade stanna upp och tänka till. Sådant kan aldrig vara en privatsak. Demokratin kan inte hanteras vårdslöst och i slutna rum.

Politiken ska föras i öppenhet, i respektfullt samarbete, med ideologin i hjärta och hjärna och med alla invånares bästa för ögonen. Det ska självklart vara samma fokus i höst som tidigare, åtminstone för min del. Annars får det nog sjutton vara. Och det tycker jag faktiskt vore ganska sorgligt, för det man tror på, vill göra och har satsat ordentligt på vill man inte ge upp om man inte av ärliga skäl helt enkelt måste.

Det är tydligen svårt....

"Sommar, sommar och sol......" och en massa fylla, kvinnomisshandel, våldtäkter och till och med mord. Nu har vi nyhetsmatats under en period med vidriga övergrepp mot kvinnor. Man blir så ledsen.... Och så vet man samtidigt att medan vi läser om kvinnor som har mördats, förföljts, våldtagits och utsatts för bränder så finns det många många fler som vi INTE får läsa om. Det handlar om alla dem som tiger och lider. Mörkertalets omfattning är nog långt större än vi tror.

JA, landets kvinnojourer MÅSTE få utökade resurser att ta hand om kvinnor som behöver skydd, men det räcker ju inte ändå. Jag tycker att det är ett fattigdomsbevis att offren för ett av våra allra största samhällsproblem ska vara hänvisade till ideella organisationer och frivilligarbetare. Självklart ska vi gemensamt ta större ansvar. Kvinnojourerna konkurrerar med andra föreningar för att få tag i kommunala pengar. Det är ju skämmigt!

Sedan räcker det ju inte i alla fall. Det är ju inte i bristande resurser hos kvinnojourerna som problemet egentligen ligger. Problemet ligger hos patriarkatet, hos det synsätt som regerar och som säger att det är OK för män att slå, förtrycka, förnedra och frihetsberöva kvinnor. Det är DET vi måste rå på!

Och då räcker inte utökade resurser till kvinnojourerna så långt. Det är självklart ett akut behov som måste fixas, men SAMTIDIGT måste vi ändra attityder, värderingar och traditioner, och vi måste börja med oss själva, i vardagen där vi befinner oss och i alla sammanhang markera och agera. Och DET, mina vänner, ÄR TYDLIGEN SVÅRT.

Ge blod!

Jag vill slå ett slag för blodgivning. Här kan man läsa att Kalmar ligger i botten när det gäller att ge blod. Det är lite skämmigt tycker jag :-( Det handlar om att göra det lilla man kan för att underlätta för andra som kan behöva blod för att överleva diverse sjukdomar eller återhämta sig efter en stor blodförlust. Det är solidaritet i praktiken.

Men, ger jag blod själv? Nej, det gör jag inte. Jag kan berätta varför. Jag har nämligen försökt. Jag vet att jag är svårstucken (rent fysiskt). Mina kärl gillar inte att få en nål i sig, men med lite tålamod så ger de med sig, så jag gjorde ett försök uppe på blodcentralen. Där kan man ligga i en skön stol och småprata med personal och andra blodgivare medan blodet rinner ner i påsar. Småtrevligt faktiskt. Om blodet rinner, vill säga. Det gjorde det inte. Alla andra fyllde sina påsar och byttes av, men jag låg där hur länge som helst medan apparaturen pep och varnade. Förmodligen trodde den att jag hade dött. Det kom nämligen inget blod. Jag tror det blev ungefär en deciliter sammanlagt, från stick i båda armarna och på världsrekordtiden ca en timme. I normalfallet lämnar man 4,5 deciliter på tio minuter. Det kan nämnas som en jämförelse alltså.

Jag fick lämna blodcentralen utan att kunna titulera mig blodgivare. Jag undrar om de använde den där skvätten till nåt överhuvudtaget. Kanske kunde den användas i nåt i testväg? Jag vet inte. Vad jag vet är dock att jag är ytterligt tacksam till de människor som delar med sig av blod som kan användas för att hjälpa andra. Kanske är det någon i din eller min närhet som en dag har någon annan att tacka för ett längre liv? Som blodgivare får man dessutom en viss hälsokontroll på köpet. Det kan också vara mycket värt!

Som sagt, är du inte redan blodgivare, är mellan 18 och 60 år och väger över 50 kg, överväg möjligheten att lämna blod! Läs mer här. Det behövs! DU behövs! Alla är inte lika fåniga som jag som inte KAN....

Ideologin ger riktningen, inte populismen

Vi känner stor oro inför framtiden och för demokratins utveckling. Möjligheten till organiserat samarbete partier emellan diskuteras numera betydligt oftare än de grundläggande ideologierna och de mål vi har med vår politik. Ideologin är viktigare än vi tror. Det är våra grundläggande värderingar som avgör hur vi tänker och hur vi agerar. Det finns avgörande skillnader mellan oss på den röda sidan och partierna på den blå sidan.

Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Som en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen är vårt mål att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet. Vi arbetar för ett samhälle befriat från förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.Våra socialistiska och feministiska idétraditioner bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga. De ser kvinnor och män som självständiga, tänkande individer, kapabla att skapa sig själva som människor i samverkan med andra.

Mot detta står en borgerlighet, med moderaterna som främsta företrädare, som har en helt annan agenda. Patentlösningen på alla samhällsproblem heter på borgerlig nysvenska skattesänkningar. Regeringens skattesänkningar har ökat ojämlikheten mellan låg- och höginkomsttagare. De rikaste i landet har fått mest. De har också fått bidrag till att få städhjälp, gräsklippning och hjälp till läxläsning med barnen, trots att de har råd att betala för sådana tjänster själva. Det är högavlönade män i storstäderna som har tjänat på regeringens skattesänkningar medan kvinnor, äldre och ungdomar har fått betala med sämre välfärd, uteblivna löneökningar och arbetslöshet.

Problemet är alltså att borgerligheten står för en politik som leder åt motsatt håll jämfört med den politik som vi röda partier företräder.  Ändå pratas det vitt och brett om vikten av ”samarbete” och diverse konstellationer och samarbetsprojekt skapas för att förena rött och blått.

Vi tror att den utvecklingen leder åt fel håll. Politiska partier ska stå för sin politik, det är för den man har fått väljarnas förtroende. Politiken och ideologin ska leda vårt arbete i kommuner och landsting, inte ”fingret i luften”-populism eller strävan efter att vara neutral och älskad av alla. Tydliga politiska partier, med självförtroende och självkänsla, kan stå för sin politik och hitta samarbete i enskilda frågor, men organiserat samarbete med partier som inte delar vårt mål om ett rättvist samhälle befriat från förtryck är helt omöjligt.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Magnus Stavbom, Gamleby

Mariann Karlsson, Nybro

Vänsterpartister i Kalmar län

Dags för förändring i både ord och handling!

Traditioner och konventioner styr mycket i vårt samhälle. Vi har en könsuppdelad arbetsmarknad, en arbetsfördelning i familjerna och på fritiden som speglar samma gamla uppdelning i manligt och kvinnligt och samma förhållanden påverkar våra unga vid val inför gymnasieskola och yrkesliv. Egentligen har det inte hänt speciellt mycket alls. Kvinnor vårdar människorna och män hanterar makten och maskinerna. Det ena är till stora delar oavlönat arbete, det andra får man självklart betalt för.


Alla ser det här, men alltför få reagerar och vill förändra. Man hör, främst från borgerligt håll, att vi måste värna ”valfriheten”. Det är viktigt att ”individen är fri att välja” och så försvarar man alltså rådande förhållanden. Man är alltså ganska nöjd med att kvinnors möjligheter är begränsade.


I praktiken ser det nog ut så i de flesta övriga sammanhang också, även om man inte är lika tydligt förändringsfientlig som den borgerliga politiken är. Exklusiva manliga nätverk har makten, och kvinnliga perspektiv ”glöms bort”. Männen styr, kvinnor ska vara glada för att de överhuvudtaget har rösträtt och pekar man på orättvisorna är man antingen gnällig eller otacksam. Att hänvisa till skrivningar i politiska program eller policies om ”varannan damernas” eller ”jämställdhet” blir mest pinsamt när man ser hur praktiken egentligen ser ut. Orden hjälper inte om de inte omsätts i handling.


Kvinnor har självklart samma och lika rätt till det offentliga rummet och till ekonomisk, social och fysisk jämlikhet såväl i hemmet, på arbetsplatsen som i offentligheten. Vill vi utveckla vårt samhälle och göra det fritt från stenåldersmentalitet och medeltidsvärderingar så gäller det att göra det såväl i ord som i handling. Makten måste självklart användas till att skapa rättvisa. Det sker inte idag, för då skulle vi redan ha varit där vid det här laget.


Vill vi så kan vi. Det är hög tid nu att släppa gamla traditioner och bygga upp något nytt. Valfrihet, individuella val och framtidstro JA TACK, genustvångströjor NEJ TACK. Och det är Vänsterpartiet som går i första ledet för det förändringsarbetet på den partipolitiska arenan. Trist nog är det ganska tomt bakom oss.


Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Ett samhällsproblem har vi alla del i

Jag gillar inte generaliseringar. Jag fullständigt AVSKYR när jag blir bemött av andra med ord som "typiskt kommunister", "typiskt vänsterfeminister", "typiskt sagobokskristna" eller "typiskt flumvänster". Hur mycket man än jobbar på att förklara, motivera, illustrera och exemplifiera varför man tycker och gör si eller så så finns det människor som stänger av hjärnan. Man blir bara en "typ", och då är men helt enkelt bara en sån "typ" som den kategoriserande själv avgör. Det spelar ingen roll vad man gör, man är redan dömd. Sånt gör mig så trött. Och det händer tyvärr ofta.

Men ibland kan förmågan att se mönster och dra slutsatser ha sina poänger. Jag tänker på misshandlande män som förgriper sig mot kvinnor. Idag möttes vi av ännu ett exempel med dödlig utgång, se här. Vi MÅSTE våga se det som ett samhällsproblem att kvinnor är hotade, att de är mest hotade av män som de har en relation till och att hemmet, som skulle vara den allra tryggaste platsen, tvärtom är den farligaste miljön. Ändå beskrivs varje misshandel, varje mord och varje övergrepp som enstaka, enskilda händelser. Vi beskriver varje dåd som ett individuellt problem. Vi verkar vägra insikten att det är ett SYSTEMATISKT  FÖRTRYCK som ligger bakom, att det är ett samhällsproblem att 16 kvinnor misshandlas till döds i Sverige varje år av sina män. Så fort man nämner detta så är det nån "förståsigpåare" som måste påpeka att kvinnor minsann kan de också och att det alltid finns en orsak till att det smäller.

Jag blir så himla arg! VARFÖR ska man acceptera att kvinnor blir slagna? Hur mycket motstånd är det då rimligt att en man ska stå ut med innan han har rätt att slå till? Är inte det en fråga som är fullt rimlig att ställa för den som tycker att den slagna har en del i skulden? För mig är hela situationen orimlig. Det går ALDRIG att försvara att en man misshandlar och dödar en kvinna.

MEN, naturligtvis ska vi inte generalisera som mina politiska motståndare gör. Vi ska inte säga att alla män är kvinnomisshandlare, känslomässigt stympade mördare och våldtäktsmän. Så är det ju inte, naturligtvis. MEN, att män slår kvinnor ÄR ett samhällsproblem som berör kvinnor och män och beskär vår frihet. Vi måste våga se det för att kunna agera mot det.

Stanna inte vid att konstatera "Ett mord har begåtts". Se mönstret. Inse att det istället handlar om "Ännu ett hustrumord utfört av en man som är fostrad i ett samhälle som tycker att det är OK att slå kvinnor". Då blir det allvarligare och samtidigt mer utmanande, för då har vi alla en del i orsaken till dådet. Alltså: VAD GÖR DU FÖR ATT DET INTE SKA SKE IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN??? OCH VAD GÖR JAG???

Sant. rätt och ärligt?

Är det något jag ogillar så är det sladder, skvaller, illasinnat förtal och uppblåsthet. Kanske är Kalmar en för liten stad för att sådant inte ska gro i högsta välmåga, eller så har vi helt enkelt en kultur som understödjer och gödslar eländet. En annan orsak kan vara att det faktiskt finns människor som just anser att detta är livets mening och att de har fått ett närmast gudomligt uppdrag att sprida allsköns skit vidare. En titt i våra lokala dagstidningar dessa dagar, och kanske speciellt idag, skapar ett närmast fysiskt illamående. Frågan är om koncentrationen av sådana är högre här än på andra håll. Det vet jag faktiskt inte.

Men det jag vet är att jag ogillar det skarpt, och jag försöker så mycket jag kan att inte spela med i sådant spel. Jag hoppas att jag lyckas. Det är i varje fall min uppriktiga och ärliga ambition. Istället vill jag vara konstruktiv, hitta lösningar och bidra med det jag kan tillsammans med andra som också sätter annat än makt och berömmelse i högsätet. I min enfaldiga lilla värld, där jag utgår från att det man känner är sant och riktigt också skall återspeglas i vad man gör, är det på något sätt själva meningen med att engagera sig i nutida och framtida utveckling.

Men det kanske varken är smart eller strategiskt utan bara sant, rätt och ärligt.

• 
  

Ett år efter

Idag är det den 22 juli 2012. För exakt ett år sedan, den 22 juli 2011 befann vi oss på Östersjön på kryssning och skulle fira sista kvällen med gänget. Medan vi gjorde oss i ordning för kvällens festligheter kollade vi TVn i hytten för att se om det hänt något i världen. Mardrömsbeskeden från Norge nådde oss. Idag kommer allt detta tillbaka. Jag minns mina känslor, alla frågorna, rädslan, all oro och den stora fasan. Hur i all världen kunde detta vara möjligt? Då visste vi inte vem och varför. Spekulationerna var igång. en del "visste" redan vad det handlade om. De hade grundligt fel.

Dagen efter satt vi alla samlade och väntade på att gå av båten i Frihamnen i Stockholm. Medan vi väntade följde vi dramat via TV-skärmarna i den stora teatersalen. Då var det redan klart att gärningsmannen var en vit norrman som av grumliga ideologiska skäl hade avsikten att ställa till så stor skada som möjligt bland människor som stod för demokrati, tolerans och öppenhet. Rysningarna minns jag, tydligt. Ändå kändes det overkligt. Kanske ska man vara tacksam för det.

Idag vet vi mer. Det hände. Det var verklighet. Breivik lyckades släcka unga liv och bomba delar av demokratins byggnader i Oslo, men han lyckades inte släcka arbetet mot rasism och mot främlingsfientlighet. Det fick ny kraft av allt detta fruktansvärda. Samtidigt har vi under det gångna året fått bevittna nya dåd och nya uttalanden som visar på att kampen behövs, både här på hemmaplan och utanför Nordens gränser. Kampen för rättvisa FÅR inte avstanna. Det handlar om mänsklighetens överlevnad, om det som gör oss till människor och inte till känslolösa robotar. Det handlar om etik och moral, om att inte vara "en liten lort".

Mina tankar går idag till de drabbade och till alla oss andra som har ett ansvar för att se till att medmänsklighet, öppenhet, demokrati och kärlek får råda i världen istället för motsatserna. Det är VÅRT uppdrag, vi som har möjligheten. Vågar vi anta det?

Pinsamt, eller hur?

Jag läste en rolig insändare här. Eller rolig och rolig, snarare ganska pinsam..... På samma tema kan jag tipsa andra om följande insändaridéer:

Ett nuvarande landstingsråd är högt utbildad akademiker. Kan inte någon skriva att det minsann är helt klarlagt att han kan läsa, förstå och ta till sig texter?

Ett fd landstingsråd hade en lång tidigare karriär på Televerket. Varför skrev inte någon att han minsann både visste hur man använde en telefon, att han faktiskt gjorde det flera gånger i veckan och att han därmed värderade kommunikation högt? Kanske är det inte för sent?

Ett av kommunens oppositionsråd bor på landet. Kan inte någon skriva att han har rätt perspektiv på allt som har med samhällsutveckling att göra eftersom han vet precis hur man har det när man inte bor i stan?

Eller tycker ni helt enkelt som jag, nämligen att man inte ska glömma att använda hjärnan i politiken??? Och att det kan vara nyttigt att vi tänker som Nalle Puh ibland:
När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på den.

Nattjobb???

Det fanns en tid när jag inte drömde på nätterna, men nu har mina drömmar kommit tillbaka i full styrka. Jag tror att det är ett tecken på att jag mår bättre. Jag har alltid drömt mycket och dataljerat och jag har också den stora förmånen att för det mesta minnas en hel del när jag väl vaknar på morgonen. Jag har förstått att det inte är alla förunnat.

Den gångna natten har rymt en himla massa olika episoder. En av dem handlade om en fest som pågick i två hela dagar och där våra gäster, vilka jag av integritetsskäl inte nämner vid namn, hade en enda stor sak att diskutera men valde att inte göra det eftersom det hela var för känsligt. Istället hittade vi dem asberusade i olika delar av lägenheten. Tolkning, någon??? ;-)

En annan episod handlade om att jag hade fått ansvaret för att flagga här på gården, men jag lyckades inte lösa det där med att fästa flagglinan tillräckligt snyggt. När åskådarna hånade mig för den trassliga knuten blev jag arg och lämnade alltihop, flaggan rasade ner och jag gick in och diskade istället. Framgångsrik strategi, städmani eller hån av fosterlandssymbol??? OBS: Det HAR inte hänt alltså! ;-)

I en fjärde dröm fick jag sänkt betyg i engelska på grund av ett uruselt skriftligt läxförhör. Jag hade typ 380 poäng av 500, och allt beroende på att jag hade övat med ett Luciatåg istället för att läsa läxor. Vad betyder det? Jag kan inte fråga min engelsklärare heller, för han finns inte mer..... men i drömmen satt han och rättade mitt prov och förklarade pedagogiskt att han hade förhandlat med överläraren så att jag fick behålla mina svenskabetyg om han sänkte engelskan. Skumt va?

Den femte drömmen berättar jag inte. Det är en känslig intern partiangelägenhet ;-) Den sjätte var däremot ganska kul. Goe maken och jag skulle anordna en nyårsfest. På nyårsaftonens morgon hade vi dock fortfarande inte gjort några förberedelser och hur menyn skulle se ut visste vi inte heller. Då kläckte jag idén om ett knytkalas med pajbuffé, dvs alla gäster skulle ta med sig en paj och så stod vi för sallad, bröd och dricka. Inte helt fel, eller hur? Nåja, en av våra frukostgäster, i övrigt en god vän och helnykterist från min församling, satt med ett glas vitt vin framför sig vid filtallriken (bara DET är liksom helt otroligt!) och utbrast "NÄ, PAJ SMAKAR JU INGENTING!!!!" Nästa kommentar från henne var ännu bättre: "Ska ni ha paj så tänker jag minsann dricka min egenkryddade sprit till!" :-D

Nåja, hjärnan jobbar effektivt nattetid, det kan ni skriva upp. Hur friskt det hela är lär väl de vise kunna filosofera kring. Jag nöjer mig med att konstatera att jag mår bra. Det räcker långt! Och dessutom gillar jag paj, men definitivt inte sprit oavsett om den är egenkryddad eller inte ;-)

Feminismen, återigen....

Jag citerar ur Vänsterpartiets feministiska plattform under rubriken FEMINISM:

Att vara feminist är att erkänna att det finns en könsmaktordning och att vilja avskaffa den. Patriarkatet är ingen biprodukt av kapitalismen utan en självständigt verkande maktfaktor som återfinns i alla slags samhällen genom historien. För Vänsterpartiet innebär den insikten att vi också erkänner att det finns ett gemensamt kvinnointresse över klassgränserna.

Klassamhället och patriarkatet är skilda maktstrukturer med olika materiell grund. Därför måste de analyseras var för sig. Den traditionella klassanalysen hjälper oss inte att förstå kvinnoförtrycket. Vår politik måste bygga på insikten att frågor om kön och klass inte kan överordnas eller underordnas varandra. Politiken får inte vara könsblind, lika lite som den kan vara klassblind.

Kampen för kvinnors rättigheter har gett viktiga resultat. Därför är graden av kvinnoförtryck olika i olika delar av ett samhälle, liksom i olika delar av världen. Feminismen är redskapet för den särskilda kvinnokamp som måste föras för att bryta patriarkatets makt. Denna kamp förs inom

politik och arbetsliv, men också i privatlivet.

Det framgår alltså med all tydlighet att feminismens mål i Vänsterpartiets tappning är att Krossa patriarkatet. Tack och lov! Jag har annars lite svårt för den där "lagomfeminismen" som kan uppstå och som är lite så där "lagomaccepterad"..... Ni vet, det där om att kvinnor och män, utan att man överhuvudtaget tänker på hur det ska gå till, ska vara lika mycket värda och ha rätt till heltid och lika lön för lika arbete. Det är inget direkt FEL på sådana ansträngningar, men de är i själva verket bara medel och problematiserar inte grunden för samhällets orättvisor. De rår inte på problemets verkliga kärna, nämligen maktstrukturen PATRIARKATET.

Och det är den maktstrukturen som vi måste lära oss mer om, att förstå hur den verkar och utforma strategier på hur den kan såväl motverkas som krossas. Det handlar naturligtvis inte om att krossa män. Det tror jag att de allra flesta kan inse om de bara vill, men det är klart, visst kan det göra ont att inse att man tillhör den privilegierade halvan av mänskligheten utan att man har valt det själv. Det jag då vill säga till alla män som känner sig påhoppade av oss feminister är: Låt inte oss betala för era skuldkänslor! Jobba för ett rättvist samhälle istället och var med och krossa patriarkatet ni också! Det är samma patriarkat som håller er fångna i gamla stereotyper som stänger vägarna för oss kvinnor!