Dags att byta dörrmatta

Jag funderar på att byta dörrmatta. Den som ligger där innanför dörren har sett sina bästa dagar. Den är relativt neutral i färgen, obestämbart grå, men framför allt är den smutsig och rejält använd och nertrampad. Den saknar liksom både attityd och resning och har snällt och vänligt tagit emot både skräp, väta, sand och allsköns skit från omvärlden utan att säga emot. Dessutom är den gammal och har i alla händelser sett sina bästa dagar och passerat bäst före-datum för länge sedan. Egentligen borde den kanske insett det själv och sett till att bli utbytt, men den har legat kvar där på plats innanför dörren av hävd och ohejdad vana och bara stått ut med att bli trampad på. Kanske har den till och med njutit av det. Alternativet, att vara ute i kylan på någon skräphög står sig slätt mot att få vara inne i värmen oavsett om det innebär att skitas ner gång på gång flera gånger om dagen.

Nu är det i alla fall dags. Jag hörde förresten att det inte är den enda dörrmattan som byts ut i dagarna.

PS. Detta inlägg innehåller absolut inga satiriska drag. Sådant vore mig väldigt främmande.
Eller hur? ;)

Välkomna än en gång!

En kall och ensam resa...

Idag åker jag genom ett frostnupet landskap. Det är första gången för säsongen. Dessutom fick vi skrapa bilrutorna i morse, och också det var premiär. Jag gillar det! Men, det ska erkännas, när jag såg att det var isigt och halt när jag skulle korsa spåren nere vid stationen så tog jag det vääääldigt lugnt. Jag vill inte ramla igen, inte en gång till.

Det politiska läget verkar ha gått i stå. Ingen vill regera landet med det valresultat som gäller. Det är bekymmersamt. Jag påminner mig om hur det var i Vänsterpartiet när Gudrun Schyman hade avgått. Ingen var beredd att ta över. Det blev en mycket lång tid då partiet leddes av två vice ordföranden och det gick såklart bra då det var två ytterst kompetenta kvinnor som axlade ansvaret genom EMU-omröstningen men ändå var det problematiskt. Ingen ville ju leda partiet på riktigt. Det försvagade ställningen ordentligt. Jag hoppas inte detsamma kommer att gälla för vårt land. Sverige förtjänar bättre än ställningskrig i skyttegravar när kriget sedan länge har upphört på alla andra ställen utom i partiernas yttersta ledningar.

Vänsterpartiet, ja. Gårdagens debattartikel från nyblivna oppositionsrådet i Region Kalmar län är talande. Rubriken skulle kunna vara ”Ja ä int bitter”. Jag förstår att det är svårt att se fyra års ensam ökenvandring framför sig nu när landstings-/regionvalet gick åt pipan. Miljöpartiet åkte ur fullmäktige och S försvagades. Kvar fanns ingen som helst möjlighet att styra i någon rödgrön majoritet, och det svider så klart. Men istället för att vara bitter över hur det blev då kan man försöka se vilka andra alternativ, givet valresultatet, som V hade kunnat ha. Jag ser tre vägar. Den första är att försöka styra i minoritet med S. Det var ju det största traditionella blocket, men långtifrån en egen majoritet. Då hade man inför varje beslut varit tvungna att antingen förhandla med hela den borgerliga alliansen eller med SD. Den andra möjligheten är att sätta sig i koalition med S och C (vilket C inte ville men V har öppnat den dörren). Då hade vänsterpartisterna varit tvungna att ställa upp på och backa upp en lång rad C-förslag då C är avsevärt större än V. Den tredje vägen är att hamna utanför allt, inte få representation i regionstyrelse eller någon regionrådspost utan enbart ha platser i fullmäktige samt en politisk sekreterare på deltid. Det är vad Vänsterpartiets valresultat hade gett.

I det perspektivet så känns det som om utfallet V fick inte är det sämsta. Vem med förståndet i behåll skulle föredra något av ovanstående alternativ framför den situation man nu har? Man kan ju nu driva fri politik i opposition och man har vissa resurser som man fått till skänks som tack för långt och troget äktenskap. Jag hoppas att man inte helt fastnar i populism och bitterhet, något som är en klar risk av agerandet hittills att döma. Visst behövs vänsterpolitik när regionen styrs av en mittenallians. Med tiden kanske man kan svälja förtreten och jobba lite klokare. Det hoppas i varje fall jag. Det vore bedrövligt om den enda opposition som jobbar politiskt vore en tjurig högerallians bestående av två mörkblå partier och ett i vanlig ordning huvudlöst SD.

Men visst kan det bli en kall och ensam resa, ungefär som den resa jag just nu företar mig genom de småländska frostiga skogarna i höstskrud. Den ger ändå en viss frihetskänsla.

Välkomna till årets Höstmys!

Då är det snart dags igen! 

Varmt välkomna till 2018 års HÖSTMYS! 

Vi ses den 6 november kl 19!

Tacksägelsedagen 2018

Det är Tacksägelsedagen idag och i kyrkorna runtom i landet firas gudstjänster på temat Lovsång. På ånga håll anordnas också auktioner på skänkta gåvor till förmån för kyrkans internationella arbete. Vi var i Kalmar domkyrka och fick fira mässa med barnkör och glad musik med påföljande lunchsoppa med auktion. Saffransdoften från fisksoppan spred sig ända ut på Stortorget och förplägnaden uppskattades av många. Grönsaker, rotfrukter, marmelader, bröd och mycket annat såldes till hugade lunchgäster och pengarna skickas till långt bättre behövande. Det var en fin stund! Nu har jag tvättstugetid och därmed lite tid mellan varven att skriva av mig på. Det var länge sedan sist.

Det finns så mycket att vara tacksam för, men det är svårt att känna tacksamhet när man är stressad upp över öronen. Så har jag haft det de senaste veckorna, och det är sannerligen inte roligt. Inte ens musiken har kunnat skänka ro och glädje, och då är det något som är i grunden fel. Nu i helgen, när lördagen övergick i eftermiddag så infann sig lite själsfrid. Det var befriande och efterlängtat! Lite planteringar på mormors och morfars grav, en ny riktigt sprakande höstbukett till mamma och pappa och lite egentid på stan och på kyrkogården gjorde att jag lyckades landa. Det måste man nämligen göra då och då medan ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare och det enda man kan göra är att springa med.

Skogskyrkogården i Kalmar 13 oktober 2018.
"Så småningom bryter leendet fram mellan tårarna,
det är något som barnen väl vet men som de vuxna glömt"
(Oliver Clemens)

Igår avslutades stiftets fortbildningsvecka och där har vi på Sensus varit medarrangörer. Det var mycket arbete både inför och under veckan och många sömnlösa nätter för min del. Det mesta gick dock bra och jag tror att de över 700 deltagarna fick med sig en hel del matnyttigheter. Höjdpunkten för min del var fredagens föreläsning med Gillis Edman från Göteborg som talade på temat Livet och döden som pusselbitar. Det var en av de allra bästa föreläsningar som jag någonsin har hört (den innehöll allt från djupaste allvar till det mest befriande skratt) och dessutom visade sig Gillis själv vara en osedvanligt trevlig bekantskap. Trots min trötthet så uppskattade jag dessa timmar oerhört mycket.

Men igår kväll, när vi kunde ta det riktigt lugnt tillsammans, leva på rester och ta ett riktigt gott glas vin så kom balansen åter. Det är jag tacksam för. Valrörelsen var slitsam för oss båda och veckorna efter fylldes av blandade känslor och en hel del politiskt jobb för Pierre (dock inte för mig tack och lov. Jag har haft fullt upp ändå med vanligt jobb och rehab!). Nu önskar jag bara att riksdagens partier lyfter blicken över skyttegravskanten och inser att det finns en verklighet där utanför/ovanför som kräver mognad, vilja, fantasi och mod. Sverige behöver en regering. Det är hög tid att förstå det för de folkvalda som har fått förtroendet att hantera just den frågan. En blocköverskridande mittenregering är naturligtvis det enda tänkbara om vi inte ska få ett än värre parlamentariskt läge nästa gång. Det behövs flera oppositionsalternativ nämligen, både till höger och vänster.

Jag vaknade förstås i natt också. Det brukar jag göra numera. Har jag tur kan jag somna om efter en stund. Har jag otur, som natten mellan tisdag och onsdag, så tar det tre-fyra timmar. I natt var det en liten stund bara, men under den stunden så fylldes jag av tacksamhet över mina föräldrar. Den tacksamheten bara överföll mig. Vi barn och barnbarn fick mängder av kärlek och trygghet, fick lära oss vikten av ansvarskänsla och måttfullhet och uppmuntrades att tro på oss själva och våra möjligheter. Det är värt mycket! Mamma fick leva tills hennes krafter stilla sinade ut och pappa rycktes brutalt ifrån oss strax därpå mitt i ett mycket verksamt liv, men han hade farit illa av att bli beroende av andra. Det hann inte bli så, och det kunde jag faktiskt i natt för första gången känna en viss tacksamhet över. Jag saknar dem båda (det är en saknad djupt i hjärtat att faktiskt vara tacksam över) men de gav mig genom sitt sätt att vara, all hjälp de gav mig och all klokskap som de förmedlade möjlighet att klara av livet på egen hand när de inte finns kvar här hos mig. Tack mamma och pappa!

Sedan kan man en dag som denna titta ut över höstens strålande färgsymfoni och fyllas av tacksamhet över den skönheten i sig. Annat som fyller mig med tacksamhet är lilla barnbarnet Ilse som har lärt sig att greppa efter saker med sina små händer och nu på egen hand kan leka med den lilla märkliga drakgiraffen som hon fick när jag var i Malmö senast. Hennes föräldrar är mig lika kära, precis som goe liberalen och hans familj som ju också växer med små barnbarnen Cornelis och Liv. Jag är tacksam över en tro med rötterna i himlen som ger styrka när annat i livet känns bräckligt och jag är glad över att min kvaddade axel äntligen börjar återfå en viss rörlighet. Tack Carina, Annika och Mats på sjukhuset för det!

Några glädjeämnen just idag: Kalmar Domkyrka, en hantel i synnerligen passande
kulör som hjälper mig att träna och att tro på att kraften i min vänstra axel kan
återkomma, höstens vackra sprakande färger och ett av ljusträden i Uppsala Domkyrka
som symboliserar att våra rötter finns i himlen och ingen annanstans. 

Livet (och valresultatet) blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli rätt bra ändå. Just idag är det sådana tankar som fyller mig med tillförsikt när jag springer upp och ner mellan lägenheten och tvättstugan. Solen skiner och dammet syns, men jag tror faktiskt att jag tar och struntar i det just idag. Det kommer grå dagar framöver då dammsugaren kan göra tjänst. Idag tar jag några ögonblick i höstsolen och helt enkelt bara ÄR.

Tack, min Gud för vad som varit! Tack för allt som du beskär! 

Tack för tiderna som farit! Tack för stund som inne är! 

Tack för ljusa, varma vårar! Tack för mörk och kulen höst! 

Tack för redan glömda tårar! Tack för friden i mitt bröst!

Tack för vad du uppenbarat! Tack för vad jag ej förstår! 

Tack för bön, som du besvarat! Tack för vad jag icke får! 

Tack för livets hemligheter! Tack för hjälp i nödens stund! 

Tack för nåd, som ingen mäter! Tack för blodets fridsförbund!

Tack för himmel blå i livet! Tack för moln, du strött därpå! 

Tack för solljus, av dig givet! Tack för mörkret likaså! 

Tack för prövningar och strider! Tack för hopp, som uppfyllts väl! 

Tack för dagen, som framskrider! Tack för hopp som slagit fel!

Tack för rosorna vid vägen! Tack för törnet ibland dem! 

Tack för resta himlastegen! Tack för evigt tryggat hem! 

Tack för kors och tack för plåga! Tack för himmelsk salighet! 

Tack för stridens klara låga! Tack för allt i evighet!

(Sv Ps 261, text: August Storm)

Relationer

Kyrkomöte, arbete, rehabträning, andra förtroendeuppdrag och en massa annat fyller tiden. Något bloggande blir det aldrig tid till känns det som. Kanske hinner jag ett par ord nu på tåget på väg hem från fortbildningsveckans första dag?

Jag har fått frågor om min relation till mina tidigare partikamrater. Tja, på lokal och regional nivå är väl relationerna högst varierande. Jag gillar inte mobbning och inte utfrysning heller. Annat som jag väljer bort är hyckleri, populism och pampfasoner. Då blir det nog ganska tydligt att mina relationer blir påverkade, eller hur?

Vänsterpartiet är numera utsparkat från landstingets politiska majoritet. Jag lovar, det hade jag inte med att göra ett enda dugg. Jag förstår dock skälen bakom det inträffade och som antirasist och feminist är jag lättad över att SD inte har möjlighet att påverka politiken framöver heller. Det hade varit en sorglig utveckling om så blivit fallet. Att V nu, efter att ha fått både en plats i regionstyrelsen och en regionrådspost till skänks utan att ha rätt till dem, går ut och kräver en förminskad politisk organisation är ren populism. Det är ju deras eget inflytande som de i så fall måste ge upp. Det är ju de ”gåvorna” som är orsaken till att organisationen har svällt. Att leva som man lär gäller i rimlighetens namn även V.

Även på kommunplanet lämnas en hel del i övrigt att önska. Vill man göra skillnad för folk som saknar tak över huvudet så röstar man inte emot ett natthärbärge. Ingen protokollsanteckning i världen kan ändra ett sådant ställningstagande, och människor kommer att frysa lika mycket som förr om åren när vintern och kylan kommer. Vad har vänsterpartisterna i Kalmar tänkt sig? Att man ska elda protokoll i pappersform att värma sig med?

Nej, jag väljer andra relationer idag. Det känns faktiskt bättre. Bara så ni vet. 😉

Förändring i landstinget

Ja, så blev det då klart och offentligt. En ny blocköverskridande majoritet för Landstinget i Kalmar län har bildats för den kommande mandatperioden. Socialdemokrater, centerpartister och liberaler kommer att styra gemensamt. Det betyder att M, KD, SD och V lämnas utanför inflytande. Ren matematik plus en aning politisk och ideologisk insikt räcker för att förstå varför. Det behöver jag inte säga något om.

Men jag förstår att mitt tidigare parti på vänsterkanten är besviket. Efter tolv års majoritetssamarbete med S och MP så kastas man ut i kylan och får trösta sig med en regionrådspost helt utan ansvar i oorganiserad opposition. För nuvarande landstingsrådet Linda Fleetwood blir det kännbart. Hon förlorar inte bara sin politiska plattform och sin ställning utan även sin politiska sekreterare vilken ju har aviserat sin avgång från både regional och lokal politik då han inte fick sin åtrådda riksdagsplats. Det är så klart en stor förändring som blir svår att hantera. Jag förstår också att det känns extra kymigt när man vet att Kalmars stadshus bara ligger några kvarter bort och att Vänsterpartiet där får vara med i sängvärmen tillsammans med både S och C.

Jag vill dock säga att Vänsterpartiet i landstinget bör betänka en sak för att trösta sig. Det är att man har försökt driva och också driver vänsterpolitik, åtminstone tillräckligt mycket för att såväl C som L ser det som totalt otänkbart att samarbeta med V i en styrande majoritet. I Kalmar kommun är läget ett annat. Där ställer V upp på den borgerliga politiken som S och C bedriver och låter dem exempelvis införa LOV, genomföra en total privatisering av personlig assistans samt vrida tillbaka äldreomsorgens scheman till fler delade turer och sämre och sämre arbetsvillkor. Nästan det enda vapen man har att ta till är protokollsanteckningen, och det är ett lika trubbigt som fegt instrument. Senaste exemplet är från den här veckan. Då sade en enig socialnämnd nej till att inrätta härbärge för folk utan tak över huvudet under den kalla årstiden. Vad gjorde V? Man lämnade, föga överraskande, en protokollsanteckning. Sedan har man mage att framställa det som att man inte ställer upp på det beslut man själv har sagt ja till. För värmen, makten och härligheten kan man uppenbarligen ge upp både politik, ideologi, etik och moral.

Så Linda, sträck på dig. Jag och många med mig, troligen de flesta, förstår varför det blev som det blev den här gången. Jag kan inte säga att jag beklagar det. Det är den enda rimliga lösningen utifrån det parlamentariska läget när man inte vill ge SD möjlighet att påverka politiken. Det är faktiskt viktigare än något annat just nu. Det ska också bli spännande att se vilken plats feminismen får under de kommande åren. Möjligheten till mer verkstad än under de gångna åren, då det mest varit ord utan innehåll, finns absolut!

Det är klart att det går om man vill!

Vi har strul på jobbet med både nätverk och skrivare. Det blir således ett par minuters ofrivillig paus. Den använder jag till att formulera något jag går och trycker på.

 

Jo, jag tycker att det är hög tid att våra kära makthavare tar sitt förnuft till fånga, kravlar sig upp ur valrörelseretorikens skyttegravar och försöker lösa problemet med regeringsbildningen. Ingen av de inblandade ville ha det läge som nu råder, och det ville inte jag heller. Det är inte svårt att förstå att vi befinner oss långt ifrån en ideal lösning. Det hade varit långt bättre med ett tydligt och klart resultat, men väljarna ville annorlunda. Man får helt enkelt acceptera det och ändå försöka hitta en väg framåt. Det är klart att det går, med lite god vilja och i samverkan. För att travestera min systerson: Det går om man vill!

 

Man kan inte hålla på och överbetona skillnader i det här läget. Efter så många år i så många olika sammanhang, både profana och kyrkliga som enveten gränsöverskridare, så vet jag att det går att betona likheter istället även om det är svårt. Att hitta minsta gemensamma nämnare (ja, matematikern i mig lever ganska gott när det handlar om att idka problemlösning) är måhända svårt men nödvändigt. Vi har ett stort antal demokratiskt arbetande partier i Sveriges riksdag som tillsammans samlade nästan 85% av väljarkollektivet och vi har ett parti som lockade var sjätte väljare och som inte med bästa vilja i världen kan kallas demokratiskt till sin värdegrund. Nog ska det vara möjligt att hitta former för att bilda en regering ur ett sådant brett och tydligt underlag? Fler än åtta av tio väljare är demokrater. När vi nu på grund av ställningskrig riskerar att lägga makten i händerna på de 16-17 procenten som inte är det så är det inte bara pinsamt utan också historielöst. Det var på det sättet nazisternas tredjedel av parlamentet fick makten i Tyskland på 1930-talet. Tysklands politiker valde käbblet och partiegoismen framför framtiden och demokratin. Vi borde väl ha lärt oss något av det?

 

Vi har en läxa att lära här i Sverige, och den handlar om att stärka folkbildningen. Det behövs i samhällets alla skikt. Det är en långsiktig strategi som håller på riktigt. Det är enbart på det viset vi kan undvika att hamna här i den här galna tunnan fler gånger. Det är inget roligt framtidsscenario. Ändå är det roligare än det andra vi riskerar tack vare våra toppolitikers oförmåga och ovilja att hitta ut ur det limbo som Sverige befinner sig i sedan valdagen, nämligen att vi inte kommer att ha fler allmänna val alls.

Vi är Herrens barn på jorden

Vi hade kyrkoråd igår kväll och pratade bland annat om framtiden och dess utmaningar och möjligheter.  Det fick mig att inombords nynna på följande rader av Tomas Hagenfors:

 

Vi är Herrens barn på jorden

Det är vi som ärver himlen

Vi har segern inom hörhåll

Herren lyssnar när vi ber

 

Vi kan öppna stängda dörrar

Vandra ut med tända ljus

Låta solen skingra dimman

Vakna upp till vindens sus

Visa världen glömda vägar

Ropa högt så alla hör

Spara domen åt en annan

Hålla kylan utanför

 

Varje diskussion om framtiden bör bygga på den förutsättningen: Vi är Herrens barn och vi har i sanning tillgång till himlens alla oändliga resurser. Ibland är det dock svårt att se himlen på grund av dels alla träd som skymmer, dels att vi inte lyfter blicken...

 

Reflektioner en vecka efter valet

Så är jag på väg tillbaka till Kalmar efter en sagolikt mysig helg med lilla Ilse och hennes föräldrar i Malmö. Många leenden, många skratt och mycket värme samt en utflykt till Kivik och Yangtorp (vad sjutton är det där egentligen???) blev det och ett litet bad i baljan i förmiddags. Visst är hon liten ännu, men det har ändå hänt väldigt mycket med henne sedan sist. Lite mer Michelin än speta är det numera och det är lätt att få ögonkontakt och gensvar. Det är inte bara mat, sömn och blöjbyten längre. Det är en djupare kontakt som kan skapas och mormor njuter i allra högsta grad 😍 och hennes föräldrar kämpar med fyra trappor utan hiss och en liten lägenhet som nu ändå har återfått sitt behagliga inomhusklimat efter förvandlingen till heldygnsbastu i somras😳 Men sötast i världen är hon fortfarande precis som hon alltid har varit 👶

Och så sätter man sig på tåget norrut och börjar scrolla runt bland sidorna på nätet. Det är inte direkt upplyftande. Rutinerna har återgått till det vanliga på lokalplanet efter valrörelsen. Kalmar kommun vill luckra upp strandskyddet för att skapa förutsättningar för näringslivstillväxt. Man tar sig för pannan. Det är mot bättre vetande och allt annat än ansvarsfullt! Nåja, nu är valrörelsen över och de styrande behöver inte längre låtsas vara medvetna om hur en hållbar utveckling ska stödjas. Det är fyra år till nästa val och har vi förlorat strandlinjen samt fått översvämning i en rad mångmiljonvillor då så hinner man säkert hitta en annan syndabock tills dess. Kanske kan man till och med hävda att vattennivån har höjts mer på andra ställen, typ i Halmstad eller Karlskrona. Sådant har vi hört förr, eller hur? Att boende på Varvsholmen gnäller över att det finns spindlar på husfasaderna blir på något sätt bara ännu en variation på samma dumhetstema.

Och sedan är det regeringsfrågan. Den har det ju gått troll i, fullständigt i onödan. Alliansen är mindre än det rödgröna blocket. Det har varit tydligt i en vecka nu. Kommunistspöket Vänsterpartiet och dess företrädare kommer aldrig in i en regering hur ansvarsfulla man än är. Svarte Petter på högerflanken är sitt namn till trots alldeles för brun för ett samarbete. Det som landet behöver för att kunna styras är en blocköverskridande regering med tre eller fyra partier och med en socialdemokratisk statsminister. Det betyder att ingen får sin egen politik genomförd, men det kan gå att få en duglig regering ändå. Det är hög tid att skrota alliansen samt att inse att det rödgröna måste bli rödgrönblått. Att hantera den kompromissen är vad jag kallar ett vuxet beteende. Det går på andra håll i Europa och det går på såväl lokala som regionala plan här i Sverige. Så, släpp spadarna och hinkarna och kliv upp ur sandlådan och börja ta ansvar för den situation väljarkollektivet har bestämt. Det blir bara pinsamt annars.

För att nu göra en personlig reflektion kring valet i söndags: Ja, jag hade önskat mig ett annat valresultat. Ja, jag hade önskat att folkbildningen var starkare i Sverige än den är. Ja, jag hade önskat att fler skulle våga ta striden mot dumheten, inskränktheten, rädslan och hatet. Ja, jag hade önskat att de viktiga och långsiktiga frågorna hade fått höras i valrörelsen och att vi i Feministiskt initiativ inte hade blivit så totalt nollat i medias bevakning. Det var, för att vara obarmhärtigt tydlig, skitdåligt, skitfegt och skitaktigt hanterat både av lokala, regionala och nationella media samt av de fåtal organisationer som anordnade debatter. Vi hade inte en chans att komma ut. Skämmes, ta mig sjutton! Det positiva är att ingen kan hävda att det är något fel på vår politik och att väljarna av det skälet valde bort oss. De valde bort oss för att vi helt enkelt inte syntes som ett alternativ.

Nu blev resultatet som det blev. Jag tycker att det är sorgligt, men jag gjorde vad jag kunde. Vad gjorde du?

11 september

11 september, en dag att minnas....

Vi kan inte ta någonting för givet

utan varje dag måste kampen 

för en mänsklig värld föras 

inom oss, genom oss och av oss. 

Vi kan alla göra skillnad 

med de val vi gör 

varje dag.

Reflektioner från dagens Prideparad

Idag har det varit Prideparad. Jag valde att gå med Svenska kyrkan, med märken från både Feministiskt initiativ och Öppen kyrka på ryggsäcken (premiär för ryggsäck för min del idag sedan olyckan den 2 mars😇). Det var kyrkan som kändes mest rätt idag. Med budskapet Störst av allt är kärleken tågade vi genom stan, och det kändes gott. Det är ett budskap som är både sant och evigt, och i arbetet att skapa ett medmänskligt samhälle med kärleken i centrum måste man självklart delta. Många uppskattande blickar fick vi längs vägen, och en och annan kommentar i stil med "Ja, DET är verkligen sant!".

Flertalet politiska partier var där under egen flagg. Jag såg alla större partier i tåget utom SD och KD, med reservation för att jag från min plats långt bak i tåget hållandes en stor banderoll självklart kan ha missat något. SDs representation inskränkte sig, såvitt jag såg, till att stå vid sidan av och fotografera oss demonstrationsdeltagarna medan vi vandrade. Fräscht. Inte. Man lär kunna läsa om intrycken och titta på bilder på Thoralfs blogg senare om man vill. Och det vill man inte. Det är ju ändå lördag, och lördagar ska ju vara trevliga, inte fyllda av hat.

De politiska partierna var som sagt där. När Prideparaden infaller dagen före valdagen så är det väl oundvikligt att politiken väljer att inte göra sitt deltagande till en pridemanifestation på riktigt. Istället reducerar man det hela till en partiaktivitet inlemmad i valrörelsen med syftet att värva röster. Jag förstår det, men jag tycker inte att det är helt rätt. Om man menar allvar med medmänsklighet och allas rätt till kärlek, och jag menar att detta är långt större och viktigare frågor än vanliga partipolitiska skiljelinjer, så borde aktiva politiker kunna tåga tillsammans. DET hade varit ett vittnesbörd om att man tar frågan på allvar. Men det är man inte mogen för, tydligen. Jag tror att det är långt dit, tyvärr.

Jag har dock en liten undran som jag vill rikta till organisationen bakom dagens evenemang, Kalmarsund Pride. Våra ungdomar i Unga Feminister ville anmäla deltagande i årets parad. Beskedet de fick var att det var för sent. Anmälningstiden gick ut 24 augusti och frågan från UF kom den 27 augusti, tre dagar efter utsatt tid. Man nöjde sig med det beskedet och fick väl idag försöka hänga på allra sist eller något sådant. Idag kom ett annat parti, jag säger inte vilket, ner till Elevatorkajen utan att vara anmälda till paraden överhuvudtaget. De fick då plats nr tre i tåget. Kallar ni det för  rättvisa? Eller är det möjligen så att devisen Alla är jämlika men en del är mer jämlika än andra har nästlat sig in även i detta sammanhang? Det vore ganska förfärligt tycker jag. Lite skämmigt är det ju hur som helst, eller vad tycker ni själva?

Idag kände jag långt mer samhörighet med kyrkan än med någon annan deltagande organisation. Det känns faktiskt i hjärtat och bör betyda något inför framtiden. Vad får framtiden utvisa.

Det nya budet

Såsom jag har älskat och gett av min kärlek

ska ni också älska varann

Så sjunger Jesus i Choralernas musikal Befriad. Choralerna, som var den kör som allra mest inspirerade till ny fräsch körmusik i framförallt frikyrkorörelsen under 1970-talet, firar sitt 50-årsjubileum just idag. Varmt grattis och tack för all inspirerande musik! På vägen gjorde de sin egen gestaltning av Johannesevangeliet under namnet Befriad. Det var därigenom jag lärde mig just det evangeliet så väl. Otaliga är de övriga sånger ur Choralernas repertoar som jag fortfarande kan utantill. Ännu sjunger jag deras musik med min nuvarande kör Vox Communis om än i mycket liten omfattning då kören har en väldigt blandad repertoar hämtad från många olika håll.

Lärjungarna svarar Jesus:

Vi ska ha gemenskap och va rädda om varandra

Man ska kunna se att vi är syskon

Och vi ska va förenade i kärleken från Gud.

Denna kärlek är det enda som består.

Jag slås just nu av hur mycket som har ändrats i samhällsklimatet på 50 år, sedan 1968. Jag minns inte mycket från den tiden, men jag har läst och hört och lite minns jag faktiskt, om än fragmentariskt. Det har sannerligen inte gått framåt i alla stycken. Senast igår kunde partiledaren för ett av Sveriges största partier i SVTs avslutande valdebatt säga: ”Dom är inte svenskar. Dom passar inte in här.” Dessutom har han mage att framhärda att hans partis politik bygger på kristna värderingar.

Som sagt, mycket har hänt sedan 1968. År 2018 är ett annat år, och det är kärleken som kraft som behövs långt mer än hatet. Hatet finns ju ändå och det syns. Tyvärr.

I morgon är det val. Jag är orolig, men nånstans har jag hoppet kvar. Idag är det Prideparad i Kalmar, något som kanske är mer yta än förändring på djupet i sig själv men ändå något positivt som kan leda framåt. Kärleken är nämligen, precis som Choralerna sjunger, det enda som består även om världen känns svart (eller brun, som nu).

Maktspråk hjälper inte, det är visionerna, viljan, modet och fantasin som saknas!

Oj då, dagens debattartikel i Barometern tog visst illa 😉 Bertil Dahl (V) tar verkligen i från tårna i sin reaktion på tidningens webb:

Axelsson Edström försöker i sista stund innan valet gripa ett tunt halmstrå och medvetet misstolka Vänsterpartiets arbete för en feministisk kommun.

Vänsterpartiet har under många år tagit ledningen och ansvaret för att skapa den jämställda arbetsplatsen (kommunens största) och den jämställda kommunen Kalmar. Det är ett framgångsrikt arbete som prisats även nationellt. Den kampen tänker vi fortsätta med och som ett starkt feministiskt parti ta vårt ansvar i kommunen. Ett starkare stöd i valet ger ännu mer kraft för detta arbete.

Birgitta Axelsson Edström lämnade Vänsterpartiet för många år sedan. Hennes val då hade ingenting med vårt jämställdhetsarbete att göra. Det handlade om något helt annat. Media är ingen plats för den redovisningen.

Vänsterpartiet har både nationellt, i landstinget och i Kalmar kommun under många år arbetat hårt för rättvisa mellan människor oavsett ”kön”, för att garantera lika rättigheter och möjligheter och skapa verklig jämställdhet. Det arbetet ska fortsätta. Att försöka ge en annan bild är att ljuga. Vänsterpartiet är idag det tydliga starkaste feministiska partiet!

Bertil Dahl (V), kommunalråd

Jag vet ju att kritik mot Vänsterpartiet i Kalmar aldrig faller i god jord utom då den levereras från samarbetspartierna S och C. Jag är således inte förvånad över de hårda orden som levereras i texten ovan efter mitt ifrågasättande av Vänsterpartiets feministiska ambitioner. Att Dahl talar maktspråk mot mig idag ger inte anledning att ompröva mitt ställningstagande. Det snarare förstärks. Sedan förstår jag mycket väl att han inte vill diskutera i media varför jag lämnade Vänsterpartiet i Kalmar under 2014. Jag har inget att dölja och har inget emot att prata om sådant som ligger både fyra och åtta år tillbaka i tiden mer än möjligen det faktum att jag har lagt det bakom mig sedan länge. Det har uppenbarligen inte han. Det hade nog inte jag heller om jag hade varit i hans position.

Visionen om ett jämställt och rättvist Kalmar bärs inte längre av Vänsterpartiet som den en gång gjorde. Istället har jämställdheten blivit ett arbete som eventuellt kan göras när utrymme eventuellt finns (och begreppet kön kan sättas inom citationstecken). Facit från de gångna åren visar att listan på sådana viktigare insatser är lång, och vi kan nämna det så kallade nollsummespelet kring GFA som ett tydligt och talande exempel. Det är både fegt och visionslöst politiskt arbete.

För en verkligt rättvis och jämställd kommunal verksamhet i framtiden behövs mer vilja, mer mod och mer fantasi än så i politiken. Vi är beredda att bidra med det, för framtidens skull, inte bara nästan utan på riktigt. Vänsterpartiet borde uppskatta att få draghjälp i feministisk riktning, men så är alltså inte fallet. På andra håll i landet går det att samarbeta, och jag känner mängder av hängivna vänsterpartister som gör ett gott jobb. Tyvärr har det inte smittat av sig till Kalmar. Det utgör ännu ett bevis på att egoismen i Kalmarvänsterns toppskikt är  mycket starkare än viljan att skapa rättvisa.

Jag tror att både Vera och hennes vänner är besvikna på hur feminismen
behandlas inom Vänsterpartiet i Kalmar. Det ser i varje fall så ut, eller hur? 
De saknar nog också visionerna, viljan, modet och fantasin i Kalmars politik.

Feminism på allvar, inte bara nästan

Reaktion på en debattartikel från V i Kalmar i Barometern torsdag den 6 september, publicerad i något kortare form i Barometern 7 september 2018

”Nu har vi chansen att skapa nästan helt jämställda och rättvisa löner i Kalmar kommun.”

Så inleder Vänsterpartiet dagens debattartikel i Barometern. Medan man kallar sig ett starkt feministiskt parti vill man NÄSTAN ha jämställdhet och rättvisa. Är det en vision, ett mål eller vad är det?

”Delade turer minskar kraftigt och arbetet med att skapa hållbara scheman pågår.”

Under min tid i partiet, vilket blev över 20 år i hängivet politiskt arbete på vänsterkanten, handlade det om att avskaffa delade turer och inte införa dem igen. Nu räcker det alltså med en minskning av de delade turer man själv varit med om att införa.

”Vi vill starta försök med kortare arbetstid…”

Vänsterpartiet har genom Bertil Dahl varit ytterst ansvarigt parti för kommunens personalpolitik sedan valet 1998. Om man inte under dessa 20 år kunnat genomföra försök med förkortad arbetstid, vilket har varit en fråga som drivits i varje valrörelse, så kommer man inte kunna göra det nu heller. Bara nästan. Och det räcker inte.

Vänsterpartiets maskot Vera från partiets
feministiska period är nog inte glad numera
utan som synes ganska tilltufsad...

Det har skett en förändring i Vänsterpartiets retorik och praktik. Så här uttrycker man sig inte om man vill och vågar genomföra radikala förändringar. Så uttrycker man sig däremot om man har slagit sig till ro med ställningen som maktlöst samarbetsparti i en majoritet med långt starkare koalitionspartners i S och C. Den inställningen, den kan med rätta kallas för resignation, vände jag mig emot när jag bestämde mig för att lämna Vänsterpartiet under 2014.

Ett feministiskt parti som vill förändra i verkligheten beter sig nämligen inte så. Man sysslar inte med medveten mobbning och utfrysning heller. Det är därför Feministiskt initiativ så väl behövs i Kalmars kommunpolitik. Det finns ett tomrum att fylla när feminism, jämställdhet och rättvisa reduceras till ”nästan”-frågor. Det tomrummet är vi beredda att fylla. Låt oss börja direkt efter valet den 9 september. Det behövs!

Birgitta Axelsson Edström

Kandidat till kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ Kalmar

Till er som inte kan låta bli att motarbeta demokratin...

Insändare publicerad på Barometern.se den 5 september 2018 och i papperstidningen 6 september. Se även artikel i Östra Småland 5 september.

Vi i Feministiskt initiativ har varken satsat hårt på valaffischering eller på att sprida material i fysisk form. Varför? Jo, för att vi inte har de resurserna. Vi har kampanjat på nätet och använt mun-till-mun-metoden i samtal och diskussioner. Eftersom vi inte blir inbjudna till anordnade debatter så har vi fått ta de chanser vi själva har skapat att väcka offentlig diskussion. Vi har skrivit insändare ochdebattartiklar samt gjort presentationer för media.

Söndersparkad valtavla vid Södra vägen.

I valrörelsens slutskede har vi satt upp några affischer i Kalmar samt gjort en installation. De insatserna, möjliggjorda genom frivilligarbete och privata resurser, blev förstörda inom några timmar. Tack för det! Vi är dock glada att våra valsedlar, som vi också har betalat själva, får ligga i fred i röstningslokalerna så att de kan användas att rösta med.

Ni som förstör vårt material har inte tömt någon partikassa av den enkla anledningen att vi inte har någon. Det är vår egen tid och våra privata plånböcker som ni har saboterat.

Politiker är inte bara fett arvoderade riksdagsledamöter och kommunalråd med en hel partiapparat att tillgå. Många är som vi som varken har arvoden, partikassor eller stora organisationer. Det minsta man kan begära, för vi utgår från att ni inte stödjer vår politik för rättvisa och allas lika värde, är att vi får respekt för vårt engagemang. Det är sådana som vi som bygger upp samhället medan ni river ner i både bokstavlig och bildlig mening.

Skaffa er något annat intresse än att förstöra för andras demokratiska arbete! Då kanske vi får ha vårt demokratiska styrelseskick kvar även i framtiden. Det får vi nämligen aldrig bara ta för givet.

Birgitta Axelsson Edström
Feministiskt initiativ Kalmar

Morgonbön mot rampfeber

Herre, somliga dar vill man helst ligga kvar 
och idag så känns det så
Jag är inte beredd att gå upp ur min bädd 
men jag måste väl ändå...

Herre vore mitt liv en teater 
smet jag gärna ifrån min entré
Ta nu inte det här som nån later, 
för du tror mig väl inte om det

Men den rollen jag dagligen spelar 
har jag aldrig fått till särskilt bra
Herr, är det talangen som felar 
eller är det regi jag ska ha?

Jag får spela på känn, ser du saken är den
att det manus du gjort föll jag ur ganska fort

Och då blir det så här, du ser själv hur det är
Just när scenen är min sätter rampfebern in

Du vet rädslan jag känt för en känd recensent
som ska ge mig kritik för var gest och replik

Men finns gnuttan av chans att få in mig nånstans
så säg till 
så jag hör:
Herre var min sufflör!

(Tomas Paulson/Hagenfors)

Feministiskt initiativ - För framtiden och medmänskligheten!

Debattartikel publicerad i Barometern 1 september 2018

Valet om en dryg vecka handlar om vilken värld vi vill ha i framtiden, en värld där egoismen styr eller en värld där medmänsklighet råder. Det är vi som väljer.

Jag vet vad jag önskar, och jag röstar därefter. Jag vill ha ett fritt Sverige och ett modernt Kalmar som vågar, vill och kan hitta smarta, empatiska och kreativa lösningar på de problem som vi människor under en lång rad av år själva har skapat. Det är bristande helhetssyn som har lagt grunden för miljöförstöring, klimatpåverkan och växande sociala klyftor i samhället. Det är hänsynslöst utnyttjande av resurser i form av både människor och natur som gör att vår samtid känns osäker. Det är bristande solidaritet som gör att jaget ställs framför laget och dörren stängs för den som behöver hjälp. Det är samma bristande solidaritet som stänger ensamkommande barn och ungdomar utanför en framtid och ett hopp när de kommer till Sverige utan att ha något annat alternativ för att överleva.

Vi måste rusta Sverige för framtiden och då gäller att sätta fokus på mänsklig säkerhet istället för att rusta för krig. Feministiskt initiativ är det enda parti som vill minska satsningarna på försvaret och istället satsa på ett hållbart och tryggt samhälle. Inom Sveriges gränser har ingen dött i en traditionell väpnad konflikt på århundraden. Däremot har tusentals kvinnor dött på grund av mäns våld mot kvinnor. Även mäns våld mot andra män är ett reellt säkerhetsproblem. Vi vill bygga starkare lokalsamhällen, inrätta fler sociala insatsteam, ha närmre poliser, uppvärdera polisutbildningen, erbjuda mentorsprogram mot våld, exitprogram för dem som vill lämna kriminaliteten och ökad tillgång till behandling för drogberoende. De som begår allvarliga brott ska få påföljder och Kriminalvårdens rehabiliterande funktioner ska stärkas. Vägen in i kriminalitet ska göras svårare och vägen ur enklare

När Sverige brinner och klimatproblematiken accelererar behövs också feministisk politik för mänsklig säkerhet. Utmaningar och hot mot vår säkerhet är föränderliga, gränslösa och komplexa. Även pandemier och miljökatastrofer kan utgöra hot mot Sveriges säkerhet. Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor. Därför bör den nyligen återinförda militära värnplikten avskaffas och ersättas med civil utbildning i krisberedskap via MSB. Vi måste samverka kring säkerhetshot i Europa. Det är tillsammans vi har kraften att möta pandemier, terrorism, klimathot och naturkatastrofer. EU kan vara ett effektivt redskap i det arbetet.

Jag röstar för att Sverige och Kalmar ska gå före och visa vägen med en helhetssyn på nutida problem och framtida utveckling. Det är den enda vägen om framtiden ska räcka längre än vår näsa gör. Därför stödjer jag Feministiskt initiativ i höstens val.

Birgitta Axelsson Edström

Feministiskt initiativ Kalmar

Jag går med dig

Nu när världen är förändrad

Och det gamla blitt historia

Och det är omöjligt att sia eller spå

Så står de åter på parnassen

De som lurade i vassen

För att se åt vilket håll det skulle gå

De som aldrig gjort ett handtag

De som aldrig tagit ställning

De som alltid bara brytt sig om sig själv

De som utnyttjar sin samtid

De som struntar i vår framtid

Har nu fräckheten att spotta efter dig

Men du som kämpade i vrede, du som kämpade av kärlek

Har ingen anledning att lyssna till de fegas gnäll

Du som kämpade för mänskan, du som kämpade för livet

Vet att det högsta man kan offra är sig själv

Ingen lovsjunger din framgång

Alla påpekar ditt misstag;

Det är priset du betalar för ditt mod

Men ett liv utan visioner

Katastrofer och passioner

Är blott ett liv som reducerats till ett ord

Så må du fortsätta att kämpa, må du slåss och protestera

Så länge orättfärdigheter får finnas kvar

Det är den tankevärld du tillhör, det är det enda du är till för

Det är det enda du kan skänka dina barn

Och till dig, som står på tröskeln

Och ska vandra ut i livet

Vill jag säja nåt som ska minna dig om mig:

Om du kämpar för de svaga

Om du kämpar för det sanna

Ska jag alltid gå vid sidan av dig

***

Björn Afzelius text, hämtad från en av mina notböcker i bokhyllan, känns obehagligt angelägen just idag, just nu, här i Sverige. Jag har sjungit den många gånger. Det känns som om jag inte gjort det tillräckligt ofta och inte tillräckligt högt. De sista orden vill jag denna gång rikta till mitt lilla barnbarn. Hon ska få växa upp i frihet. Det är jag beredd att dö för.

Det är allvar nu!

Jag är spyfärdig. Jag är så hjärtinnerligt trött på det politiska spelet där det ena överbudsförslaget efter det andra presenteras, där valfläsket steks medan fettfläckarna sprids med vinden och där partier som har suttit på makt sedan hedenhös (eller åtminstone i 20 år) nu går ut och lovar än det ena och än det andra utan att ha fört fram den politiken en enda gång under åren som gått medan då de hade hunnit att genomföra den. Det är osmakligt, det är lögnaktigt och det är nedvärderande. Tror man inte att folk har hjärnor att tänka med och möjlighet att se igenom valfläskoset? Att det organiserade politikerföraktet i form av SD och deras kusiner på högerflanken växer är i det perspektivet en aning förklarligt. I ett annat perspektiv är det dock obegripligt.

Människor måste ändå veta vilken politik högerflanken står för, inte bara vad den är emot. Det är inte svårt att inse vilket samhälle vi skulle få med SD i maktposition. Det är ett samhälle med förtryck, rädsla, hat och ofrihet. Det är ett samhälle som skulle regrediera i en rad avseenden. Det är allt annat än ett bildat samhälle präglat av öppenhet, värme och frihet. Det är ett samhälle som inte slår valt om vår gemensamma jord och vårt klimat utan som skulle bedriva en accelererande miljöförstörande verksamhet för kortsiktig vinnings skull. Det är ett samhälle där kvinnor förlorar rätten till ett värdigt och fritt liv. Hoppet har inte lämnat mig än om att vi har en annan framtid än den efter den 9 september.

Men, det kräver att vi andra med politiskt engagemang ser till att jobba seriöst. Så ser det inte ut idag. Jag önskar att mantrat ”Politik är inget spel utan en livsnödvändighet” kunde prägla det demokratiska arbetet framöver. Vi har långt dit, men helt omöjligt kan det väl inte vara att även de etablerade riksdagspartierna börjar fatta att det måste bli så igen? Demokratin måste återerövras från taktikerna. Spelarna måste bytas ut mot engagerade människor som vill ta ansvar och som bärs av en ärlig övertygelse. Det handlar inte om en extra ledig familjevecka, om ett antal tusen nya poliser eller om en ny ishall. Det handlar om framtiden.

Det kan ta tid. Vi får hoppas att väljarna står ut med att vänta och att inte dumheten vinner på vägen till röstningslokalen. Det är allvar nu. Det gäller att fatta det.

Röstberättigade vänner, ni vet väl vad ni gör i valet? 

Mörkret behöver man inte rösta in, det kommer ändå. 

Stöd ljuset och kärleken istället 💕