Idag åker jag genom ett frostnupet landskap. Det är första gången för säsongen. Dessutom fick vi skrapa bilrutorna i morse, och också det var premiär. Jag gillar det! Men, det ska erkännas, när jag såg att det var isigt och halt när jag skulle korsa spåren nere vid stationen så tog jag det vääääldigt lugnt. Jag vill inte ramla igen, inte en gång till.
Det politiska läget verkar ha gått i stå. Ingen vill regera landet med det valresultat som gäller. Det är bekymmersamt. Jag påminner mig om hur det var i Vänsterpartiet när Gudrun Schyman hade avgått. Ingen var beredd att ta över. Det blev en mycket lång tid då partiet leddes av två vice ordföranden och det gick såklart bra då det var två ytterst kompetenta kvinnor som axlade ansvaret genom EMU-omröstningen men ändå var det problematiskt. Ingen ville ju leda partiet på riktigt. Det försvagade ställningen ordentligt. Jag hoppas inte detsamma kommer att gälla för vårt land. Sverige förtjänar bättre än ställningskrig i skyttegravar när kriget sedan länge har upphört på alla andra ställen utom i partiernas yttersta ledningar.
Vänsterpartiet, ja. Gårdagens debattartikel från nyblivna oppositionsrådet i Region Kalmar län är talande. Rubriken skulle kunna vara ”Ja ä int bitter”. Jag förstår att det är svårt att se fyra års ensam ökenvandring framför sig nu när landstings-/regionvalet gick åt pipan. Miljöpartiet åkte ur fullmäktige och S försvagades. Kvar fanns ingen som helst möjlighet att styra i någon rödgrön majoritet, och det svider så klart. Men istället för att vara bitter över hur det blev då kan man försöka se vilka andra alternativ, givet valresultatet, som V hade kunnat ha. Jag ser tre vägar. Den första är att försöka styra i minoritet med S. Det var ju det största traditionella blocket, men långtifrån en egen majoritet. Då hade man inför varje beslut varit tvungna att antingen förhandla med hela den borgerliga alliansen eller med SD. Den andra möjligheten är att sätta sig i koalition med S och C (vilket C inte ville men V har öppnat den dörren). Då hade vänsterpartisterna varit tvungna att ställa upp på och backa upp en lång rad C-förslag då C är avsevärt större än V. Den tredje vägen är att hamna utanför allt, inte få representation i regionstyrelse eller någon regionrådspost utan enbart ha platser i fullmäktige samt en politisk sekreterare på deltid. Det är vad Vänsterpartiets valresultat hade gett.
I det perspektivet så känns det som om utfallet V fick inte är det sämsta. Vem med förståndet i behåll skulle föredra något av ovanstående alternativ framför den situation man nu har? Man kan ju nu driva fri politik i opposition och man har vissa resurser som man fått till skänks som tack för långt och troget äktenskap. Jag hoppas att man inte helt fastnar i populism och bitterhet, något som är en klar risk av agerandet hittills att döma. Visst behövs vänsterpolitik när regionen styrs av en mittenallians. Med tiden kanske man kan svälja förtreten och jobba lite klokare. Det hoppas i varje fall jag. Det vore bedrövligt om den enda opposition som jobbar politiskt vore en tjurig högerallians bestående av två mörkblå partier och ett i vanlig ordning huvudlöst SD.
Men visst kan det bli en kall och ensam resa, ungefär som den resa jag just nu företar mig genom de småländska frostiga skogarna i höstskrud. Den ger ändå en viss frihetskänsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar